Vad fan håller man på med egentligen?

Att skriva känns ibland som under Vätternrundan 2004; spöregnade en stor del av loppet, frös som en hund och det var tidigt eller väldigt sent beroende på hur man ser på det.
Men ju hårdare det blir desto skönare är det att komma in på upploppet. Likadant som att skriva, åtminstone för en icke etablerad författare (något annat vet jag ju inte om 😉 ), man vet ju faktiskt inte om någon kommer läsa det man lagt månaders, ja kanske års jobb på.

Men nu var det alltså klart, ett tredje manus. Å det var ju inte riktigt sant. Men ett första utkast i allafall. Nu finns historien där. Svart på vitt. Nu ska bara yxan och filen fram 🙂
Att läsa igenom det man skrivit för första gången i ett sammanhang, en av de bättre stunderna med att skriva tycker jag. Under tiden jag skriver blir det inte så, bara brottsstycken då och då. Men än så länge kan jag leva i tron att det  blev riktigt bra… kanske…

Det handlar om brott och straff, mörka minnen, saknad och spökande samveten. Och en Minotaur 😉

Liksom de två föregående manusen så utspelar det sig runt en verklig och mycket dramatisk händelse.  Det var inte meningen till en början men jaja, jag verkar ju hamna där ändå liksom… 🙂

Men dåså berätta, var kan jag hämta Augustpriset???