Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

AstroTurf är ett fabrikat av konstgräs som har gett namn åt ett begrepp inom den nobla konsten att desinformera: astroturfing. Det innebär att man skapar en falsk gräsrotsrörelse med avsikt att sprida ett budskap utan att röja vem avsändaren är. Syftet är förstås att påverka opinionen och politiker genom att ge sken av att det finns ett folkligt och/eller vetenskapligt stöd för vad det nu kan vara.

När American Petroleum Institute och en rad andra lobbygrupper och tankesmedjor 1998 drog upp sin handlingsplan för att hålla USA borta från Kyotoprotokollet (kapitel 10) var astroturfing en av punkterna:

Kemikaliebranschen – som jag själv jobbar i – är ju inte vidare populär och även om de vill föra ut ett i sig korrekt budskap är det förmodligen mer effektivt att låta en gräsrotsrörelse stå bakom. Nedan följer ett klassiskt – och sorgligt – exempel som visar hur sofistikerad och långtgående den här typen av verksamhet kan vara.

David Heimbach var en amerikansk läkare och ansedd expert på brännskador. Han hade till och med fått en utmärkelse av Dalai Lama för sitt jobb med brännskadade barn. När Kalifornien ville lätta på sina hårda brandsäkerhetslagar var det många som protesterade och Heimbach var en av dem. Och visst borde han om någon veta vad han pratade om!?

Inför bland annat delstatssenaten vittnade han 2011 om hur han förgäves försökt rädda oskyldiga små barn som skadats svårt i bränder. Det var hjärtskärande berättelser och det sorgligaste var, menade han, att olyckorna hade kunnat undvikas om bara möbler och kuddar varit ordentligt behandlade med flamskyddsmedel.

Politikerna tog åt sig och det blev ingen ändring av lagen.

Men journalister på Chicago Tribune tyckte att en del detaljer verkade märkliga.[1] Vilken förälder ställer ner ett levande ljus i sitt barns spjälsäng och går därifrån? (Och mitt tillägg: när libertarianer i tankesmedjor som Competitive Enterprise Institute lobbar för hårdare myndighetskrav kan det vara läge att ana ugglor i mossen).

Hur än journalisterna sökte kunde de inte hitta några uppgifter som bekräftade Heimbachs berättelser. Och när de konfronterad honom erkände han till slut att det bara varit anekdoter. De stackars barnen hade aldrig existerat. Men han bedyrade:

”Jag vill bara väl. Jag går inte i industrins koppel.”

Han hade tidigare fått frågan om han hade fått betalt för sin medverkan i rättegångarna. Han uppgav då att han bara fått ersättning för resekostnaderna från en organisation vid namn Citizens for Fire Safety[2] – en gräsrotsrörelse driven av personer som var oroliga för det försämrade brandskyddet som hotade. På deras hemsida kunde man läsa att de också samarbetade med, och drev vetenskapliga studier ihop med, både myndigheter och andra intresseorganisationer.

I själva verket visade journalisterna att Heimbachs ”resecheck” uppgått till 240 000 dollar. I Citizens for Fire Safetys skattedeklarationer uppgavs att deras enda inkomstkälla var medlemsavgifter som mellan 2008–2010 uppgick till 17 miljoner dollar. Och de enda medlemmarna var tre amerikanska bolag, tillika världens största tillverkare av bromerade flamskyddsmedel. I själva verket visade det sig att Citizens for Fire Safety var registrerad som en handelsorganisation.

Flera påstådda samarbetspartners förnekade att de hade något projekt eller forskning ihop med organisationen. Bland mycket annat visade det sig att lobbyister utgett sig för att vara brandmän när de försökt påverka politiker. Chicago Tribune avslöjade detta i en artikelserie Playing with fire 2012.[3] Citizens for Fire Safety Institutes hemsida är numera borttagen och deras Facebookkonto slutade uppdateras kort efter Chicago Tribunes avslöjanden.

Det slutar dock inte där. Journalisterna skrev att en studie som användes som slagträ i debatten ”var så obskyr att den bara fanns tillgänglig på svenska.” Vad kan det handla om?

---

Kaliforniens lagstiftning rörande brandsäkerhet har länge varit en av de hårdaste i USA. De har exempelvis krävt att stoppningen i möbler ska prepareras med minst fem viktsprocent flamskyddsmedel. Och då delstatens möbelmarknad är stor blev det i praktiken en reglering som gällde i större delen av USA och även Kanada (”alla” större företag ville ju in på marknaden och det är förstås bökigt att ha olika tillverkningskrav beroende på vilken delstat man ska sälja till).

Detta är en orsak till att amerikanare generellt sett har högre halter av den här typen av kemikalier i kroppen än de flesta andra länders befolkning.[4]

Det finns en mängd olika flamskyddsmedel och de är liksom många andra klorerade- och/eller bromerade substanser mycket beständiga i stil med PCB. De hittas numera överallt på jorden, till och med i blodet hos djur i polarområdena. Men en springande fråga är ju om detta utgör någon fara?

Slutsatsen i den vetenskapliga artikeln jag refererat till ovan är att några substanser inte verkar vara särskilt oroande medan andra uppvisar klart alarmerande resultat i djurstudier, och en del även i människa. Men för en lång rad substanser saknas det data helt och hållet. (Det är dessutom notoriskt svårt att studera effekten i människa då ingen vill utföra kontrollerade försök där man avsiktligt trycker i människor misstänkt farliga kemikalier.)

I andra vågskålen ligger nyttan med att använda flamskyddsmedlen, i det här fallet i möbler. Det råder inga tvivel om att flamskyddsmedel gör det svårare för material att brinna, men frågan är vilka mängder som krävs och i vilka applikationer de behövs för att de ska göra någon praktisk skillnad i verkligheten.

Ett starkt kort för flamskyddsförespråkarna var en av de mer omfattande studier som gjorts inom detta område, utförd av bland annat forskaren Vytenis Babrauskas.[5] Studien visade att flamskyddsmedel gjorde stor skillnad i att fördröja en brands uppkomst jämfört med obehandlade möbler.

Men Babrauskas själv uppger att resultaten inte kunde användas för att bedöma effekten av brandskyddslagen. Den lagstadgade nivån var fem procent flamskyddsmedel i stoppningen, men i Babrauskas studie hade mer än femtio procent använts (avsikten med studien hade inte varit att ”testa lagens effekt”). Han hade även gjort försök med mer relevanta nivåer som visade att detta inte hade någon signifikant skyddande effekt i verkliga situationer.[6] Andra undersökningar bekräftade detta, bland annat utförda av U.S. Consumer Product Safety Commission.[7]

Men det fanns andra studier som lyftes fram till förmån för flamskyddsmedlen. En av dem var den ”obskyra svenska studien…”.

Nu var det inte konstigt att denna bara fanns på svenska då det var en rapport från 1997 utgiven av myndigheten Elsäkerhetsverket. De hade under fjorton månader undersökt alla bränder som orsakats av el i Stockholmsförorten Vällingby. Jag har inte hittat och läst artikeln men det är sannolikt inte undersökningen i sig som är suspekt, utan hur resultaten har använts.

I en artikel i den vetenskapliga tidskriften Fire and Materials från år 2000 jämfördes antalet tv-bränder i Europa respektive USA (som till skillnad från Europa krävde flamskyddsmedel i apparaternas plasthölje).[8] De fann att det inträffande mer än tio gånger så många tv-bränder i Europa jämfört med i USA och att trenden var stigande i Europa. Författarna drog därför slutsatsen att även Europa behövde skärpa kraven.

”För att undvika en ökning av tv-bränder bör brandsäkerhetskraven höjas och allmänhetens medvetenhet om vikten av brandsäkerhet i tv-apparater ökas.”

Jag tycker att problematiken med kopplingar mellan näringsliv och akademi ibland överdrivs, det finns ohyggligt många bra studier och nödvändiga projekt med dylika samarbeten. Likaså finns det på sin håll en ”kemikalieskräck” som inte har stöd i vetenskapen. Med det sagt finns det en uppsjö av fall som verkligen är problematiska. Och klart att man bör dra öronen åt sig när en studie, som den nyss beskrivna, kommer fram till en ”positiv slutsats” för flamskyddsmedel/bromindustrin och artikeln avslutas så här:

”Författarna vill tacka European Brominated Flame Retardants Industry Panel (EBFRIP) för finansiellt stöd, och medlemmar av både EBFRIP och European Flame Retardants Association (EFRA) för råd och kommentarer. I synnerhet tackas Dr Traian Jay från Great Lakes Chemical Corporation för användbara kommentarer.”

Det blir inte bättre av att en av de tre författarna jobbade på Albermale, tillverkare av bromerade flamskyddsmedel, en annan, utan övriga vetenskapliga publikationer, jobbade på en PR-firma, och den tredje var en svenska från (dåvarande) Statens Provningsanstalt.

Nåväl, besvärande intressekonflikter är en sak, innehållet är ju ändå det som spelar någon roll. Och det finns en hel del att anmärka på där också.

Författarna redovisar först resultat från en större studie gjord av brittiska Sambrook Research International. Den visade att antalet bränder per miljon tv-apparater i Europa var i samma storleksordning som i USA. Och det är här Vällingbyundersökningen kommer in. Enligt den var antalet tv-bränder i Sverige nämligen tio gånger högre än vad som redovisades i Sambrookstudien. Och eftersom den hade granskat enstaka fall i mer detalj tyckte författarna att detta var en mer rättvisande statistik. De antog sedan att detta värde gällde för hela Europa som de sen i sin tur användes för att jämföra med USA:s siffror.

Det är mycket möjligt att Vällingbysiffrorna är mer korrekta värden, men det finns inget i artikeln som tyder på att USA:s statistik skulle vara inhämtad på annat sätt än vad den gjorts i Sambrookstudien. Då blir det som att jämföra äpplen och päron.

Enligt Chicago Tribune redovisade Vällingbystudien att det inträffade trettiotvå elbränder under den undersökta perioden. Av dem utgjorde tv-bränder en fjärdedel, det vill säga åtta. I det undersökta området bodde då 265 000 invånare. Artikelförfattarna redovisar dock inte dessa siffror utan bara omräknat för att gälla hela Sverige (165 tv-bränder/miljon apparater). Detta extrapolerades som sagt ytterligare ett steg till att gälla för hela Europa med dess 500 miljoner invånare.

Så slutsatsen att Europa borde skärpa brandskyddskraven byggde på åtta bränder under en begränsad period i en liten ort i Stockholms utkanter. Lite som att använda temperaturer mätta under några år från centrala delarna av England som ett globalt temperaturmedelvärde och påvisa långsiktigt trend (vilket är ett exempel taget från verkligheten).

Journalisterna intervjuade även Ingvar Enqvist som skrivit ”Vällingbyrapporten”, och han tyckte det var ”ganska märkligt” att resultaten användes som de gjorts i den angivna studien.

Författarna redovisade också, som sagt, en oroande trend av ökande bränder i Europa, men de visade inte hur det såg ut i USA under denna tid. En ökande trend även där hade ju antytt att det kanske inte hade med flamskyddsmedlen att göra.

Efter Chicago Tribunes avslöjanden om Citizens for Fire Safety ställde sig knappast allmänheten på rad inför representanter för kemikalieindustrin, gjorde honnör och utbrast ”tack, ni är vårt sista hopp”. Opinionen att brandskyddslagen skulle lättas på detta område började återigen ta fart.

Lagstiftarna i Kalifornien fick dock snart en ny vetenskaplig rapport i handen som visade att det visst fanns belägg för flamskyddsmedlens positiva effekter som gjorde Kaliforniens hårda brandskyddsregler relevanta. Rapporten var skriven av Matthew Blais, chefen för det respektabla Fire Technology at Southwest Research Institute. Studien hade dessutom finansierats av National Institute of Justice, NIJ (organisation under amerikanska justitiedepartementet).

Rapporten presenterades på konferenser, en video gjordes[9] och senator James Inhofe hänvisade till den i USA:s kongress. (Inhofe är annars kanske mest känd för att ha tagit med en snöboll in i kongressen för att visa att den globala uppvärmning var en bluff).

Det framgick dock inte – varken i videon, på konferenserna eller i rapporten – att Blais också hade uppdrag för lobbyorganisationen North American Flame Retardant Alliance.

I verkligheten handlade det om två olika rapporter, och NIJ hade inte finansierat Blais rapport som det hävdades, det hade lobbyorganisationen American Chemistry Council gjort.[10] Blais refererade dock till en annan rapport/studie som NIJ hade finansierat och som var utförd av Blais kollegor[11] – en rapport på över tvåhundra sidor som få orkar sätta sig in i. Enligt Blais visade den att flamskyddsmedel i möbler och tyg visst fördröjde brand.

Enligt Chicago Tribune uppvisade dock bara ett av försöken en onormalt lång tid att fatta eld. Blais kollegor ansåg att det fanns anledningar till det avvikande resultatet och strök försöket ur helhetsanalysen. Blais gjorde tvärtom, han rapporterade enbart om detta försök.

Han påstod vidare att ett möbeltyg preparerat med flamskyddsmedel fördröjde branden med tretton minuter vilket förstås skulle innebära stor chans att folk skulle hinna rädda sig undan eller släcka branden. Bara det att han ”glömde” berätta att det tyg hans kollegor testat var ett specialtyg som nästan uteslutande används till teaterridåer och liknande, konstruerade för att ”självslockna” – inget som användes i normala möbler alltså. Eller mer rätt, han inte bara glömde att berätta detta, han påstod att det var ett tyg som var vanligt i normala möbler.

Chicago Tribune försökte få en kommentar av den forskare på Blais institut som lett studien som han refererade till (och som han i egenskap av chef godkänt), men han svarade inte på mejl och de fick aldrig till någon intervju.

Journalisterna lät dock ovan nämnda brandexperten Vytenis Babrauskas läsa och kommentera Blais rapport. Hans slutsats: ”Synnerligen missvisande … sanningen har flugit ut genom fönstret.”

Som ni kanske märker är det mycket effektivt att mata politiker och allmänhet med den här typen av undermåliga, och till och med felaktiga, rapporter. Det tar en oändlig tid att kolla upp och många gånger spelar det ingen roll att faktakontroller görs, argumenten och referenserna används om och om igen ändå.

Efter avslöjandena och ytterligare studier ändrade Kalifornien sina lagar 2018 och förbjöd flamskyddsmedel i rad olika produkter.

Nästa kapitel ->>

---

[1] Roe, Callahan , Playing with fire, Chicago Tribune, 2012-05-06 http://www.pulitzer.org/files/finalists/2013/chictrib2013/chictrib01.pdf

[2] http://web.archive.org/web/20110410151312/http:/cffsi.org/about.aspx

[3] Callahan, Roe m fl, Playing with fire, Chicago Tribune 2012, https://media.apps.chicagotribune.com/flames/index.html

[4] Fromme, Becher, Hilgera, Völkela, International Journal of Hygiene and Environmental Health Volume 219, Issue 1, January 2016, Pages 1-23

[5] Babrauskas m fl, Fire Hazard Comparison of Fire-Retarded and Non-Fire-Retarded Products, NBS Special Publication 749, National Bureau of Standards, U.S. Department of Commerce, juli 1988, https://nvlpubs.nist.gov/nistpubs/Legacy/SP/nbsspecialpublication749.pdf

[6] Callahan, Roe, Distorting science, Chicago Tribune, maj 2012 https://www.chicagotribune.com/investigations/ct-met-flames-science-20120509-story.html

[7] Blum m fl, Organohalogen Compounds,Vol. 73, 2032-2035 (2011) https://greensciencepolicy.org/docs/General/regulatory-policy-leading-to-halogenated-flame-retardants-in-furniture-and-baby-products-fire-safety-and-health-concerns.pdf

[8] M. De Poortere, C. Schonbach och M. Simonson, Fire Mater. 24, 53-60, 2000 https://www.ebfrip.org/download/poortere.pdf

[9] Youtube 5 sep. 2012, Analysis Shows Flame Retardants Are Important to Home Fire Safety, American Chemistry Council https://www.youtube.com/watch?v=3lRcza_nPKI

[10] Roe, S, Doubts cast on new research touted by fire-retardant lobby, Chicago Tribune, 2012-12-30 https://www.chicagotribune.com/news/ct-met-flames-southwest-study-20121230-story.html

[11] Janssens, Reducing Uncertainty of Quantifying the Burning Rate of Upholstered Furniture, Doc Nr 239050, juli 2012 https://www.ojp.gov/pdffiles1/nij/grants/239050.pdf