Etikett: Tillväxtens gränser

Miljöpolitik för moderater

Den Av Mathsi Samhälle, Uncategorized3 kommentarer

Det är uppfriskande att även ”publika debattörer” kan omvärdera sina åsikter när dessa har vilat på skakig grund. För det är vad Mattias Svensson (MS) gör gällande miljöfrågor i sin bok Miljöpolitik för moderater. Den gavs visserligen ut 2015 av tankesmedjan Fores men jag läste den först nu (du kan ladda ner en pdf på deras hemsida). Mattias Svensson är väl annars, gissar jag, mest känd som liberal högerdebattör med kopplingar till Timbro och likaså skribent på SvD:s ledarsida . Men trots den ärliga mea culpan verkar en betydande del av själva elefanten i rummet stå kvar där i skuggan …

MS börjar med att erkänna att han tidigare lyssnat på dom som ansåg att människan inte hade med klimatförändringarna att göra och att han själv salufört dessa idéer. Men att han tänkt om.

Miljödebatternas ständiga dilemma är att det onekligen förekommer överdrifter i båda åsiktskorridorer (har skrivit och gett exempel bl a här). Det är lätt för populister att utnyttja. Genom cherry picking kan man få det att låta som att miljörörelsen enbart består av de mest radikala aktivisterna och att det egentligen knappt existerar, eller ens har existerat, några större miljöproblem. MS beskriver hur han länge lyssnade på dessa debattörer:

”Kanske för mycket. I min tankevärld kom de [= de mest radikala miljöaktivisterna] länge att representera hela miljörörelsen och all slags miljöpolitik. En bekväm fiende.”

MS har alltså kommit till insikt att det inte är sant. Han vänder sig till och med emot den generaliserade idén att alla miljöregleringar är av ondo:

”Att miljöregleringar har en legitim funktion även för ideologiska marknadsliberaler brukar generellt formuleras så kortfattat och diskret att det är lätt att missa helt. När regleringarna föreslagits har de vanligtvis ignorerats eller kritiserats. Berömmet brukar komma först i efterhand. Detta är en defekt i den klassiska liberalismen ...”

”Ändå är det nog få som i dag beklagar de resoluta politiska åtgärderna för att minska svavelutsläppen. Jag gör det inte. Här blir det intressant. Gröna regleringar och restriktioner är inte befriade från de problem som regleringar vanligen ger upphov till. Ändå tycks de generellt åstadkomma miljöförbättringar utan särskilt stor ekonomisk skada.”

Tänk om alla kunde enas om detta lilla.

Jag tror det är oerhört viktigt att personer som MS poängterar att miljöfrågorna faktiskt inte bara är flum, vilket även Timbros nuvarande vd PM Nilsson tydligt deklarerat. Det är förmodligen enda sättet att nå fram till folk ute på den konservativa och marknadsliberala kanten.

Men varför funkar det ändå inte?

Marknadsliberaler och miljörörelsen (ja, jag generaliserar) tenderar ju att ha olika syn på vari problemen består och därmed också på hur/om de ska lösas. Vi har också olika värderingar som i grund och botten inte har med naturvetenskapliga fakta att göra (”det som är viktigt för mig är mindre viktigt för dig”). MS vill förstås belysa vikten av äganderätten, att marknadsmässiga lösningar är de mest effektiva och att regleringar har sina nackdelar (finns exempel på båda).

Och det är förstås helt okej, så måste det få vara i en demokrati. Det är helt olika saker att bråka om bästa lösningen på ett problem och att bråka om det ens finns ett problem när en bedövande majoritet av den vetenskapliga expertisen anser att det gör det.

Men så har vi elefanten då. Flera gånger påpekas i boken att förändring uppstår nerifrån, det är inte politiker och staten som åstadkommer förbättringar utan allmänhetens agerande. Ett exempel som ges är att användningen av skadliga freoner minskade långt innan förbuden trädde i kraft då folk helt enkelt köpte alternativa produkter på grund forskarnas larm.

Det är sant. I alla fall vad det gällde sprayburkar och liknande (freoner var drivgas).

Det är också sant att även drivande inom Greenpeace menar att utfasningen av klor i pappersblekning gick så snabbt i Sverige till stor del beroende på marknadskrafter (Dioxinfisken i Östersjön 14 oktober 2012 – P3 Dokumentär | Sveriges Radio). Men ändå …

Elefanten. MS blottlägger den men ändå inte.

Även, eller kanske framförallt, marknadsorienterade lösningar på miljöproblem kräver att det finns en betydande folklig opinion som gör att tillräckligt många politiker och företagsledningar vågar ta obekväma beslut för att påverka marknaden – att ändra på status quo kommer alltid innebära att de som gynnas av rådande situation kommer protestera.

Men det är sällan det är så enkelt att när samhället blivit rikare och forskare identifierat miljöproblem så har samhället åtgärdat dessa. Bara sådär. För jo, det beskrivs nästan så, här Johan Norberg, Timbro 2005:

”När man inte längre måste välja mellan sina barns överlevnad och en god miljö börjar man även bry sig om det senare. Ökande välstånd har givit upphov till en miljörörelse som gjort oss medvetna om problemen, och tekniken har givit oss möjligheter att möta dem.”

Det går att hålla med om det mesta här, men ett avgörande steg utelämnas: det har liksom inte löst sig av sig självt. I verkligheten har just marknadsliberala tankesmedjor och lobbyorganisationer utgjort betydande hinder att genomföra dessa förbättringar genom att propagera för att problemen inte ens existerar. Det är själva motsatsen till att försöka få en förändring genomförd ”nerifrån folket” så att säga.

Nej, jag menar inte att alla marknadsliberaler avsiktligt vill ta död på naturen, däremot att ideologiska skygglappar gjort att ett fåtal akademiker som bekräftat deras syn har fått ett extremt stort inflytande (som gått på tvärs med majoriteten av publicerad forskning). Och marknadsliberala tankesmedjor har, och har haft ett stundtals enormt inflytande på politiken.

Ja, jag uppskattar Mattias Svenssons bok, han lyfter problematiken och beskriver, som angetts ovan, det som ”en defekt i den klassiska liberalismen”. Jag hävdar bestämt att det varit och fortfarande är ett utmärkande särdrag, kanske inte i liberalismen som sådan men hos marknadsliberala tankesmedjor i praktiken (nej inte alla och så vidare). Och det jag anser vara elefanten är just att väldigt lite tycks ha ändrats i detta avseende.

Har jag gjort mig en egen bekväm fiende? Kanske, men jag tycker inte det.

Tidigare vd:n för Timbro, Benjamin Dousa skrev exempelvis en artikel: ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna” och allt motstånd mot miljöåtgärder de stått för genom åren är som bortblåst. Som om att de skulle varit en drivande kraft till att ha fått till stånd de förändringar som nu hyllas unisont (se länkar ovan).

Tänk om det är de teoretiska grunderna bakom nyliberalismen som är själva problemet? (miljödebattens eviga fråga sedan sextiotalet 🙂 ). MS skriver:

”Under 1970-talet kulminerade överväldigande och närmast samstämmiga varningar för annalkande resursbrist med en flod av bästsäljande böcker. Den mest kända är förmodligen den så kallade Romklubbens publicering 1972 av The limits to growth som förutspådde att de flesta mineraler skulle ta slut under kommande decennier, med kännbara konsekvenser även för västvärlden.”

”Den som mer än någon annan vänt perspektiven i debatten om resurser var statistikern Julian Simon (1932–1998). En lång och ambitiös genomgång av resurser i mänsklighetens historia fick Simon att ställa de dystra slutsatserna på huvudet i boken The Ultimate resource.”

Jag har skrivit om 1970-talets undergångsanda tidigare och även om den uppmärksammade  Tillväxtens gränser som MS tar upp. Forskarna bakom rapporten hade använt sig av dåtidens mest sofistikerade datamodell för att simulera vad som skulle hända i framtiden vid olika scenarier. Men vad den INTE gjorde var att förutspå att ”de flesta mineraler skulle ta slut under kommande decennier.” Detta även om både miljörörelsen och dess kritiker påstod detta, om än i motsatta syften…

Nämnda Julian Simon påstår mycket riktigt i sin bok The Ultimate resource att Tillväxtens gränser spådde att mineraler skulle ta slut inom några decennier. Det har sedan upprepats av många. Vågen av kritik återuppstod året efter IPCC hade bildats 1988 – om det var en slump låter jag vara osagt. Ronald Bailey, reporter och senare även Adjunct Fellow på Competitive Enterprise Institute och Media Fellow vid Cato Institute, påpekade det bl a i Forbes.

Påstående blev till ”fakta” och sorterades in i facket ”ännu en misslyckad alarmistisk spådom” att använda i populistdebatten. Den infanns sig till och med i en av ekonomen Nordhaus vetenskapliga artiklar. Lomborg tog också upp det i en artikel i Foreign Policy Magazine 2009. Han påstod samma sak i SvD-artikeln 50 år av falsk miljöpanik 2021.

Men i Tillväxtens gränser listas bara kända tillgångar för en massa råvaror, hur länge dessa skulle räcka med dåvarande förbrukningsgrad, hur länge de skulle räcka med en exponentiellt ökande förbrukningsgrad (vilket då hade observerats under lång tid) samt effekten av hur många år som 5 gånger större nya fyndigheter skulle räcka.

Men de var fullt medvetna att det inte var realistiska antaganden och det var heller inte vad som spåddes:

I boken återges endast ett exempel som körts i deras datamodell och det gäller krom. Resultaten visar att det inte handlar om att råvaran kommer ta slut, däremot gör den exponentiella efterfrågan att priset till slut skjuter i höjden och att det är anledningen till att förbrukningen avstannar.

Och det är för övrigt exakt det Julian Simon beskriver.

Resultaten visar också att återvinning och nya fyndigheter bara skjuter denna ”kollaps” några decennier framåt i tiden. Förbrukningen har ökat exponentiellt sedan dess, men även i kromexemplet ligger den kritiska punkten en bit fram från vår nutid. Och det är problemet med exponentiell tillväxt, när det väl börjar går det sjukt snabbt.

Forskarna bakom Tillväxtens gränser påpekar att de inte gjorde några exakta prognoser, det fanns alldeles för många obekanta variabler för att göra så pass detaljerade analyser. Istället skulle resultaten användas för att se samhällsutvecklingen på systemnivå vid exponentiell tillväxt.

Jag är själv extremt skeptisk till ekonomiska spådomar men som jag ser det handlar det här inte om exakthet. De gjorde tolv olika scenarier, flera uppföljningar har gjorts och uppenbarligen stämmer deras business as usual-scenario ganska bra. Finns länkar på Wiki: The Limits to Growth – Wikipedia

Denna punkt är nog en av de mest centrala i alla miljöfrågor och har varit sen sextiotalet: kan människan fortsätta leva på samma sätt som vi gör nu där fysiken och biologins lagar ofta tycks få en underordnad betydelse gentemot vår påhittade ekonomis regler istället för tvärtom …

Lobbyism och tankesmedjor

Lobbyism har väl alltid funnits och att försöka påverka politiker är en självklar del i en demokrati. Och här är det bara att gratulera den marknadsliberala rörelsen. Timbros vd PM Nilsson beskriver organisationens inflytande i podden Starta pressarna (ca 8:20 in) och menar att en stor del av framgången kan tillskrivas deras bokförlag och utbildning för unga som de bedrivit i decennier.

Och det marknadsliberala tankegodset och deras ekonomiska teorier har haft stort inflytande allt sedan Reagan och Thatchers dagar. Mycket tack vare tankesmedjor och deras lyckosamma påverkansarbete (Kapitel 5 – En konservativ/liberal motrörelse – ”Vi har tio år på oss!” – Maths Nilsson, författare).

PM Nilsson säger vidare att alla som suttit i borgliga regeringar under Bildt, Reinfeldt och nuvarande varit inblandade i någon Timbroverksamhet.

Smaka på det. Alla.

Skickligt gjort. Är det ett problem?

Tja, de som har andra värderingar och vill se ett annat samhälle anser förstås att så är fallet, men att tycka olika är ju en del av demokrati, eller hur? Men ett demokratiskt problem uppstår förstås när kopplingen mellan särintressen – lobbyister – politiker inte är transparant. Särintressen och rika personer kan köpa sig enorma fördelar gentemot allmänheten.

Och det finns en uppsjö exempel av dylika förhållanden, inte minst i USA. I en essä från mitten av 1990-talet skrev exempelvis vd:n för Charles G Koch Charitable Foundation om deras strategi i USA. Det är också väldokumenterat hur många av dessa tankesmedjor erhållit stora summor öronmärkta för att bedriva felaktig propaganda om klimatet. Ja, det gäller även europeiska organisationer och personer kopplade till Timbro och de uppvisar ingen som helst ånger. Faktum är att Mattias Svenssons bok är enda exemplet jag sett som kan likna något av en ursäkt (men det kanske finns andra?).

Om jag skulle ta anställning på Läkemedelsverket (jag jobbar ju inom läkemedelsindustrin) skulle jag vara tvungen att avyttra eventuella aktier i läkemedelsbolag och bryta andra kopplingar som sätter mig i någon sorts beroendeställning. Inom politiken är detta inte lika självklart, idag jobbar många i Sverige som lobbyister och har politiska uppdrag samtidigt. Det gäller både till höger och vänster, se tråd på Twitter:

För mig är detta ett självklart demokratiskt problem (om än inte lika självklart hur man ska komma till rätta med det…).

Ta vinster i välfärden. Ingen fråga har väl haft så lite stöd jäms över hela partilinjen men ändå är det i realiteten endast ett parti under de senaste trettio åren som drivit ett motstånd att tala om. Många av de politiker som drev igenom reformerna har gjort enorma pengar på att starta dessa företag (nej, det handlar inte om att förbjuda friskolor och fritt val utan om nödvändigheten att skolor ska drivas under aktiebolagslagar). Sådana här jättereformer drevs igenom utan någon utredning att tala om.

Vad har det med MS bok att göra? Kanske inte så mycket direkt, men det finns mycket som tyder på att de marknadsekonomiska drivkrafter som hela nyliberalismen grundar sig på, och som MS skriver en hel del om, har rejäla problem att beskriva verkligheten…

Ekonomi

Ekonomi är inte min hemmaarena, men jag har eget företag, jobbar på utvecklingsföretag som är beroende av riskkapital (både privat och statligt). Jag jobbar i en av de mest reglerade branscher som finns och vet allt om byråkrati och ibland övernitiska bestämmelser. Men jag tror många inom Timbrosfären skulle bli förvånande över hur duktiga företagen själva är på att skapa byråkrati och likformighet. Likaså hur myndigheter ofta är bra att ha att göra med samtidigt som många företag kan vara ett helvete att arbeta med (inga av mina nuvarande bör jag väl påpeka 🙂 ).

Jag kan hålla med Mattias Svensson i mycket men vi verkar ha olika syn på frihet, hur innovationer och ny teknik utvecklas (jag jobbar med det) och vilket samhälle vi vill leva i med mera – och det är förstås helt okej. Häromdagen såg jag en grupp med en flagga ”Revolutionära kommunister” prydd med hammaren och skäran! Jag är lika rädd för att de ska få politiskt inflytande som jag är för att marknadsfundamentalister som Arthur Laffer får det, och genomför libertarianska hokus pokusreformern a la det katastrofala Kansasexperimentet.

Nåväl, vill bara upplysa om att det finns invändningar mot de neoklassiska ekonomiska teorierna som styr en stor del av vår värld idag. Ekonomiprofessor Steve Keen varnar t o m studenter för att ta en ekonomiexamen då de teorier som lärs ut är alldeles för simpla och orealistiska. Han ifrågasätter alltså själva grunderna och ger också explicita exempel vad som är empiriskt felaktigt, ni får läsa själva: Profit Maximization in the Real World – by Steve Keen (substack.com). Här en film:

(se även min tråd på Twitter om ekonomiska klimatmodeller).

Och angående regeringens nya budget där sänkta skatter påstås leda till ökad tillväxt. Här en studie som gått igenom 18 OECD-länders ekonomier under de senaste 50 åren och de kunde inte hitta några som helst bevis för att denna hypotes stämmer: The economic consequences of major tax cuts for the rich – LSE Research Online

Ingen studie hos institutionen har kommit i närheten av att få så mycket uppmärksamhet. Intervju: Tax cuts for the wealthy only benefit the rich | LSE Research

Mer kritik: Sustainability scientists’ critique of neoclassical economics | Global Sustainability | Cambridge Core:

”While a common defense of NCE is that ‘it has advanced and no longer depends on all the assumptions you have critiqued’, it still depends on at least three hypotheses that are not generally true: methodological individualism (H2), methodological equilibration (H7) and methodological instrumentalism (H10).”

Den här videon i samma ämne är ju ganska kul, den nederländske historikern Rutger Bregman åkte till Davos och anklagade deltagarna där för att vara hycklare. Sluta babbla om filantropiska miljardärer, beskatta dem hårt! Tucker Carlson tyckte det var roligt och ville intervjua honom, det gick inte så bra…:

Jag vet förstås att alla inte håller med och sorterar lite under saker man inte får säga i det här jävla landet-kategorin (men det är klart man får 🙂 … men lite naivt att tro att man inte skulle få mothugg).

För övrigt undrar jag hur liberalismen mår idag. ”Frihetens flaggskepp” i form av Heritage Foundation, Competitive Enterprise Institute med flera ligger bakom Project 2025 som i mina ögon är en rent fascistisk och antivetenskaplig skrift. Här i Sverige har Timbros PM Nilsson varit drivande till att inkludera Sverigedemokraterna i regeringssamarbete – trots att de i många frågor står i rak motsats till liberalismens värderingar.

Tillväxtens gränser – uppdaterad

Den Av Mathsi Uncategorized3 kommentarer

Är den exponentiellt växande ekonomin hållbar? Frågan har en central roll i många miljödebatter, inte minst den om klimatet. Ett samhälle som följer de nyliberala tankegångarna förutsätter att den ekonomiska tillväxten bara fortsätter medan tillväxtkritiker menar att en exponentiell tillväxt inte är tillämpbar i en värld med begränsade tillgångar.

Problemet handlar om att när man applicerar en procentuell ökning varje år kommer tillväxtkurvan se ut som nedan, oavsett om det handlar 0m 1 eller 10% tillväxt per år, det tar bara olika lång tid till den branta stigningen inträffar.

Vårt samhälle är ju betydligt mer komplext än vad som kan beskrivas med en alarmerande graf likt den ovan och involverar både fysikaliska, politiska och socio-ekonomiska parametrar. På 1970-talet ljöd undergångsretoriken särskilt hög gällande befolkningsutvecklingen och att den ökade konsumtion denna medförde skulle leda till katastrof. Förr eller senare.

I detta sammanhang fick rapporten Tillväxtens gränser mycket uppmärksamhet när den gavs ut i regi av tankesmedjan Romklubben år 1972. Forskarna bakom rapporten hade använt sig av dåtidens mest sofistikerade datamodell för att simulera vad som skulle hända i framtiden vid olika scenarier. Den har varit ett ständigt diskussionsämne sedan dess. 

Modellen inkluderade en lång rad parametrar som befolkningsutveckling, resursåtgång, markanvändning, utsläpp och föroreningar, teknikutveckling och så vidare. De påpekar att de inte gjorde några exakta prognoser, det fanns alldeles för många obekanta variabler för att göra så pass detaljerade analyser. Istället skulle resultaten användas för att se samhällsutvecklingen på systemnivå vid exponentiell tillväxt.

De gjorde ett antal olika scenarier och resultaten var nedslående, inom närmsta århundradet inträffade en kollaps nästan hur man än vände och vred på det. Kollaps ska här inte tolkas som mänsklighetens undergång, däremot ett kraschat system där välfärd och annat blev dramatiskt sämre. Det gjordes dock ingen detaljerad analys av vad detta exakt skulle innebära.

En lång rad parametrar som brukar användas som argument för att ”det kommer ordna sig” testades; såsom att stora fyndigheter av råvaror skulle upptäckas, att tekniska lösningar kunde effektivisera och lösa problem, kärnkraft kunde ersätta fossila bränslen och så vidare. Men de kom fram till att allt som då åstadkoms var att förflytta tidpunkten för kollapsen framåt några år eller decennier. Orsaken till att systemet kollapsade var olika för de olika scenarierna men det bakomliggande problemet var att den exponentiella tillväxten snabbt åt upp vinsterna.

Flera uppdateringar har gjorts under åren och slutsatserna om att vårt system inte är hållbart har stått sig. Nyligen kommer ytterligare en där de uppdaterat/omkalibrerat modellen utifrån empiriska resultat: Recalibration of limits to growth: An update of the World3 model – Nebel – 2024 – Journal of Industrial Ecology – Wiley Online Library

De konstaterade att den ursprungliga slutsatsen fortfarande håller. Och att empiriska data visar tecken på att situationen börjat bli instabil…

”Faktum är att den omkalibrerade modellen återigen visar möjligheten av en kollaps av vårt nuvarande system. Samtidigt har BAU-scenariot [Business As Usual] för 1972 års modell visat sig vara oroväckande överensstämmande med de senast insamlade empiriska data.”

Hur ska man förhålla sig till det här? Skeptiskt förstås 🙂 – men samtidigt behöver man inte vara forskare för att inse att om exempelvis fiskerikvoterna vida överstiger reproduktionstakten så kommer det förr eller senare få dramatiska effekter. Newfoundlandborna blev ju av med hela sin fiskeindustri och vi ser samma tecken i Östersjön nu som de gjorde då utan att reagera…

Forskarna bakom Tillväxtens gränser ansåg alltså att det var kritiskt att få bort samhällets beroende av en exponentiell tillväxt. Utvecklingen måste ske inom biologins och fysikens gränser. Det handlade dock inte om att avveckla vår välfärd för att leva som man gjorde på stenåldern. Tvärtom menade de. Istället för att krascha in i gränser som verkligheten förr eller senare satte åt oss, skulle vi själva välja gränserna.

Men hela vårt marknadsdrivna system bygger på denna exponentiella tillväxt och rapporten Tillväxtens gränser går förstås helt på tvärs med rådande samhällsparadigm. Och då inte enbart hos de mer extrema marknadsliberala tankesmedjorna.

Och mycket riktigt fick Tillväxtens gränser hård kritik redan på sin tid för att vara ogrundad alarmistisk. Vågen av kritik återuppstod året efter IPCC hade bildats 1988 (om det var en slump låter jag vara osagt). Det var Ronald Bailey, reporter och senare även Adjunct Fellow på Competitive Enterprise Institute och Media Fellow vid Cato Institute, som skrev en artikel i Forbes där han bland annat upprepade en felaktighet från tidigare kritiker. Han påstod att:

”Tillväxtens gränser förutspådde att vid 1972 års tillväxttakt skulle världen få slut på guld 1981, kvicksilver 1985, tenn 1987, zink 1990, petroleum 1992, koppar, bly och naturgas 1993.”

Men det är siffror från en kolumn i en tabell, tagna ur sitt sammanhang. Det framgår i texten att det inte var vad som förutspåddes. Siffrorna angavs för att ge en bild av hur länge dåvarande kända fyndigheter skulle räcka med dåvarande förbrukningstakt, jämfört med en fortsatt exponentiellt ökande takt (som då hade setts under lång tid). Men de skrev uttryckligen att inget av dessa alternativ var realistiskt i verkligheten:

Limit of growth sid 63

Men Baileys påstående blev till ”fakta” och sorterades in i facket ”ännu en misslyckad alarmistisk spådom” att använda i populistdebatten. Den infanns sig till och med i en av ekonomen Nordhaus vetenskapliga artiklar. Lomborg tog också upp det i en artikel i Foreign Policy Magazine 2009. Han påstod samma sak i SvD-artikeln 50 år av falsk miljöpanik 2021.

Texten och argumenterandet i Tillväxtens gränser är ödmjukt, förnekar inte okända parametrar eller svårigheterna i att åstadkomma en förändring. Man vill uppmana till en diskussion om systemgränser. Och det råder idag verkligen ingen brist på forskare som vill lyfta den aspekten och det finns en hel del vetenskapliga studier i ämnet.

I mars 2023 gjordes en annan uppföljning av Tillväxtens gränser på uppdrag av tankesmedjan Romklubben, Potsdam Institute for Climate Impact Research, Stockholm Resilience Centre och Norwegian Business School. Befolkningsutvecklingen hade skrivits ner, vilket sätter framtidsutsikterna i en ljusare dager vad det gäller en hållbar utveckling menade de. Deras befolkningsprognoser låg lägre än de flesta andras beroende på att de i högre grad räknat in den ekonomiska utvecklingens effekt på hur många barn folk skaffar i ett samhälle.

De konstaterade samtidigt att sex av nio så kallade planetära gränser redan har överskridits. Det gällde klimat, biologisk mångfald, markanvändning, kväve- och fosforflöden, utsläpp av föroreningar samt tillgången till färskvatten. Det fanns inte tillräckligt med data för att fastställa exakt status för ekosystemens stabilitet.

Men det är lätt att bli stämplad som lite eljest om man ens funderar i banor utanför rådande system. Jag vet inte hur det praktiskt ska gå till att få igenom dessa drastiska förändringar, men det känns som att även denna diskussion är full av halmgubbeargument. Som att dessa forskare skulle argumentera för att den fattiga delen av världen ska förvägras de moderniteter vi har.

Tillväxtens gränser argumenterar för att konsekvensen av att hålla den exponentiella tillväxten vid liv till slut blir att det inte längre finns medel kvar att investera i välfärden. Många menar att vi redan ser tecknen på att systemet håller på att krackelera på olika fronter. Växande privata skuldberg och (tidigare) minusräntor. Det rapporteras om brist på resurser inom sjukvård och skola i många västländer liksom bristande underhåll av infrastruktur och liknande. Urbaniseringen gör att utmärkt odlingsjord bebyggs. Förutsättningarna för småskaliga bönder och fiskare blir allt kärvare, ja för landsbygden som sådan.

Forskare har likaså bekräftat signifikanta minskningar i hälften av världens vattenreservoarer, orsakat av en kombination av överanvändning och klimatförändringar. Ungefär en fjärdedel av jordens befolkning bor i områden med uttorkande sjöar. Allt fler studier visar också på en negativ utveckling för världens biologiska mångfald.

Det kan förstås handla om bekräftelsebias – man ser de mönster man vill se. Men nog är det nyttigt att försöka tänka över systemfrågorna. Hur rimlig är den exponentiella tillväxten som vår ekonomi bygger på, driven av finansindustrin. Vad är det som ska växa? Alla de stora valutorna som euro och dollar är så kallade fiatpengar utan egentlig koppling till någon fysisk tillgång i den verkliga världen. Hur gångbart är detta frikopplade system i längden? Vad händer om vi slutar tro på det?

Kanske är det just svårigheterna i att hitta en väg framåt som gör att många känner en hopplöshet? För oavsett vilken sida man lyssnar på, vare sig om vi väljer att agera eller inte, så finns det larm om att en katastrof lurar runt hörnet.

Det får vara hur det vill med det, om några timmar drar jag norrut, till detta:

Berget Akka i bakgrunden

2008 var första gången jag hängde med några kompisar med rötter i Boden och sen har blivit (nästan) en resa vare år. I år blir det till samma ställe som då.

Del V: Avrundning av en ändlös debatt – Kapitel 17: Tillväxtens gränser

Den Av Mathsi Uncategorized6 kommentarer

Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Tio personer har hittat en öde sandstrand som rymmer tusen personer utan att det blir allt för trångt. Ryktet sprids och dagen därpå kommer ytterligare fem personer och nu är de femton personer. Om det fortsätter komma fem nya personer varje dag, och om alla som varit där tidigare stannar kvar, kommer de totalt vara 160 solbadande människor där inom en månad. I samma tempo kommer det ta ett par hundra dagar innan stranden är fullbelagd. Alla har en bra uppfattning om när det blir för fullt för ens egen smak och det finns gott om tid för att hitta alternativ. Detta är en linjär tillväxt.

Om man istället antar att antal strandbesökare kommer öka med 50 procent varje dag, kommer femton personer solbada dag två precis som ovan. Redan efter tolv dagar kommer dock stranden vara knökfull med 1200 personer som ska trängas där. Men bara två dagar innan detta skedde var stranden bara halvfull. Detta är innebörden av en exponentiell tillväxt. Det spelar ingen roll vilken procentsats som används för ökningen, utvecklingen kommer förr eller senare se identisk ut, det tar bara längre tid tills att den branta uppgången inträffar.

Exponentiell tillväxt

Detta fenomen har en central roll i många miljödebatter, inte minst den om klimatet. Ett samhälle som följer de nyliberala tankegångarna förutsätter att den ekonomiska tillväxten bara fortsätter. Tillväxtkritiker pekar på den problematik som beskrivits ovan, det vill säga att en exponentiell tillväxt inte är tillämpbar i en värld med begränsade tillgångar.

I detta sammanhang fick rapporten Tillväxtens gränser mycket uppmärksamhet när den gavs ut i regi av tankesmedjan Romklubben år 1972. Den har varit ett ständigt diskussionsämne sedan dess. Vårt samhälle är ju betydligt mer komplext än vad som kan beskrivas med en alarmerande graf på exponentiell tillväxt likt den ovan. Forskarna bakom rapporten hade använt sig av dåtidens mest sofistikerade datamodell för att simulera vad som skulle hända i framtiden vid olika scenarier.

Modellen inkluderade en lång rad parametrar som befolkningsutveckling, resursåtgång, markanvändning, utsläpp och föroreningar, teknikutveckling och så vidare. De påpekar att de inte gjorde några exakta prognoser, det fanns alldeles för många obekanta variabler för att göra så pass detaljerade analyser. Istället skulle resultaten användas för att se samhällsutvecklingen på systemnivå vid exponentiell tillväxt.

De gjorde ett antal olika scenarier och resultaten var nedslående, inom närmsta århundradet inträffade en kollaps nästan hur man än vände och vred på det. Kollaps ska här inte tolkas som mänsklighetens undergång, däremot ett kraschat system där välfärd och annat blev dramatiskt sämre. Det gjordes dock ingen detaljerad analys av vad detta exakt skulle innebära.

En lång rad parametrar som brukar användas som argument för att ”det kommer ordna sig” testades; såsom att stora fyndigheter av råvaror skulle upptäckas, att tekniska lösningar kunde effektivisera och lösa problem, kärnkraft kunde ersätta fossila bränslen och så vidare. Men de kom fram till att allt som då åstadkoms var att förflytta tidpunkten för kollapsen framåt några år eller decennier. Orsaken till att systemet kollapsade var olika för de olika scenarierna men det bakomliggande problemet var att den exponentiella tillväxten snabbt åt upp vinsterna.

Det fanns ett par scenarier som undvek kollaps, men de inkluderade förändringar på systemnivå som forskarna medgav inte tidigare hade testats i mänsklighetens historia. Men de ansåg alltså att det var kritiskt att få bort samhällets beroende av en exponentiell tillväxt. Utvecklingen måste ske inom biologins och fysikens gränser. Det handlade dock inte om att avveckla vår välfärd för att leva som man gjorde på stenåldern. Tvärtom menade de. Istället för att krascha in i gränser som verkligheten förr eller senare satte åt oss, skulle vi själva välja gränserna.

Det är förstås rimligt att fråga sig om det ens går att simulera den här typen av enormt komplexa skeenden. Det är svårt nog med fysikaliska processer som följer rationella lagar men det här involverar politik, ekonomi, tekniska landvinningar och diverse mänskliga beslut som ofta är allt annat än rationella. Jag har förstås ingen aning. Men det går att åskådliggöra vad en kollaps orsakad av ohållbar politik innebär:

Torskfisket utanför Newfoundland var länge det bästa i världen. I slutet på 1800-talet kunde man läsa i en rapport till den brittiska regeringen:

”Torskfisket … och förmodligen allt fiske i de stora haven är outtömligt. Ingenting vi gör kan påverka antalet fiskar på allvar” Två år senare förutspådde det kanadensiska jordbruksministeriet: ”Om inte naturens ordning störtas kommer vårt fiske att fortsätta att vara fruktbart i århundraden framöver”[1]

De kunde nog inte tänka sig hur snabbt utvecklingen skulle gå. I dag ligger industritrålare ute året runt och sköter rensning och nedfrysning redan ombord. På bara femton år mellan 1960 och 1975 hade man fiskat upp lika mycket torsk utanför Newfoundland som man gjort under de tidigare 250 åren. Det är inte bara kanadensare som fiskat där, även Europas hårt subventionerade fiskeflotta har sin skuld i det som hände.

1968 togs över 800 000 ton torsk upp. 1978 hade den vikten halverats. 1992 var uttaget nere på under 200 000 ton trots de tekniska framstegen vad det gäller utrustning och liknande. Hela beståndet kraschade. En tipping point hade passerats. Fisket förbjöds och en hel industri gick i kras.

Torskbestånd utanför Newfoundland https://en.wikipedia.org/wiki/Collapse_of_the_Atlantic_northwest_cod_fishery

Forskare och en mängd kustfiskare hade länge varnat för den ohållbara utvecklingen. De hade sett tecknen länge. Det kom likaså flera varningar ”från officiellt håll” om att en stor överkapacitet hotade fisket på sikt, exempelvis från den federala myndigheten Fisheries and Ocean, 1981.

Men inget hände. De större företagen med sina jättebåtar utanför kusten kom med rapporter som sade att dessa varningar var överdrivna. Politiker valde att lyssna på dessa. Kvoterna höjdes. Det finns flera rapporter om att obekväma röster från exempelvis forskare tystades.[2]

En utredning, Task Force on Incomes and Adjustment in the Atlantic Fishery, kom 1993 till slutsatsen att fisket inte var hållbart, men då var det redan för sent.

Inte ens efteråt ville somliga erkänna att överfisket var orsaken bakom kollapsen. Det skylldes på kallare vatten, sälar och andra naturliga variationer – ja, allt utom en mänsklig påverkan. Kanadas fiskerimyndighet hotade forskare som skyllde kollapsen på överfisket med stämning och de beskylldes för att ha fuskat. Mönstret går igen i många av de stora miljöfrågorna. Inte minst hörs exakt samma tongångar i skrivandes stund angående fisket av sill i Östersjön. Vi vet precis hur det kan sluta, det behövs inte mer forskning om detaljer för att avgöra riskerna. Allt är en fråga om hur slak lina vi vill balansera på. Och i slutänden, vilka väljer politikerna att lyssna på?

Miljöorganisationer och marknadsliberala tycks se något olika på varför det kunde gå ända till en total kollaps. De senare skyller det mesta på myndigheter, politiker och subventioner och menar att marknadskrafterna/äganderätten annars hade löst problemet. Tillväxtkritikerna/miljöorganisationerna lyfter gärna fram att marknadskrafterna och den exponentiella ökningen gör att utvecklingen går så snabbt att de ekologiska systemen, uppbyggda under tusentals år, inte hinner med att anpassa sig och kraschar.

Det båda förklaringsmodellerna utesluter inte varandra. Kanadas myndigheter hade visserligen reglerat fisket men som diskuteras i ett dokument från Kanadas fiskeridepartement 1981, skulle kvoterna även baseras på ”kustfiskesamhällenas ekonomiska behov”, inte på de biologiska förutsättningarna för att bedriva ett hållbart fiske. Likaså fanns stora subventioner och detta gäller inte minst EU:s fiskeflotta än idag.

Trots att fisket stoppades utanför Newfoundland repade sig inte systemet. Det är först nu, trettio år senare, en viss ökning av torskbeståndet kan observeras. Fisket utanför Lofoten i Norge såg samma tendenser men innan någon tipping point hann passeras infördes hårda regleringar och fisket kunde snart upptas igen. Fiskekvoter sätts utefter noga monitorering av bestånden.

Det råder inget tvivel om vilka av Kanadas och Norges fiskeflottor och samhällen som fick lida mest när de blev tvungna att anpassa sig efter verkligheten.

Men hela vårt marknadsdrivna system bygger på denna exponentiella tillväxt och rapporten Tillväxtens gränser går förstås helt på tvärs med rådande samhällsparadigm. Inte enbart hos de mer extrema marknadsliberala tankesmedjorna.

Och mycket riktigt fick Tillväxtens gränser hård kritik redan på sin tid för att vara ogrundad alarmistisk. Vågen av kritik återuppstod året efter IPCC hade bildats (om det var en slump låter jag vara osagt). Det var Ronald Bailey, reporter och senare även Adjunct Fellow på Competitive Enterprise Institute och Media Fellow vid Cato Institute, som skrev en artikel i Forbes där han upprepade en felaktighet från tidigare kritiker. Han påstod att:

”Tillväxtens gränser förutspådde att vid 1972 års tillväxttakt skulle världen få slut på guld 1981, kvicksilver 1985, tenn 1987, zink 1990, petroleum 1992, koppar, bly och naturgas 1993.”[3]

Men det är siffror från en kolumn i en tabell, tagna ur sitt sammanhang. Det framgår i texten att det inte var vad som förutspåddes. Siffrorna angavs för att ge en bild av hur länge dåvarande kända fyndigheter skulle räcka med dåvarande förbrukningstakt, jämfört med en fortsatt exponentiellt ökande takt (som då hade setts under lång tid). Men de skrev uttryckligen att inget av dessa alternativ var realistiskt i verkligheten:

Limit of growth sid 63

Men Baileys påstående blev till ”fakta” och hamnade till och med i en av ekonomen Nordhaus vetenskapliga artiklar. Lomborg tog också upp det i en artikel i Foreign Policy Magazine 2009.[4] Han påstod samma sak i SvD-artikeln 50 år av falsk miljöpanik 2021 jag refererade till i inledningen.

År 2014 gjordes en uppföljning av förutsägelserna i Tillväxtens gränser.[5] Den modell de använt hade då också uppdaterats en del. När data för de uppdaterade parametrarna lades in visade det sig att utvecklingen följde business-as-usual-scenariot ganska väl. 2020 gjordes ännu en uppdatering.[6] och det stämde fortfarande ganska bra.

I mars 2023 gjordes ännu en uppföljning av Tillväxtens gränser på uppdrag av Romklubben. Bakom denna rapport låg Potsdam Institute for Climate Impact Research, Stockholm Resilience Centre och Norwegian Business School.[7] Nu skrevs befolkningsutvecklingen ner, vilket sätter framtidsutsikterna i en ljusare dager vad det gäller en hållbar utveckling menade de. Deras befolkningsprognoser låg lägre än de flesta andras beroende på att de i högre grad räknat in den ekonomiska utvecklingens effekt på hur många barn folk skaffar i ett samhälle.

De konstaterade samtidigt att sex av nio så kallade planetära gränser redan har överskridits. Det gällde klimat, biologisk mångfald, markanvändning, kväve- och fosforflöden, utsläpp av föroreningar samt tillgången till färskvatten. Det fanns inte tillräckligt med data för att fastställa exakt status för ekosystemens stabilitet.

Texten och argumenterandet i Tillväxtens gränser är ödmjukt, förnekar inte okända parametrar eller svårigheterna i att åstadkomma en förändring. Man vill uppmana till en diskussion om systemgränser. Och det råder idag verkligen ingen brist på forskare som vill lyfta den aspekten och det finns en hel del vetenskapliga studier i ämnet. Men det är lätt att bli stämplad som lite eljest om man ens funderar i banor utanför rådande system. Jag vet inte hur det praktiskt ska gå till att få igenom dessa drastiska förändringar, men det känns som att även denna diskussion är full av halmgubbeargument. Som att dessa forskare skulle argumentera för att den fattiga delen av världen ska förvägras de moderniteter vi har.

Tillväxtens gränser argumenterar för att konsekvensen av att hålla den exponentiella tillväxten vid liv till slut blir att det inte längre finns medel kvar att investera i välfärden. Många menar att vi redan ser tecknen på att systemet håller på att krackelera på olika fronter. Växande skuldberg och (tidigare) minusräntor. Det rapporteras om brist på resurser inom sjukvård och skola i många västländer liksom bristande underhåll av infrastruktur och liknande. Urbaniseringen gör att utmärkt odlingsjord bebyggs. Förutsättningarna för småskaliga bönder och fiskare blir allt kärvare, ja för landsbygden som sådan.

I Sverige anser vi oss tydligen inte ens ha råd med skolböcker till barn och våra naturvetenskapliga högskoleutbildningar halkar allt mer efter. Antalet lärarledda undervisningstimmar per studievecka i dessa ämnen vid svenska lärosäten är lägst i Europa.[8] Allt medan vi i och med marknadiseringen och införandet av aktiebolagslagen i systemet måste tillgodose en ständig ekonomisk vinstökning. Med en stegrande förmögenhetsackumulering hos de rikaste. Om nuvarande trender fortsätter, kommer den rikaste 1% att kontrollera nästan 66% av världens pengar till 2030.

Forskare har likaså bekräftat signifikanta minskningar i hälften av världens vattenreservoarer[9] orsakat av en kombination av överanvändning och klimatförändringar. Ungefär en fjärdedel av jordens befolkning bor i områden med uttorkande sjöar. Allt fler studier visar också på en negativ utveckling för världens biologiska mångfald.[10]

Det kan förstås handla om bekräftelsebias – man ser de mönster man vill se. Men nog är det nyttigt att försöka tänka över systemfrågorna. Hur rimlig är den exponentiella tillväxten som vår ekonomi bygger på, driven av finansindustrin. Vad är det som ska växa? Alla de stora valutorna som euro och dollar är så kallade fiatpengar utan egentlig koppling till någon fysisk tillgång i den verkliga världen. Hur gångbart är detta frikopplade system i längden? Vad händer om vi slutar tro på det?

I IPCC AR6 delrapport WG2 diskuteras en omställning av samhället till en mer hållbar värld. I detta sammanhang diskuteras om en framtid utan tillväxt är en lösning. Det är en anledning till att vissa anser att IPCC därmed gått från att vara en vetenskaplig organisation till en politisk.

Oavsett vilken väg som väljs framöver får vi hoppas besluten är väl förankrade i demokrati och befolkning. Det kan annars sluta med en obehaglig dikeskörning. (Men ”folkets vilja” är inte liktydig med vad som skrivs på Twitter och andra sociala medier även om många som säger sig företräda ”folket” gärna vill göra sken av det.)

Kanske är det just svårigheterna i att hitta en väg framåt som gör att många känner en hopplöshet. För oavsett vilken sida man lyssnar på, vare sig om vi väljer att agera eller inte, så finns det larm om att en katastrof lurar runt hörnet.

Nästa kapitel ->>

[1] Brubaker, Elizabeth, Unnatural Disaster: How Politics Destroyed Canada’s Atlantic Groundfisheries, Environment Probe, 2000-01-18 https://environment.probeinternational.org/2000/01/18/unnatural-disaster-how-politics-destroyed-canadas-atlantic-groundfisheries/

[2] Brubaker, Elizabeth, Unnatural Disaster: How Politics Destroyed Canada’s Atlantic Groundfisheries, Environment Probe, 2000-01-18 https://environment.probeinternational.org/2000/01/18/unnatural-disaster-how-politics-destroyed-canadas-atlantic-groundfisheries/

[3] Bardi, Ugo, Cassandra’s curse: how “The Limits to Growth” was demonized 2011-09-15 https://www.resilience.org/stories/2011-09-15/cassandras-curse-how-limits-growth-was-demonized/ 

[4] Lomborg, B., Olivier, R. (2009). The dustbin of history: Limits to Growth. Foreign

Policy, 103, 34-48

[5] Turner, G. (2014) ‘Is Global Collapse Imminent?’, MSSI Research Paper No. 4,

Melbourne Sustainable Society Institute, The University of Melbourne https://sustainable.unimelb.edu.au/publications/research-papers/is-global-collapse-imminent

[6] Branderhorst, Gaya. 2020. Update to Limits to Growth: Comparing the World3 Model With Empirical Data. Master’s thesis, Harvard Extension School.

[7] Callegari B., Stoknes P.E., People and Planet: 21st century sustainable population scenarios and possible living standards within planetary boundaries. Earth4All, March 2023, version 1.0.

[8] DN-debatt ”Svenska ingenjörer håller inte måttet”, 20 representanter för högskoleutbildningar, 2023-04-24 https://www.dn.se/debatt/svenska-ingenjorer-haller-inte-mattet/

[9] Fangfang Yao et al. ,Satellites reveal widespread decline in global lake water storage.Science380,743-749(2023).DOI:10.1126/science.abo2812

[10] Finn, C., Grattarola, F. and Pincheira-Donoso, D. (2023), More losers than winners: investigating Anthropocene defaunation through the diversity of population trends. Biol Rev. https://doi.org/10.1111/brv.12974