Kunde inte låta bli att skriva en replik på Uvells artikel om att myndigheterna agerar politiska opinionsbildare (snart börjar jag väl skriva sura lappar i tvättstugan också, man måste jobba på sin image som bitter surgubbe…). Men SvD ville inte publicera den  då de tyckte Mattias Öberg redan besvarat den, (jag antar att det nu jag ska gnälla på bristen på yttrandefrihet och att jag tystas av PK-etablissemanget 😉  Och inte köper alla bibliotek in mina böcker heller. Nord-Korea-förtryck!) 

Men eftersom jag redan skrivit kan jag ju slänga upp den här:

I en debattartikel 23/4 presenterar Uvell en undersökning finansierad av Svenskt Näringsliv om huruvida svenska myndigheter sysslat med politisk opinionsbildning under senaste 10 åren. Resultatet verkar vara ett rungande nej även om Uvell försöker få det att låta tvärtom och syftar t ex på att ett alltmer ”aktivistiskt språk” används med grövsta exemplet att kemikalier kallas för gift.

Ett av Sveriges miljömål heter Giftfri miljö och har beslutats av riksdagen, det torde vara en självklar uppgift för myndigheter att driva igenom dem. Det är förstås valfritt att förfasas över att de ska ”förbättra kommunikationen av forskningsresultat” men Uvell lyfter ändå en viktig fråga om myndigheternas oberoende, särskilt i en tid då lobbyorganisationernas inblandning i demokratiska beslut blir allt mer påtaglig.

Ett tydligt exempel på problematiken fick vi när EU-kommissionen 2009 fick i uppdrag att ta fram vetenskapliga kriterier för att klassa ämnen som hormonstörande. Det skulle varit klart 2013 men samma år råkade (?) information läcka ut som satte igång ett idogt lobbyarbete. ”Industrin” krävde att en ekonomisk konsekvensanalys skulle tas fram trots att det uttryckligen inte ingick i uppdraget. Men lobbyn fick som de ville och projektet drog ut flera år på grund av detta. Varken dom i EU-domstolen eller resolution i parlamentet rådde på saken. Lobbyverksamhet segrade över demokratin.

Problematiken stannar inte där, konsultfirmor omsätter idag miljarder på att meriterade akademiker skriver vetenskapliga artiklar på uppdrag. ”Industrin” både finansierar och granskar innan publikation av artiklar som sen används i myndighetsbedömningar. Det mesta är säkert helt legitimt men det finns gott om exempel på motsatsen. En problematik som rör alla frågor där ekonomi ställs mot hälsa och miljö.

Så ja, Uvell har rätt i att frågan om myndigheternas oberoende borde diskuteras mer. Men i sammanhanget känns det gnälligt att klaga på ordval som ”giftfri miljö”, särskilt som det inte är svårt att hitta exempel på det motsatta, generaldirektören på Skogsstyrelsen konstaterade t ex i radio att kalhyggen inte längre existerar.