Fridykning och valhajar i Mexiko

Oj, vilken fantastisk resa det blev. Fridykningskurs med I AM Water, en bevarandeorganisation från Sydafrika, vid Baja i västra Mexiko (ni vet den där långa udden precis nedaför Los Angeles). Valhajar, enorma stim med jackfish och sjukt trevliga människor.

Kommer nog skriva mer vad det lider men här är en video från resan (gjord av Hanli Prinsloo /I AM Water)

Västkusten

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tillbringat helgen nere i Smögen och Hållö med kompisar från studietiden, kul att de årliga sammankomsterna fortfarande håller på så här 21 år efteråt …

Passade på att testa nya kameran, Olympus TG-4, inhandlad för att kunna fota under vatten i Mexiko (bara några veckor kvar). Första gången jag använde den och bläh vad jobbigt att fota på helautomatik utan egen kontroll. Dessutom bara i jpg (ska gå att fota raw-format också). Svårt att få ett bra grepp med en liten kompaktkamera men det är väl bara vanesak misstänker jag. Duktigt skönt att slippa släpa på en systemkamera under alla omständigheter.

Hållö var i alla fall en grymt cool ö med både vandrarhem och fyr. Kan inte få nog av att vara ute vid havet när det blåser och regnet smattrar mot jackan. Blev sista doppet för i år … i Sverige, ska tydligen vara runt tjugo grader varmare i vattnet utanför Baja 🙂

Blev lite hummerfiske (inget napp på vår båt dock), hade varit dåligt hummerfiske i år tydligen. En sån häringa lekdräkt vill jag ha, otroligt sköna i snålblåsten 🙂

 

Pompes film från Nepal

Måste bara visa denna, Annelie Pompes film från vår resa till Rolwaling Valley där vi besteg Yalung Ri (+5600 m). Det var delvis en välgörenhetsresa för att samla in pengar till de boende där för att kunna återbygga det som förstördes under jordbävningarna som drabbade landet. Vår legendariska guide Chhiring Dorje Sherpa (varit uppe på Everest 13 eller 14 gånger nu tror jag det  är).

En helt oförglömlig resa med en fantastisk grupp (vi från Stockholm har träffats ett par gånger efteråt). För att inte tala om våra fantastiska guider Chhiring och Annelie, och alla sherpas som hjälpte oss.

Och här är några bilder på mig (fotograf Annelie Pompe):

Bergtagen

Här är ytterligare några bilder från fjällen (en bit väster om Ritsem). Kan inte få nog av dramatiska himlar och berg 🙂

MNIL6763

Här några bilder från en topptur på Unna Rávdovárre som med sina fruktade 865 m.ö.h. gav en fantastisk utsikt över bland annat Akkajaure. Riktigt coolt när molnen ligger lågt och det pendlar mellan skurar och sol. Men det blir ganska svårfotat med både sol- och regndis och brutala kontraster mellan skugga och ljus…

Visst är landskapet kargt men så här års frodas livet, det är fullt med blommor, insekter (tänker inte bara på myggor, knott och svidknott eller vad de nu heter …). Och fåglar. Ljungpipare, drillsnäppa, stenskvätta, blåhake (men varför får jag inte se en med ordentlig blå haklapp? Är det bara ungfåglar kvar så här års eller är det bara så enkelt att dem hatar mig?), blå kärrhök, ripa mm. Och vid toppturen lekte tre tornfalkar i vinden nästan i jämnhöjd med oss. (Och som vanligt, klicka på bilderna nedan för att komma in i ”Gallery mode” och se lite bättre).

 

Och det är något speciellt med att laga och äta mat långt ute i ingenstans (bra jobb med maten Glenn 🙂 ). För att inte tala om nyfångad öring eller röding lagad över öppen eld (men okej, jag erkänner, jag tycker fortfarande synd om fisken jag fångar ….).

 

Och till sist, spåren efter en slagen hjälte…:

MNIL6793

Fjällen

MNIL6387

Semestern börjar närma sig slutet … Hunnit avverka båda våra landsändar från Simrishamn till de nordligaste fjällen. Förra veckan var vi nämligen några mil väster om Kebnekaise, alldeles vid gränsen till Norge. Helt magiskt vackert.

Vädret var, som väntat kanske, grymt varierande, allt från stekande sol till hällande regn. Lärde mig flugfiska (hjälpligt i alla fall 🙂  ).

MNIL6593

Helt underbart att komma undan världen ett tag, kan ni se vårt tält långt därnere (den röda pricken)?:

MNIL6427

Tack för trevligt sällskap Micke och Glenn.

(klicka för att se bättre)

Kathmandu, jordbävning och Telia

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Kathmandu, Nepals huvudstad. Det är definitivt en upplevelse att gå omkring i de myllrande gränderna och jag skulle mycket väl kunna stå i ett hörn och bara titta på allt som händer och fota en hel dag. Med lite hjälp finns det en hel del mysiga restauranger med god (och ”magsäker”) mat och om det är något som slår en efter att ha varit i Nepal är hur vänliga de flesta är, trots en helt kaotisk trafik såg jag inte en tendens till bråk eller förbannade människor i trafiken (vilket inte betyder att tutorna är tysta 🙂 ).

Det finns också mycket fint att titta på:

 

Men ändå…

… jag vill gärna åka tillbaka till Nepal men det är knappast Kathmandu som lockar. Nu har jag visserligen aldrig varit en stor fan att springa runt i städer men avgaserna är verkligen fruktansvärda (väldigt många går omkring med andningsmask och det kan verkligen rekommenderas). Själv tappade jag rösten när vi kom tillbaka från bergen, jag är helt övertygad om att föroreningarna hade stor skuld till det, det släppte dessutom nästan direkt efter vi lämnat stan.

 

Många frågar om hur det såg ut efter katastrofen med de kraftiga jordbävningar förra året. Svaret är att spåren syns överallt: raserade hus, sprickor i fasader och ärr från stora jordskred. Regeringen har lovat ersättning till de många drabbade men det är något som inte har betalats ut ännu. Vår resa var ett resultat av Chhiring och Annelies önskan att försöka bidra, en del av det vi betalade gick till återbyggnad och projekt för rent vatten i Rolwaling.

 

Bidrag och välgörenhet är förstås ingen hållbar lösning i längden, men Nepal tillhör de allra fattigaste länderna i världen och jordbävningen var knappast vad de behövde (som om någon gör det…). Men en förutsättning att det ska gå åt rätt håll är att utvecklingsländerna inte dräneras på sina rättmätiga skatteintäkter, vilket är ett jätteproblem. Upp mot en trillion dollar försvinner varje år från fattiga länder på grund av bland annat offensiv skatteplanering. Nu är det Telia som är i ropet igen. De sålde Ncell, sin lokala operatör i Nepal, för åtta miljarder men vägrar betala den reavinst Nepals skattemyndighet säger de är skyldiga.

Telia har lagt upp affären via bolag i Norge och hävdar att de inte alls ska betala. Det förvånar mig inte en sekund om det kommer sluta i att det är lagligt, eller åtminstone så grådaskigt att de kan smita undan. Det stinker när det dessutom handlar om ett statsägt företag som omsätter i runda slängar 100 miljarder (SEK) med ett resultat på över 22 mdr år 2014 (Under samma år låg Nepals BNP runt 500 miljarder (SEK) som jämförelse). Så jo Telia, Nepal behöver dom pengarna!

Ibland känns det som världen är full av snorungar som förväntar sig att alla andra ska betala, någon annan får göra det, någon annans problem, överbetalda människor som tycker allt är tillåtet så länge ingen ser och det finns pengar att tjäna. Domar’n dömer ju, något eget ansvar behövs inte.

Till topps bestefar… Yalung Ri 5630 m

MNIL5568

-10C och sovsäcken är uppdragen till max. Bara en minimal glipa att andas genom. Vaknar och får inte luft. Allt sitter åt, buffen, mössan, sovsäcken. Fan. Kan inte röra mig. Kippar efter andan. Efter en stunds lätt panikartad förvirring sitter jag där och flämtar. Snart dags för ”toppattacken”.

Vi är på Yalung Ri Base Camp som ligger på 5000 m. Det är ingen svår bestigning, ursprungsplanen var att inte använda sele utan bara  köra med ”spikskorna”. Nu var det en del is så vi använde fasta rep och jumar, Chhiring är noga med safety first 🙂 (Ri betyder dessutom bara ”kulle” -vilket kanske säger en del om omgivningarna). Hur som helst, det är inte det tekniska som är utmaningen, och man behöver inte heller vara extremtränad för att pallra sig upp. Om det hade varit på havsnivån vill säga, det spelar ingen roll hur vältränad du är om du inte acklimatiserar dig till höjden och det är ganska personligt hur man tar den biten.

MNIL5580

(Berget på bilden ville vara anonymt, men det är inte Yalung Ri)

Själv hade jag inte varit uppe på mer en strax under 4000m och åkt skidor och visste inte riktigt vad som väntade. Hela trekkingturen var upplagd för att vänja kroppen vid det lägre lufttrycket med i princip samma höjdprofil som vid vandringen upp till Everests BC. Kathmandu ligger på ca 1200 m, symptomen på höghöjdsjuka kan dyka upp på allvar redan vid 3000 m (läste någonstans att trycket i flygkarbinen motsvarar 2500m). Huvudvärk, aptitlöshet, trötthet och svårigheter att sova tillhör väl de vanligaste tecknen, ffa huvudvärk som beror på att hjärnan svullnar upp, även om man inte riktigt verkar veta mekanismerna bakom.

Doktor Pompe höll dock koll på oss, kontrollerade blodets syremättnad och lärde oss rätt andningsteknik (med världsrekord i fridykning (hon kan hålla andan i sex minuter…)och genomförd 7-summit så har hon ”ganska” bra koll). Det är väldigt vanligt att man andas för snabbt och ytligt och därmed får sämre syresättning av blodet vilket förstås bidrar till sämre acklimatisering. (det är sorgligt nog ganska vanligt för den moderna människan överlag, vi andas snabbare nu liksom vi går snabbare rent generellt än förr några årtionden sedan… vi måste ju stressa för att hinna med allt…)

Och så kissar man, ett bra tecken på acklimatisering. Chhiring tvångsmatade oss med ginger tea jämt och ständigt 🙂 Lite jobbigt på natten när man krupit ner i sin sovsäckskokong bara…

MNIL5585

Björn och Sebastian på väg upp, base camp syns långt därnere…

Själv hade jag inga problem med höjden förrän just sista natten uppe på BC som jag beskrev i inledningen. Det är tydligen inte helt ovanligt att vakna på det sättet jag gjorde. Problemet är att bristen på syre får oss att andas snabbare, vilket samtidigt gör att kroppen vädrar ut bildad koldioxid snabbare än normalt. Man skulle kunna tro att andningen styrs av syrehalten men så är det inte (det är bara indirekt). En viktig parameter är istället pH. Koldioxid, som alltså bildas när syret har använts i kroppen, gör att pH sjunker i blodet och det blir surare (koldioxid reagerar med vatten och ger kolsyra/bikarbonat). Det skickar i sin tur signaler till kroppen att andas mer eftersom det är ett tecken på att det behövs mer syre.

Men när vi då börjar andas mer på grund av ett lägre lufttryck och brist på syre  får det också effekten att man vädrar bort koldioxiden från blodet. Men utan att för den skull tillföra syre i samma grad och det blir det lite knas i styrsystemet. Kroppen tycker att pH:t är okej eftersom koldioxiden är borta och tar därmed fikapaus och reglerar ner andningen trots att den egentligen inte borde göra det. Andningen kan bli periodisk vilket främst är märkbart när man sover och inte medvetet andas på. Därav kan man vakna av upplevd andnöd som jag gjorde.

För att motverka detta kan man käka Diamox, en medicin mot grön starr, som gör att njurarna utsöndrar bikarbonat i blodet dvs gör blodet surare (jag använde det inte men flera i gruppen gjorde).

Vi spenderade några nätter i byn Na på lite över 4000m och gjorde ett par dagsturer upp på högre höjder innan det var dags att vandra upp till base camp på 5000m. Jag kände mig hur pigg som helst och trots förmaningar att ta det lugnt och spara på krafterna så går det ju inte att missa fototillfällen när de dyker upp…. Bara kila upp lite snabbt och knäppa av några kort … och så sa det dunk. Oj, vad snabbt man nådde maxpuls och fick mjölksyra och oj vilken tid det tog att återhämta sig (jag upprepade det förstås några gånger för att validera saken 🙂  ).

Vid 5000m är kroppens ämnesomsättning dubbelt så hög mot vad kroppen kan tillgodogöra sig genom kost (en bra bantningskur m a o). Går man ännu högre än vad vi gjorde är det dessutom bara snabba kolhydrater som gäller, kroppen klarar inte av att använda något annat.

Så här ser en Gott&Blandat-påse ut på 5000m höjd:

MNIL5564

Toppattack var det ja. Att gå där på glaciären i strålande sol med toppen alldeles framför sig. Sherpas. Himalaya. Det var stort på något sätt. Och förstås höjdrekord på min egen lilla nivå. Yalung Ri 5630 m.

MNIL5652

Tyvärr fick jag lite soppatorsk och mådde lite kasst när jag kom upp, hade varken druckit eller ätit tillräckligt eftersom jag hade lite småproblem med magen under hela dagen. Fick inte den där riktiga kicken jag hoppats på även om det förstås var fantastiskt ändå. Men det betyder väl bara att man måste göra det igen, någon sa att det fanns högre toppar att ta sig upp på … 🙂

Hade det ganska kämpigt på vägen ner då vi beslutade att inte sova kvar vid base camp utan fortsätta ner till Na igen (var faktiskt dålig i magen resten av resan tills Immodium och penicillin gjorde sitt… eller om det var champagnen i business class på flyget hem som gjorde det (vi blev uppgraderade, hehe) .

Jag kan bara säga det igen, en så jädra häftig dag. Ja, hela resan var fantastisk faktiskt. Helt bortkopplad från internet i dryga två veckor, inget jag saknade alls (okejdå, får erkänna att jag ibland ville kolla efter ett särskilt mejl… mitt senaste manus har klarat den första stora tröskeln hos ett stort förlag som meddelade att de skulle skicka det till extern lektör för bedömning och skulle återkomma inom några veckor… Fortfarande inte hört något och har ingen aning om det är bra eller dåligt … eller inte betyder något alls…)

Bilderna ses bäst i gallery mode… dvs klicka på någon och bläddra sen på…