Bild av bgvjpe – originally posted to Flickr as champagne, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5236631

 

Drick några glas champagne i veckan och stoppa demens och Alzheimer!

Fantastiskt, eller hur!? Det är i alla fall vad en nyhet som fått viral spridning på nätet säger. Och den är faktiskt baserad på en riktig vetenskaplig studie[1] utförd på Readings universitet i Storbritannien för tre år sedan (2013).  Enligt ”nätet” och övrig media får man lätt intrycket att det skulle vara en färdigutvecklad behandling för människor …

I verkligheten involverade studien endast 24 råttor som delades in i tre grupper om åtta i varje där respektive grupp fick sin mat spetsad med antingen champagne, någon sorts drink eller läskeblask under sex veckors tid. Forskarna såg att champagneråttorna var betydligt bättre än de övriga att ta sig genom labyrinter i jakten på godsaker. Efteråt undersöktes deras hjärnor under mikroskop och champagnedrickarna hade en ökad mängd proteiner som stimulerar nervtillväxt i områden som har med minne och inlärning att göra. Den ”goda effekten” anses bero på de fenoliska syrorna (antioxidanter) som finns i vindruvorna.

Intressant men … hm, det känns som något skaver … Nej, det finns ingen anledning att misstro resultaten i sig men ändå…

För den tråkiga verkligheten är att fenoliska syror även finns i frukt och grönsaker och man kan ju undra varför de valde just champagne i denna studie? Hade det inte varit bättre att testa de specifika substanserna, eller åtminstone vindruvorna eller någon annan frukt? Den konspiratoriskt lagde funderar kanske på vem som finansierat alltihop? Forskning är dyrt men en bättre och mer självspelande reklamkampanj går knappast att köpa för pengar.

Denne någon kanske också lägger märke till att längst ner på pressmeddelandet från Readings universitet meddelas att avdelningen samarbetar med matindustrin och genomför en stor mängd industrifinansierade studier (men utan att specifikt nämna just denna). Att läsa hela artikeln och se om de uppger några intressekonflikter kostar dock femtionio dollar.

Jag har ingen aning om hur det ligger till och det är kanske ett oskyldigt och spexigt exempel men det är ändå en del av ett allt allvarligare problem: situationen inom forskningen samt interaktionen mellan akademin och näringslivet. En nödvändighet men ändå en växande källa till ”skoskav” … Det blir allt svårare att få forskningsanslag och anställningsförhållanden för forskare blir allt bistrare.

Inom akademin pågår samma utveckling som i övriga samhället,  de ”kända” forskarna som redan har anslag till sina projekt får ännu mer och mångmiljarder läggs på hög istället för att utnyttjas till forskning. Mellan 1998 och 2009 hade de statliga bidrag  som inte utnyttjades ökat med 74 procent i Sverige och motsvarade då nästan 13 miljarder, 2015 var det uppe i 17 miljarder. Många forskare anger otrygghet som en orsak; det är så svårt att få pengar att när de väl fått dem så gäller det att hålla i dem. Men annars skylls det kanske mest på att det är ett fåtal som får ta del av pengarna.

”Mycket av de nya anslag som har kommit går till redan starka forskningsmiljöer i stället för att långsiktigt bygga upp nya forskare. Vi ser också hur yngre forskare och kvinnliga forskare har svårt att konkurrera om de här medlen”, säger forskningsminister Helene Hellmark Knutsson. (Sveriges Radio)

Det här blir en negativ spiral eftersom de som har flest vetenskapliga publikationer får mer pengar (10% av forskarna fick 50% av pengarna) och kan på så sätt utöka sitt försprång enligt känt mönster i marknadsekonomin. Men det är uppenbarligen ett önskvärt tillstånd för vissa, enligt liberala tankegångar har det rent politiskt varit ett önskemål att satsa på enstaka ”stjärnor”:

”Vi måste lämna jantelagen och våga peka ut våra mest framgångsrika forskare och även satsa på talangfulla yngre forskare. Universiteten ska också kunna handplocka forskarstjärnor från utlandet”

Jan Björklund
dåvarande utbildningsminister i debattartikel i Dagens Nyheter 9 feb 2012

 

Varför inte ta hand om dem vi redan har till att börja med? Vi har lyckats vara världsledande i ”evigheter” utan den typen av populistiska satsningar. I USA har de statliga bidragen till forskning minskat drastiskt sedan finanskrisen 2008 och de som har pengar styr allt mer vad som ska göras (kanske champagneforskning 😉  ):

”På gott och ont börjar vetenskapsforskningen på 2000-talet att präglas allt mindre av nationella prioriteringar och mer av de enskilda preferenserna hos individer med gigantiska förmögenheter”,

Steven Edwards, en analytiker på American Association for the Advancement of Science, till New York Times i en artikel i DN.

 

Kvantitet trumfar i allt högre grad kvaliteten i de vetenskapliga artiklar som publiceras (också det som i samhället i övrigt). Forskare tvingas att ställa de ”enkla frågorna med snabba och säkra svar”:

”[Finansieringen] påverkar vad vi studerar, vad vi publicerar, de risker vi (oftast inte) tar. Det tvingar oss till att fokusera på säker, förutsägbar (läs: finansierbar) vetenskap.”

Gary Bennett, forskare vid universitetet i Duke (USA)

 

”Jag tror att eftersom du måste publicera för att behålla ditt jobb och hålla finansiärerna nöjda så finns det en mängd (mediokra) vetenskapliga rapporter […] där inte mycket ny vetenskap presenteras.”

Kaitlyn Suski, postdoc vid Colorado States universitet

 

 Därav mina konspiratoriska tankar runt champagneforskningen …

Men det är väl så vi vill ha det. Allt i samhället ska ju styras efter kortsiktiga vinster med en direkt mening med allt. Och då ekonomisk mening förstås. Grundforskning är tänkt att göras för själva kunskapens skull och det är först efteråt man vet om det kan tillämpas i någon praktisk mening eller inte. Vi hade t ex knappast haft våra smartphones idag utan den förutsättningslösa forskning som gjorts inom akademin på saker företag aldrig skulle ”våga” lägga pengar på. Men universiteten drivs allt mer som företag med otaliga utvärderingar och bisarr uppstrukturering och målfokusering och toppstyrning. Precis som inom större företag där en allt mindre del av vinsterna investeras för att istället läggas på hög hos ett fåtal ägare.

Samtidigt som näringslivet inte lyckats höja produktiviteten ett skvatt de senaste tio åren trots att vinsterna är större än någonsin förr (gäller förstås inte alla…). Det här borde oroa oss mer än några procent i skattesatser hit eller dit. På lång sikt spelar det ingen roll om Wall-Enberg och övriga aktieägare får x eller (x +2%) miljoner i vinstutbetalningar, kommer det inga nya produkter/innovationer är det kört på sikt. Sen kan vi ha hur många enkla och lågbetalda tjänster vi vill…

Men är något annat att vänta när man bygger allt på en orimlighet som evig exponentiell tillväxt till att börja med… Rent matematiskt fungerar det utmärkt till en början men sen brakar det iväg, alldeles oavsett hur liten årlig ökning man har.

 

---

[1] Giulia Corona, David Vauzour, Justine Hercelin, Claire M. Williams, and Jeremy P.E. Spencer. Antioxidants & Redox Signaling. October 2013, 19(14): 1676-1689. doi:10.1089/ars.2012.5142