Det är något speciellt med att flyga till en ny kontinent: efter timmar i en flygstol och några steg genom en sunkig flygplatsbyggnad så står man plötsligt bara där i en helt ny värld. Restrött men upprymd och nyfiken. Ord man inte begriper, ett myller av människor, lukter man känner igen men ändå inte, trafik, värme. Och när det handlar om en plats som Kathmandu blir det en lätt surrealistisk omställning, stan är inte är helt liktydig med räta linjer, partikelfri atmosfär och tysta bilköer…

Mötte upp med resten av gänget, vi var åtta pers, alla svenskar varav bara två kände varandra sedan innan (far och dotter). Ett gäng sköna människor från ”all walks of life”, från dryga tjugo till dryga femtio år. Kändes direkt att det skulle bli bra, särskilt med sådana fantastiska  guider som Chhiring och Annelie.

Annelie, en toppenguide (ja, hon där bak alltså…)

Men det var ju inte Kathmandu som var målet med resan utan bergen. Närmare bestämt Rolwaling med toppen Yalung Ri 5630 m som pricken över i:t. Det började dock med en åtta timmars jeep-färd som bevisade att allt det man lärt sig om omkörningar här i Sverige inte stämmer.  Men det bjöds på fantastiskt fina vyer, även om det bara var början…

Vi kom dock inte riktigt ända fram till den tänkta startpunkten för trekkingen, en lastbil hade brutit ihop och blockerade vägen. Vi fick med andra ord börja gå lite tidigare och första natten blev inte att sova i tält utan på ett teahouse (typ enkelt vandrarhem).

Men det blev tyvärr ingen skönsömn, vaknade mitt i natten och fick rusa ner till hålet i marken och kräkas. Jag och Marcus hade dragit på oss magsjuka även om jag fick en mildare släng än vad han fick. Första riktiga vandringsdagen blev mest till att existera i sin egen bubbla:

Tvinga i sig lite energi – försöka låta bli att kräkas -må bra när energin tog skruv – må dåligt när energin tog slut – repeat

Det gick väl bra så länge det var någorlunda platt men sen kom trappan. Ni vet den där Frodo, Sam och Gollum klättrade uppför när den skulle in i Mordor. Den ligger tydligen i Nepal. Går flera kilometer rätt upp i skyn faktiskt. Någonstans däruppe fanns även nästa lodge och där fanns också jättespindeln (antagligen den största jag sett). Känner en eller två som inte hade somnat på den lodgen … Själv däckade jag direkt.

Dagen efter var allt frid och fröjd igen. Det var inte Mordor vi kommit till, tvärtom. Himalaya för tankarna till snötäckta jätteberg men vägen dit var otroligt vacker även den. John Bauer-liknande skogar, hängande lavar, fåglar, blommande rhododendron, syrsor, terrass-plantager, fåglar, fjärilar, vattendrag, spångar, broar, getter, uppför, nerför. Fantastiskt vackert.

Och snart var vi i det mytomspunna Rolwaling. Där Yeti bor. En varelse som funnits i den tibetanska mytologin i århundraden. Stora spår i snön har hittats och många ögonvittnen finns, bland annat säger sig Hillary (ni vet han som först besteg Everest ihop med Tenzing Norgay 1953) ha sett dem. Flera andra bergsbestigare vittnar om samma sak, Eric Shapton tog ett foto på ett av fotspåren 1951. Man har faktiskt även DNA-testat hårprover från en påstådd yeti, det verkade härstamma från ett numera utdött djur. I Bhutan ska det tydligen finnas en nationalpark för att skydda yetin.

Religion, bergsgudar och så vidare är i allra högsta grad en del av vardagslivet i de här trakterna. Det är till exempel mer eller mindre obligatoriskt att be bergsgudarna om lycka och få en välsignelse av Laman innan man ger sig iväg på en expedition. Chhirings mormor (eller nåt sånt) hade sett yetin, något som kan betyda antingen tur eller otur (därför är det säkrast att inte få syn på honom…).

Vi såg dock ingen yeti men däremot något nästan lika sällsynt, en röd panda. Ett utrotningshotat djur som man ska ha en väldig tur att få syn på i det vilda (bilden är ordentligt ”croppad”):

Vi tog oss sakta men säkert allt högre upp för att acklimatisera oss till den allt tunnare atmosfären. Men mer om det och bestigningen av Yalung Ri i nästa inlägg.

(Hmm, hade hoppats på en höghöjdseffekt i träningen när jag kom hem men det blev precis tvärtom, benen känns helt förtvinade och första joggingturen på trekvart gav träningsvärk som aldrig förr (!). Men det är klart, 5000m och magsjuka är kanske inte bästa altituden för den typen av laddning 🙂  )

En och annan bild blev det. Det är ganska utmanande att fota i bergen nära ekvatorn. Skymning och gryning är väldigt korta och när ljuset väl når ner i dalarna är kontrasterna stenhårda och färgerna fräter lät ut, men kul är det. Klicka på en av bilderna nedan för att kolla på bilderna i ”Gallery Mode”: