Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Kapitel 7: Ideologier på kollisionskurs

Den på 1970-talet framväxande nyliberalismen och viljan att minska statens roll och ge företagen mer makt i samhället var förstås inte den väg många inom både vänster- och miljörörelserna ville gå – för att uttrycka det diplomatiskt. Flera där ansåg väl snarare att det var storföretagen och de rika som var själva roten till det onda.

När Reagan och Thatcher tillträdde var inflationen väldigt hög och att bekämpa denna med bland annat höjda räntor, statliga åtstramningspaket och privatiseringar prioriterades. Många fick det svårt, arbetslösheten ökade och så även de ekonomiska ojämlikheterna, visualiserat nedan via den så kallade GINI-koefficienten (ju högre värde desto större ekonomisk skillnad mellan rika och fattiga). I USA sågs en dramatisk ökning i antal hemlösa under denna tid. Det tycks råda delade meningar om orsak och verkan bakom utvecklingen, men för den politiska vänstern var de nyliberlistiska idealen en självklar syndabock.

Bild: GINI-koefficienten mellan 1970–2020. Thatcher regerade mellan 1979–1990 och Reagan 1981–1989 (data från Världsbanken)

Motsättningarna har knappast blivit mindre av att en rad miljörelaterade rättegångar har gjort interna företagsdokument offentliga. Det finns flera exempel där bolagens ledningar varit fullt medvetna om de problem och risker som deras produkter och tillverkning utgjorde, men ändå struntat i att göra något åt dem.

Kemiföretaget Monsanto är ökänt i detta sammanhang och har blivit lite av ett rött skynke för många miljöaktivister. En hel del av de beskyllningar som hittas på nätet bör man ta med en rejäl nypa salt men det saknas verkligen inte uppseendeväckande detaljer i den enorma mängd dokument som blivit offentliga.

Monsanto tillverkade all PCB i USA under handelsnamnet Aroclor. Intern dokumentation visar till exempel att de länge hade varit medvetna om många av de problem som började synas i slutet på 1960-talet.[1] Både vad det gällde toxicitet och beständigheten i naturen.

Bild 8:1: Ann Arbor Sun, 1976-03-25[2]: https://aadl.org/node/201014

Det finns även exempel på riktigt cyniskt beteende. Resultatet från ett test i ett vattendrag utanför en av deras fabriker visade:

”Alla 25 fiskar förlorade jämvikten och hamnade på sidan efter 10 sekunder och alla var döda inom 3,5 minuter.”[3]

Vattenflödet var en biflod till en större flod där allmänheten fiskade och badade. Monsanto valde dock att inte säga något. Inte heller gjorde de något åt utsläppen.[4]

När amerikanska flottan skulle köpa ny hydraulvätska till sina ubåtar i slutet på femtiotalet, litade de inte på Monsantos försäkringar om att deras produkt var ofarlig. Istället utförde de egna tester med resultat att alla kaniner som fick produkten Pydraul påstruket på skinnet dog.[5]

Sören Jensen visade som redan beskrivits i kapitel 2:3 att PCB fanns överallt och andra kunde snart bekräfta hans resultat. Det blev dessutom allt tydligare vilka problem de orsakade. Men Monsantos spontana reaktion var inte att stänga ner produktionen så fort som möjligt. Man gjorde till och med ekonomiska kostnad-nytta-beräkningar där man ställde kostnaden för eventuella stämningar mot vinsten från en fortsatt tillverkning. Man tänkte krama ut så mycket det gick innan de oundvikliga förbuden kom.[6]

Saker som dessa ligger bakom mycket av miljöaktivisters misstro mot stora företag. För det finns fler exempel. 3M och DuPont var medvetna om miljö- och hälsoproblemen med sina fluorerade produkter (PFAS) i åtminstone fyra decennier innan det hamnade domstolen. De har också arbetat aktivt för att hemlighålla detta och för att fördröja regleringar.[7]

Det är samma typ av ”evighetskemikalier” som inte bryts ner i naturen och som kontaminerat dricksvattnet vid bland annat Kallinge i Sverige. Barnen där hade högre halter av denna typ av kemikalier i blodet än vad som uppmätts någon annanstans i världen. Nyligen uppmättes på Frösön likaså de högsta halter i skogssorkar som hittills uppmätts.

Något som bland annat toxikologen Mattias Öberg kallat den värsta miljöskandalen i Sverige i modern tid. Här dyker en person som omnämnts i kapitel 4 upp igen: kemisten Hans Palmstierna, en av de mest inflytelserika miljödebattörerna på 1960–70-talen. Öberg var anlitad som expert i rättegången om föroreningarna i Kallinge, han hittade dokument från 1968 där Palmstierna varnade för följderna av den ökade användningen av fluorerade ämnen, däribland brandskum som ligger bakom föroreningarna i Kallinge.[8]

Miljöpartiet bildades 1981 men det var mer av en positiv rörelse än en protestorganisation. Man tog avstånd från både höger och vänstersidorna i politiken och ville uppnå systemförändringar där samhället tog hänsyn till ekologins begränsningar. Man ansåg att det fanns andra värden än ekonomiska mätetal som var viktigare i livet. De ville uppnå frihet för individen, en frihet som inte gick riktigt hand i hand med den som beskrevs inom den då spirande nyliberalistiska synen på samhället där den ekonomiska tillväxten beskrevs som en förutsättning för att uppnå välfärd.

Miljöpartiet lockade en brokig skara människor, allt från akademiska nationalekonomer till den gängse nidbilden av miljökämpar. Journalister filmade gärna när medlemmar satt och virkade strumpor under deras konferenser som beskrevs som kaotiska jämfört med de etablerade partiernas. 1988 lyckades de bli invalda i riksdagen.

Under 1980-talet dominerades miljödebatten av två stora frågor: Utsläppen av svaveldioxid som skapade försurning och freoner som hotade ozonlagret (se efterkommande kapitel). Men det fanns en mängd andra incidenter som gjorde att miljörörelsen engagerade människor på den tiden.

Nedan följer några exempel:

1975	En rejäl skandal började nystas upp i Sverige. Efter tips började myndigheter att gräva inne på företaget BT Kemis område i Teckomatorp. Man hittade upp mot tusen gamla tunnor med kemikalier och det skulle också visa sig att de fuskat med sina utsläppsiffror. Utredningen visade likaså hur makalöst tandlöst myndigheterna hade agerat i frågan. Inte ens när en ny vattentäkt anlades krävde de att fabriken skulle rena sina utsläpp. En tjänsteman på Länsstyrelsen: ”Bolaget ljög om sitt avfall. De sade att det gick tillbaka i råvaruproduktionen och att det inte fanns något avfall att kontrollera. Vi litade på bolaget. Inte ens i vår vildaste fantasi trodde vi att det fanns människor som kunde bete sig på det här sättet.”[9] Hälsovårdsnämndens ordförande uttalade sig: ”Tyvärr finns det folk som på lösliga grunder systematiskt svartmålar bolaget med överdrifter.” Det visade sig att preskriptionstiden hade gått ut och bortsett från några skadestånd gick de ansvariga fria. BT Kemi försattes i konkurs, men innan det skedde hade företaget fört över sina tillgångar till sitt danska moderbolag med resultat att staten fick stå för saneringskostnaderna.[10]
1976	En kemifabrik i italienska Seveso exploderade och ett kemikaliemoln innehållande bland annat giftiga dioxiner spred sig. Tiotusentals djur dog. Olyckan ledde till de så kallade Sevesodirektiven, säkerhetslagar för kemitillverkning inom EU som gäller än idag.
1978	En artikel i New York Times fick fyr på en skandal som börjat nystas upp åren innan. Ett kemiföretag hade sålt sin industritomt till kommunen för en dollar och meddelat att de begravt kemikalier där (enligt då gällande lagar). Ett bostadsområde byggdes likafullt och kommunen beslutade att bygga en skola där. 25 år efter platsen slutat att användas som kemikaliedump bubblade en svart sörja fram i de boendes trädgårdar och källare. De klagade på stank och andra sjukdomssymptom. Det visade sig finnas 21 000 ton kemikalier begravda där, många misstänkt cancerogena kemikalier. Redan nämnda miljöliberalen Richard Stroup och hans organisation PERC menade att detta var ett bra exempel på när bristande ägandeskap ledde till problem. Enligt dem hade företaget dumpat sitt avfall på ett säkert sätt och det var kommunen som sedan förstört de skyddande lervallarna. Hade någon haft ett personligt ägandeansvar skulle olyckan aldrig hänt menade de. ”Den statliga sektorn har inte den långsiktiga syn som äganderätten ger, och som leder till skydd av resurserna för framtiden.”[11] Händelsen visade också på en vanlig stridsfråga när det kommer till kemikalieexponering. Hur bevisar man skadliga hälsoeffekter när det är svårt att bestämma exponeringsgrad och det är relativt få potentiellt drabbade (runt 6000 i detta fall) och de värsta effekterna syns först efter lång tid? En uppföljande studie från 2008 konstaterade att det fötts ett signifikant ökat antal missbildade barn med lägre födelsevikt. Fler män dog i kronisk reumatisk hjärtsjukdom och akut hjärtinfarkt. Man såg också en ökad andel cancerfall i andningsvägarna. Men de lyfter fram de statistiska osäkerheterna på grund av det låga antalet fall. Det var ju också en observationsstudie, det vill säga hur stor själva exponering varit för avfallen fick uppskattas i efterhand.[12]
1979	Ett tåg med kemikalier spårade ur i Sturgeon USA. En vagn med Monsantotillverkad triklorfenol kantrade och orsakade ett stort kemikalieutsläpp. Det ledde till USA:s då längsta rättegångar. Mycket kom att handla om det fanns giftiga och cancerogena dioxiner i spillet.
1979	”Alla skräckscenarios moder” började ta form. Amerikanska National Academy of Sciences publicerade den så kallade Charneyrapporten: Carbon Dioxide and Climate: A Scientific Assessment. Dåtidens främsta klimatforskare hade utvärderat det vetenskapliga kunskapsläget i ungefär samma stil som IPCC senare skulle göra. Även om det fanns osäkerheter rådde det inga tvivel om att fortsatta koldioxidutsläpp skulle leda till en uppvärmning som drastiskt kunde ändra jordens klimat.
1984	Union Carbides kemifabrik i Bhopal, Indien exploderade och ledde till den dödligaste industriolyckan som inträffat. Den officiella dödssiffran är drygt 2500 men många menar att det är rejält i underkant. Över en halv miljon drabbades av gasutsläppet.
1984	Den svenske forskaren Christoffer Rappe utvecklade analyser för dioxiner och konstaterade nu att dessa fanns i svenska kvinnors bröstmjölk. Ett par år senare blev han först med att bevisa att den farliga kemikalien bildades vid klorblekning av papper och vid sopförbränning. En intensiv strid om att avlägsna klor i pappersindustrin pågick under flera år vid denna tid. Det blev känt hur illa ställt det var i naturen utanför fabriker vid kust och vattendrag. Håkan Nordin, en kemist som var aktiv inom Greenpeace, ledde 1988 en aktion mot Vallviks pappersbruk i Söderhamn. Med hjälp av dykare började de plugga igen utloppsrören från bruket och inför journalisterna som samlats pressades fabriksledningen till att deklarera att de skulle göra något åt kloranvändningen. Det kan sägas vara något av ett startskott för en rekordsnabb omställning till klorgasfri blekning av papper i Sverige.
1986	Tankern Exxon Valdez gick på grund utanför Alaskas kust och orsakade ett enormt oljeutsläpp och en miljökatastrof vars effekter dröjt kvar i flera decennier. En studie från NOAA 2001 visade att 58 av de 91 undersökta platserna fortfarande var kontaminerade med olja.[13] Än i dag tycks det bråkas om området har återhämtat sig (Exxon hävdar det).
1986	Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl inträffade och stora områden är utrymda än idag.

Det var ett axplock. 1988 drabbades västkusten dessutom av en algblomning i en omfattning som inte hade upplevts tidigare. Det var så allvarligt att mängder med fiskar och andra havslevande djur dog. Snart rapporterades även om att döda knubbsälar drev i land i tusental.

Ingen förstod vad som hände. Men självklart misstänktes miljöförstöring, gråsälar i Östersjön hade bevisligen drabbats hårt av PCB och liknande kemikalier. Snart upptäcktes döda knubbsälar även i andra europeiska länder som Tyskland och Nederländerna.

Nyheten väckte stort internationellt intresse och säldöden blev inte minst en symbolfråga i det svenska valkampanjandet. Miljöfrågan seglade upp till att bli den viktigaste frågan i valet vilket aldrig hade hänt tidigare. Många menar att det också var orsaken till att miljöpartiet lyckades komma in i riksdagen. Dåvarande språkröret Birger Schlaug menar dock tvärtom, de kom in trots säldöden. Partiet hade 8–10 procent i opinionsundersökningar under den föregående vintern. Säldöden hade fått de andra partierna att också prata miljö vilket tog väljare från Miljöpartiet, menade Schlaug.

Bara veckor innan valdagen presenterades dock vetenskapliga bevis för att sälarna dött i en virussjukdom.[14] Många tar detta som ytterligare ett bevis på den obefogade miljöalarmismen.

Men viruset var kanske inte hela sanningen. Osterhaus som identifierat viruset gjorde kompletterande försök där han matade sälkutar med fisk från Östersjön som innehöll dioxin. De fick nedsatt immunförsvar till skillnad från en kontrollgrupp som åt ”ren” fisk. Likaså visade skelettdelar från de döda sälarna tecken på benskörhet och ett nedsatt immunförsvar. Så viruset var huvudorsaken men att själva utfallet blev så dramatiskt kan ha påverkats av miljögifter.[15]

Grönlandssälar lever normalt i Barents hav och är beroende av lodda. I mitten av 1980-talet höll detta bestånd på att kollapsa på grund av överfiske. Det resulterade i att hundratusentals sälar simmade till norska kusten i jakt på mat. Några nådde ända ner till Skagerak och man tror att det kan ha varit så knubbsälar smittades. Många av grönlandssälarna bar på antikroppar mot det aktuella viruset – de var alltså själva immuna till skillnad från knubbsälarna.[16]

---

Det finns alltså bevis för att stora företag medvetet har hållit tyst om problem de varit medvetna om för att inte äventyra sin verksamhet. Detta är förstås en av anledningarna till att många inte tror att marknadskrafter och äganderätt är tillräckligt för att bekämpa miljöproblem. Jakten på kortsiktig ekonomisk vinst, menar de, är en för stark drivkraft när mäktiga intressen förlorar på att avbryta eller minska en verksamhet.

Att förlita sig på skyhöga böter och skadestånd som USA i hög grad gör inbjuder även till falskspel. Både från lycksökare som vill ha skadestånd och från de som riskerar att få betala, det vill säga företagen. I USA omsätter konsultfirmor som Exponent och Gradient jättebelopp genom att skriva vetenskapliga rapporter inför sådana här tvister. Och det finns makabra exempel på hur det här missbrukas.

En advokat skulle försvara ett företag mot stämningar från arbetare som fått mesoteliom, en speciell typ av cancer i lungorna särskilt kopplat till asbest. Han fick en idé om att skylla det på rökning. Men han behövde en vetenskaplig grund att stå på och den var obefintlig. Det fanns inga sådana konstaterade kopplingar trots att en mängd studier hade undersökt rökning och dess effekter på lungorna.

2008 kontaktade han Peter Valberg, en tidigare professor som då hade börjat jobba som konsult på Gradient Corporation. Han presenterade sin teori, Valberg svarade inom några timmar med kommentaren mycket spännande och ett bifogat förslag. Professorn skulle skriva tre vetenskapliga artiklar om den i princip påhittade teorin och få dem publicerade i vetenskapliga tidskrifter så att de kunde användas vid en rättegång.[17]

Den här typen av problematik finns runt de flesta omtalade kemikalier som har, eller riskerar att, förbjudas. Det här är extremt svårt att sätta sig in i, även för mig som kemist, och jag avundas inte de som ska fatta politiska beslut om sådan här saker. Det finns bra och dåliga studier, men vem ska man lita på? The Center for Public Integrity undersökte närmare 150 artiklar som Gradients mest profilerade forskare skrivit och 98 procent av dem kom fram till att den undersökta kemikalien var harmlös.

Var sida väljer gärna de som passar sina förutfattade meningar. Och det är inte så att miljöaktivister alltid har rätt och industrin alltid har fel och försöker mygla.

Man kan också välja att uttrycka saker på olika sätt. Många blir nog förskräckta av att höra att en förorening fördubblar risken för att drabbas av cancer (relativ risk). Men det låter kanske inte lika allvarligt om man informerar om att det innebär risken gått upp från att en till istället två personer per 100 000 invånare drabbas (absolut risk).

Forskare gjorde en stor studie om luftföroreningar från kolkraftverk i sex olika städer (Six Cities Study). De kom 1993 fram till en mycket signifikant påverkan på hälsan.[18] Forskarna var så pass förvånade över de klara resultaten att de var tvungna att försöka bekräfta uppgifterna med andra kompletterande data. 1995 stod det klart att den tydliga effekten kvarstod.[19]

Studierna fick inte särskilt mycket uppmärksamhet förrän EPA 1997 skulle införa hårdare utsläppslagar. Då fick en tredje part göra en omanalys av studien. Det tog tre år men de kunde bekräfta uppgifterna.

Men Gradients konsulter tyckte annorlunda. Fram till 2016 hade de publicerat 37 artiklar som motbevisade ovanstående studier. Allt finansierat av American Petroleum Institute, Navistar och International Carbon Black Association.

En av Gradients forskare vittnade i en rättegång och citerade sex studier som hon sa inte visade några skadliga effekter från sot. Två av dessa studier var finansierades av industrin. Författarna till de andra fyra studierna sade dock att deras resultat visst stödde de från Six Cities Study.[20]

Som sagt, vem ska man lita på? Det kan vara svårare än man tror.

---

Behövs de alarmistiska gräsrotsrörelserna? För det mesta krävs i alla fall en rejäl opinion för att få stora förändringar till stånd. Det gäller förstås även om man favoriserar marknadsanpassade lösningar. Många gånger reagerar nämligen inte de företag som riskerar att drabbas av regleringar med förståelse och erkännande av problematiken. Det finns många exempel på detta och blytillsatserna i bensin är ett bra exempel på hur de här processerna ofta har sett ut.

---

[1] a) Markowitz G. From Industrial Toxins to Worldwide Pollutants: A Brief History of Polychlorinated Biphenyls. Public Health Rep. 2018 Nov;133(6):721-725. doi: 10.1177/0033354918801578. Epub 2018 Sep 28. PMID: 30265822; PMCID: PMC6225882 b) Neslen, Arthur, Monsanto sold banned chemicals for years despite known health risks, archives reveal, The Guardian 2017-08-10 https://www.theguardian.com/environment/2017/aug/09/monsanto-continued-selling-pcbs-for-years-despite-knowing-health-risks-archives-reveal

[2] Grambau, Hugh, An Industrial Poison Lingers On…and On PCB: We May Never Get Rid of It  Ann Arbor Sun, 1976-03-25 https://aadl.org/node/201014

[3] Grunwald, Miachael. Monsanto Hid Decades Of Pollution, Washington Post 2002-01-01 https://www.washingtonpost.com/archive/politics/2002/01/01/monsanto-hid-decades-of-pollution/244d1820-d49d-4145-9913-35644a734936/

[4] Ibid

[5] Marin Agencies File Suit Against Monsanto Corporation https://www.marincounty.org/main/county-press-releases/press-releases/2022/cc-pcb-filing-090922

[6] Markowitz, G., Rosner, D. Monsanto, PCBs, and the creation of a “world-wide ecological problem”. J Public Health Pol 39, 463–540 (2018). https://doi.org/10.1057/s41271-018-0146-8

[7] A) Gaber N, Bero L, Woodruff TJ. The Devil they Knew: Chemical Documents Analysis of Industry Influence on PFAS Science. Ann Glob Health. 2023 Jun 1;89(1):37. doi: 10.5334/aogh.4013  B)Lerner, Sharon, The Intercept 2018-07-31 https://theintercept.com/2018/07/31/3m-pfas-minnesota-pfoa-pfos/

[8] Poddokumentären Mörkt vatten, del   Spotify dok. Bokförlaget Volante och produktionsbolaget Studio Olga.

[9] Rothenborg, Ole, Kampen mot BT Kemi Dagens Nyheter, 2008-03-21 http://www.dn.se/nyheter/sverige/kampen-mot-bt-kemi/

[10] Erland Mårald, Giftfabriken som sprängdes, BRÅ Rapport 2002:12 ISBN 91-38-31967-5

[11] Strout, Richard, Free market environmentalism, https://web.archive.org/web/20160405015942/http://www.nesgeorgia.org/files/free_market_environmentalism.pdf

[12] Love Canal Follow-up Health Study, State of New York, Department of Health, 2008 https://www.health.ny.gov/environmental/investigations/love_canal/docs/report_public_comment_final.pdf

[13] Short, Jeff, et al, The Exxon Valdez Oil Spill: How Much Oil Remains? NOAA 2001 https://apps-afsc.fisheries.noaa.gov/Quarterly/jas2001/feature_jas01.htm

[14] Osterhaus, A. D. M. E., and E. J. Vedder. ”Identification of virus causing recent seal deaths.” Nature 335 (1988): 20-20

[15] a) Intervju med forskare i radioprogrammet P3 Dokumentär Säldöden 2017-06-22; b) de Swart, R.L, Harder, T.C, Ross, P.S, Vos, H.W, & Osterhaus, A.D.M.E. (1995). Morbilliviruses and morbillivirus diseases of marine mammals. Infectious Agents and Disease, 4, 125–130. Retrieved from http://hdl.handle.net/1765/3551

[16] Ibid

[17] Heath, David, Meet the ‘Rented White Coats’ Who Defend Toxic Chemicals, Vice News 2016-02-08 https://www.vice.com/en/article/8x3vjb/meet-the-rented-white-coats-who-defend-toxic-chemicals

[18] Dockery et al, An Association between Air Pollution and Mortality in Six U.S. Cities N Engl J Med 1993; 329:1753-1759, https://www.nejm.org/doi/full/10.1056/NEJM199312093292401

[19] Pope CA 3rd, Thun MJ, Namboodiri MM, Dockery DW, Evans JS, Speizer FE, Heath CW Jr. Particulate air pollution as a predictor of mortality in a prospective study of U.S. adults. Am J Respir Crit Care Med. 1995 Mar;151(3 Pt 1):669-74. doi: 10.1164/ajrccm/151.3_Pt_1.669. PMID: 7881654.

[20] Heath, David, Meet the ‘Rented White Coats’ Who Defend Toxic Chemicals, Vice News 2016-02-08 https://www.vice.com/en/article/8x3vjb/meet-the-rented-white-coats-who-defend-toxic-chemicals