För några dagar sedan skrev jag ett uppgivet inlägg om att mitt senaste alster Minotauros tårar har blivit refuserat. Nu har jag som jag skrev mycket riktigt tjurat ett tag men helt plötsligt sitter man där och redigerar i manuset igen 🙂 Det är väl lite så jag fungerar, jag brukar ”ge upp” lite då och då, sura och svära och tycka synd om mig själv… En liten ventil för att släppa ut övertrycket. Och vore det omvända inte värre? Att man inte bryr sig över huvud taget.?

Jaja, de två icke-standard-mässiga refuseringarna (se förra inlägget) är ju faktiskt ganska positiva återkopplingar om man tänker på det. Går igenom manuset igen med kommentaren att ”less is more” osv i åtanke. Förstår nog vad som åsyftas men är inte riktigt klar över hur jag ska åtgärda det. Likaså funderar jag på hur det fungerar om man efter omarbetning vill göra ett nytt inskick. Är det någon mening att skicka in till de förlag som refuserat den i första vändan? Bör man döpa om den? Och vilka pållar vinner egentligen V75 till helgen? Det är saker jag faktiskt funderar över just nu 🙂

En anledning till den återfunna energin är definitivt den stundande Indienresan, ska bli riktigt skoj. Som uppladdning har vi dessutom varit ute och fotat som dårar de senaste helgerna, heldagar ute i skog och mark, regn och väta. Energigivande så det förslår 🙂 I helgen blev det Läskär nere vid Torö utanför Nynäshamn. En aning bökigt att ta sig ut på udden men väl värt mödan…