Dne förlorade symbolen av Dan Brown, mannen som brakade genom med Da Vinci-koden. Innan dess hade han dock redan skrivit Gåtornas palats och Änglar och demoner som sålde bra i USA. Alla handlar om hemliga koder gömt i historiska symboler, som förstås någon ondsint grupp ligger bakom som inte vill bli avslöjade. Men det var som sagt med Da Vici-koden han slog igenom ordentligt internationellt sett. Även jag sträckläste den boken och tyckte den var kanon, fantasi-kittlande med all symbolik och diverse konspirationteorier.

Den förlorade symbolen utspelar sig under ett dygn i Washington med samme professor Langdon i huvudperson som i Da Vincikoden:

”Harvardprofessorn i religiös symbolik, Robert Langdon, kallas i sista stund in för att hålla en kvällsföreläsning i Capitolium, Washington. Men bara minuter efter hans ankomst hittas ett märkvärdigt föremål…”

Hmm,  jodå, symbolletandet är ju där och det är fortfarande intressant. ”Actionbitarna” funkar fortfarande bra men….  historien känns ganska krystad och platt.
Jag blir faktiskt allvarligt sugen på att läsa om Da Vincikoden men inte för att jag tyckte denna bok var bra direkt. Nej bara av den enkla anledningen att efter Da Vinci  har jag själv börjat skriva skönlitterärt ”på allvar” och fått en bok utgiven. Och det jag funderar på är om jag förändrat min syn på vad som är bra och dåligt i och med detta? För även om jag verkligen gillade hans förra böcker var den här tråkig, man lär liksom inte känna personerna i boken, långa sträckor är bara sammanfattningar av vad som har hänt, inget man själv får ”uppleva” s a s. Och det känns som att många av personerna i boken blir rena rama karikatyrer,kantiga och förutsägbara…

Det blir bara en gäspning i betyg, det var bara symbolhistorierna som fick mig att läsa ut den…

AdLibris
Bokus