Jag förmodar att det är så här det kommer vara. ”Ska vara”. Är inne på min tredje bok nu och precis samma maniska känsla har uppstått vid ungefär samma tillfälle alla gångerna. När slutet närmar sig, när trådarna börjar knytas ihop och ljuset i tunneln är sådär nära och nästan greppbart.

Det bästa ögonblicket. Ungefär som att gå ut på sista löpslingan på Järnmannen, man är helt utmattad och vill bara komma i mål. Gång på gång frågar man sig varför man egentligen håller på???
Men man vet att man kommer komma dit trots allt, man vet att man inte kommer ge upp och man kommer klara det där långsiktiga målet man kämpat för. Man vill att det ska ta slut men ändå inte. Det har blivit ett antal långlopp genom åren och det är alltid likadant, efter målgång kommer en enorm lättnad och tillfredställelse men sedan blir det liksom lite tomt. Luften går ur en på något (skönt) sätt. Men man drömmer sig tillbaka till den där känslan när målet är inom räckhåll, när man nästan är där men ändå inte.

Och det är där jag är med min tredje bok nu. Jag ser ljuset därframme. Jag har ännu inte läst det jag skrivit och kan fortfarande drömma om min storhet och framtida Augustpriser (hehe). Har vaknat tidigt och skrivit mer eller mindre hela dagen och kvällen både lördag och söndag och är nu helt mentalt utmattad 🙂

Men jag vill ändå fortsätta. Fram till det där ljuset.

©Maths Nilsson 2012