Etikett: Svenskt Näringsliv

Replik Uvells SvD-artikel

Den Av Mathsi Samhälle, Uncategorized, VetenskapLämna en kommentar

Kunde inte låta bli att skriva en replik på Uvells artikel om att myndigheterna agerar politiska opinionsbildare (snart börjar jag väl skriva sura lappar i tvättstugan också, man måste jobba på sin image som bitter surgubbe…). Men SvD ville inte publicera den  då de tyckte Mattias Öberg redan besvarat den, (jag antar att det nu jag ska gnälla på bristen på yttrandefrihet och att jag tystas av PK-etablissemanget 😉  Och inte köper alla bibliotek in mina böcker heller. Nord-Korea-förtryck!) 

Men eftersom jag redan skrivit kan jag ju slänga upp den här:

I en debattartikel 23/4 presenterar Uvell en undersökning finansierad av Svenskt Näringsliv om huruvida svenska myndigheter sysslat med politisk opinionsbildning under senaste 10 åren. Resultatet verkar vara ett rungande nej även om Uvell försöker få det att låta tvärtom och syftar t ex på att ett alltmer ”aktivistiskt språk” används med grövsta exemplet att kemikalier kallas för gift.

Ett av Sveriges miljömål heter Giftfri miljö och har beslutats av riksdagen, det torde vara en självklar uppgift för myndigheter att driva igenom dem. Det är förstås valfritt att förfasas över att de ska ”förbättra kommunikationen av forskningsresultat” men Uvell lyfter ändå en viktig fråga om myndigheternas oberoende, särskilt i en tid då lobbyorganisationernas inblandning i demokratiska beslut blir allt mer påtaglig.

Ett tydligt exempel på problematiken fick vi när EU-kommissionen 2009 fick i uppdrag att ta fram vetenskapliga kriterier för att klassa ämnen som hormonstörande. Det skulle varit klart 2013 men samma år råkade (?) information läcka ut som satte igång ett idogt lobbyarbete. ”Industrin” krävde att en ekonomisk konsekvensanalys skulle tas fram trots att det uttryckligen inte ingick i uppdraget. Men lobbyn fick som de ville och projektet drog ut flera år på grund av detta. Varken dom i EU-domstolen eller resolution i parlamentet rådde på saken. Lobbyverksamhet segrade över demokratin.

Problematiken stannar inte där, konsultfirmor omsätter idag miljarder på att meriterade akademiker skriver vetenskapliga artiklar på uppdrag. ”Industrin” både finansierar och granskar innan publikation av artiklar som sen används i myndighetsbedömningar. Det mesta är säkert helt legitimt men det finns gott om exempel på motsatsen. En problematik som rör alla frågor där ekonomi ställs mot hälsa och miljö.

Så ja, Uvell har rätt i att frågan om myndigheternas oberoende borde diskuteras mer. Men i sammanhanget känns det gnälligt att klaga på ordval som ”giftfri miljö”, särskilt som det inte är svårt att hitta exempel på det motsatta, generaldirektören på Skogsstyrelsen konstaterade t ex i radio att kalhyggen inte längre existerar.

 

 

 

Oroar vi oss för rätt saker..?

Den Av Mathsi UncategorizedLämna en kommentar

Då var det budgetpresentation och dags för den tillhörande klagosången. Och man hade lika väl kunnat skriva kommentarerna i förväg, allt känns ganska förutsägbart. Carola Lemne (vd Svenskt Näringsliv) tweetade:

”Det är endast när företag och företagsamma människor får goda förutsättningar och vågar ta risk att anställa fler som jobben kommer”

Jag frågar mig vad denna floskel egentligen innebär? Nej, jag är varken ironisk eller cynisk, jag är nyfiken på riktigt. I min värld kommer jobben när man har något att producera/erbjuda som folk är beredd att betala för.

Jobbdebatten verkar nu mest handla om att Sverige måste skaffa sig en massa låglönejobb för att säkra framtiden. Det är möjligt, jag har ingen aning, men tycker nog att det låter naivt. Sverige har i hög grad levt på att ligga i forskningsfronten och ha starka företag inom ”högteknologin”. Men det är ett område som håller på att raseras i en allt högre takt. Om något borde väl det göra oss oroliga? Inte bristen på låglönejobb där vi ändå måste subventionera människor för att överleva . Eller?
(och Svenskt Näringslivs hot om att det kommer bli färre telefonförsäljare, känns, med all respekt, bara befriande…).

Lyssnar man på Svenskt Näringsliv och liberala politiker är Sverige i det närmaste kommunistiskt och helt omöjligt att driva företag i.

I verkligheten rankar Världsbanken oss som nummer 14 av 189 ekonomier vad det gäller att göra affärer i.  ”Higher than the average G7 and OECD high-income rankings” (men det har försämrats sedan 2009 trots alla liberaliseringar som införts på senare tid…).

Vi kanske inte startar lika många företag som andra länder men är å andra sidan helt outstanding vad det gäller överlevnadsgrad av dem som startas (från ekonomifakta.se).
Foretagens-overlevnadsgrad-internationellt

År 2013 var börsbolagens nettovinst 330 Mdr kr. Det motsvarar en årlig ökning om 9% per år sedan 1980 enligt docent Adri De Ridder. Den del av vinsten som går till aktieutdelningarna är bland de allra högsta i världen. Det är faktiskt så att både nettovinsterna och aktieutdelningarna har ökat 3 ggr snabbare än lönerna sedan 1980.

De Ridder konstaterar: ”Svenska företag har således en högre utdelningsandel vilket innebär en uppenbar risk för att företagen tvingas hålla tillbaka på sina investeringsplaner, produktutveckling, marknadssatsningar etc”

Vi har ett alldeles fantastiskt system för att hjälpa folk med nya idéer att förverkliga dem via Almi/Start-Up och allt vad det heter. Jag har själv tagit del av det (jag må vara kreativ men är en usel entreprenör så det är inte statens fel att jag inte gjort mer av det…).

Klart som attan att det kan göras bättre. Regler och procedurer kan förenklas. Absolut. Men det betyder faktiskt inget alls om det inte finns pengar till att starta upp ett företag med. Någon som vill investera. Eller kanske låna ut.

Men det blir allt svårare för innovationsföretag att hitta finansiärer. De privata venture-investeringarna har rasat medan de statliga har fyrdubblats  mellan 2008-2013 (Näringslivet finansierar 60% av all FoU i Sverige).

Och ändå är det bara staten som får gnäll för att det inte investeras något. Företag med mångmiljardvinster tänker bara på att kapa kostnader och avskeda folk. Som jag skrivit om tidigare har antalet anställda inom läkemedelsforskningen halverats sedan 2000. Det beror på mycket men knappast på skatterna. I Danmark har det gått åt andra hållet och där har istället ökat med 70%, läkemedelsföretagen ägs där i hög grad av stiftelser som drivs utan egentligt vinstsyfte (även om de tjänar pengar som gräs).

Ericsson avskedar en hel högutbildade människor trots 17 miljarder i vinst.

Om detta är det ganska tyst.

Storföretagen har det bra i Sverige. Aktieägarna har det bra i Sverige. Generellt sett. Något annat är bara gnäll.

Så frågan är Carola Lemne, vad krävs för näringslivet ska våga investera? Att skapa nytt. Det är faktiskt det enda som gör att vi kan behålla vår position på sikt, sen kan vi ha hur många telefonförsäljare som helst… Läkemedelsbranschen har klart visat att ökade utdelningar till ägare och bonusar till ledningarna inte lett till fler innovationer. Tvärtom.

Det går inte att förvänta sig att intäkterna ska öka exponentiellt varje år, det är snudd på imbecillt. Och alla ansiktslösa aktieägare, det går inte att bara roffa åt sig mer och mer pengar och minska investeringarna och sedan sitta och gnälla på att skatterna är för höga, att staten inte kan skapa innovationer, att staten inte kan skapa jobb osv. Gör något själva. Skatterna kanske är höga men det har dem varit sedan urtiden. Deal with it.

Men vem ska göra det? Om du frågar mig…:
Det krävs investeringar och det krävs att aktieägarna inser att de är en del av samhället. Att de vill åstadkomma något annat än högre siffror i en kolumn.

Och känn på denna formuleringen (från Dagens Industri). Please….:

Den centrala frågan när det gäller den svenska arbetsmarknadsutvecklingen är om det går att öka produktiviteten hos de arbetslösa så att de blir anställningsbara till svenska ingångslöner eller om man måste acceptera lägre ingångslöner och i stället ge människor en chans att förbättra sin produktivitet genom att jobba och få arbetslivserfarenhet.

Vinster kväver innovationer

Den Av Mathsi Uncategorized1 kommentar

Ibland undrar jag om Svenskt Näringsliv (SN), Timbro och andra någonsin funderar på orsak och verkan. Det är fascinerande att läsa om deras närmast religiösa tro på den ekonomiska vinstens magiska egenskaper.

Den blir om inte annat tydligt i Mats Lövgrens (företagsledare) Öppna Brev till Jonas Sjöstedt (v) på Svenskt Näringslivs hemsida. Intressant är att han tar fram Losec som ett exempel på vad förväntan om ekonomisk vinst kan åstadkomma. Och varför man skriver en bok. Lustigt, själv har jag gett ut två böcker och står bl a som uppfinnare på ett patent till en kristallform på efterföljaren till den aktiva substansen i Losec (dvs Esomeprazol). Och jag känner inte alls igen mig.

Och nu närmast kunde man se hur SN log lite i mjugg åt Innovationsrådet som regeringen vill starta upp: gulligt men meningslöst. Typ. På twitter uttalar man sig så här (från Dagens Industri).

”Staten kan ej skapa innovation. Låt företagen behålla sina pengar.”

Då kan fråga sig vad ert skrå egentligen själva gör för att skapa innovationer? (Ja, förutom att upprepa ”sänk skatterna” som enda lösningen på allt).
Och hur ser det egentligen ut,
-är det företagen som skapar alla våra innovationer?
-är det ekonomisk vinst som driver på innovationslusten?

Vinster och innovationer i läkemedelsbranschen

Och eftersom Lövgren tar upp det kan vi ju ta läkemedelsbranschen som lysande exempel.

(Jag har jobbat både inom forskningsbolag och jätteföretag i branschen och det har varit och är fantastiska arbetsplatser på många sätt, nedanstående har inte med det att göra).

Mellan 2003-2012 har vinsterna inom Big Pharma, dvs de största läkemedelsbolagen, stigit med 62% (till 83,9 Mdr$, hittat lite olika siffor men vi kan avrunda till ”många, många dollars”). Med Mats Lövgrens och Svenskt Näringslivs logik skulle man förvänta sig att innovationerna skulle bubbla upp som ur en gejser. Men istället är det tvärtom, antalet nya produkter och nya lovande substanser från storbolagen har tvärtom minskat med 44% sedan 1997.

Och vad har åtgärderna för att komma till rätta med det blivit?

-Kraftigt höjda utdelningar till aktieägarna.
-Kraftigt höjda bonusar och belöningar till ledning och styrelser.
-Kraftiga nedskärningar i sin forskning (det är inte bara AstraZeneca som gjort det) men även i personalstyrkan i övrigt.

För forskningen kostar vansinniga belopp (att vinsterna ökat ännu mer talas det tyst om, liksom att man spenderar upp till 19 gånger mer på försäljning och lobbyverksamhet än forskning. När AZ befann sig i ”kris” köpte man tillbaka egna aktier för mer än vad man la på sin forskning, något man slutat med i och med den nya vd:n). Men ja, även efter AZ:s neddragningar spenderar man otroligt mycket på forskning och det görs ofantligt mycket bra där liksom i de andra storföretagen.

Men man måste ha nya produkter för att överleva på sikt. Lösning?

Jo, man outsourcar en allt större del av forskningen till mindre företag, det är en generell lösning inom större delen av branschen. För egen del kan jag tycka att det är ett jättenederlag att erkänna att man inte längre kan, men det är ju inte det det handlar om. Det är förstås för att slippa investera i den dyra och riskfyllda verksamheten som har dålig pay-back på kort sikt. Sen kan man köpa in lovande projekt när små forskande företag har några på gång (för de har inte råd att få dem till produkter själva).

Men vad är problemet med det då?

Det borde ju gynna småföretagandet. Jo, men någon måste betala och det blir allt svårare att finansiera den verksamheten. Svårt att få lån och riskkapitalet minskar, och det som satsas går gärna till etableringsfasen och inte uppstartsfasen. Mellan 2008-2013 har man dessutom sett ”en kraftig minskning bland de privata investeringarna” medan de statliga har fyrdubblats (Näringslivet finansierar 60% av all FoU i Sverige och staten ca 25%, resten av stiftelser och liknande). Och det beror knappast på högre skatter eller lägre vinster…

Ett annat problem är att eftersom alla bolag gör likadant och vill ha de lovande projekten resulterar det i vansinnespriser på projekten som köps in. Och det finansieras förstås med lån. (Lösningen på allt).

Känns det igen?

Ungefär som med bankerna, behåll vinsterna och skyffla över riskerna på någon annan. En allt större del av forskningen görs nu alltså för lånade pengar medan vinsterna fullständigt flödar in i denna hårt subventionerade bransch.

Och är det inte symptomatiskt att Ericsson nu drar ner på sin forskning (bl a) trots en vinst på 46 miljoner kr per dag. Och i samma andetag höjer aktieutdelningen med samma självklarhet som man sprutar ketchup på en korv.

I Sverige har antalet arbetande inom den forskande läkemedelsbranschen halverats sedan år 2000. Samtidigt har det i Danmark ökat med 70%. Konstigt nog drivs mycket av verksamheten i Danmark via stiftelser och inte vinstdrivande företag som i Sverige. Samband?

Moderat Torbjörn Rosdahl har i alla fall sin bild klar:

– En stiftelse är ju en nära-döden-upplevelse.

Frågan är vem ska betala? Om vi vill ha forskning här, eller om vi ska satsa på att skapa jobb ingen vill betala för. Som Wall-Mart där man kan jobba heltid och ändå behöva bidrag medan bolaget går med jättevinst… Trenden är i alla fall tydlig. Svenskt Näringsliv och aktieägarna verkar allt mindre intresserade att delta.

”Staten kan ej skapa innovation. Låt företagen behålla sina pengar.”

Jojo.

Kreativitet och innovation

Och kreativitet? Vad gör ni inom Svenskt Näringsliv för att stimulera det? Trots år av allt mer liberala reformer ligger både BNP per capita och antal patent stilla som en valross i vårsolen. (Jo, Timbro jag vet vi är fortfarande fantastiskt bra med tanke på vårt lands storlek, men man kanske skulle fundera på hur vi kunde hamna där med tanke på den kommunistiska regim vi levt under genom åren).

Det är väl känt att kreativa människor jobbar i intervaller och att hjärnan behöver vila. Man behöver också ett visst mått av trygghet att våga och vilja. Inte mycket av dagens vinstshets gör att det går åt det hållet. De flesta managementfilosofier som t ex Lean handlar om jämn takt och standardiserade arbetssätt där minsta detalj är tidsatt och uppstyrd. Bra på mycket men det som är en ledstång för någon är ett galler för en annan.

Det är glada, fria och intresserade människor som kommer på saker (i det håller jag med SN, men det är knappast förhållandena som råder i ett stort företag…).  Visst kan pengar vara ett mål, men det är bekräftelse och själva problemlösningen som är drivkraften. Inte pengar. Ja, det finns faktiskt mycket forskning som pekar på att ekonomiska belöningar till och med är hämmande för kreativiteten . Liksom att inkomstskillnader är hämmande för ekonomisk tillväxt (om man nu tillbedjer den) och välmående samhälle i stort, även för de rika. Jag antar att Annie Lööf baxnar av att höra något sånt. Men å andra sidan, det där med verkligt stöd för sin tro på hur det borde vara har ju inte visat sig särskilt viktigt.

Just då när man är mitt uppe i jobbet spelar vinsten ingen som helst roll. (Och jag har aldrig ens tänkt tanken på några aktieägare eller vinst under mina dagar i arbetslivet, ungefär lika mycket som aktieägarna tänker på mig alltså…).

Och trygghet? Nej, det är inte bara lågutbildade som får jobba på ”månadskontrakt” år ut och år in. Jag har kollegor med doktorshatt som bara någon dag innan kontraktet löper brukar få reda på om det blir någon fortsättning eller inte. Samtidigt som det pratas om vikten att behålla Key Personel hos de ”riktigt” anställda. Flexibelt ja. Men hur man förväntar sig kreativitet och engagemang av det är för mig en gåta. (nej, jag har inget emot konsulteriandet, jag trivs bra själv, men det går ju att hantera på olika sätt).

Innovationer leder till vinster, inte tvärtom.

Mats Lövgren hävdar också att Losec uppstod som ett resultat av vinst. Knappast. Astra kunde växa pga att en innovation som gjordes inom akademin (Nils Löfgren vid Stockholms högskola), nämligen upptäckten av Lidokain (bedövningsmedel).

Klart att det behövs pengar men orsak och verkan är ganska klar. Likadant är det med Losec.  Den finns trots de ekonomiska premisserna inte på grund av (ja, projektet skulle läggas ner mer än en gång). Mycket av grundforskningen gjordes på Göteborgs universitet i icke ekonomisk vinstdrivande syfte.

Men nej, jag säger inte att företag är odugliga och onda (jag tror inte folk i allmänhet förstår vilka fantastiska saker som åstadkoms på läkemedelsföretag, dagligen från topp till botten i organisationen. Men det är som överallt annars, extrem effektivitet och bottenlös byråkrati och idiotiska datasystem som på vilken myndighet som helst).

Och nej, utan Astras pengar och fantastiska förmåga att utveckla mediciner till en produkt hade det aldrig blivit en Losec. Men världen är inte svart-vit. Att bara ständigt klaga på skatter och gnälla på det statliga är bara tröttsamt att höra.

Det är t ex svenska politiker som drivit fram en satsning för att hitta ny antibiotika inom EU:s ramar ihop med näringslivet när dess drivkrafter inte längre funkar (ja, vinsthetsen har faktiskt skapat problemet).

 Aktieägarna

”Staten kan ej skapa innovation. Låt företagen behålla sina pengar”

Docent Adri De Ridder presenterar i SvD siffror på att svenska börsföretag delar ut betydligt mer i vinster än till och med USA. Och de privata investeringarna minskar. Att skylla bristen på innovation på skatter är som att gnälla över att det är skitigt och själv kasta fimpen på marken.

För vem ska betala? Har nog presenterat mer material här än vad det krävs för att  forcera igenom en skolreform men betvivlar inte att motargumenten kommer handla om kommunism osv. För det borde ju vara som Svenskt Näringsliv säger. Men det är det sällan i praktiken.

Det finns mycket Svenskt Näringsliv kan göra själva innan det är dags att bara gnälla på skatterna, kanske se på vad man faktiskt har och göra något med det.

Det imponerar inte särskilt mycket när styrelsemedlemmar kräver 15-20% löneökningar för att det blivit så svårt (sic!) att sitta i styrelsen för ett världsledande företag när man har tusentals medarbetare som dagligen bråkar med forskningsfronten. Trots att man på de 15 arbetsdagar man förväntas lägga ner på jobbet enligt årsredovisningen redan tjänar betydligt mer än en heltidsarbetande och framgångsrik forskare i sitt företag.
(det vore väl fan om det inte vore svårt!)

Kanske till och med fundera på vad sånt gör med viljan till innovation och skapande av teamkänsla inom företaget…
(Om du tror att det inte spelar någon roll så har du fel men här kan jag ju förstås bara hänvisa till mig själv…)

Nej, jag vet att allt inte är bra och att verkligheten ser annorlunda ut för småföretag. Företag, styrelser och banker är inte ondskan själv utan en vital del av samhället.

Men tänk om vi fick aktieägare som ville åstadkomma något och inte bara öka siffror i en kolumn. Aktieägare och styrelser som har en viss ödmjukhet inför sin egen betydelse kontra de som jobbar ihop till deras förmögenhet.

Nej, vinster i sig är inte problemet. Det är den infantila tron på att de ska öka exponentiellt. Tänk om vi kunde sluta tillbedja den Heliga Tillväxten. Det är ett mätetal, en siffra och har inte givit oss något välstånd överhuvudtaget. Bara statistik. Det är våra handlingar som har gjort att det vi råkar mäta växer. Och vi blir bra på det vi mäter. Just nu är vi bra på att skapa pengar ur intet och ta lån. Man baxnar av tanken att en hel värld kan tro på något som inte ens i teorin fungerar i längden. Det är gymnasiematte.

(”det är inget nollsummespel osv…”, brukar argumenten vara. Nej, eller hur, det är därför vi slopade guldkvot och det är därför USA:s krediter stigit med 55 000 miljarder dollar sen sjuttiotalet…). Och det enda vi gör är att späda på med mer av det som vi vet gör att det kommer krascha ännu en gång… Jodå, subprime-lånen är på gång igen…

Och klaga på skatterna förstås. Och politikerna. Dom dumma, dumma människorna.