En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.
Kapitel 1: En katastrofal debatt
”Om vi inte utropar katastrof, kommer ingen att lyssna!”
Citatet sägs komma ifrån John Houghton, professor i atmosfärskemi och huvudredaktör för IPCC:s tre första rapporter. Har FN:s klimatpanel överdrivit sitt budskap bara för att få uppmärksamhet? Det vore kanske inte första gången? Larmen om människans undergång har ljudit höga genom åren. Skogsdöd, ozonhål, istid och allt vad det har varit. Och nu klimatförändringarna - alla skräckscenarios moder som någon har kallat det.
När FN:s miljöprogram UNEP bildades i och med en konferens i Stockholm 1972 utropades just katastrof av mötets generalsekreterare Maurice Strong. Och att det var ont om tid. Max tio år. Ändå har vi det i många avseenden nu bättre än någonsin tidigare.
Bild 1.1 Klipp från Dagens Nyheter 15 januari 1972.
1989 löd en rubrik i Associated Press: ”FN förutspår katastrof om inte den globala uppvärmning kontrolleras.” I brödtexten kunde man läsa att en FN-tjänsteman uppskattade att vi hade tio år på oss.[1]
2018 var det forskaren Johan Rockströms tur. En rubrik i Aftonbladet proklamerade: ”Rockström om nya klimatrapporten: Vi har mindre än 10 år kvar.”[2]
Är klimatlarmen bara uppblåst retorik för att skapa uppmärksamhet? För att forskare vill ha mer forskningsanslag? Går det verkligen att ta larmen på allvar? Det frågade sig Janerik Larsson på Svenska Dagbladets ledarsida 2019:
”Larmen om planetens nära förestående undergång är inget nytt. I FN-systemet har de varit ett återkommande tema sedan åtminstone 1972. […] Likheterna mellan 1972 och 2019 är påtagliga.”[3]
Och Janerik Larsson är inte ensam, nätet svämmar över av liknande kommentarer där det sägs att klimatlarmen är överdrivna, precis som miljölarmen varit i alla tider. Inför 50-årsjubiléet av Stockholmskonferensen skrev exempelvis den danske debattören Bjørn Lomborg en artikel på Svenska Dagbladets ledarsida med rubriken 50 år av falsk miljöpanik. Han listade en rad olika exempel där han menar att miljörörelsen ropat varg helt i onödan medan positiva miljötrender inte fått någon uppmärksamhet alls:
”Trots 50 år av förutsägelser som slagit spektakulärt fel, försöker aktivister, journalister och politiker fortfarande sälja bilden av nära förestående undergång.”[4]
Med det vill han visa att detsamma gäller för klimatalarmismen. Argumenten låter övertygande men stämmer de verkligen?
Den som ger sig in i klimatdebatten kommer snart upptäcka att den kan vara riktigt lömsk och dessutom genomsyrad av ideologi. Och det gäller varenda stor miljöfråga som debatterats sedan 1960-talet.
Min egen fascination för klimatdebatten tog sin början när jag märkte hur övertygande ”skeptikernas” argument kunde låta. De framförs trots allt även av personer med professorstitel och man behöver inte alls vara korkad för att undra vad som är sant eller falskt. Men jag tror att de flesta inte har en aning om hur omfattande och systematiskt desinformationsarbetet mot IPCC och deras slutsatser har varit genom åren. Visst finns det ”alarmistiska” uttalanden och påståenden som med rätta kan kritiseras för att inte ha stöd i forskningen, men många gånger bygger dessa anklagelser på rena falsarier. Det kan exemplifieras med bakgrunden till de exempel som nämnts ovan.
Har John Houghtons sagt att ”Om vi inte utropar katastrof, kommer ingen att lyssna!”? En journalist på brittiska The Independent undrade om det verkligen kunde stämma.[5] Houghton meddelade att han aldrig har sagt detta och att innebörden var raka motsatsen till vad han själv ansåg vara riktigt. Men en Googlesökning på citatet gav ändå över åtta miljoner träffar.
Få av de som använt Houghtons påstådda citat anger varifrån de hade fått uppgifterna. Första gången det nämns verkar vara 2006 i en kolumn i en australiensisk tidning skriven av journalisten Piers Akermanen. Han är en kontroversiell högerorienterad ”klimathotsskeptiker.” I kolumnen recenserade han den då nyutgivna Sternrapporten, en ekonomisk rapport som redovisade att klimatförändringarna skulle medföra stora kostnader framöver. Akermanen skrev:
”Den här alarmistiska vinklingen stank av idioti, ormolja och missriktad evangeliepredikan, men var i linje med den som antogs av IPCC:s första ordförande, Sir John Houghton, som producerade IPCC:s tre första rapporter 1990, 1995 och 2001 och skrev i sin bok Global Warming, The Complete Briefing, 1994: ’Om vi inte utropar katastrof kommer ingen att lyssna.’
Jag skulle tro att de flesta kända ”klimahotsskeptiker” någon gång har använt citatet på ett eller annat sätt. Bara det att Houghtons bok innehåller inget sådant citat. Akermanen medgav efter påtryckningar att han inte kunde hitta källan till det han påstod. Men han kontrade senare med ett annat citat från en intervju med Houghton:
”Om vi vill ha en bra miljöpolitik i framtiden måste vi ha en katastrof.”
Det var visserligen ett korrekt citat men han hade utelämnat meningarna efteråt som löd:
”Det är som med säkerhet i kollektivtrafiken. Det enda sättet människor kommer att agera är om det har inträffat en olycka.”[6]
Det handlade alltså om ett resonemang utifrån en fråga om vad han trodde skulle krävas för att åtgärder skulle vidtas för att få ner utsläppen. Inte att en katastrof skulle fabriceras. Jag är övertygad om att alla som vill kan förstå hans resonemang, men om man har bestämt sig för att missförstå så har man.
Och Rockströms uttalande om att vi bara har tio år på oss då?
Han påstod inte att jorden kommer gå under inom tio år om inget görs. Han syftade på att om utsläppen fortsätter i dåvarande takt tar det tio år tills det att ”utsläppsbudgeten” går ut för att hålla temperaturen under 1,5 °C vid år 2100. Det finns stora osäkerheter och så vidare men man behöver ju inte göra sig dum och låtsas missförstå vad han faktiskt säger – för det är rätt uppenbart. Men det kräver förstås att man läser mer än bara rubriken.
Och Janerik Larsson? Han är journalist, skribent på SvD:s ledarsidor, PR-konsult och har även varit vice vd för Svenskt Näringsliv. Han verkar överlag inte särskilt imponerad av IPCC. Efter deras senaste rapport 2021 delade Larsson på Twitter en länk till bloggen Klimatupplysningen som länge har varit Sveriges nav i att ifrågasätta IPCC och vedertagen klimatvetenskap. Rubriken på inlägget var Klimatpanelens rapport är ett ovetenskapligt hafsverk – ett ganska anmärkningsvärt påstående.
Kritiken i Klimatupplysningens inlägg är hämtad från en nära trettiosidig rapport från organisationen Clintel. De som bemödar sig med att kontrollera källor och påståenden i rapporten finner att den är full av körsbärsplockade data och hänvisningar till diverse bloggar istället för vetenskapliga studier.[7] Det förekommer dessutom uppenbara, och kontrollerbara, lögner. De påstår till exempel helt felaktigt att IPCC har ignorerat en specifik studie från forskaren Richard Lindzen. Likaså att en annan studie skulle visa att Arktis var 1–2°C varmare under större delen av senaste årtusendet än vad det är nu, vilket studien inte alls gör.
Jag har följt klimatdebatten länge och har under senare år även bloggat aktivt om vetenskapliga myter. År 2021 gavs min bok Spelet om klimatet ut på Polaris fakta. Den skildrar hur klimatdebatten eskalerade från det att IPCC bildades 1988 fram till nutid. Jag beskrev huvudaktörerna och deras argument. Framförallt ville jag visa hur välorganiserat ”motståndet” varit och hur rena lögner har påverkat politiska beslut på högsta nivå. Sakta men säkert har gränser för vad som kan ifrågasättas förflyttats.
Men samtidigt är det lite som att lyfta ut ett par kapitel ur en bok. För en sak som blir uppenbar när man sätter sig in i frågan är att detta skyttegravskrig inte startades i och med att IPCC bildades. De låsta positionerna har sina rötter i ideologiska motsättningar som formades när miljörörelsen började vakna till liv på 1960-talet. Ett problem med överdrivet ideologiskt drivna rörelser är att även saklig kritik tenderar att uppfattas som personliga påhopp vilket sällan leder debatter och förståelse framåt (och det gäller förstås oavsett vilken sida om åsiktsstaketet man befinner sig).
Vill man förstå hur det blivit så här behöver man leta sig tillbaka till det som ledde fram till FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Och likaså hur samhällsdebatten har utvecklats därifrån till idag när delar av den politiska högern gjort klimatfrågan till en självklar del av kulturkriget. Högernationalistiska grupper har med samma självklarhet gjort den till ännu ett vapen i sitt krig mot etablissemanget. I kommande kapitel vill jag också skildra hur enormt stor påverkan enstaka meriterade akademiker haft på denna utveckling – och har än idag.
Det är viktigt att förstå hur vi hamnat där vi är idag för att ha möjlighet att kunna dra lärdomar för framtiden. Det blir i mina ögon extra viktigt då vissa nu tycks vilja skriva om historien för att kunna skylla problematiken på andra än dem själva. Ofta har kritiken mot klimatalarmismen varit högst medioker och osaklig, vilket också är viktigt att skildra. Gränser förflyttas steg för steg. Kända personer man anser vara tillförlitliga ”ställer en fråga”? Uttrycker tvivel. Snart sätts snöbollen i rullning.
Men det finns gott om exempel på överdrifter från båda sidor som kan utnyttjas i denna bedrägliga och omfattande debatt. Om detta handlar denna bok.
Låt oss ta det från början. Hur blev det så här, och vart är vi egentligen på väg?
Nästa:
DEL I : MÖRKA MOLN
Kapitel 2: Den stundande undergången
[1] Ej namngiven U.N. Predicts Disaster if Global Warming Not Checked, Associated Press (AP) 1989-06-20 https://apnews.com/article/bd45c372caf118ec99964ea547880cd0
[2] Jeppson, Jonathan, Rockström om nya klimatrapporten: Vi har mindre än 10 år kvar, Aftonbladet 2018-10-08 https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/1k9m9K/rockstrom-om-nya-klimatrapporten-vi-har-mindre-an-10-ar-kvar
[3] Larsson, Janerik, Tio år till katastrofen, SvD Ledare, 2019-05-16 https://www.svd.se/a/Ad0Qqx/tio-ar-till-katastrofen
[4] Lomborg, Bjørn, 50 år av falsk miljöpanik, SvD ledarsida, 2021-12-11 https://www.svd.se/a/nWBJaa/50-ar-av-falsk-miljopanik
[5] Connor, Steve, Fabricated quote used to discredit climate scientist, The Independent 2010-02-10 https://www.independent.co.uk/climate-change/news/fabricated-quote-used-to-discredit-climate-scientist-1894552.html
[6] Holmes, Jonathan, Malice, misquotes and Media Watch, ABC News, 2010-02-10 https://www.abc.net.au/news/2010-02-22/malice-misquotes-and-media-watch/339508
[7] Min blogg 21 jan 2022, Om Clintels IPCC-kritik och titlars magi, https://mathsnilsson.se/2022/01/21/om-clintels-ipcc-kritik-och-titlars-magi/
Maths Nilsson, författare 
Pingback: Kapitel 2: Den stundande undergången / ”Vi har tio år på oss!” – Maths Nilsson, författare
The Economist har idag en läsvärd ledare som kompletteras med en tänkvärd genomgång av hur New York Times hanterar sitt uppdrag:
Can you have a healthy democracy without a common set of facts? är rubriken på The Economists ledare.
Vad gäller Björn Lomborg så finns det skäl att läsa hans texter med det perspektiv han baserar sina resonemang på, nämligen frågan om hur man ska prioritera angelägenheten i olika globala frågeställningar.
Själv har jag aldrig gjort gällande at jag sitter inne med sanningar utan har som journalist då och då – ganska sällan – pekat på resonemang som bör betänkas i samhällsdebatten.
Janerik Larsson
Janerik. Det finns nog inget som är så väldokumenterat i klimatdebatten som att Lomborg använder statistik och data som han känner för och körsbärsplockar det som ströder hans tes. Det betyder inte att allt han säger är felaktigt förstås, men man kan inte kalla sig skeptisk lagd om man inte kollar upp vad han bygger sina slutsatser på. Som t ex att det mest kostnadseffektiva målet är att sikta på 3,75C vid år 2100. Du hittar mängder med sådana här felaktigheter på den här bloggen om du vill. T ex https://mathsnilsson.se/2023/11/08/arc-conference-no-you-cant-trust-lomborgs-numbers/
Det är inte fråga om debatt eller ens politik. Det som måste lösas är att ersätta fossil energi med alternativ som är tekniskt lösbara och ekonomiskt genomförbara. Det är detta som är frågan. Det finns allt för många debattörer som om något borde fördjupa sin kunskap och placera den i en fysikalisk verklighet. Debatt löser inga problem. Snarare förvärras problemen. Min rekommendation är att intresserade debattörer borde sätta sig in i det verkliga problemet. En bra start är att börja läsa Vaclav Smil.
I mina ögon är det du nämner just vad politik handlar om. Dvd hur ska det gå till. Få, om någon, skulle nog acceptera att stänga ner fossilanvändandet ”över en natt”.
Pingback: ”Vi har tio år på oss!” – Innehållsförteckning med länkar – Maths Nilsson, författare