Lite Gollum-varning på det här inlägget…
(För jag känner mig lite honom, figuren i Sagan om Ringen som tagit begreppet ”inre dialog” till en annan, inte helt frisk nivå (Gollum och Bilbos gissningslek i The Hobbit måste vara en av världens mest underbara filmsekvenser).

Ibland kan jag inte låta bli att fundera över vad man egentligen håller på med. Ett par timmar löpning står på schemat. Ute snöar det. Det är moddigt, halt och gråtrist. Jag står inte direkt och hoppar på ekorrpigga ben för att komma ut. Men om ett halvår är det dags. Ironman i Kalmar. 3860 m simning – 180 km cykling – 42 195 m löpning. Det är ganska långt…

Varför håller man på?

Jag har fått frågan många gånger, det är inte alltid jag själv hittar svaret…

Och fulskriver gör man. Drömmer om få skriva ”på riktigt” men refuseringarna haglar. Förlagen är nerlusade med manus från oss myriader författarwannabees. Och även om man skulle lyckas är det inte många som kan leva på det i dagens tidevarv när allt ska vara gratis. Och ändå sitter man där och sliter. Kollar den ynkliga försäljningsstatistiken och fåtaliga recensioner av den bok man trots allt har fått ut.

Men till vilken nytta? Ibland känns vägen oändlig…

Och fotar gör man. Spenderar timmar bakom kameran och lägger ut bilder som drunknar bland alla andra helt fantastiska bilder därute i världen. Räknar likes och besökstatiskt som ett annat bekräftelse-freak.

What’s the point?

Väget eller målet?

Ja, med tanke på den hets som råder i samhället, och inom näringslivet i synnerhet, med målstyrning och uppföljning i ren talibanstil är det väl som att svära i kyrkan att påstå att det kanske är det så enkelt att målet inte alltid det viktigaste?

Det har blivit en och annan utmaning med åren; Vasalopp, Lidingölopp, Marathon, Vättern, Järnmannen och vad det nu må vara. Jag vågar nästan lova att alla gånger har jag känt likadant, enormt stolt och glad att komma i mål förstås, men efteråt? Ja, det blir nästan som ett jaha, nu då? Och med lite distans är det egentligen inte själva loppen i sig jag mest tänker tillbaka på, det är tiden innan. Uppladdningen, alla timmars träning, allt slit och allt kul det för med sig. Känslan av att utvecklas, bli bättre och starkare.

För det är inte många träningspass jag ångrat i efterhand. Nej, det är faktiskt inte många träningspass som varit tråkiga när man väl kommit igång (okejdå, sitta på trainern i ett par timmar kommer aldrig, jag säger aldrig, bli kul).
Men nej, jag kommer aldrig bli svensk mästare i något. Inte någon typ av mästare överhuvudtaget faktiskt. Jag vill inte lägga ner den tiden eller mödan heller. Det var länge sedan jag växte ifrån att jag måste vara bättre än någon annan (ähum, yeah right 😉 ). Visst är målet en stor del till att jag orkar pressa mig när det är jobbigt och hjälper en att sätta nya gränser men när allt kommer kring så är det för att jag gillar att träna jag gör det. Jag mår fan så mycket bättre på alla sätt (kanske särskilt när man är i en mental svacka).

Kan det inte räcka så?

Likadant med fotograferandet. Jag tror aldrig jag haft tråkigt när jag fotat. Faktiskt. Det blir nästan som någon sorts terapi, att försvinna in i sin egen värld ett tag. Och jag kan fortfarande känna mig barnsligt förundrad av hur en bild förändras av att bara ändra kontrasterna eller nåt. Och än roligare blir det ju om man kan trissa upp intresset till sjukliga nivåer med en annan dåre… 😉  (Å andra sidan är det inte sjukare att det anses normalt att svensken i genomsnitt tittar på TV tre timmar varje dag!?)
Det har blivit ganska många fotodagar ute på senaste tiden och bara att komma ut är så energigivande och roligare än något annat jag sysslat med på ganska länge. Är inte det nog så?

Jo visst är det. Men är det inte märkligt att man ska behöva påminna sig själv om det hela tiden? Samtidigt är väl problemet att kreativt skapande just bygger på att man skapar något, att det blir något av det hela. (Framförallt när man har ett jobb som innebär att man mest ”förmedlar” saker o ting). Man vill ju utvecklas. Ta det till nya nivåer…  Och utan mål så blir det ju lätt att det inte finns någon väg att njuta av över huvud taget. Hm, det gör mig lite frustrerad och uppgiven ibland faktiskt. Skita i allt trots att det är det roligaste jag vet. Visst är det märkligt? Eller kanske rättare, visst är jag märkligt? Men så’n är jag och kommer väl alltid vara, glädjande nog burkar jag sällan ge upp på riktigt, vill väl bara ha medömkan och tyckas synd om ett tag 😉

Och jag tänker i hemlighet alltid drömma om att bli författare eller fotograf ”på riktigt”. Och att bli miljonär på travet. Och att bli snyggare. Och att ….

(så var man tillbaka på ruta ett igen 😉 )

Jaja, allt går ju inte att fixa men utan att försöka går det ju definitivt inte. Och min bok Själseld kom ju ut genom att ha ”hittats” på nätet…. Keep on dreaming!

Sådärja, nog med filosoferande för idag. Nu till mer jordnära ting som att hämta tvätten och studsa ut i snömodden på de där ekorrpigga benen…

Avslutar med några visdomsord från Dalai Lama på frågan vad som förvånar honom mest:

Människan.
Hon offrar hälsan för att hon ska tjäna pengar. Sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan. Och så är hon så angelägen om sin framtid att hon inte njuter av nuet. Följden blir att hon inte lever i nuet och inte heller i
framtiden. Hon lever som om hon aldrig skulle dö. Och så dör hon utan att ens någonsin ha levt.

Infogar dessutom en gammal favoritlåt från förr som passar på temat…