Enligt baksidetexten: Jonathan Franzen fick sitt stora genombrott med romanen Tillrättalägganden (2001) och han räknas som en av de mest tongivande amerikanska författarna i dag.

Där ser man. Och en kompis sa att det var en av de absolut bästa böcker han läst. Så visst, jag hade ganska stora förväntningar…

Boken handlar om… ja vad handlar den egentligen om? Ett amerikanskt par med problem och… äh, jag snor texten från Adlibris:

”Romanen Frihet följer ett flertal medlemmar av familjen Berglund och deras nära vänner och kärlekspartners. Jonathan Franzen följer dessa relationer under de senaste årtionderna och avslutar nära dagen då Obamas administration tar vid.

Här tecknas ett skarpt, ömsint och humoristiskt porträtt av medelklassfamiljen Berglund, där makarna Patty och Walter som medvetna medborgare och föräldrar kämpar för en bättre värld. Med det amerikanska samhället som fond speglas här hur vi lever våra liv. Hur vi hanterar förväntningar och besvikelser och hur den frihet vi kämpat oss till både kan te sig som en frestelse och en börda.”

Och ja, det var väl en ganska bra beskrivning. Franzen är väldigt pricksäker när han beskriver personerna och deras relationer, illustrerar hur var och en uppfattar samma situation på sitt sätt och därmed skapar problem. Riktigt bra gjort. Gillar också hur han på ett ganska komiskt sätt driver med den genomsnälle naturmuppen som vill så väl men gör ändå så fel… Samtidigt får fram det cyniska i många skeenden skapat av ideologiskt övertygade människor på båda sidor om kapitalismen.

Men…

Det blir ganska segt. Hur mycket text som helst och det är minst 40-50 sidor mellan varje naturligt avbrott. Och då pratar vi många gånger om tjocka textmassor utan minsta antydan till dialog, ja knappt styckesindelning. Och det är här det blir tråkigt tycker jag, han berättar vad som har hänt men man får inte riktigt vara med och uppleva det så att säga. Det bara maler på, fler än en gång har han byggt upp lite spänning för att sen avbryta med ett tiotal tätskrivna sidor text som effektivt tar bort den upphetsning man hade.
Men trots allt så vill man ändå läsa vidare och man känner för i princip alla huvudpersonerna som alla verkligen har sina fel och brister på sina sätt. Men det var ju inte så att jag låg sömnlös för veta vad som skulle hända…

Lite ambivalent, men riktigt så fantastisk som den utmålats tycker jag inte den var. Men visst var den väl läsvärd ändå. Och lite tänkvärd.