Jag har sagt upp mig.

Jag tjänar bra.

Jag har trevliga arbetskamrater. Men ändå, jag orkade inte mer…

Kom in på en ettårig skrivarkurs på distans. Går ut på att jag ska få ihop en roman. Fått en mängd uppmuntrande ord och kommentarer hur modig jag är och jag önskar verkligen att det vore så. Men förmodligen är det precis tvärtom, känns mer som en flykt från något än en offensiv satsning mot det jag verkligen vill. Men den känslan börjar sakta förändras, tror jag. Lite smått ångestfyllt att inte veta hur man ska få in pengar men det är ändå inget hastigt beslut. Kanske något desperat och oöverlagt att det blev just så här men jag var bara tvunget att göra något.

För hur länge ska man hålla på när glöden har slocknat? När glädjen och energin har försvunnit. När det som brukade ge mig energi mest känns jobbigt och meningslöst. När jobbet mest handlat om konflikter och obegriplig byråkrati. Känns som Mr Hyde har tagit över helt och jag gillar inte hur jag är. Beter mig som ett självömkande åskmoln och sårar dem i min närhet.

Det handlar förstås inte bara om att jag är less på jobbet, det finns saker jag fortfarande tycker är kul där jag är.   Nej, det är helheten. Jag behöver göra något som känns meningsfullt. För mig. Och en kurs är förstås ingen helhetslösning. Att bli författare är knappast något man kan räkna med att kunna leva på. Men ärligt talat, det skiter jag i, jag vill bara bli en gladare människa.

Och det ska bli kul. Jag ser verkligen fram emot det. Bara en så’n sak…