Konsten att förvilla

I vissa vrår på internet, och numera även i delar av vår riksdags kammare, framställs klimatdebatten som att enda hoppet för att få fram sanningen ligger hos ett fåtal tappra och fattiga forskare som kämpar mot en (socialistisk, miljöterroristisk, globalistisk osv) övermakt som gör allt för att tysta dem.

Det är förstås en tilltalande bild i ren Hollywood-anda: Karate Kid, Rocky, Robin Hood eller vad du vill, men det är inget som stämmer med verkligheten. Själva desinformationen på det här området är inget slumpmässigt hafsverk utan i allra högsta grad organiserat och välfinansierat. Visst finns det IPCC-kritiska forskare men motorn i det här maskineriet är en mängd lobbyorganisationer och hitte-på-experter som Patrick Moore och andra som inte varit i närheten att publicera klimatvetenskap. Tänkte bara bjuda på några exempel hur det kan gå till:

År 2009 sammanfattade U.S. Global Change Research Program kunskapsläget om klimatet i en rapport. Då passade Cato Institute att ta fram ett ”Addendum” till denna rapport. Den ”råkade” få ett närmast identiskt utseende som originalrapporten:

Cat fake report fram

Cato fake

Notera till exempel  stapeldiagrammet på framsidans nederkant, på originalet visas den globala temperaturen ända från 1900 fram till 2008, medan Cato Institute istället satte dit enbart USA:s temperatur och då bara från en tjugoårsperiod. En ren slump förstås… Catos version har uteslutit en stor mängd studier och anger vitt skilda slutsatser från originalet, se exempel här.

Cato Institute är en liberteriansk tankesmedja grundad av Charles Koch 1977 (tillika ägare av oljejätten Koch Industries). De har fått miljoner i stöd av bland andra ExxonMobil. Huvudredaktör för rapporten var Patrick Michaels, som enligt egen utsago fått minst 40% av sin forskning finansierad av fossilindustrin. Redan 1994 fanns han listad som medlem i The Advancement of Sound Science Coalition (TASSC), en industrifinansierad grupp som skapades för att så tvivel om rökningens negativa hälsoeffekter. Ett uppenbart expertisområde för en klimatforskare förstås…  Läs mer här (Climate Investigations Center).


Ovanstående är långt ifrån en engångshändelse. 1998 skickades en petition runt som kritiserade vetenskapen bakom det som ledde till Kyoto-avtalet. Initiativtagare var Frederick Seitz, en före detta ordförande av The Council of the National Academy of Sciences (NAS). Han var också (bland annat) djupt involverad i tobaksbolagens arbete att ”tona ner” allvaret i rökningens hälsofaror.

Ihop med petitionen fanns en artikel som var utformad exakt som en artikel i den prestigefyllda vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS). Men artikeln kom förstås inte därifrån och NAS gick ut med ett uttalande för att reda ut missförstånden då det inte rådde någon större oenighet i den kunskap som fanns om klimatförändringarna ens då. De var också uppenbart irriterade över att Seitz utnyttjade sin tidigare ställning som ordförande av NAS för att implicera att USA:s vetenskapsakademi misstrodde klimatvetenskapen:

The NAS Council would like to make it clear that this petition has nothing to do with the National Academy of Sciences and that the manuscript was not published in the Proceedings of the National Academy of Sciences or in any other peer-reviewed journal.
The petition does not reflect the conclusions of expert reports of the Academy.


Och så har vi den parallella verklighetens version av IPCC-rapporterna: NIPCC-rapporten utgiven av bland annat Heartland Institute. Också de utformades för att likna originalet men med helt andra slutsatser. Budgeten för att ta fram dem har legat på mångmiljoner ( $1,6 miljoner mellan 2010-2013) och till skillnad från IPCC-forskarna får NIPCC-författarna en rejäl peng för att skriva den, huvudförfattarna fick till exempel $140 000 både 2011 och 2012.

Det är för övrigt en rapport som sågats vid fotknölarna av den ”etablerade forskningen”, däribland av Lennart Bengtsson (som brukar hyllas av ”pseudo-skeptikersidan”):

På detta sätt fortsätter argumentationen sida upp och sida ned. Man har systematiskt och säkert avsiktligt letat upp artiklar som stöder en, som det förefaller, förutfattad uppfattning att någon egentlig klimatändring inte föreligger och om det så skulle vara då är en ökad mängd koldioxid i alla fall gynnsamt.

Kanske inte så konstigt då knappt någon av författarna är aktiva klimatforskare, nära hälften är dessutom ekonomer, militärer och liknande och alla med rejäla intressekonflikter i frågan. Se mitt tidigare inlägg.


Sen finns det förstås en uppsjö av de vanliga förfalskningarna och ett oändligt förråd av fingerade grafer. En av de populära myterna är att forskarna på sjuttiotalet var eniga om att en ny istid väntade (googla till exempel Sawyer och Broeckers prediktioner som gjordes 1972 resp 1975 om du vill ha bevis på att så inte var fallet). När man inte hittar verkliga bevis så får man väl tillverka dem själv (gissa vilken som är verklig…):

Falsk TIME framsida

Liknande argument brukar räcka för att övertyga en del, däribland några av våra kära riksdagsledamöter.


Ett annat effektivt sätt att stoppa huvudet i sanden är att i ren Orwell-anda stryka alla referenser till global uppvärmning i officiella rapporter och myndighetstexter på nätet och liknande som Trump och hans vänner gjort. Tjänstemän vittnar om att ord som klimatförändring och global uppvärmning inte får nämnas och pressutlåtande med ”känsliga” budskap kan ta ett halvår att få godkända och måste skrivas om. Läs mer till exempel här på ScienceMag.

Det gäller inte bara klimatområdet, en av USA:s mest rutinerade toxikologer, Linda Birnbaum vid National Institute of Environmental Health Sciences, uttalade sig om hälsofarorna med PFAS (en typ av högfluorerade ämnen) vilket ledde till att hon i princip blev mobbad, fick ingen löneförhöjning och allt hon gjorde blev tvunget att godkännas av högre ort (inkluderade struntsaker som invigningstal och liknande).

Det är tyvärr inget nytt ens i modern tid även om det brukar flyga under radarn. Kanadas tidigare konservativa regering under Harper tystade forskare som var anställda av staten. Inte ens när deras studie blivit publicerad i Nature fick de uttala sig fritt i media om det inte godkänts av myndigheterna innan. Det var främst forskare inom klimatförändringar och andra ”politiskt känsliga” områden som drabbades. I ett fall krävdes det inblandning av elva tjänstemän från myndigheterna och hela femtio mejl för att en forskare få uttala sig om snöfallsmönster. Läs mer här.

Drain the swamp hette det va?


Jag har svårt att förstå vad folk verkar kunna göra för pengar. En av USA:s främsta brännskadekirurger satt i rätten och hittade på snyfthistorier om hur ihjälbrända barn skulle ha klarat sig om deras sängkläder varit indränkta i flamskyddsmedel. När journalister vid Chicago Tribune fattade misstankar och inte kunde hitta de barn han berättade om och senare konfronterade honom så erkände han att han ljugit. Visade sig att han fått en rejäl summa pengar från lobbyorganisationer finansierade av brom-industrin …

Ett annat utstuderat fall var när American Clean Energy and Security Act skulle röstas igenom. Ett par veckor innan omröstningen fick flera ledamöter brev från olika organisationer från deras hemdistrikt där de uppmanades att rösta emot regleringar. Breven såg äkta ut och hade organisationernas brevhuvuden etcetera men en utredning visade att det bara var fusk, breven kom inte från organisationerna, de flesta av de aktuella grupperna propagerade tvärtom för regleringar angående växthusgaser.

Det var istället en lobbygrupp, Bonner and Associates, som företrädde American Coalition for Clean Coal Electricity (ACCCE) som hade skickat ut breven till kongressledamöterna. Dokument som blev officiella under utredningen  visade att ACCCE betalat tre miljoner dollar för att lobbygruppen skulle driva kampanjer för att övertyga diverse organisationer.

Allt är tillåtet i den här ”debatten” och det är ingen som helst slump att det ser ut som det gör. Det är heller ingen slump att USA inte ens lyckats förbjuda asbest. Det blir så om man sätter sig i knät på lobbyorganisationer. Kanske något att tänka på när man vet att oljejättarna använt €251 miljoner på lobbyverksamhet i EU sen 2010.

Men oavsett hur mycket man än vill att våra ekonomiska teorier ska trumfa de naturvetenskapliga så funkar verkligheten inte så, förr eller senare kommer konsekvenserna som ett knytnävsslag i magen. Kraschen av torskbestånden utanför New Foundland är ju ett bra bevis för att ett för stort uttag av resurser inte fungerar i längden.

Trump har ju även sett till att dra tillbaka 24 regleringar av  utsläpp och resultaten syns tydligt, luftkvaliteten har sjunkit efter att stadigt ha förbättrats under en lång period, vilket motsvaras av en ökning av förtida dödsfall med nära 10 000 per år.

Yv9eTgtU

Bild från New York Times


Som sagt, allt är tillåtet och vi vet alla att propaganda blir extra effektivt om man har en gemensam fiende. Tidigare var det Al Gore och kommunisterna men det har till stor del bytts ut mot globalisterna Soros och kompani och förstås Greta Thunberg. Nyligen skrev hon att Facebook borde stoppa inlägg som kom med lögner, konspirationer, hat och dödshot mm mot henne och andra.

The constant lies and conspiracy theories about me and countless of others of course result in hate, death threats and ultimately violence. This could easily be stopped if Facebook wanted to.

Samhällsnytt hittade på en annan innebörd med rubriken att Greta satte krav på Facebook att de skulle stoppa alla som ifrågasatte henne. Och SD:s Kenth Ekeroth sprider det vidare (tidigare i veckan konstaterade han att klimatvetenskapen var en bluff).

 

Både SamNytt och Ekeroth vet förstås att det inte är sant men basunerar ut det ändå. Ingen blir väl förvånad och det kommer knappast som en överraskning att de medvetet lurar sina följare, mer bisarrt är det att så många verkligen VILL bli lurade. För alla vet det. Ingen är så dum att de tror något annat.

Ett bevis klart som något att det här handlar mer om känslor och ideologi än om fakta. Och det här är inget ovanligt i dessa kretsar. Peter Lundgren (SD) fick till exempel i våras helt oemotsagd på bästa sändningstid i public service påstå att det inte skett någon uppvärmning de senaste arton åren.

Ett av Sveriges största partier.


Mina övriga klimatrelaterade artiklar i översikt hittar du här.

 

 

 

Replik Uvells SvD-artikel

Kunde inte låta bli att skriva en replik på Uvells artikel om att myndigheterna agerar politiska opinionsbildare (snart börjar jag väl skriva sura lappar i tvättstugan också, man måste jobba på sin image som bitter surgubbe…). Men SvD ville inte publicera den  då de tyckte Mattias Öberg redan besvarat den(jag antar att det nu jag ska gnälla på bristen på yttrandefrihet och att jag tystas av PK-etablissemanget 😉  Och inte köper alla bibliotek in mina böcker heller. Nord-Korea-förtryck!) 

Men eftersom jag redan skrivit kan jag ju slänga upp den här:

I en debattartikel 23/4 presenterar Uvell en undersökning finansierad av Svenskt Näringsliv om huruvida svenska myndigheter sysslat med politisk opinionsbildning under senaste 10 åren. Resultatet verkar vara ett rungande nej även om Uvell försöker få det att låta tvärtom och syftar t ex på att ett alltmer ”aktivistiskt språk” används med grövsta exemplet att kemikalier kallas för gift.

Ett av Sveriges miljömål heter Giftfri miljö och har beslutats av riksdagen, det torde vara en självklar uppgift för myndigheter att driva igenom dem. Det är förstås valfritt att förfasas över att de ska ”förbättra kommunikationen av forskningsresultat” men Uvell lyfter ändå en viktig fråga om myndigheternas oberoende, särskilt i en tid då lobbyorganisationernas inblandning i demokratiska beslut blir allt mer påtaglig.

Ett tydligt exempel på problematiken fick vi när EU-kommissionen 2009 fick i uppdrag att ta fram vetenskapliga kriterier för att klassa ämnen som hormonstörande. Det skulle varit klart 2013 men samma år råkade (?) information läcka ut som satte igång ett idogt lobbyarbete. ”Industrin” krävde att en ekonomisk konsekvensanalys skulle tas fram trots att det uttryckligen inte ingick i uppdraget. Men lobbyn fick som de ville och projektet drog ut flera år på grund av detta. Varken dom i EU-domstolen eller resolution i parlamentet rådde på saken. Lobbyverksamhet segrade över demokratin.

Problematiken stannar inte där, konsultfirmor omsätter idag miljarder på att meriterade akademiker skriver vetenskapliga artiklar på uppdrag. ”Industrin” både finansierar och granskar innan publikation av artiklar som sen används i myndighetsbedömningar. Det mesta är säkert helt legitimt men det finns gott om exempel på motsatsen. En problematik som rör alla frågor där ekonomi ställs mot hälsa och miljö.

Så ja, Uvell har rätt i att frågan om myndigheternas oberoende borde diskuteras mer. Men i sammanhanget känns det gnälligt att klaga på ordval som ”giftfri miljö”, särskilt som det inte är svårt att hitta exempel på det motsatta, generaldirektören på Skogsstyrelsen konstaterade t ex i radio att kalhyggen inte längre existerar.

 

 

 

Svenska politiker i hormonstinn kemikaliestrid

Jag misstänker att det ibland kan vara tröstlöst att vara politiker, oavsett vad man säger eller gör kommer någon tycka att man är en idiot. Och så finns det ju de som sliter i det tysta. Här får ni en rykande aktuell historia om fulspelet bakom kulisserna i EU och där Sverige spelar en huvudroll. Till de inblandade svenska EU-politikerna, jag vet inte vilka ni är, men stå på er!!!

(det är ett, något styckat, utdrag ur en av mina pågående manus och inte helt redigerat ännu. Kommentera gärna om det funkar att läsa eller inte..?)

MNIL5981

Bild från Kathmandu får symbolisera skitgöra 😉

År 2013 gav WHO ut rapporten ”State of the Science of Endocrine Disrupting Chemicals 2012[1] om hormonstörande kemikalier där Åke Bergman, professor i miljökemi vid Stockholms Universitet varit den som lett arbetet. Slutsatserna från den var att många sjukdomar som uppstår på grund av fel i hormonregleringen ökar stadigt (olika typer av cancer, diabetes typ 2 har mer än fördubblats sedan 1980, spermakvaliteten sjunker och genitala missbildningar hos unga pojkar ökar mm mm). Ökningarna är så pass kraftiga att genetiska skillnader inte kan förklara dem.

Ett problem med den här typen av kemikalier är att de kan vara verksamma vid extremt små doser och att de inte alltid uppvisar en normal dos-respons-kurva, det vill säga en högre dos ger inte alltid en större skadlig verkan, ibland kan det till och med ge den raka motsatta effekten i kroppen.

TCDD

TCDD (”dioxin”)

Det är i alla fall vad många forskare hävdar även om frågan är kontroversiell då det skulle innebära att dagens sätt att riskbedöma kemikalier inte fungerar, eftersom det då ofta sätts en lägsta exponeringsgräns som anses vara säker (Dan Fagin, Toxicology: The Learning Curve, Nature 24 October 2012). Idag finns många av dessa kemikalier i maten vi äter men då i ytterst små mängder, ibland kanske tusen gånger under de gränsvärden som satts utifrån vad toxstudier säger är säkert. I vissa fall skulle dessa gränser alltså inte längre gå att lita på. Det kan då bli kontroversiellt av en annan anledning, flera av dessa kemikalier produceras i stora kvantiteter och vid en eventuell reglering av dem skulle många kemikalieproducenter få se sina inkomster dala.

EU upprättade 2009 en förordning med avsikt att kunna reglera denna typ av kemikalier och i den ingick att kommissionen skulle ta fram ett förslag på vilka vetenskapliga kriterier som skulle gälla för att ett ämne kunde klassas som hormonstörande. De fick fyra år på sig och förslaget skulle vara klart senast i december 2013.

Men det gick som det brukar göra i den i den här typen av frågor, det drog ut på tiden och inkluderar mängder med märkliga turer. Journalister på Le Monde och Environmental Health News har dokumenterat det ljusskygga spelet bakom kulisserna som mycket kretsar runt ett topphemligt dokument som förvarats i ett bevakat rum långt in bland EU-kommissionens vindlande korridorer. Endast ett fyrtiotal tjänstemän har haft tillgång till rummet men då utan mobiltelefon och att kopiera något var förstås uteslutet. Det ingick även en visitation på vägen ut, vilket innebär att rapporten varit mer övervakad än dokumenten om TTIP-handelsavtalet med USA.

Men tillbaka till kommissionens arbete med att ta fram kriterier för hormonstörande ämnen. Tiden gick och slutdatumet i 2013 närmade sig och en draft av ett arbetsdokument från denna process läckte ut och en mindre storm av lobbyaktiviteter bröt ut, främst organiserat av European Crop Protection Association and European Chemical Industry Council men inkluderade även jättekoncernerna Bayer, BASF och Syngenta. De krävde att en konsekvensanalys över vilka kostnader det skulle innebära gjordes innan några beslut fattades. Men det var tydligt deklarerat att lagen inte var tänkt att ta hänsyn till sådana ekonomiska överväganden.

Samtidigt skrev arton vetenskapsmän en artikel som kritiserade de nya planerna som ”stred mot sunt förnuft” och att de redan existerande toxikologiska bedömningsrutinerna var fullt tillräckliga. Att ändra på dem skulle få stora ekonomiska följder, vilket, enligt dem, var helt i onödan eftersom det inte fanns någon vetenskaplig grund för att stödja en ändring.

Artikeln fick fyrtioen forskare på hormonstörande ämnen att reagera och de författade en motartikel, bland undertecknarna fanns Åke Bergman, professor vid Stockholms Universitet. Senare kom ytterligare en artikel, publicerad i tidskriften Endocrinology, som gav understöd till Bergman och kompani, den här gången var artikeln undertecknad av hundrafyra forskare inom ämnet. För att ytterligare fördjupa kontroversen publicerade den oberoende och icke-vinstdrivande organisationen Environmental Health News bevis för att sjutton av de arton som skrivit under den första artikeln som kritiserade de planerade lagförändringarna hade band till den kemiska industrin genom att de fått forskningsanslag, jobbat som konsult åt dem eller liknande.

Men lobbyaktionerna gav resultat och till slut gick kommissionen med på att en konsekvensanalys trots allt skulle göras, och det är denna konsekvensanalysrapport som vaktades så nogsamt inne i EU-kommissionens domäner. The Impact Assessment Report.

Tiden gick men något förslag från kommissionen kom aldrig eftersom de skulle färdigställa konsekvensanalysen innan de lade något förslag. Till slut stämde Sverige kommissionen för att ha brutit mot förordningen med sin passivitet. En aktion som fick stöd av Franskrike, Danmark, Finland och Nederländerna, men inte nog med det, även Europaparlamentet och Europarådet ställde sig på Sveriges sida i frågan, en minst sagt ovanlig situation. Och domen löd enligt ett pressmeddelande i december 2015, (två år efter det att den ursprunliga tidsplanen löpt ut):

”Tribunalen drar följaktligen slutsatsen att kommissionen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt förordning nr 528/2012 genom att inte anta delegerade akter för att närmare ange vetenskapliga kriterier för att fastställa hormonstörande egenskaper.”

Till sitt försvar hänvisade Kommissionen framförallt till att konsekvensanalysen inte var klar men även det argumentet avfärdades av rätten, det fanns inget i den gällande förordningen som sade att en sådan skulle göras. Men samma dag som domen kom uttalade sig EU-kommissionären Vytenis Andriukaitis att rapporten skulle tas fram ändå, vilket skapade en mindre storm i EU-parlamentet och flera skrev brev till kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker men det fick ingen som helst effekt.

Till slut skrev även parlamentets president, Martin Schulz, till Juncker i mitten på januari och sade att dröjsmålet var oacceptabelt och att fortsätta utfärdandet av konsekvensanalysen stred mot lagen. Men varken det eller hans andra brev som skickades i mars 2016 gjorde någon verkan. Sverige har försökt stöta på ytterligare och i ett brev daterat 13 maj 2016 påmindes kommissionen om att domstolen förbjudit användandet av ekonomiska överväganden för att fastställa de hormonstörande kriterierna.

MNIL5924

Sopig hantering av EU? Bilden har egentligen inget med artikeln att göra 🙂

I ett försök att reda ut den polariserade debatten och komma fram till ett sätt att fastställa de vetenskapliga riktilinjerna samlades ett drygt tjugotal forskare i Berlin. Det upprättades ett konsensus-dokument om detta i mitten av april 2016 där behovet av mer forskning och undersökningar av låg-dos-effekter underströks.

Men det dröjde inte länge innan det blev känt att ett annat möte ägt rum mellan Vytenis Andriukaitis, det vill säga EU-kommissionären med ansvar för hälsa och livsmedelssäkerhet, och sju forskare som nu hävdade nu att det inte fanns vetenskapliga belägg för att ändra gällande praxis för toxikologiska bedömningar av hormonstörande ämnen. Det var mindre än en månad sedan konsensus-dokumentet upprättats i Berlin.

En springande punkt i motsättningarna är, förutom konsekvensanalysen, frågan om lagen ska ta hänsyn till fara eller risk. Majoriteten av dem som kämpar för en strängare kemikalielagstiftning menar att det är en kemikalies ”inneboende” egenskaper att orsaka sjukdomar eller annan skada som ska avgöra hur den ska regleras. Kort sagt, det är hur farlig en kemikalie är som ska bestämma om den ska förbjudas. Andra, vilket inkluderar i prinicp alla industriorganisationer, vill däremot att det är risken för att kemikalien ska orsaka sjukdom eller skada är det som ska tas hänsyn till. Det vill säga, en farlig kemikalie ska kunna användas så länge risken för att allmänheten exponeras för farligt höga nivåer är tillräckligt låg. Det var en infekterad fråga redan under framtagandet av REACH-lagstiftingen, se senare kapitel, och det har inte ändrats. Men frågan blir om möjligt än knivigare vad det gäller hormonstörande ämnen för är det risken som ska utvärderas så krävs det mängder med information om bland annat hur olika människor exponeras. Likaså krävs det att man kan sätta en lägsta gräns för vad som är en acceptabel nivå att exponeras för. Mycket av den informationen saknas för ett närmast oändligt antal kemikalier idag.

MNIL5940

Rörigt?

Definitivt, det enda som är klart i den här soppan är att sista ordet inte är sagt ännu. Konsekvensanalysen sägs ska bli officiell inom kort, vi får se om den tar hänsyn till samhällets kostnader för hormonstörande ämnen, en beräkning gjord av forskare på Utrechts universitet kom fram till att inom EU rör sig om 46-288 miljarder euro per år.