I en essä på Timbros nättidskrift Smedjan prövar Johanna Trapp, projektledare på Timbro Miljöinstitut, tankar på varför vänstern kunnat ”ta över” miljö- och hållbarhetsfrågor och ger exempel på att det faktiskt handlar om högerpolitik som inte borde avfärdas. Det är glädjande att Timbro och högern vill ta sig an miljöfrågor och jag uppskattar det Trapp försöker göra. Problemet är att planens giganter väljer att ta på sig offerkoftan och skylla ifrån sig istället för att erkänna elefanten i rummet.
PM Nilsson skriver i förordet till Trapps text: ”Det vi kallar kulturkrig rör påfallande ofta frågor där den levda praktiska erfarenheten av vardagen har ideologiserats av vänstern och som skapar en motreaktion hos högern.”
Liberale debattören Johan Norberg satt härom dagen i P1:s söndagsintervju och uttryckte ånger över att han inte ens nämnt klimatet under sin gärning allt sedan hans bok Till världskapitalismens försvar gavs ut av Timbro 2001:
”Det känns som en försummelse som kommer bli svårt att förklara för mina barn.”
Norbergs egen delförklaring till varför han inte nämnt klimatet går i samma banor som PM Nilssons ovan: ”Frågan politiserades, delvis för att då Demokraterna och vänstern var duktiga på att plocka upp den frågan så blev det plötsligt fel att vara engagerad i miljöfrågor. Det blev en vänsterfråga.”
Både Nilsson och Norberg får det att låta som att högern passivt bara reagerat på vad andra sagt och gjort. Jag förstår vad de menar och visst ligger det säkert något i det men, nä, knappast. De missar den här figuren:
De har aktivt sett till att det blivit så här. Även om jag uppskattar Norbergs uppvaknande har jag svårt att ta hans krokodiltårar på allvar. Det är helt osannolikt att han varit omedveten om sina arbetsgivares förvillaraktiviteter i klimatdebatten. Läs mer:
Jag skrev ännu ett kilometerlångt inlägg om Trapps text, men insåg att det var typ identiskt med vad jag skrivit tidigare (haha, jag vågar inte säga hur mycket tid jag kastar bort på det här 😉 ). Besparar er det och länkar till några gamla inlägg. Som sagt, det är ingen slump att Trump kommit till makten och det är otvetydigt så att marknadsfundamentalistiska organisationer i många avseenden är skyldiga till det vetenskapsförakt som nu breder ut sig, särskilt i USA:
- Tankesmedjor gjorde klimatet till en vänsterfråga – Maths Nilsson, författare
- Tankesmedjor gjorde klimatet till en vänsterfråga Del II – Maths Nilsson, författare
- Jodå, Karin Pihl Expressen, Trumpismen går på högtryck i Europa – Maths Nilsson, författare
Nåväl, till saken. Miljödebatten kan vara ett unket träsk att vada igenom. Överdrifter som inte har stöd i publicerad vetenskap förekommer frekvent från ”båda sidor” (men det betyder inte att sanningen måste ligga mitt emellan). Det gör det också till en tummelplats för populister och andra som vill vinkla opinionen åt ett önskat håll.
Trapp ger sex exempel på frågor där borgerligheten kan se på miljöfrågor på ett annorlunda sätt och listar saker som gjort världen bättre; alla regleringar är inte av ondo. Detta har även liberala debattören Mattias Svensson (ledarskribent på SvD) försökt framföra i bl a sin bok Miljöpolitik för Moderater. Har kommenterat den här:
Trapp skriver:
”Freonförbudet, som infördes för att skydda ozonlagret, är ett sådant. Förbud mot användning av farliga ämnen som kvicksilver, PCB, DDT och bly har lett till betydande miljöförbättringar utan att vara särskilt kostsamt. På liknande sätt ledde förbudet mot bly i bensin till en drastisk minskning av blyutsläpp, med 95 procent i södra och mellersta Sverige sedan 1970-talet.”
Ja, det här är tämligen okontroversiellt för de flesta, men jag vet inte om Trapp är naiv, ovetande eller bara tittar åt ett annat håll om hur det här spelet att sprida tvivel funkar på hennes planhalva – det vill säga bland många av Timbros samarbetspartner inom Atlas Network. Det har inte bara råkat bli ”ideologiskt kodat som vänster.”
Två exempel från det stycke jag citerade ovan:
Kvicksilver
Clintonadministrationen lade fram ett lagförslag som innebar att kvicksilverutsläppen från kolkraftverk skulle minskas kraftigt med hjälp av ”den bästa tekniken som finns tillgänglig på marknaden”. Det var helt i enlighet med EPA:s vetenskapliga sammanställning som kom fram till att: ”it was ”appropriate and necessary” to regulate coal- and oil-fired electric utilities under section 112 of the Clean Air Act.”
Som väntat kom protester från branschen genom bl a American Chemistry Council, American Fuel & Petrochemical Manufacturers och National Mining Association men även från diverse tankesmedjor på högerflanken som Heartland Institute och Competitive Enterprise Institute (CEI). De menade att det bara handlade om miljöhysteri. Environmental scare. Förstås.
Slutdatum för att implementera lagen hamnade dock under Bushs styre. De var inte lika tända på idén och ville istället införa en mer marknadsanpassad cap-and-trade-lösning med betydligt lägre krav. Och så dök det i sammanhanget magiska esset i rockärmen upp från EPA-myndigheten: en cost-benefit–analysis. En ren ekonomisk analys om nyttan överstiger kostnaden. Något som Reagan införde som lag skulle göras innan någon reglering kunde införas (vet inte om det gäller fortfarande):
”regulatory action shall not be undertaken unless the potential benefits to society from the regulation outweigh the potential costs to society.”
Det är förstås relevant men frihetsgraderna är många i att få fram önskat resultat genom olika antaganden. Och hur sätter man egentligen ett pris på mänskliga rättigheter och liknande?
Exempelvis infördes Obamas klimatpolicy Clean Power Plan med argumentation att nyttan var större än kostnaden, mycket baserat på EPA:s beräkningar av vad som kallas the social cost of carbon (SCC) – kostnaden för vad ett ton utsläppt koldioxid idag ger i det långa loppet.
När Trump tog vid rev de förstås upp Obamas klimatpolicy. Och det med samma argument men med tvärtomslutsats: kostnaden översteg nyttan, också det baserat på EPA:s beräkningar av SCC. De applicerade dock andra ingångsvärden och i huvudsak beror de olika slutsatserna på en värdering av vad det är värt att stoppa utsläppen, den så kallade diskonteringsräntan. Läs mer:
Västvärlden skulle helt ha imploderat vid det här laget om lobbyorganisationers spådomar om vad införda miljöregleringar skulle medföra hade stämt.
Tillbaks till kvicksilvret. I det här fallet underkände bland andra EPA:s Inspector General (en kontrollinstans jag inte vet om det finns något svenskt namn på) och United States Government Accountability Office hela cost-benefit-analysen.
En annan signifikant episod: Inför slutdebatterandet av lagen dök det upp en rapport skriven (förmodligen mest bara underskriven …), av två republikanska kongresspolitiker. Det ser ut som en vetenskaplig sammanställning men toksågades av experter och insatta journalister. Av rapportens 59 referenser är 14 branschkällor som Edison Electric Institute och Electric Power Research Institute eller konservativa tankesmedjor. Och självklart beskylls miljöaktivister för hysteri:
“As a result of the well-funded effort to push their political agenda, environmentalists have caused American citizens to become unnecessarily concerned about possible adverse health effects from exposure to trace amounts of mercury,”
I verkligheten stöddes det av National Academy of Sciences och en rad andra expertmyndigheter/organisationer.
Jag vet inte var det här landade, men det Johanna Trapp försöker sälja in som högerpolitik är definitivt inte en självklarhet för alla på högerkanten. Det här är i princip gången vid alla försök att reglera några miljögifter. Trumps presidentordrar har ju nu också definitivt klargjort att kolkraftverk mm inte behöver uppfylla utsläppskraven ens om de har sådan utrustning installerad – allt för att gynna de monetära vinsterna. Visst, det går säkert att hitta hysteriska utspel som överdriver åt andra hållet men det gör det inte rationellt att dissa vad en bedövande majoritet av expertisen påpekar med stöd av publicerad vetenskap (som aldrig kan bli 100%-ig).
Argumentationen kan se ut som nedan. Man får det att låta som att de som gjort studier inte ens funderat över saker som kan påverka resultaten. Förstå mig rätt, det är vikigt att sådant diskuteras och det är inte alltid den metodik forskare använt sig av är den bästa att fånga upp vissa saker. Men ofta handlar det bara om svepande och raljanta ordflöden utan minsta ansats att exemplifiera.
Craig Marxen (ass prof em ekonomi knuten till Independent Institute) kommenterar Clean Air Act 1990 om hur studier som visat att kvicksilver kan påverka IQ hos barn inte går att lita på, Från The Environmental Propaganda Agency utgiven 2000 av Independent Institute:
”Cross-sectional studies are confounded by the fact that children with lower IQs tend to descend from parents with lower IQs. Stupid parents tend to expose their children to more opportunities for ingesting lead, and the stupid children contribute by eating more dirt. Stupid parents tend to achieve lower socioeconomic status and live in residential areas where lead is more prevalent. Moreover, they tend to fail to provide good diets for their children. Iron-deficient children will actually absorb more of a given amount of ingested lead, and the iron deficiency will further contribute to lower IQ measurements. […]
The EPA relentlessly presses forward in its absurd quest, like a madman setting fire to his house in an insane determination to eliminate the last of the insects infesting it.”
Precis som i nästan alla liknande fall är argumenten ganska lika och ofta svåra att tränga sig igenom eftersom de oftast innehåller korn av sanning. Som alltid, det är lätt att harkla ur sig korta körsbärsplockade strofer men det krävs tid och möda och långa haranger att bemöta dem. Här några exempel som med ytterst lite fantasi kan appliceras även i klimatdebatten :
- Kvicksilver är naturligt förekommande
- Kraftverken i USA står bara för mindre än en procent av de totala utsläppen
- Utsläppen har redan minskat kraftigt
- Kvicksilverhalterna i fisk är oförändrade eller lägre än föregående år
- Att äta fisk är nyttigt
- Det finns inga bevis för påverkan på gravida eller deras foster orsakat av kvicksilver i fisk
Tagna från denna artikeln: Reno News and Review January 19, 2006 (web archive)
Det här är ingen reaktion på hur ”vänstern” engagerat sig i frågan utan ett helt och hållet medvetet och organiserat narrativ som aktivt konstrueras. Det blir rätt ynkligt att skylla det på ”ja men vänstern då!”
Men det är ju USA säger du. Ja, det sticker ut men mönstret ser ofta likadant ut här. Trapp nämner Rönnskärsverken som positivt exempel på hur opinion ledde till miljöförbättringar. Lyssna på nedanstående program om bland annat detta och historien om hur klor fasades ut ur pappersblekning och inse att det inte finns en osynlig hand som åstadkommer saker för att samhället blivit rikare – det ligger snudd på alltid en rejäl kamp bakom. I detta fall som många andra var det oberoende forskare som kämpade sida vid sida med Greenpeace.
Lovade två exempel, men tar nästa i kommande inlägg: hur kom det sig att Rachel Carson utmålas som massmördare – ja, en ”sanning” som satt sig och uttalats av liberala debattörer även i svenska tidningar.
Maths Nilsson, författare 