Oroar vi oss för rätt saker..?

Då var det budgetpresentation och dags för den tillhörande klagosången. Och man hade lika väl kunnat skriva kommentarerna i förväg, allt känns ganska förutsägbart. Carola Lemne (vd Svenskt Näringsliv) tweetade:

”Det är endast när företag och företagsamma människor får goda förutsättningar och vågar ta risk att anställa fler som jobben kommer”

Jag frågar mig vad denna floskel egentligen innebär? Nej, jag är varken ironisk eller cynisk, jag är nyfiken på riktigt. I min värld kommer jobben när man har något att producera/erbjuda som folk är beredd att betala för.

Jobbdebatten verkar nu mest handla om att Sverige måste skaffa sig en massa låglönejobb för att säkra framtiden. Det är möjligt, jag har ingen aning, men tycker nog att det låter naivt. Sverige har i hög grad levt på att ligga i forskningsfronten och ha starka företag inom ”högteknologin”. Men det är ett område som håller på att raseras i en allt högre takt. Om något borde väl det göra oss oroliga? Inte bristen på låglönejobb där vi ändå måste subventionera människor för att överleva . Eller?
(och Svenskt Näringslivs hot om att det kommer bli färre telefonförsäljare, känns, med all respekt, bara befriande…).

Lyssnar man på Svenskt Näringsliv och liberala politiker är Sverige i det närmaste kommunistiskt och helt omöjligt att driva företag i.

I verkligheten rankar Världsbanken oss som nummer 14 av 189 ekonomier vad det gäller att göra affärer i.  ”Higher than the average G7 and OECD high-income rankings” (men det har försämrats sedan 2009 trots alla liberaliseringar som införts på senare tid…).

Vi kanske inte startar lika många företag som andra länder men är å andra sidan helt outstanding vad det gäller överlevnadsgrad av dem som startas (från ekonomifakta.se).
Foretagens-overlevnadsgrad-internationellt

År 2013 var börsbolagens nettovinst 330 Mdr kr. Det motsvarar en årlig ökning om 9% per år sedan 1980 enligt docent Adri De Ridder. Den del av vinsten som går till aktieutdelningarna är bland de allra högsta i världen. Det är faktiskt så att både nettovinsterna och aktieutdelningarna har ökat 3 ggr snabbare än lönerna sedan 1980.

De Ridder konstaterar: ”Svenska företag har således en högre utdelningsandel vilket innebär en uppenbar risk för att företagen tvingas hålla tillbaka på sina investeringsplaner, produktutveckling, marknadssatsningar etc”

Vi har ett alldeles fantastiskt system för att hjälpa folk med nya idéer att förverkliga dem via Almi/Start-Up och allt vad det heter. Jag har själv tagit del av det (jag må vara kreativ men är en usel entreprenör så det är inte statens fel att jag inte gjort mer av det…).

Klart som attan att det kan göras bättre. Regler och procedurer kan förenklas. Absolut. Men det betyder faktiskt inget alls om det inte finns pengar till att starta upp ett företag med. Någon som vill investera. Eller kanske låna ut.

Men det blir allt svårare för innovationsföretag att hitta finansiärer. De privata venture-investeringarna har rasat medan de statliga har fyrdubblats  mellan 2008-2013 (Näringslivet finansierar 60% av all FoU i Sverige).

Och ändå är det bara staten som får gnäll för att det inte investeras något. Företag med mångmiljardvinster tänker bara på att kapa kostnader och avskeda folk. Som jag skrivit om tidigare har antalet anställda inom läkemedelsforskningen halverats sedan 2000. Det beror på mycket men knappast på skatterna. I Danmark har det gått åt andra hållet och där har istället ökat med 70%, läkemedelsföretagen ägs där i hög grad av stiftelser som drivs utan egentligt vinstsyfte (även om de tjänar pengar som gräs).

Ericsson avskedar en hel högutbildade människor trots 17 miljarder i vinst.

Om detta är det ganska tyst.

Storföretagen har det bra i Sverige. Aktieägarna har det bra i Sverige. Generellt sett. Något annat är bara gnäll.

Så frågan är Carola Lemne, vad krävs för näringslivet ska våga investera? Att skapa nytt. Det är faktiskt det enda som gör att vi kan behålla vår position på sikt, sen kan vi ha hur många telefonförsäljare som helst… Läkemedelsbranschen har klart visat att ökade utdelningar till ägare och bonusar till ledningarna inte lett till fler innovationer. Tvärtom.

Det går inte att förvänta sig att intäkterna ska öka exponentiellt varje år, det är snudd på imbecillt. Och alla ansiktslösa aktieägare, det går inte att bara roffa åt sig mer och mer pengar och minska investeringarna och sedan sitta och gnälla på att skatterna är för höga, att staten inte kan skapa innovationer, att staten inte kan skapa jobb osv. Gör något själva. Skatterna kanske är höga men det har dem varit sedan urtiden. Deal with it.

Men vem ska göra det? Om du frågar mig…:
Det krävs investeringar och det krävs att aktieägarna inser att de är en del av samhället. Att de vill åstadkomma något annat än högre siffror i en kolumn.

Och känn på denna formuleringen (från Dagens Industri). Please….:

Den centrala frågan när det gäller den svenska arbetsmarknadsutvecklingen är om det går att öka produktiviteten hos de arbetslösa så att de blir anställningsbara till svenska ingångslöner eller om man måste acceptera lägre ingångslöner och i stället ge människor en chans att förbättra sin produktivitet genom att jobba och få arbetslivserfarenhet.