Etikett: lobby

Lobbyismens dunkla bakvägar

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized3 kommentarer

En av de saker som förvånat mig mest i klimatdebatten är nog det absurda antal ”marknadsliberala” tankesmedjor och lobbyorganisationer som finns runt om i västvärlden, hur mycket pengar de omsätter (inte enbart på klimatfrågan förstås) och hur bra kontakter med styrande politiker de tycks ha. I klimatfrågan känns de mer inavlade än den svenska vargstammen, nätverken liknar de skalbolagshärvor som nystas upp i diverse finansbedrägerier men till slut visar det sig nästan alltid bara vara ett fåtal organisationer som lurar i bakgrunden. Även WWF och Greenpeace bedriver lobbyism och man kan lösa problem på olika sätt. Jag kan köpa att man anser att Kyoto/Parisavtalen inte är bästa metoden för att få ner CO2-utsläppen. Det är dock slående hur ofta de som motsätter sig dessa avtal samtidigt inte heller tror på IPCC:s slutsatser och har potentiella besvärande intressekonflikter. Här följer exempel på allt detta.

Det är som vanligt, jag undrade vem en viss person var, gjorde en sökning och det ledde bara vidare. Så trots att det inte alls var min mening så slutade det med ett blogginlägg i alla fall 🙂 Tyvärr blir det en del name dropping – det är omöjligt att undvika om man ska beskriva hur nästan varenda ”skeptisk” debattör har kopplingar till ett fåtal dominerande organisationer.

År 2001 deklarerade Bush d y att USA inte skulle ratificera Kyotoavtalet. I ett brev till lobbyorganisationen Global Climate Coalition tackade han för deras arbete i frågan och bekräftade att beslutet delvis togs på baserat på deras input.

Fossilindustrin i USA och deras myriader av tankesmedjor och lobbyorganisationer fick uppenbarligen blodad tand och tänkte inte stanna där. Nu skulle även EU övertygas – en betydligt svårare uppgift då det politiska läget i klimatfrågan var helt annorlunda här. Förvillandet har aldrig fått fäste i samma omfattning hos EU:s politiker som i USA.

Competitive Enterprise Institute (CEI), med stora bidrag från fossilindustrin, skickade sin hitman Chris Horner över Atlanten (han var även advokat för fossilgruppen Cooler Heads Coaltion och författare till ett par bästsäljande böcker där IPCC:s slutsatser utmålas som vänstervriden alarmism – Red Hot Lies t ex).

Avsikten var att starta en tankesmedja vid namn The European Sound Climate Policy Coalition. Detta vet vi eftersom en oförsiktig person kastat en utskriven powerpointpresentation i en papperskorg som Greenpeace hittade. Horner har bekräftat äktheten.

 ”In the US, an informal coalition has helped successfully to avert adoption of a Kyoto-style program by maintaining a rational voice for civil society in the debate over climate economics, science and policies. This model should be emulated, as appropriate, to guide similar efforts in Europe.”

Horner beskrev också hur han via en annan tankesmedja hade direktkanaler in till EU-parlamentet där han hållit flera föredrag. De hade till och med dåvarande ordförande i EU-kommissionen, Barosso på sitt lag.

Tankesmedjan han syftade på var European Enterprise Institute (EEI), startad och driven av Gunnar Hökmark (M) (tidigare Timbro) under sin tid som EU-parlamentariker. Horner sa att det var EEI som hade kontaktat honom för att få hjälp med energi- och miljöfrågor. En rad politiska högdjur fanns med i deras gäng men trots de uppenbara potentiella intressekonflikterna vägrade de uppge vilka som finansierade deras verksamhet:

Nu lyckades Horner inte starta upp sin tänkta tankesmedja och han uttryckte sin förvåning över att intresset inte fanns. Men i EEI lade han kraft på att påskina hur dyrt Kyotoavtalet skulle bli för EU.

Det var dock inte det enda fossildrivna amerikanska påverkansförsöket för att få EU att dissa Kyotoprotokollet.

2003 startades tankesmedjan International Council for Capital Formation (ICCF) med bas i Bryssel. Eller rättare sagt, den hade en registrerad adress alldeles jämte EU-parlamentet i Bryssel. Men när Corporate Europe Observatory (CEO) tänkte avlägga ett besök upptäckte de att allt som fanns att prata med var ett postfack.

En receptionist bekräftade att ICCF inte hade något kontor och hon gav dem även ett telefonnummer de kunde kontakta organisationen på. Numret gick dock till en annan lobbyorganisation, Interel Cabinet Stewart. I praktiken hade ICCF:s verksamhet (workshops i EU-parlamentet och liknande) under tre år drivits av denna organisation. CEO efterfrågade information om detta samarbete men företagets chef Catherine Stewart vägrade ge någon info med hänvisning till håll-käften-avtal.

(Annars verkar hon vara för öppenhet: ”Dedicated to transparency and professional ethics” … i alla fall i teorin …)

I själva verket är ICCF ingen europeisk tankesmedja utan ett dotterbolag till American Council for Capital Formation (ACCF), ännu en av alla dessa tankesmedjor som vurmar för frihandel och ajabajar myndigheters regleringsiver. De var exempelvis väldigt aktiva i kampanjerna att hålla USA borta från Kyotoavtalet och drev nu samma kampanj i EU (ICCF:s enda syfte tycks ha varit det enligt en snabb titt på deras webbsida). Exxon bidrog med 1,6 miljoner dollar till ACCF:s arbete men det stannar inte där, nedan en del av bidragslistan:

ACCF startade alltså ICCF och dess chef blev Margo Thorning, som då var, och fortfarande är verkar det som, senior Vice-President and Chief Economist, American Council for Capital Foundation. Hon har tidigare jobbat inom bl a USA:s energidepartement och varit med och påverkat skeenden både i USA och internationellt.

Thorning skrev några rapporter för ICCF:s räkning som skulle bevisa att EU-ländernas ekonomier skulle drabbas mycket hårt om Kyotoavtalet efterlevdes. Något som vi idag har facit på och vet att det bara var ren skräckpropaganda. Nedan ett utdrag från en rapport som ursprungligen skrevs av Competitive Enterprise Institute men som översattes till svenska av tankesmedjan Eudoxa AB, och bygger just på Thornings rapporter (länkar finns i detta inlägg).

I ICCF:s Board of advisers hittas bl a:

  • Richard Rahn, tidigare chef för ACCF, rådgivare åt Bush d ä, senior fellow på Cato Institute och talare på Heartland institutes konferenser (mycket av klimathotsskepticismen har kretsat kring deras konferenser och rapporter mm).
  • Gerd-Rainer Weber – finns på Heartland institutes websida och har talat på deras klimatförvillarkonferenser. Med i German Coal Mining Association
  • Peter Haug, lobbyist för Foratom (kärnkraft).

Och deras Board of Trustees är full av prominenta herrar med riktigt höga poster inom både näringsliv och tidigare olika amerikanska regeringar.

ICCF har ordnat en radda arrangemang för att sprida sitt budskap, här finns t ex ”vittnesmål” inför det brittiska parlamentet House of Lords som förutom ICCF:s bidrag inkluderar en lång rad organisationer och personer som varit centrala i att sprida tvivel om IPCC:s slutsatser.

De har också varit med och ordnat diverse event där dignitärer från EU-parlamentet deltagit exempelvis:

Nedan ett annat evenemang från 2004 där bland annat Lena Ek var moderator. Även denna gång var EU-parlamentets vicepresident med i arrangemanget liksom flera andra betydelsefulla ledamöter. Arrangörer var som sagt ICCF tillsammans med med tre andra tankesmedjor, alla välkända i klimatdebatten och de har dessutom kopplingar till Timbro, återkommer till det snart:

Och var det ett evenemang fyllt av olika synvinklar som EU-parlamentarikerna bjöds på? Nej knappast, sett till vilka panelisterna var:

-Opening Remarks: Mr. Giles Chichester, MEP – Chairman of the EP Committee on Industry, Research and Energy
-Moderator: Mr. -Alejo Vidal Quadras-Roca, MEP – Vice President of the European Parliament

-Panellists: Dr. Richard Tol, Hamburg University. Tol är en kontroversiell ekonom som varit med och skrivit IPCC-rapporter men hans studier har fått kraftig kritik från andra ekonomer. Kritik som han inte hanterat bra, milt uttryckt (Sveriges miljö- och utbildningsministrar fick t ex varsitt klagobrev när en på Stockholm Environment Institute kritiserat Tols arbete). Läs mer: Klimat – ekonomi – Lomborg – Tol – Maths Nilsson, författare

-Panellists: Dr. Gabriel Stein, Chief International Economist, Lombard Street Research. Han är likaså senior fellow of the Adam Smith Institute, vilket man förstås får vara men det säger en del om hans inställning i samhällsfrågor (ASI: ”we work to promote free market, neoliberal ideas through research, publishing, media outreach, and education. The Institute is today at the forefront of making the case for free markets and a free society in the United Kingdom”).

Panellists:
-Dr. Margo Thorning, Managing Director, International Council for Capital Formation
-Mr. Denis Fontes de Souza Pinto, Brazilian Mission to the EU
–Mr. Barun S. Mitra, Liberty Institute, New Delhi, India.
In an interview with the Competitive Enterprise Institute, LI president Barun Mitra says that the Atlas Network that inspired him to start his own think tank and “the seeds of Liberty Institute were planted in late 1995, early 1996.” According to Mitra, Atlas was “instrumental” in getting the Liberty Institute started: “first with intellictual inputs and incentives, and then seed funds and organizational support.”

Closing Remarks: Mr. Daniel Caspary, MEP – Member of the EP Committee on International Trade

Ska vi ta en titt på ICCF:s samarbetspartners?

Den Brysselbaserade tankesmedjan Centre for New Europe (CNE) har fått gedigna bidrag från oljejätten Exxon. År 2004 var 80000 dollar dessutom öronmärkta till att bedriva utbildning om klimatförändringarna:

Och vad kan tänkas ingå i dessa utbildningar? Jag har ingen aning men på deras hemsida beskriver de sin mission om att avslöja moralpanik och skräpvetenskap inom miljödebatten:

”Debunking the moral panics and junk science that all too often dominate today’s environmental debate, CNE is primarily concerned with such areas as climate change, global warming and the general promotion of sound science.”

Och det lär inte vara IPCC:s slutsatser som de anser vara ”sund vetenskap”. Här kallar en av CNE:s medarbetare IPCC för ägghuvuden och beskriver hur han inte tror på klimatvetenskapen:

Blogginläggen är fulla av liknande kommentarer och de har även ordnat föreläsningar med ovan nämnda Chris Horner och även Fred Singer, en nestor i konsten att ifrågasätta vetenskap om freoner/ozon, SO2/försurning, CO2/uppvärmning och så vidare. Centralfigur i Heartland Institute och startade t ex NIPCC. Det var dock inget som hindrade Timbros vd Mattias Bengtsson att ta över CNE:s vd-post 2005.

Istituto Bruno Leoni är en italiensk libertariansk tankesmedja. De har varit med och ordnat/finansierat Heartland Institutes klimathotsförnekarkonferenser som varit helt centrala i tvivelspridandet. De publicerar rapporter ihop med en lång rad av andra kända tankesmedjor som inte går hand i hand med IPCC:s slutsatser.

”The purpose of ICCC-4 is the same as it was for the first three events: to build momentum and public awareness of the global warming “realism” movement, a network of scientists, economists, policymakers, and concerned citizens who believe sound science and economics, rather than exaggeration and hype, ought to determine what actions, if any, are taken to address the problem of climate change.”

Institut Economique Molinari är en fransk tankesmedja i samma stöpning som de som redan nämnts. Inte heller de tycker att IPCC:s slutsatser är något att lita på och har valsat runt de vanliga gamla motbevisade argumenten:

De hänvisar också till Thornings rapporter om att Kyotoprotokollet skulle bli svindyrt för EU för att fixa ett problem som ”kanske inte ens existerar”:

”One may wonder at the foundation of a protocol which suggests gobbling up billions worth of resources to fight the ill-defined cause (human emissions of CO2) of global warming, a problem which may not even exist.”

Och som av en händelser samarbetar dessa organisationer i olika konstellationer. Atlas Network är ett av dessa, där också Timbro är med tillsammans med 500 andra likasinnade (det handlar förstås inte bara om klimatdebatten). Ett mer överskådligt europeiskt samarbete bedrivs av tio olika tankesmedjor under paraplyorganisationen Epicenter, the European Policy Information Center som startades 2014:

  • Center for Political Studies (Denmark)
  • Civil Development Forum (Poland)
  • Institut Economique Molinari (France) – se ovan
  • Institute of Economic Affairs (UK)
  • Institute of Economic and Social Studies (Slovakia)
  • Instituto Bruno Leoni (Italy) – se ovan
  • KEFiM (Greece)
  • Lithuanian Free Market Institute
  • Prometheus (Germany)
  • Timbro (Sweden).

Jag har inte kollat så noga vad de skriver på sin sida mer än att de verkar tycka fracking efter fossilgas verkar vara en bra idé..(Fracking: it’s now or never | EPICENTER (epicenternetwork.eu)). Förutom de redan nämnda tankesmedjorna är det i klimatsammanhang ett som sticker ut:

Brittiska Institute of Economic Affairs (IEA) är nämligen en gammal kändis. Thatcher, som blev känd för att vilja ta krafttag i klimatfrågan, skrev i sina memoarer att bl a boken Climate Change: Challenging the Conventional Wisdom fick henne att tänka om och inse att allt hade handlat om hysteri med syfte att ge världen en anledning att införa socialism. Författare var Julian Morris – ekonom på IEA.

De har gett ut andra böcker på samma tema, t ex Global Warming: Apocalypse or Hot Air? (Bates&Morris), Global Warming False Alarms (Lewis), Climate Alarmism Reconsidered (Bradley Jr).

Unearthed avslöjade att IEA har finansierats av bl a oljejätten BP sedan 1967, som utnyttjar IEA för att få ”tillgång” till ministrar bortom allmänhetens kännedom. Ett undercover-klipp visar hur en IEA-anställd erbjöd en tänkt klient att ett bidrag på £42500 skulle kunna påverka en rapports innehåll för att gynna deras affärsintressen …

Om IEA har kontakter inom politiken och fossilindustrin? Ta en titt på deras ledningsgrupp, vd:n Faith Birol jobbade tidigare på Organisation of the Petroleum Exporting Countries (OPEC) under sex år. Och på den vägen är det.

Mary Warlick: Deputy Executive Director har tidigare haft höga poster inom den amerikanska administrationen.

Keisuke Sadamore har tidigare haft höga poster inom den japanska administrationen.

Claire Bouteille, tidigare Head of Corporate Services at the British Embassy Paris, Foreign and Commonwealth Office.

Dan Dorner: Over the years, he has also held a variety of positions in the British government, serving as the UK’s Head of International Energy and as a senior adviser and analyst at the Treasury Department.

Pascal Laffont: previous post was in Doha for the Government of Qatar (2010-2012). Before that, he served in the Energy Charter, Brussels (2001-2010).

Lithuanian Free Market Institute

Strax efter att IPCC år 2007 publicerat sin fjärde stora rapport, IPCC AR4, cirkulerades ett dokument i EU-parlamentet skrivet av en ekonom på denna tankesmedja. De kritiserade att EU:s satsning på att tredubbla andelen förnybar energi fram till 2020 (från sju till tjugo procent) skulle bli alldeles för dyrt (målet nåddes dock, 22 procent var det år 2021). De lyfte också fram att IPCC:s slutsatser var osäkra, särskilt angående människans påverkan, och att kritik jämfördes med förintelseförnekelse:

”Any dissent from this doomsday scenario is labelled as bad taste, ignorance or even compared to holocaust denial.

The 2007 IPCC briefing for policymakers even with all its uncertainties polished and scientific debate limited provides some compelling observations. […]

Second, while assessing the likelihood of human influence on climate phenomena and trends, in two out of seven categories the conclusion was “likely”. The remaining five were labelled “more likely than not”, and four out of these five conclusions, according to the report, are based on expert judgment rather that formal attribution studies. .” […]

The problem is due to the fact that the science is settled among the politicians and global warming is now more of a political phenomenon rather than a climatic one. Too many politicians have staked their reputations on climate change to allow for objective and depoliticized debate. […]

Declaring that EU will combat climate change even if other countries do not agree to the EU initiative is arrogant, resembles the often-criticized unilateralism and does not encourage other countries to join the EU initiative.

Jag har inte orkat kolla vad de skrivit under senare år. Det verkar som även denna tankesmedja har starka kopplingar till politiken (samma här dock, inte kollat mer än så här):

Deras president och ordförande: Ms Leontjeva has served as a State Councillor on economic reform in six consecutive administrations, and in 1998-9 has been chief economic advisor to Lithuanian President Valdas Adamkus.

Center for Political Studies (CEPOS) är en dansk tankesmedja i Timbrostil.

När Obama ville påskynda en utbyggnad av vindkraft i USA använde han Danmark som exempel och sa att 20 procent av deras elbehov täcktes av vindkraft. CEPOS publicerade då en rapport som hävdade att detta var fel, och att danskarna fick betala dyrt för vindkraften som bara stod för några få procent av behoven.

Påståenden som har kritiserats kraftigt, t ex i denna rapport.

Författarna till CEPOS-rapporten presenterade sina slutsatser i en rad framträdanden i USA med hjälp av Institute for Energy Research (IER).

”Danish experts visit Washington this week to explain to American audiences what’s really happening in Denmark.”

Ja, IER är ytterligare en tankesmedja finansierad av fossilindustrin och med rötter som leder till Koch Industries. IER startades av en viss Bradley Jr, tidigare chef på energibolaget Enron, och författare till boken Climate Alarmism Reconsidered utgiven av IEA nämnd ovan (Jr är tydligen Energy & Climate Change Fellow vid IEA och har jobbat för Cato Institute).

Det framkom senare att det också var IER som beställt rapporten av CEPOS och betalt författarnas lön. Självklart visste de inget om kopplingarna till fossilindustrin …

Det var för något decennium sedan, har inte kollat vad de publicerat sen dess mer än att de inte verkar tycka att Danmark ska ”gå före” i omställningen eftersom de bara släpper ut en pytteliten del av världens CO2. Ett gångbart argument i alla länder tycks det som.

Sen orkade jag inte kolla mer, men det kan väl räcka 😉

Nej, jag tror inte att varenda marknadsliberal person ser IPCC som en konspiration och därför smider planer på hur man bäst ska förneka vetenskapen. Däremot är det ett faktum att alla dessa tankesmedjor och lobbyorganisationer har varit de huvudsakliga smitthärdarna vad det gäller desinformation i klimatdebatten.

Det är helt otvetydigt att de generellt sett inte har tagit denna fråga på allvar. Öppet vetenskapsförakt tycks inte heller ha varit något hinder för samarbete.

Det har till och med funnits en detaljerad plan med uttalat mål att få det som att verka att alla som argumenterar för Kyotoavtalet har tappat kontakt med verkligheten. Inte för att de hade en alternativ väg till att minska utsläppen, det handlade om att ifrågasätta att det ens existerade ett problem. Detta skulle uppnås genom att sprida tvivel och lyfta fram osäkerheter. Uppskattad budget 2 miljoner dollar.

American Petroleum Institute (API) var en av de drivande bakom denna plan från 1998. Om det har upphört? År 2020 fick API 10 miljoner dollar i bidrag enbart från Shell.

Några uttalanden från svenska smedjor:

Nima Sanandaji, vd för Captus, radade upp felaktigheter på bland annat SvD:s ledarsida och andra inlägg med titlar som The global warming scam.

Jonas Pettersson, också Captus (senare pressekreterare för Centerpartiet) påstod i en debattartikel: ”FN:s klimatpanel, som är den viktigaste källan till domedagsscenarierna, bygger i stor utsträckning på geologen Michael Manns forskning.” Det är makalöst felaktigt.

Maria Rankka, vd Timbro 2006, menade: ”Naturvetenskapen är inte enig och alla som politiskt har ett färdigt svar intar en ogrundad position.” Tvärtemot vad IPCC hävdade redan då vad det gäller nödvändighet att agera.

Därför är det i mina ögon ganska stötande när Timbros vd 2021 deklarerade att de skulle inleda en nysatsning på miljö- och klimatfrågor med rubriken: ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna” (Smedjan 8/3 2021). 

Gunnar Hökmark (M) menar vidare att alarmister utgör problemet i klimatfrågan.

Det är anmärkningsvärda uttalanden med tanke på historiken. Hökmark är numera lobbyist för Kreab, en PR-firma som ordnade förvillarorganisationen Stockholmsinitiativets första officiella framträdande. Han lobbar nu för friskolor och undertecknade exempelvis en debattartikel i Aftonbladet enbart med sitt namn och ordförande för Valfrihetskommissionen.

På DN lades ytterligare lite information till: Valfrihetskommissionen har sin bas i Nätverket Valfrihetens vänner, ett nätverk av entreprenörer och företagsledare som arbetar för valfrihet och fri företagsamhet.

Och vilka är Valfrihetens vänner mer bestämt? Av deras fem administratörer arbetar fyra på Kreab och en på kommunikationsenheten på Svenskt Näringsliv.

Och Kreab har samma ägare som som friskolekoncernen Kunskapsskolan. Hökmark är med andra ord i praktiken lobbyist för Kunskapsskolan men det framgår inte. Ett tydligt exempel på så kallad astroturfing, man fejkar en gräsrotrörelse (läs om fler (och mer flagranta) exempel här: Astroturfing – att fejka folkvilja – Maths Nilsson, författare).

Sverige är rena rama bananrepubliken vad det gäller transparens angående politisk påverkan. Inte ens när Kalla fakta visade hur till och med vår nuvarande justitieminister beskrev hur man skulle kringgå lagen ledde det till mycket mer än några irriterade debattartiklar och en gäspning (väl?).

Hela det här området kännetecknas av ett ogenomträngligt dis där organisationerna vägrar uppge vem som finansierar verksamheten. Vi har numera även förhandlat bort offentlighetsprincipen i skolan för att tillgodose marknaden. Den nya regeringen har nyligen t o m strukit utredningsuppdraget.

Det är så här det har sett ut i klimatdebatten under flera decennier. En sak som slår en är hur otroligt starka (men ofta dolda) kopplingar det finns mellan särintressen (med enorma tillgångar) och toppolitiker (både aktiva och inaktiva). Det handlar i slutänden om hur demokratin egentligen mår och tja, jag vet verkligen inte.

Numera är det få som dristar sig till att helt förneka en uppvärmning, istället har det mesta gått över till att handla om att det inte är så farligt som vänsteralarmisterna säger, att det inte är klarlagt hur mycket som orsakats av människans utsläpp och så vidare. Syftet tycks vara att fördröja åtgärder.

Operationen att föra över all skuld för dålig framdrift i omställningen på miljörörelsen har också varit väldigt effektiv:

(men jo, jag tycker också det är märklig prioritering att stänga ner fungerande kärnkraftverk i detta läge).

Konsten att förvilla

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap17 kommentarer

I vissa vrår på internet, och numera även i delar av vår riksdags kammare, framställs klimatdebatten som att enda hoppet för att få fram sanningen ligger hos ett fåtal tappra och fattiga forskare som kämpar mot en (socialistisk, miljöterroristisk, globalistisk osv) övermakt som gör allt för att tysta dem.

Det är förstås en tilltalande bild i ren Hollywood-anda: Karate Kid, Rocky, Robin Hood eller vad du vill, men det är inget som stämmer med verkligheten. Själva desinformationen på det här området är inget slumpmässigt hafsverk utan i allra högsta grad organiserat och välfinansierat. Visst finns det IPCC-kritiska forskare men motorn i det här maskineriet är en mängd lobbyorganisationer och hitte-på-experter som Patrick Moore och andra som inte varit i närheten att publicera klimatvetenskap. Tänkte bara bjuda på några exempel hur det kan gå till:

År 2009 sammanfattade U.S. Global Change Research Program kunskapsläget om klimatet i en rapport. Då passade Cato Institute att ta fram ett ”Addendum” till denna rapport. Den ”råkade” få ett närmast identiskt utseende som originalrapporten:

Cat fake report fram

Cato fake

Notera till exempel  stapeldiagrammet på framsidans nederkant, på originalet visas den globala temperaturen ända från 1900 fram till 2008, medan Cato Institute istället satte dit enbart USA:s temperatur och då bara från en tjugoårsperiod. En ren slump förstås… Catos version har uteslutit en stor mängd studier och anger vitt skilda slutsatser från originalet, se exempel här.

Cato Institute är en liberteriansk tankesmedja grundad av Charles Koch 1977 (tillika ägare av oljejätten Koch Industries). De har fått miljoner i stöd av bland andra ExxonMobil. Huvudredaktör för rapporten var Patrick Michaels, som enligt egen utsago fått minst 40% av sin forskning finansierad av fossilindustrin. Redan 1994 fanns han listad som medlem i The Advancement of Sound Science Coalition (TASSC), en industrifinansierad grupp som skapades för att så tvivel om rökningens negativa hälsoeffekter. Ett uppenbart expertisområde för en klimatforskare förstås…  Läs mer här (Climate Investigations Center).

Ovanstående är långt ifrån en engångshändelse. 1998 skickades en petition runt som kritiserade vetenskapen bakom det som ledde till Kyoto-avtalet. Initiativtagare var Frederick Seitz, en före detta ordförande av The Council of the National Academy of Sciences (NAS). Han var också (bland annat) djupt involverad i tobaksbolagens arbete att ”tona ner” allvaret i rökningens hälsofaror.

Ihop med petitionen fanns en artikel som var utformad exakt som en artikel i den prestigefyllda vetenskapliga tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS). Men artikeln kom förstås inte därifrån och NAS gick ut med ett uttalande för att reda ut missförstånden då det inte rådde någon större oenighet i den kunskap som fanns om klimatförändringarna ens då. De var också uppenbart irriterade över att Seitz utnyttjade sin tidigare ställning som ordförande av NAS för att implicera att USA:s vetenskapsakademi misstrodde klimatvetenskapen:

The NAS Council would like to make it clear that this petition has nothing to do with the National Academy of Sciences and that the manuscript was not published in the Proceedings of the National Academy of Sciences or in any other peer-reviewed journal.
The petition does not reflect the conclusions of expert reports of the Academy.

Och så har vi den parallella verklighetens version av IPCC-rapporterna: NIPCC-rapporten utgiven av bland annat Heartland Institute. Också de utformades för att likna originalet men med helt andra slutsatser. Budgeten för att ta fram dem har legat på mångmiljoner ( $1,6 miljoner mellan 2010-2013) och till skillnad från IPCC-forskarna får NIPCC-författarna en rejäl peng för att skriva den, huvudförfattarna fick till exempel $140 000 både 2011 och 2012.

Det är för övrigt en rapport som sågats vid fotknölarna av den ”etablerade forskningen”, däribland av Lennart Bengtsson (som brukar hyllas av ”pseudo-skeptikersidan”):

På detta sätt fortsätter argumentationen sida upp och sida ned. Man har systematiskt och säkert avsiktligt letat upp artiklar som stöder en, som det förefaller, förutfattad uppfattning att någon egentlig klimatändring inte föreligger och om det så skulle vara då är en ökad mängd koldioxid i alla fall gynnsamt.

Kanske inte så konstigt då knappt någon av författarna är aktiva klimatforskare, nära hälften är dessutom ekonomer, militärer och liknande och alla med rejäla intressekonflikter i frågan. Se mitt tidigare inlägg.

Sen finns det förstås en uppsjö av de vanliga förfalskningarna och ett oändligt förråd av fingerade grafer. En av de populära myterna är att forskarna på sjuttiotalet var eniga om att en ny istid väntade (googla till exempel Sawyer och Broeckers prediktioner som gjordes 1972 resp 1975 om du vill ha bevis på att så inte var fallet). Men finns det inga bevis så kan man tillverka dem, som att till exempel publicera förfalskade framsidor från Times.

Liknande argument brukar räcka för att övertyga en del, däribland några av våra kära riksdagsledamöter.

Ett annat effektivt sätt att stoppa huvudet i sanden är att i ren Orwell-anda stryka alla referenser till global uppvärmning i officiella rapporter och myndighetstexter på nätet och liknande som Trump och hans vänner gjort. Tjänstemän vittnar om att ord som klimatförändring och global uppvärmning inte får nämnas och pressutlåtande med ”känsliga” budskap kan ta ett halvår att få godkända och måste skrivas om. Läs mer till exempel här på ScienceMag.

Det gäller inte bara klimatområdet, en av USA:s mest rutinerade toxikologer, Linda Birnbaum vid National Institute of Environmental Health Sciences, uttalade sig om hälsofarorna med PFAS (en typ av högfluorerade ämnen) vilket ledde till att hon i princip blev mobbad, fick ingen löneförhöjning och allt hon gjorde blev tvunget att godkännas av högre ort (inkluderade struntsaker som invigningstal och liknande).

Det är tyvärr inget nytt ens i modern tid även om det brukar flyga under radarn. Kanadas tidigare konservativa regering under Harper tystade forskare som var anställda av staten. Inte ens när deras studie blivit publicerad i Nature fick de uttala sig fritt i media om det inte godkänts av myndigheterna innan. Det var främst forskare inom klimatförändringar och andra ”politiskt känsliga” områden som drabbades. I ett fall krävdes det inblandning av elva tjänstemän från myndigheterna och hela femtio mejl för att en forskare få uttala sig om snöfallsmönster. Läs mer här.

Drain the swamp hette det va?

Jag har svårt att förstå vad folk verkar kunna göra för pengar. En av USA:s främsta brännskadekirurger satt i rätten och hittade på snyfthistorier om hur ihjälbrända barn skulle ha klarat sig om deras sängkläder varit indränkta i flamskyddsmedel. När journalister vid Chicago Tribune fattade misstankar och inte kunde hitta de barn han berättade om och senare konfronterade honom så erkände han att han ljugit. Visade sig att han fått en rejäl summa pengar från lobbyorganisationer finansierade av brom-industrin …

Ett annat utstuderat fall var när American Clean Energy and Security Act skulle röstas igenom. Ett par veckor innan omröstningen fick flera ledamöter brev från olika organisationer från deras hemdistrikt där de uppmanades att rösta emot regleringar. Breven såg äkta ut och hade organisationernas brevhuvuden etcetera men en utredning visade att det bara var fusk, breven kom inte från organisationerna, de flesta av de aktuella grupperna propagerade tvärtom för regleringar angående växthusgaser.

Det var istället en lobbygrupp, Bonner and Associates, som företrädde American Coalition for Clean Coal Electricity (ACCCE) som hade skickat ut breven till kongressledamöterna. Dokument som blev officiella under utredningen  visade att ACCCE betalat tre miljoner dollar för att lobbygruppen skulle driva kampanjer för att övertyga diverse organisationer.

Allt är tillåtet i den här ”debatten” och det är ingen som helst slump att det ser ut som det gör. Det är heller ingen slump att USA inte ens lyckats förbjuda asbest. Det blir så om man sätter sig i knät på lobbyorganisationer. Kanske något att tänka på när man vet att oljejättarna använt €251 miljoner på lobbyverksamhet i EU sen 2010.

Men oavsett hur mycket man än vill att våra ekonomiska teorier ska trumfa de naturvetenskapliga så funkar verkligheten inte så, förr eller senare kommer konsekvenserna som ett knytnävsslag i magen. Kraschen av torskbestånden utanför New Foundland är ju ett bra bevis för att ett för stort uttag av resurser inte fungerar i längden.

Trump har ju även sett till att dra tillbaka 24 regleringar av  utsläpp och resultaten syns tydligt, luftkvaliteten har sjunkit efter att stadigt ha förbättrats under en lång period, vilket motsvaras av en ökning av förtida dödsfall med nära 10 000 per år.

Se talande graf på New York Times.

Som sagt, allt är tillåtet och vi vet alla att propaganda blir extra effektivt om man har en gemensam fiende. Tidigare var det Al Gore och kommunisterna men det har till stor del bytts ut mot globalisterna Soros och kompani och förstås Greta Thunberg. Nyligen skrev hon att Facebook borde stoppa inlägg som kom med lögner, konspirationer, hat och dödshot mm mot henne och andra.

The constant lies and conspiracy theories about me and countless of others of course result in hate, death threats and ultimately violence. This could easily be stopped if Facebook wanted to.

Samhällsnytt hittade på en annan innebörd med rubriken att Greta satte krav på Facebook att de skulle stoppa alla som ifrågasatte henne. Och SD:s Kenth Ekeroth sprider det vidare (tidigare i veckan konstaterade han att klimatvetenskapen var en bluff).

 

Både SamNytt och Ekeroth vet förstås att det inte är sant men basunerar ut det ändå. Ingen blir väl förvånad och det kommer knappast som en överraskning att de medvetet lurar sina följare, mer bisarrt är det att så många verkligen VILL bli lurade. För alla vet det. Ingen är så dum att de tror något annat.

Ett bevis klart som något att det här handlar mer om känslor och ideologi än om fakta. Och det här är inget ovanligt i dessa kretsar. Peter Lundgren (SD) fick till exempel i våras helt oemotsagd på bästa sändningstid i public service påstå att det inte skett någon uppvärmning de senaste arton åren.

Ett av Sveriges största partier.

Mina övriga klimatrelaterade artiklar i översikt hittar du här.

 

 

 

Replik Uvells SvD-artikel

Den Av Mathsi Samhälle, Uncategorized, VetenskapLämna en kommentar

Kunde inte låta bli att skriva en replik på Uvells artikel om att myndigheterna agerar politiska opinionsbildare (snart börjar jag väl skriva sura lappar i tvättstugan också, man måste jobba på sin image som bitter surgubbe…). Men SvD ville inte publicera den  då de tyckte Mattias Öberg redan besvarat den, (jag antar att det nu jag ska gnälla på bristen på yttrandefrihet och att jag tystas av PK-etablissemanget 😉  Och inte köper alla bibliotek in mina böcker heller. Nord-Korea-förtryck!) 

Men eftersom jag redan skrivit kan jag ju slänga upp den här:

I en debattartikel 23/4 presenterar Uvell en undersökning finansierad av Svenskt Näringsliv om huruvida svenska myndigheter sysslat med politisk opinionsbildning under senaste 10 åren. Resultatet verkar vara ett rungande nej även om Uvell försöker få det att låta tvärtom och syftar t ex på att ett alltmer ”aktivistiskt språk” används med grövsta exemplet att kemikalier kallas för gift.

Ett av Sveriges miljömål heter Giftfri miljö och har beslutats av riksdagen, det torde vara en självklar uppgift för myndigheter att driva igenom dem. Det är förstås valfritt att förfasas över att de ska ”förbättra kommunikationen av forskningsresultat” men Uvell lyfter ändå en viktig fråga om myndigheternas oberoende, särskilt i en tid då lobbyorganisationernas inblandning i demokratiska beslut blir allt mer påtaglig.

Ett tydligt exempel på problematiken fick vi när EU-kommissionen 2009 fick i uppdrag att ta fram vetenskapliga kriterier för att klassa ämnen som hormonstörande. Det skulle varit klart 2013 men samma år råkade (?) information läcka ut som satte igång ett idogt lobbyarbete. ”Industrin” krävde att en ekonomisk konsekvensanalys skulle tas fram trots att det uttryckligen inte ingick i uppdraget. Men lobbyn fick som de ville och projektet drog ut flera år på grund av detta. Varken dom i EU-domstolen eller resolution i parlamentet rådde på saken. Lobbyverksamhet segrade över demokratin.

Problematiken stannar inte där, konsultfirmor omsätter idag miljarder på att meriterade akademiker skriver vetenskapliga artiklar på uppdrag. ”Industrin” både finansierar och granskar innan publikation av artiklar som sen används i myndighetsbedömningar. Det mesta är säkert helt legitimt men det finns gott om exempel på motsatsen. En problematik som rör alla frågor där ekonomi ställs mot hälsa och miljö.

Så ja, Uvell har rätt i att frågan om myndigheternas oberoende borde diskuteras mer. Men i sammanhanget känns det gnälligt att klaga på ordval som ”giftfri miljö”, särskilt som det inte är svårt att hitta exempel på det motsatta, generaldirektören på Skogsstyrelsen konstaterade t ex i radio att kalhyggen inte längre existerar.

 

 

 

Svenska politiker i hormonstinn kemikaliestrid

Den Av Mathsi Manus, Samhälle, Vetenskap1 kommentar

Jag misstänker att det ibland kan vara tröstlöst att vara politiker, oavsett vad man säger eller gör kommer någon tycka att man är en idiot. Och så finns det ju de som sliter i det tysta. Här får ni en rykande aktuell historia om fulspelet bakom kulisserna i EU och där Sverige spelar en huvudroll. Till de inblandade svenska EU-politikerna, jag vet inte vilka ni är, men stå på er!!!

(det är ett, något styckat, utdrag ur en av mina pågående manus och inte helt redigerat ännu. Kommentera gärna om det funkar att läsa eller inte..?)

MNIL5981

Bild från Kathmandu får symbolisera skitgöra 😉

År 2013 gav WHO ut rapporten ”State of the Science of Endocrine Disrupting Chemicals 2012”[1] om hormonstörande kemikalier där Åke Bergman, professor i miljökemi vid Stockholms Universitet varit den som lett arbetet. Slutsatserna från den var att många sjukdomar som uppstår på grund av fel i hormonregleringen ökar stadigt (olika typer av cancer, diabetes typ 2 har mer än fördubblats sedan 1980, spermakvaliteten sjunker och genitala missbildningar hos unga pojkar ökar mm mm). Ökningarna är så pass kraftiga att genetiska skillnader inte kan förklara dem.

Ett problem med den här typen av kemikalier är att de kan vara verksamma vid extremt små doser och att de inte alltid uppvisar en normal dos-respons-kurva, det vill säga en högre dos ger inte alltid en större skadlig verkan, ibland kan det till och med ge den raka motsatta effekten i kroppen.

TCDD

TCDD (”dioxin”)

Det är i alla fall vad många forskare hävdar även om frågan är kontroversiell då det skulle innebära att dagens sätt att riskbedöma kemikalier inte fungerar, eftersom det då ofta sätts en lägsta exponeringsgräns som anses vara säker (Dan Fagin, Toxicology: The Learning Curve, Nature 24 October 2012). Idag finns många av dessa kemikalier i maten vi äter men då i ytterst små mängder, ibland kanske tusen gånger under de gränsvärden som satts utifrån vad toxstudier säger är säkert. I vissa fall skulle dessa gränser alltså inte längre gå att lita på. Det kan då bli kontroversiellt av en annan anledning, flera av dessa kemikalier produceras i stora kvantiteter och vid en eventuell reglering av dem skulle många kemikalieproducenter få se sina inkomster dala.

EU upprättade 2009 en förordning med avsikt att kunna reglera denna typ av kemikalier och i den ingick att kommissionen skulle ta fram ett förslag på vilka vetenskapliga kriterier som skulle gälla för att ett ämne kunde klassas som hormonstörande. De fick fyra år på sig och förslaget skulle vara klart senast i december 2013.

Men det gick som det brukar göra i den i den här typen av frågor, det drog ut på tiden och inkluderar mängder med märkliga turer. Journalister på Le Monde och Environmental Health News har dokumenterat det ljusskygga spelet bakom kulisserna som mycket kretsar runt ett topphemligt dokument som förvarats i ett bevakat rum långt in bland EU-kommissionens vindlande korridorer. Endast ett fyrtiotal tjänstemän har haft tillgång till rummet men då utan mobiltelefon och att kopiera något var förstås uteslutet. Det ingick även en visitation på vägen ut, vilket innebär att rapporten varit mer övervakad än dokumenten om TTIP-handelsavtalet med USA.

Men tillbaka till kommissionens arbete med att ta fram kriterier för hormonstörande ämnen. Tiden gick och slutdatumet i 2013 närmade sig och en draft av ett arbetsdokument från denna process läckte ut och en mindre storm av lobbyaktiviteter bröt ut, främst organiserat av European Crop Protection Association and European Chemical Industry Council men inkluderade även jättekoncernerna Bayer, BASF och Syngenta. De krävde att en konsekvensanalys över vilka kostnader det skulle innebära gjordes innan några beslut fattades. Men det var tydligt deklarerat att lagen inte var tänkt att ta hänsyn till sådana ekonomiska överväganden.

Samtidigt skrev arton vetenskapsmän en artikel som kritiserade de nya planerna som ”stred mot sunt förnuft” och att de redan existerande toxikologiska bedömningsrutinerna var fullt tillräckliga. Att ändra på dem skulle få stora ekonomiska följder, vilket, enligt dem, var helt i onödan eftersom det inte fanns någon vetenskaplig grund för att stödja en ändring.

Artikeln fick fyrtioen forskare på hormonstörande ämnen att reagera och de författade en motartikel, bland undertecknarna fanns Åke Bergman, professor vid Stockholms Universitet. Senare kom ytterligare en artikel, publicerad i tidskriften Endocrinology, som gav understöd till Bergman och kompani, den här gången var artikeln undertecknad av hundrafyra forskare inom ämnet. För att ytterligare fördjupa kontroversen publicerade den oberoende och icke-vinstdrivande organisationen Environmental Health News bevis för att sjutton av de arton som skrivit under den första artikeln som kritiserade de planerade lagförändringarna hade band till den kemiska industrin genom att de fått forskningsanslag, jobbat som konsult åt dem eller liknande.

Men lobbyaktionerna gav resultat och till slut gick kommissionen med på att en konsekvensanalys trots allt skulle göras, och det är denna konsekvensanalysrapport som vaktades så nogsamt inne i EU-kommissionens domäner. The Impact Assessment Report.

Tiden gick men något förslag från kommissionen kom aldrig eftersom de skulle färdigställa konsekvensanalysen innan de lade något förslag. Till slut stämde Sverige kommissionen för att ha brutit mot förordningen med sin passivitet. En aktion som fick stöd av Franskrike, Danmark, Finland och Nederländerna, men inte nog med det, även Europaparlamentet och Europarådet ställde sig på Sveriges sida i frågan, en minst sagt ovanlig situation. Och domen löd enligt ett pressmeddelande i december 2015, (två år efter det att den ursprunliga tidsplanen löpt ut):

”Tribunalen drar följaktligen slutsatsen att kommissionen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt förordning nr 528/2012 genom att inte anta delegerade akter för att närmare ange vetenskapliga kriterier för att fastställa hormonstörande egenskaper.”

Till sitt försvar hänvisade Kommissionen framförallt till att konsekvensanalysen inte var klar men även det argumentet avfärdades av rätten, det fanns inget i den gällande förordningen som sade att en sådan skulle göras. Men samma dag som domen kom uttalade sig EU-kommissionären Vytenis Andriukaitis att rapporten skulle tas fram ändå, vilket skapade en mindre storm i EU-parlamentet och flera skrev brev till kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker men det fick ingen som helst effekt.

Till slut skrev även parlamentets president, Martin Schulz, till Juncker i mitten på januari och sade att dröjsmålet var oacceptabelt och att fortsätta utfärdandet av konsekvensanalysen stred mot lagen. Men varken det eller hans andra brev som skickades i mars 2016 gjorde någon verkan. Sverige har försökt stöta på ytterligare och i ett brev daterat 13 maj 2016 påmindes kommissionen om att domstolen förbjudit användandet av ekonomiska överväganden för att fastställa de hormonstörande kriterierna.

MNIL5924

Sopig hantering av EU? Bilden har egentligen inget med artikeln att göra 🙂

I ett försök att reda ut den polariserade debatten och komma fram till ett sätt att fastställa de vetenskapliga riktilinjerna samlades ett drygt tjugotal forskare i Berlin. Det upprättades ett konsensus-dokument om detta i mitten av april 2016 där behovet av mer forskning och undersökningar av låg-dos-effekter underströks.

Men det dröjde inte länge innan det blev känt att ett annat möte ägt rum mellan Vytenis Andriukaitis, det vill säga EU-kommissionären med ansvar för hälsa och livsmedelssäkerhet, och sju forskare som nu hävdade nu att det inte fanns vetenskapliga belägg för att ändra gällande praxis för toxikologiska bedömningar av hormonstörande ämnen. Det var mindre än en månad sedan konsensus-dokumentet upprättats i Berlin.

En springande punkt i motsättningarna är, förutom konsekvensanalysen, frågan om lagen ska ta hänsyn till fara eller risk. Majoriteten av dem som kämpar för en strängare kemikalielagstiftning menar att det är en kemikalies ”inneboende” egenskaper att orsaka sjukdomar eller annan skada som ska avgöra hur den ska regleras. Kort sagt, det är hur farlig en kemikalie är som ska bestämma om den ska förbjudas. Andra, vilket inkluderar i prinicp alla industriorganisationer, vill däremot att det är risken för att kemikalien ska orsaka sjukdom eller skada är det som ska tas hänsyn till. Det vill säga, en farlig kemikalie ska kunna användas så länge risken för att allmänheten exponeras för farligt höga nivåer är tillräckligt låg. Det var en infekterad fråga redan under framtagandet av REACH-lagstiftingen, se senare kapitel, och det har inte ändrats. Men frågan blir om möjligt än knivigare vad det gäller hormonstörande ämnen för är det risken som ska utvärderas så krävs det mängder med information om bland annat hur olika människor exponeras. Likaså krävs det att man kan sätta en lägsta gräns för vad som är en acceptabel nivå att exponeras för. Mycket av den informationen saknas för ett närmast oändligt antal kemikalier idag.

MNIL5940

Rörigt?

Definitivt, det enda som är klart i den här soppan är att sista ordet inte är sagt ännu. Konsekvensanalysen sägs ska bli officiell inom kort, vi får se om den tar hänsyn till samhällets kostnader för hormonstörande ämnen, en beräkning gjord av forskare på Utrechts universitet kom fram till att inom EU rör sig om 46-288 miljarder euro per år.