Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Tio personer har hittat en öde sandstrand som rymmer tusen personer utan att det blir allt för trångt. Ryktet sprids och dagen därpå kommer ytterligare fem personer och nu är de femton personer. Om det fortsätter komma fem nya personer varje dag, och om alla som varit där tidigare stannar kvar, kommer de totalt vara 160 solbadande människor där inom en månad. I samma tempo kommer det ta ett par hundra dagar innan stranden är fullbelagd. Alla har en bra uppfattning om när det blir för fullt för ens egen smak och det finns gott om tid för att hitta alternativ. Detta är en linjär tillväxt.

Om man istället antar att antal strandbesökare kommer öka med 50 procent varje dag, kommer femton personer solbada dag två precis som ovan. Redan efter tolv dagar kommer dock stranden vara knökfull med 1200 personer som ska trängas där. Men bara två dagar innan detta skedde var stranden bara halvfull. Detta är innebörden av en exponentiell tillväxt. Det spelar ingen roll vilken procentsats som används för ökningen, utvecklingen kommer förr eller senare se identisk ut, det tar bara längre tid tills att den branta uppgången inträffar.

Exponentiell tillväxt

Detta fenomen har en central roll i många miljödebatter, inte minst den om klimatet. Ett samhälle som följer de nyliberala tankegångarna förutsätter att den ekonomiska tillväxten bara fortsätter. Tillväxtkritiker pekar på den problematik som beskrivits ovan, det vill säga att en exponentiell tillväxt inte är tillämpbar i en värld med begränsade tillgångar.

I detta sammanhang fick rapporten Tillväxtens gränser mycket uppmärksamhet när den gavs ut i regi av tankesmedjan Romklubben år 1972. Den har varit ett ständigt diskussionsämne sedan dess. Vårt samhälle är ju betydligt mer komplext än vad som kan beskrivas med en alarmerande graf på exponentiell tillväxt likt den ovan. Forskarna bakom rapporten hade använt sig av dåtidens mest sofistikerade datamodell för att simulera vad som skulle hända i framtiden vid olika scenarier.

Modellen inkluderade en lång rad parametrar som befolkningsutveckling, resursåtgång, markanvändning, utsläpp och föroreningar, teknikutveckling och så vidare. De påpekar att de inte gjorde några exakta prognoser, det fanns alldeles för många obekanta variabler för att göra så pass detaljerade analyser. Istället skulle resultaten användas för att se samhällsutvecklingen på systemnivå vid exponentiell tillväxt.

De gjorde ett antal olika scenarier och resultaten var nedslående, inom närmsta århundradet inträffade en kollaps nästan hur man än vände och vred på det. Kollaps ska här inte tolkas som mänsklighetens undergång, däremot ett kraschat system där välfärd och annat blev dramatiskt sämre. Det gjordes dock ingen detaljerad analys av vad detta exakt skulle innebära.

En lång rad parametrar som brukar användas som argument för att ”det kommer ordna sig” testades; såsom att stora fyndigheter av råvaror skulle upptäckas, att tekniska lösningar kunde effektivisera och lösa problem, kärnkraft kunde ersätta fossila bränslen och så vidare. Men de kom fram till att allt som då åstadkoms var att förflytta tidpunkten för kollapsen framåt några år eller decennier. Orsaken till att systemet kollapsade var olika för de olika scenarierna men det bakomliggande problemet var att den exponentiella tillväxten snabbt åt upp vinsterna.

Det fanns ett par scenarier som undvek kollaps, men de inkluderade förändringar på systemnivå som forskarna medgav inte tidigare hade testats i mänsklighetens historia. Men de ansåg alltså att det var kritiskt att få bort samhällets beroende av en exponentiell tillväxt. Utvecklingen måste ske inom biologins och fysikens gränser. Det handlade dock inte om att avveckla vår välfärd för att leva som man gjorde på stenåldern. Tvärtom menade de. Istället för att krascha in i gränser som verkligheten förr eller senare satte åt oss, skulle vi själva välja gränserna.

Det är förstås rimligt att fråga sig om det ens går att simulera den här typen av enormt komplexa skeenden. Det är svårt nog med fysikaliska processer som följer rationella lagar men det här involverar politik, ekonomi, tekniska landvinningar och diverse mänskliga beslut som ofta är allt annat än rationella. Jag har förstås ingen aning. Men det går att åskådliggöra vad en kollaps orsakad av ohållbar politik innebär:

Torskfisket utanför Newfoundland var länge det bästa i världen. I slutet på 1800-talet kunde man läsa i en rapport till den brittiska regeringen:

”Torskfisket … och förmodligen allt fiske i de stora haven är outtömligt. Ingenting vi gör kan påverka antalet fiskar på allvar” Två år senare förutspådde det kanadensiska jordbruksministeriet: ”Om inte naturens ordning störtas kommer vårt fiske att fortsätta att vara fruktbart i århundraden framöver”[1]

De kunde nog inte tänka sig hur snabbt utvecklingen skulle gå. I dag ligger industritrålare ute året runt och sköter rensning och nedfrysning redan ombord. På bara femton år mellan 1960 och 1975 hade man fiskat upp lika mycket torsk utanför Newfoundland som man gjort under de tidigare 250 åren. Det är inte bara kanadensare som fiskat där, även Europas hårt subventionerade fiskeflotta har sin skuld i det som hände.

1968 togs över 800 000 ton torsk upp. 1978 hade den vikten halverats. 1992 var uttaget nere på under 200 000 ton trots de tekniska framstegen vad det gäller utrustning och liknande. Hela beståndet kraschade. En tipping point hade passerats. Fisket förbjöds och en hel industri gick i kras.

Torskbestånd utanför Newfoundland https://en.wikipedia.org/wiki/Collapse_of_the_Atlantic_northwest_cod_fishery

Forskare och en mängd kustfiskare hade länge varnat för den ohållbara utvecklingen. De hade sett tecknen länge. Det kom likaså flera varningar ”från officiellt håll” om att en stor överkapacitet hotade fisket på sikt, exempelvis från den federala myndigheten Fisheries and Ocean, 1981.

Men inget hände. De större företagen med sina jättebåtar utanför kusten kom med rapporter som sade att dessa varningar var överdrivna. Politiker valde att lyssna på dessa. Kvoterna höjdes. Det finns flera rapporter om att obekväma röster från exempelvis forskare tystades.[2]

En utredning, Task Force on Incomes and Adjustment in the Atlantic Fishery, kom 1993 till slutsatsen att fisket inte var hållbart, men då var det redan för sent.

Inte ens efteråt ville somliga erkänna att överfisket var orsaken bakom kollapsen. Det skylldes på kallare vatten, sälar och andra naturliga variationer – ja, allt utom en mänsklig påverkan. Kanadas fiskerimyndighet hotade forskare som skyllde kollapsen på överfisket med stämning och de beskylldes för att ha fuskat. Mönstret går igen i många av de stora miljöfrågorna. Inte minst hörs exakt samma tongångar i skrivandes stund angående fisket av sill i Östersjön. Vi vet precis hur det kan sluta, det behövs inte mer forskning om detaljer för att avgöra riskerna. Allt är en fråga om hur slak lina vi vill balansera på. Och i slutänden, vilka väljer politikerna att lyssna på?

Miljöorganisationer och marknadsliberala tycks se något olika på varför det kunde gå ända till en total kollaps. De senare skyller det mesta på myndigheter, politiker och subventioner och menar att marknadskrafterna/äganderätten annars hade löst problemet. Tillväxtkritikerna/miljöorganisationerna lyfter gärna fram att marknadskrafterna och den exponentiella ökningen gör att utvecklingen går så snabbt att de ekologiska systemen, uppbyggda under tusentals år, inte hinner med att anpassa sig och kraschar.

Det båda förklaringsmodellerna utesluter inte varandra. Kanadas myndigheter hade visserligen reglerat fisket men som diskuteras i ett dokument från Kanadas fiskeridepartement 1981, skulle kvoterna även baseras på ”kustfiskesamhällenas ekonomiska behov”, inte på de biologiska förutsättningarna för att bedriva ett hållbart fiske. Likaså fanns stora subventioner och detta gäller inte minst EU:s fiskeflotta än idag.

Trots att fisket stoppades utanför Newfoundland repade sig inte systemet. Det är först nu, trettio år senare, en viss ökning av torskbeståndet kan observeras. Fisket utanför Lofoten i Norge såg samma tendenser men innan någon tipping point hann passeras infördes hårda regleringar och fisket kunde snart upptas igen. Fiskekvoter sätts utefter noga monitorering av bestånden.

Det råder inget tvivel om vilka av Kanadas och Norges fiskeflottor och samhällen som fick lida mest när de blev tvungna att anpassa sig efter verkligheten.

Men hela vårt marknadsdrivna system bygger på denna exponentiella tillväxt och rapporten Tillväxtens gränser går förstås helt på tvärs med rådande samhällsparadigm. Inte enbart hos de mer extrema marknadsliberala tankesmedjorna.

Och mycket riktigt fick Tillväxtens gränser hård kritik redan på sin tid för att vara ogrundad alarmistisk. Vågen av kritik återuppstod året efter IPCC hade bildats (om det var en slump låter jag vara osagt). Det var Ronald Bailey, reporter och senare även Adjunct Fellow på Competitive Enterprise Institute och Media Fellow vid Cato Institute, som skrev en artikel i Forbes där han upprepade en felaktighet från tidigare kritiker. Han påstod att:

”Tillväxtens gränser förutspådde att vid 1972 års tillväxttakt skulle världen få slut på guld 1981, kvicksilver 1985, tenn 1987, zink 1990, petroleum 1992, koppar, bly och naturgas 1993.”[3]

Men det är siffror från en kolumn i en tabell, tagna ur sitt sammanhang. Det framgår i texten att det inte var vad som förutspåddes. Siffrorna angavs för att ge en bild av hur länge dåvarande kända fyndigheter skulle räcka med dåvarande förbrukningstakt, jämfört med en fortsatt exponentiellt ökande takt (som då hade setts under lång tid). Men de skrev uttryckligen att inget av dessa alternativ var realistiskt i verkligheten:

Limit of growth sid 63

Men Baileys påstående blev till ”fakta” och hamnade till och med i en av ekonomen Nordhaus vetenskapliga artiklar. Lomborg tog också upp det i en artikel i Foreign Policy Magazine 2009.[4] Han påstod samma sak i SvD-artikeln 50 år av falsk miljöpanik 2021 jag refererade till i inledningen.

År 2014 gjordes en uppföljning av förutsägelserna i Tillväxtens gränser.[5] Den modell de använt hade då också uppdaterats en del. När data för de uppdaterade parametrarna lades in visade det sig att utvecklingen följde business-as-usual-scenariot ganska väl. 2020 gjordes ännu en uppdatering.[6] och det stämde fortfarande ganska bra.

I mars 2023 gjordes ännu en uppföljning av Tillväxtens gränser på uppdrag av Romklubben. Bakom denna rapport låg Potsdam Institute for Climate Impact Research, Stockholm Resilience Centre och Norwegian Business School.[7] Nu skrevs befolkningsutvecklingen ner, vilket sätter framtidsutsikterna i en ljusare dager vad det gäller en hållbar utveckling menade de. Deras befolkningsprognoser låg lägre än de flesta andras beroende på att de i högre grad räknat in den ekonomiska utvecklingens effekt på hur många barn folk skaffar i ett samhälle.

De konstaterade samtidigt att sex av nio så kallade planetära gränser redan har överskridits. Det gällde klimat, biologisk mångfald, markanvändning, kväve- och fosforflöden, utsläpp av föroreningar samt tillgången till färskvatten. Det fanns inte tillräckligt med data för att fastställa exakt status för ekosystemens stabilitet.

Texten och argumenterandet i Tillväxtens gränser är ödmjukt, förnekar inte okända parametrar eller svårigheterna i att åstadkomma en förändring. Man vill uppmana till en diskussion om systemgränser. Och det råder idag verkligen ingen brist på forskare som vill lyfta den aspekten och det finns en hel del vetenskapliga studier i ämnet. Men det är lätt att bli stämplad som lite eljest om man ens funderar i banor utanför rådande system. Jag vet inte hur det praktiskt ska gå till att få igenom dessa drastiska förändringar, men det känns som att även denna diskussion är full av halmgubbeargument. Som att dessa forskare skulle argumentera för att den fattiga delen av världen ska förvägras de moderniteter vi har.

Tillväxtens gränser argumenterar för att konsekvensen av att hålla den exponentiella tillväxten vid liv till slut blir att det inte längre finns medel kvar att investera i välfärden. Många menar att vi redan ser tecknen på att systemet håller på att krackelera på olika fronter. Växande skuldberg och (tidigare) minusräntor. Det rapporteras om brist på resurser inom sjukvård och skola i många västländer liksom bristande underhåll av infrastruktur och liknande. Urbaniseringen gör att utmärkt odlingsjord bebyggs. Förutsättningarna för småskaliga bönder och fiskare blir allt kärvare, ja för landsbygden som sådan.

I Sverige anser vi oss tydligen inte ens ha råd med skolböcker till barn och våra naturvetenskapliga högskoleutbildningar halkar allt mer efter. Antalet lärarledda undervisningstimmar per studievecka i dessa ämnen vid svenska lärosäten är lägst i Europa.[8] Allt medan vi i och med marknadiseringen och införandet av aktiebolagslagen i systemet måste tillgodose en ständig ekonomisk vinstökning. Med en stegrande förmögenhetsackumulering hos de rikaste. Om nuvarande trender fortsätter, kommer den rikaste 1% att kontrollera nästan 66% av världens pengar till 2030.

Forskare har likaså bekräftat signifikanta minskningar i hälften av världens vattenreservoarer[9] orsakat av en kombination av överanvändning och klimatförändringar. Ungefär en fjärdedel av jordens befolkning bor i områden med uttorkande sjöar. Allt fler studier visar också på en negativ utveckling för världens biologiska mångfald.[10]

Det kan förstås handla om bekräftelsebias – man ser de mönster man vill se. Men nog är det nyttigt att försöka tänka över systemfrågorna. Hur rimlig är den exponentiella tillväxten som vår ekonomi bygger på, driven av finansindustrin. Vad är det som ska växa? Alla de stora valutorna som euro och dollar är så kallade fiatpengar utan egentlig koppling till någon fysisk tillgång i den verkliga världen. Hur gångbart är detta frikopplade system i längden? Vad händer om vi slutar tro på det?

I IPCC AR6 delrapport WG2 diskuteras en omställning av samhället till en mer hållbar värld. I detta sammanhang diskuteras om en framtid utan tillväxt är en lösning. Det är en anledning till att vissa anser att IPCC därmed gått från att vara en vetenskaplig organisation till en politisk.

Oavsett vilken väg som väljs framöver får vi hoppas besluten är väl förankrade i demokrati och befolkning. Det kan annars sluta med en obehaglig dikeskörning. (Men ”folkets vilja” är inte liktydig med vad som skrivs på Twitter och andra sociala medier även om många som säger sig företräda ”folket” gärna vill göra sken av det.)

Kanske är det just svårigheterna i att hitta en väg framåt som gör att många känner en hopplöshet. För oavsett vilken sida man lyssnar på, vare sig om vi väljer att agera eller inte, så finns det larm om att en katastrof lurar runt hörnet.

Nästa kapitel ->>

---

[1] Brubaker, Elizabeth, Unnatural Disaster: How Politics Destroyed Canada’s Atlantic Groundfisheries, Environment Probe, 2000-01-18 https://environment.probeinternational.org/2000/01/18/unnatural-disaster-how-politics-destroyed-canadas-atlantic-groundfisheries/

[2] Brubaker, Elizabeth, Unnatural Disaster: How Politics Destroyed Canada’s Atlantic Groundfisheries, Environment Probe, 2000-01-18 https://environment.probeinternational.org/2000/01/18/unnatural-disaster-how-politics-destroyed-canadas-atlantic-groundfisheries/

[3] Bardi, Ugo, Cassandra’s curse: how “The Limits to Growth” was demonized 2011-09-15 https://www.resilience.org/stories/2011-09-15/cassandras-curse-how-limits-growth-was-demonized/ 

[4] Lomborg, B., Olivier, R. (2009). The dustbin of history: Limits to Growth. Foreign

Policy, 103, 34-48

[5] Turner, G. (2014) ‘Is Global Collapse Imminent?’, MSSI Research Paper No. 4,

Melbourne Sustainable Society Institute, The University of Melbourne https://sustainable.unimelb.edu.au/publications/research-papers/is-global-collapse-imminent

[6] Branderhorst, Gaya. 2020. Update to Limits to Growth: Comparing the World3 Model With Empirical Data. Master’s thesis, Harvard Extension School.

[7] Callegari B., Stoknes P.E., People and Planet: 21st century sustainable population scenarios and possible living standards within planetary boundaries. Earth4All, March 2023, version 1.0.

[8] DN-debatt ”Svenska ingenjörer håller inte måttet”, 20 representanter för högskoleutbildningar, 2023-04-24 https://www.dn.se/debatt/svenska-ingenjorer-haller-inte-mattet/

[9] Fangfang Yao et al. ,Satellites reveal widespread decline in global lake water storage.Science380,743-749(2023).DOI:10.1126/science.abo2812

[10] Finn, C., Grattarola, F. and Pincheira-Donoso, D. (2023), More losers than winners: investigating Anthropocene defaunation through the diversity of population trends. Biol Rev. https://doi.org/10.1111/brv.12974