Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.
”Trots 50 år av förutsägelser som slagit spektakulärt fel, försöker aktivister, journalister och politiker fortfarande sälja bilden av nära förestående undergång.”[1]
Citatet ovan nämndes i början av boken och är från Bjørn Lomborgs artikel på SvD:s ledarsida. Men stämmer det – har förutsägelserna verkligen slagit spektakulärt fel?
Jag skulle vilja säga att vi inte har facit på det, och kommer heller aldrig att få. Spådomarna har ju gällt under förutsättningen att inget gjordes. Och vi som samhälle har faktiskt agerat kraftfullt på många av dessa larm som Lomborg hänvisar till. Bly, kvicksilver, klorerade föreningar som DDT och PCB, avgaser och smog, svaveldioxid, freoner, dioxiner från klorblekt papper och så vidare. Vad hade exempelvis hänt om utsläppen av svavel fortsatt att öka istället för att minska radikalt?
Ton efter ton av en rad olika beständiga kemikalier spreds utan en tanke på konsekvenserna. Vad hade hänt om det bara fortsatt eller till och med ökat? De utgör fortfarande problem på sina ställen trots att de slutade användas för fyrtio år sedan.
Vad hade hänt om produktion och användning av freonliknande ämnen fortsatt att öka i den takt vi såg på åttiotalet?
Istället för nedanstående utveckling:
Faktum är att forskare har försökt svara på just den frågan: Vilken värld undvek vi i och med att Montrealprotokollet kom till stånd?[2]
Hade utsläppen av freoner och liknande ämnen fortsätt som tidigare innebär det också att UV-strålningen vid jordytan skulle öka dramatiskt. Det skulle i sin tur haft skadlig effekt på växter med följd att skördar minskas och att en mindre del av den koldioxid vi släpper ut absorberas från atmosfären. Freonliknande ämnen är dessutom kraftiga växthusgaser i sig. En studie simulerade detta och kom fram till att effekten skulle bli en temperaturökning på 0,5–1,0 °C vid år 2100. [3] Alltså utöver den som erhålls från koldioxid och andra parametrar. En vetenskaplig bedömning är likaså att den ökade UV-strålningen skulle lett till en massiv ökning av antal hudcancer varje år.[4]
Det är kontrafaktiska simuleringar och vi kommer aldrig veta exakt hur världen skulle sett ut idag. Och det gäller inte minst om vi sammanfört effekten från alla stora miljöproblem som vi idag till stor del har åtgärdat. Måhända att en del larm har överdrivits men det gör det inte rationellt att vifta bort allvaret.
Man skulle lika väl kunna vända på Lomborgs påstående: Trots 50 år av larmande om att åtgärder ”är för dyra”, ”BNP kommer sjunka som en sten”, ”miljontals jobb kommer att ryka”, ”det går inte” och så vidare så har det hela tiden visat sig gå ändå. Utan de förutspådda samhällskrascherna. Det är faktiskt något vi har facit på. Många ville inte ens erkänna att det fanns problem. Samma personer hyllar nu hur bra allt blivit på grund av åtgärderna.
Självklart har det inte varit problemfritt, det har krävts både dyra investeringar och förändringar som har drabbat både folk och enskilda företag. Andra har dock vunnit på de affärsmöjligheter förändringarna inneburit. Miljön, och därmed vi människor, har definitivt tjänat på dem.
Jag skulle vilja påstå att Lomborg är ett bra exempel på personer som agerar som bromskloss för utveckling. För även om han argumenterar för mer forskning och utveckling är det svårt att veta vad det är för något han vill uppnå. Det enda nya jag sett honom förespråka, bortsett från ökad frihandel, är att EU skulle satsa på fracking av fossilgas. Om du läst en artikel som är negativt inställd till elbilar är det ganska hög sannolikhet att uppgifterna kommer från Lomborg och hans tankesmedja. Jämförelserna han gör är mellan de värsta tänkbara för elbilarna och de bästa för bensinbilar. Följer man upp de referenser han hänvisar till blir det snabbt uppenbart att han körsbärsplockar siffror från dessa helt medvetet.[5]
Lomborg tar till sig, och sprider, varenda tillgänglig siffra som visar på att en utfasning av fossila bränslen kommer bli dyrt. Det hjälper inte att forskare bakom dessa siffror uttryckligen och upprepade gånger sagt åt honom att siffrorna inte går att använda på det sätt som han gör. Professor David Victor:
”[Lomborg] tog resultaten ur sitt sammanhang och använde dem för ett syfte som vi uttryckligen sa att de inte kunde användas till, och som han blev påmind om när han bad om underliggande data”.[6]
Det finns hur många sådan här exempel som helst och jag har ärligt talat svårt att förstå att han tas på allvar i den här frågan. Svenska Dagbladets ledarsida fortsätter publicera hans alster utan minsta synligt försök till källkontroll. Han säger naturligtvis även tänkvärda saker men problemet är att det inte går att lita på de siffror han bygger sina slutsatser på.
Avsikten med den här boken har inte varit att förmedla ”den enda sanningen”. Jag har velat dela med mig av min egen nyfikenhet rörande frågan om hur klimatdebatten har utvecklats över tid. I Spelet om klimatet skildrade jag hur debatten sett ut från IPCC:s födelse och framåt. Det är uppenbart att mycket av meningsskiljaktigheterna har sin grund i olika ideologiska samhällsåskådningar.
Man behöver inte hålla med om allt organisationer tycker och gör för att anse att de spelar en viktig roll i samhället. Många verkar ha en bild av att miljöorganisationer enbart står för protestaktioner där man blockerar trafiken och slänger färg på konst och liknande. Det är långt ifrån sanningen.
Det finns saker jag inte håller med miljörörelsen om. Men de är heller ingen enhetlig massa utan består av en brokig samling organisationer och människor. Några utgör viktiga instanser vid lagremisser och liknande, de utför studier, medfinansierar miljöåtgärder, skriver rapporter och beslutsunderlag och så vidare. Men kanske framförallt utgör de en motpol till särintressen inom näringslivet och skapar opinion. Det har varit helt avgörande för att åtgärder har kommit till stånd i många stora miljöfrågor. Åtgärder som vi idag tycks hylla unisont.
Vi inom läkemedelsindustrin jobbar efter ett regelverk som kallas GMP. Det medför en hel del byråkrati och gör det svårare att införa snabba förändringar. Men det är också avsikten då det kan innebära stora risker att förändra saker om man inte har full kontroll på konsekvenserna. Och precis som i miljöfrågor kan det ibland innebära mycket frustration, men i grunden är det ett vettigt system även om man förstås kan diskutera omfattningen.
Så även om jag inte håller med om allt miljöorganisationer gör och står för i några frågor (kompromisslösheten vad det gäller GMO och kärnkraft till exempel), tror jag det skulle vara förödande för demokratin och miljön om man drar undan mattan för dem.
C, SD, M och KD ville sommaren 2022 minska miljöorganisationers rätt att föra talan i domstol och ändra så att bara de som är direkt berörda av miljöärenden ska kunna överklaga. Jag tror det är en björntjänst. Är kortsiktig ekonomisk effektivitet allt som räknas?
Sveriges miljölagar har fått hård kritik från vissa håll under senare tid. De skulle vara för byråkratiska och tillämpas för nitiskt av närmast ”aktivistiska myndigheter” och vara ett hot mot svensk konkurrenskraft. Naturskyddsföreningen publicerade i maj 2023 en rapport där de med ny statistik förde i bevis att många av dessa anklagelser inte stämmer med verkligheten.[7] Exempelvis får de flesta företag de tillstånd de ansöker om. Endast 3 procent av bolagens ansökningar får avslag i mark- och miljödomstolarna. Miljömålen tar heller inte längre tid i Sverige än i våra grannländer.
Två professorer i miljörätt backade upp Naturskyddsföreningens slutsatser om att lobbyister och ledarsidor sprider osakliga myter om svensk miljölagstiftning. De var dessutom väldigt kritiska till påståenden om att svenska myndigheter skulle vara aktivistiska i detta avseende.[8] Med det sagt verkar alla vara överens om att det finns utrymme för förbättringar (det vore väl konstigt annars). Likaså att det finns fall som hamnar i långbänk och visar på en tröttsam byråkrati som med råge överskridit rimlighetens gränser.
Miljöfrågor har ju ofta den egenheten att det är lätt att förstå problematiken för, och frustrationen hos, enskilda drabbade markägare och liknande, men det är helt ohållbart om alla bara fortsätter att stirra sig blind på sin lilla plätt.
SD gör ingen hemlighet av att de anser att exempelvis Naturskyddsföreningens miljöpolitiska förslag inte är bra.[9] Det är förstås helt legitimt att tycka, men det blir lätt olustigt när en tjänsteman på SD:s riksdagskansli efter att Naturskyddsföreningen kritiserat Tidöavtalet efterfrågar vilka privatpersoner som skänkt pengar till organisationen.[10] Likaså ifrågasatte SD om Naturskyddsföreningen skulle få statliga bidrag efter att de hade annorlunda uppfattning i vargfrågan.[11] Nog måste en demokrati kunna hantera meningsskiljaktigheter utan sådant här?
Lisa Röstlund visar i sin bok Skogslandet hur nära banden mellan skogsbolagen och Skogsstyrelsen som ska reglera dem är. Myndigheten delade till och med fysiskt kontor med skogsägarföreningar och tjänstemän deltog regelbundet i deras jakter. Göran Enander blev generaldirektör och var kritisk till detta. När han ämnade gå på en konferens ordnad av Naturskyddsföreningen blev han uppringd av ministern Eskil Erlandsson (C) som inte tyckte att det var passande att han gick. Enander ignorerade uppmaningen och han fick sedermera sparken. Officiellt på grund av myndighetens ekonomi hade fått kritik, men Enander själv hävdar att det berodde på påtryckningar från näringslivet.
2016 blev Herman Sundqvist generaldirektör för Skogsstyrelsen och utan formellt beslut eller konsekvensanalys meddelade han via DN Debatt att han, till sina medarbetares förvåning och ilska, beslutat att pausa inventering av nyckelbiotoper.[12] (Miljöcertifierade bolag får inte avverka skog som klassas som nyckelbiotoper.)
Sundqvist har även drivit igenom beslut om att tjänstemän på myndigheten inte får ge skogsägare råd om miljöhänsyn vid avverkningsanmälningar. Det är bara en av många märkligheter i hur styrningen av myndigheten har gått till under hans ledning. Uppenbarligen helt utan invändningar från regeringen. Sundqvist fick också skarp kritik från Justitieombudsmannen för att ha brutit mot regeringsformen - en av Sveriges grundlagar - då han bad skogsindustrins konsult att skicka mejl till honom privat.
Sundqvist hade innan sin tjänst på myndigheten varit Sveaskogs skogschef och bloggat om hur han tyckte miljömål och kontinuitetsskogsbruk (bruk utan kalhuggning) bara handlade om politisk korrekthet. Hans åsikt var: ”låt oss slippa mål om bevarande av gammelskogar.” Likaså hade han ägnat fem år åt att processa emot Skogsstyrelsen för att få avverka värdefull skog.
Den här frågan är precis lika infekterad och svårgenomtränglig som den om fysiken bakom klimatförändringarna. Det jag ville skildra med ovanstående var att dessa otydliga gränsdragningar mellan de som ska reglera och de som regleras är problematisk.
I boken De gränslösa visar Marcus Larsson och Åsa Plesner vilka svängdörrar det finns mellan skolbolag, PR-firmor och politiker inom den svenska skolan och välfärden. De som är satta att reglera sitter i styrelser för skolbolagen, andra politiker med förtroendeuppdrag jobbar samtidigt parallellt i PR-firmor som lobbar för bolagen. Skolor och fastigheter säljs ut till gamla politikerkompisar trots att det är en rejäl förlustaffär för kommunerna.[13]
Även om det inte är något olagligt blir det i förlängningen förödande för demokrati och tilliten till myndigheter om det inte finns tydliga gränser mellan politik och näringsliv.
Jag har bloggat om klimatdebatten i många år men jag har aldrig kommenterat hur folk ska leva sina liv, hur de ska äta eller resa. Jag har främst försökt jämföra diverse uttalanden och texter med vad IPCC och liknande säger. Jag utmålas ändå som en vänstervriden aktivist i nedlåtande ordalag. Det tycker jag säger en del om hur snedvriden samhällsdebatten blivit.
Och angående alla klimatprotester?
Den 29 februari 1980 hölls ett möte på La Guardias flygplats utanför New York. Några experter skulle sammanställa kunskapsläget om klimatvetenskapen. De påpekade visserligen osäkerheterna men varnade för risken att jorden kunde drabbas av en global katastrof redan innan detta århundrade var över om koldioxidutsläppen fortsatte att öka. En förbrukningsminskning av fossila bränslen om cirka 2 procent per år skulle avhjälpa de värsta konsekvenserna menade de – och det fanns ingen tid att spilla i utfasning av fossilt.
Och vilka var dessa aktivister? Det var företrädare för American Petroleum Institute (API).
Bild Protokoll från American Petroleum Institutes AQ-9 Task Force Meeting (1980) https://insideclimatenews.org/documents/aq-9-task-force-meeting-1980/
Företagen dessa experter företrädde skulle bara några år senare slå in på en helt annan väg och göra allt för att sprida budskapet att det inte existerade ett problem.
Orsaken till den klimatalarmism som nu hörs och de protester som genomförs beror mycket på just detta, att så lite har åstadkommits under dessa fyra decennier. Fortfarande investeras mångmiljarder i nya fossila projekt. Visst är omställningen ett enormt projekt att ro iland. Men har vi ens försökt på riktigt?
[1] Lomborg, Bjørn, 50 år av falsk miljöpanik, SvD ledarsida, 2021-12-11 https://www.svd.se/a/nWBJaa/50-ar-av-falsk-miljopanik
[2] Newman, P. A., Oman, L. D., Douglass, A. R., Fleming, E. L., Frith, S. M., Hurwitz, M. M., Kawa, S. R., Jackman, C. H., Krotkov, N. A., Nash, E. R., Nielsen, J. E., Pawson, S., Stolarski, R. S., and Velders, G. J. M. (2009). What would have happened to the ozone layer if chlorofluorocarbons (CFCs) had not been regulated? Atmospheric Chemistry and Physics, 9(6), 2113-2128.
[3] Till exempel: Young, P.J., Harper, A.B., Huntingford, C. et al. The Montreal Protocol protects the terrestrial carbon sink. Nature 596, 384–388 (2021). https://doi.org/10.1038/s41586-021-03737-3
[4] van Dijk, A., et al (2013), Skin Cancer Risks Avoided by the Montreal Protocol—Worldwide Modeling Integrating Coupled Climate-Chemistry Models with a Risk Model for UV. Photochem Photobiol, 89: 234-246. https://doi.org/10.1111/j.1751-1097.2012.01223.x
[5] Hadfield, Peter, Are electric cars really green? An investigation of Bjorn Lomborg’s claims. Youtube kanal Potholer54, 2019 https://www.youtube.com/watch?v=hwMPFDqyfrA
[6] Graham Readfearn, Climate cost study authors accuse Bjørn Lomborg of misinterpreting results, The Guardian 2021-12-02 https://www.theguardian.com/environment/2021/dec/02/climate-cost-study-authors-accuse-bjrn-lomborg-of-misinterpreting-results
[7] Alarik, Oscar, Till miljölagarnas försvar, Naturskyddsföreningen, 2023, ISBN 978-91-558-0257-8
[8] Jonas Ebbesson och Jan Darpö, Professorer: Lobbyister och företag sprider myter om svensk miljölagstiftning, Altinget 2023-05-23 https://www.altinget.se/artikel/professorer-lobbyister-och-foretag-sprider-myter-om-svensk-miljolagstiftning
[9] Alskog, Johanna, ”Naturskyddsföreningen har inte en bra miljöpolitik” Altinget 2018-08-21 https://www.altinget.se/artikel/naturskyddsforeningen-har-inte-en-bra-miljopolitik
[10] Hurinsky, SD begärde lista på Naturskyddsföreningens givare, Dagens Nyheter 2022-10-27 https://www.dn.se/sverige/sd-begarde-lista-pa-naturskyddsforeningens-givare/
[11] Runar Filper (SD) ifrågasatte bidrag till Naturskyddsföreningen i en skriftlig fråga till miljöminister: 2018/19:511 av Runar Filper (SD) https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/fraga/_H611511
[12] Röstlund, Lisa, Skogslandet, Forum förlag 2022, ISBN 9789137503202
[13] Lars Heikensten, Hans Lindblad, Billigare för stat och kommun att själva äga fastigheterna”, Dagens Nyheter, 2022-07-05 https://www.dn.se/debatt/billigare-for-stat-och-kommun-att-sjalva-aga-fastigheterna/
Maths Nilsson, författare 
