I åtagandet att föreläsa i Halmstad imorgon ingick att skriva en gästledare i Hallandsposten. Ni hittar den här: Media är illa rustat att rapportera om klimatet | Hallandsposten.

Föreläsningen kommer tydligen filmas och ses på Youtube 😮. Får återkomma med detaljer…

Gästkrönika:
Det finns kapitalstarka aktörer som vill skriva om historien i klimatdebatten, med syfte att förhindra regleringar. Därför behöver media beskriva vad som faktiskt sker. Det skriver kemisten och författaren Maths Nilsson i en gästkrönika. På torsdag den 1 oktober håller han en föreläsning i serien Klimatet & vi på Stadsbiblioteket i Halmstad, klockan 17.30–18.45, med rubriken ”Spelet om klimatet”.

Vill man lära sig något av historien måste man veta vad som har hänt. Det är värt att påminna om i klimatdebatten där somliga nu tycks vilja skriva om historien och där media känns illa rustade att beskriva vad som faktiskt pågår.

Att fossilindustrin lagt stora resurser på att förhindra regleringar av klimatutsläpp är inte förvånande, men det säger ganska lite om hur denna motståndsrörelse blivit så framgångsrik. Att alla ”skeptiker” skulle vara köpta av industrin är att göra det allt för enkelt för sig.

Under 1980-talet kom Thatcher och Reagan till makten och nyliberalismen spirade. Mängder med fri-marknads-vurmande tankesmedjor startades. Men det var samtidigt ett årtionde då libertarianer som hatade regleringar måste haft det jobbigt. Flera stora miljöfrågor var på tapeten: freoner, surt regn, dioxiner och så vidare. Inom FN diskuterades olika globala regleringar. Och så förstås klimatet. Redan 1979 ordnade FN sin första vetenskapliga klimatkonferens vilket senare ledde till IPCC:s bildande.

En konsekvens av detta var att allt mer forskningsanslag riktades mot miljö- och hälsoområdet. Framstående fysiker som Frederick Seitz har i sina memoarer berättat hur denna utveckling gjorde honom deprimerad. Teknikfientliga nejsägare.

När IPCC bildades 1988 gav sig Seitz och två andra fysikprofessorer in i debatten via sin tankesmedja George C Marshall Institute. Andra tankesmedjor och lobbyorganisationer gjorde detsamma.

Klimat- och miljöfrågor splittrade USA. I decennier har amerikanare matats med propaganda om att klimatforskare är vänstervridna fuskare. IPCC anklagas för att vara ett politiskt projekt som censurerar kritiska forskare. Tankesmedjorna startade den alternativa kunskapskällan NIPCC, vars rapporter toksågats av exempelvis den svenske klimatforskaren Lennart Bengtsson.

En bärande framgångsfaktor var just att tankesmedjorna hade ”trovärdiga budbärare” i form av meriterade akademiker. Fram till 2010 hade nästan alla ”klimathotskeptiska” böcker kopplingar till konservativa och nyliberala tankesmedjor. De saluförde ett fåtal akademikers åsikter men ignorerade en mängd publicerad vetenskap. Det gällde inte bara klimathotet, de flesta andra miljölarm avfärdades också.

Och när det är professorer som framför anklagelserna (det är kontrollerbar fakta att de hade fel) behöver man inte vara korkad för att undra vad som egentligen är sant. Och detta är ingen slump.

Det finns handlingsplaner från American Petroleum Institute (API) som i detalj beskriver hur de skulle skapa tvivel gentemot IPCC och klimatvetenskapen. Man skulle knyta till sig ”oberoende forskare” och verka som en gräsrotrörelse men hålla kopplingarna till fossilindustrin hemliga.

Strategin är i det närmast identisk med den som beskrevs inför uppstarten av The Advancement of Sound Science Center (TASSC) några år tidigare. TASSC bildades av tobaksjätten Philip Morris som respons på att passiv rökning klassades som cancerogent 1992. Att planerna var lika är inte konstigt, chefen för TASSC var även med att ta fram API:s handlingsplan. I strategin ingick att undvika ”cyniska reportrar från större medier” för att minska risken för granskning. Flera av klimatdebattens ”förvillargiganter” var medlemmar i TASSC (inklusive nämnda Seitz).

Året därpå startades en liknande organisation i Europa, de förnekade samröre med tobaksindustrin men dokument visar att det inte är sant.

Tankesmedjor i USA har, med diger finansiering från fossilindustrin, varit motorn i klimatförvillandet och skapat en parallell verklighet där forskare med statliga forskningsanslag är de med besvärande intressekonflikter. Cato Institute hade en hel avdelning dedikerad till detta och de var förra året involverade i skrivandet av Trumpadministrationens skandalösa DOE-klimatrapport.

Detsamma gäller i Europa. Timbros samarbetspartner ordnade exempelvis en workshop för EU-parlamentariker 2004 där de siade om ekonomisk undergång om Kyotoavtalet infördes. Enbart Tyskland skulle förlora en miljon arbetstillfällen per år 2008–2012. Världspressen rapporterade om varningarna.

Centre for New Europe (CNE) fick 2004 nära en miljon kronor från Exxon – öronmärkta för utbildning om klimatförändringar. På CNE:s hemsida kunde man samtidigt läsa att IPCC var en ”märklig samling ägghuvuden” och de gjorde reklam för kända klimatförvillarböcker.

Idag har högernationalistiska grupper tagit över frågan och det har närmast blivit en identitetsmarkör att inte tro på IPCC. Påverkan från USA är tydlig. Heartland Institute, en av värstingarna, öppnade en filial i London 2024. Nigel Farage var hedersgäst och en före detta UKIP-ledare utsågs till vd. På en konservativ konferens ordnad av ARC, med kontakter till Trumpadministrationen, satt Farage och Jordan Peterson och förlöjligade klimatvetenskapen.

Svensk tänk-själv-media klarar inte att faktagranska rena kalkonfilmer. Två dagar efter att IPCC släppte sin senaste rapport (2021) valde Fokus redaktör istället att publicera en egen slutsats om vad vetenskapen kunde slå fast. En som inte stämde överens med IPCC:s.

I den här världen är faktagranskare, universitet och media bara en del av en påstådd globalistkonspiration (uttalat av bland annat Palantirs UK-chef).

Det är inte lätt att hantera den här situationen, men om den tysta allmänheten inte säger ifrån lär utvecklingen sannolikt fortsätta. Men då behöver man veta vad som faktiskt sker och där anser jag att media misslyckats.

Maths Nilsson, kemist och författare till bland annat Spelet om klimatet (Polaris fakta)