USA har cirka 85 000 registrerade ”kommersiella” kemikalier. Under de senaste fem åren har de lyckats bedöma hälsoriskerna på sex utav dem. Förra året utfördes inte en enda riskbedömning. Året innan det gjordes en. När nya kemikalier ska registreras innehåller 85% av ansökningarna inga uppgifter om hälsodata enligt det amerikanska miljöskyddsverket (EPA). Och det är bara början …

Så, hej politiker och nyliberaler, berätta gärna varför jag inte ska vara orolig inför TTIP-avtalet?

Nej, jag är varken ironisk eller spydig och jag är till och med övertygad om att det finns bra saker med avtalet, men det får inte problemen med vissa kemikalier att försvinna på något magiskt sätt -att nitroglycerin kan vara bra för hjärtsjuka hjälper inte fabriksarbetare vid dess hantering i fabriken…

Jag undrar om folk i gemen har en susning om vad skillnaderna mellan EU och USA:s lagstiftningar innebär? Hur många politiker har det? TTIP-avtalet kommer inte påverka hälsa och miljö lovas det från politiker och de enormt mäktiga kemilobbyorganisationerna på båda sidor om Atlanten. Kemikalieregleringarna ska inte behandlas sägs det.

Så en marknad som omfattar 5-6 triljoner dollar ska inte behandlas i ett frihandelsavtal mellan de två största på området i världen? Ursäkta, men jag tror inte på det… Och med tanke på historiken och spelet bakom EU:s kemikalielagstiftning REACH har jag svårt att se hur amerikanarna kommer acceptera EU:s lagar och regler utan vidare.

Men allt är tokhemligt och debatten ljummen på sin höjd. Av en del som läckt ut verkar mycket tyda på att politikerna lovar ganska tunt:

– The Guardian har dokument som visar att EU redan strukit 31 pesticider från en förbudslista efter påtryckningar från kemilobbyn. Vad mer är att vänta?
– The Guardian avslöjar också att EU:s chefsförhandlare sitter på möten med Exxon och berättar hur bra TTIP kommer vara för dem att ”komma åt” utvecklingsländer i t ex Afrika.

Röd-grönt flum säger du.

Bedöm själv, här kommer några inlägg om hur det ser ut och varför jag är skeptisk till många sidor av TTIP-avtalet och varför företag ska kunna gå vid sidan om det befintliga rättsväsendet och behandla sina göranden i dolda domstolar. Jag kan bara inte förstå varför jag inte ska oroa mig?

Kan börja med att nämna:
-Nej, jag tror inte på, och vill inte ha,  någon ”kemikaliefri” värld …
-Nej, jag hatar inte USA, tvärtom, men det finns mycket som inte är perfekt …
-Nej, jag hatar inte näringslivet , efter att själv jobbat med kemisk processutveckling i över tjugo år vågar jag nog påstå att det görs mer miljöarbete inom kemikalieindustrin (i alla fall i EU) än vad folk tror. Exemepel från Cefics hemsida:

Men man ska inte vara naiv, i slutänden är det pengar och gränsvärden som sätter agendan om vad som ska åtgärdas …
-Och ja, jag gillar att avsluta meningar med … 🙂

Här är de kommande inläggen:

#1 Lagstiftning och miljöarbetet EU vs USA (detta inlägg)
#2 Asbest, du kanske trodde att frågan om att asbest orsakar cancer var utagerad och klar? Det trodde nog alla (även i USA) men nej, så är det inte längre. Inte på grund av ny banbrytande forskning, men på grund av nya vetenskapliga artiklar … (förklarar imorgon 😉 )
#3 Vår klorerade värld, vad vissa företag egentligen visste men inte ville berätta. 
#4 Det hotar jobben och tillväxten. Argumenten vi hört förut. Numera har vi facit till många av miljöproblemen som åtminstone delvis åtgärdats, hur blev det egentligen med larmen om att det skulle skicka oss tillbaka till 1800-talet?

 

REACH

Från och med 2007 fick EU en ny kemikalielagstiftning som kallas REACH (Registration, Evaluation, Authorisation and restriction of Chemicals). Den omfattar alla kemikalier som hanteras i mängder över 1 ton (bekämpningsmedel, läkemedel och kosmetika hanteras dock under andra lagar). Den största förändringen med REACH innebär att ansvaret för att bevisa att en kemikalie är säker att hantera numera ligger hos företagen och inte hos myndigheterna.

Så nu ska alla kemikalier som hanteras i mängder över 1 ton testas innan 2018. Det finns många undantag och totalt sett omfattar det ca 30 000 av de 100 000 som finns på marknaden. Ju större mängd som används desto mer info krävs.

Det kan verka vara självklart men som jag återkommer till i senare inlägg så är det inte så lätt som man kan tro. Och de 9 miljoner försöksdjur som krävs har nog också en annan uppfattning … (det finns olika uppskattningar om hur många försöksdjur som kommer stryka med, trovärdiga uppgifter mellan 2-54 miljoner har jag hittat även om det finns de som säger över 100 miljoner). Miljardbelopp satsas dock på att hitta alternativa s k in-vitro-metoder till djurförsök, både via EU och privat.

REACH var dock inget som infördes utan vidare, det skulle nämligen innebära ganska stora kostnader för näringslivet, en fullständig säkerhetsbedömning kan kosta upp mot 8000 euro. En uppskattning var att det nya lagarna skulle kosta kemi-industrin €3.2 miljarder utspritt under de första 11 åren och ungefär lika mycket för företag indirekt kopplade till kemiindustrin. Som jämförelse kan nämnas att bara under år 2012 hade denna bransch inkomster på €558 miljarder. Det har dessutom uppskattats att hälsovinsterna med REACH kommer motsvara €20-40 miljarder. 

Ett vanligt argument emot EU:s lagstiftning är att den innebär ett ”förtäckt handelshinder” för dem utanför unionen (lagarna omfattar även kemikalier som importeras till EU). Nu har en tredjedel av de kemikalier som registreras i REACH riskklassats, och så här lyder utvärderingen:

”Statistical data do not support the hypothesis of a general trade barrier to the EU chemicals market due to REACH.”

Folke Rydén och Evin Rubar har dokumenterat det smutsiga spelet bakom kulisserna som föregick REACH i sin dokumentär Förgiftad Kompromiss. En massiv kampanj från den kemiska industrins lobbyorganisationer tvingade in avsevärda lättnader i det slutgiltiga förslaget. Den amerikanska kemilobbyn fick till och med USA:s administration att pressa  europeiska politiker att förhindra lagen. Filmen kan ses här. De uppmanade dessutom andra stater världen över att motarbeta förslaget.

USA

Are you ready to make America strong again?

Sarah Palin m fl republikaner

 

Det fanns en tid då det var USA som satte spelreglerna på den kemiska marknaden. I och med lagen Toxic Substances Control Act (TSCA) från 1976 införde de regler som inte fanns någon annanstans i världen och om andra länder ville komma in på deras marknad var det bara att rätta in sig i ledet. Och eftersom marknaden var enorm så gjorde länderna i Europa och Japan osv vad som krävdes.

Men genom att prioritera ekonomiska vinster för företagen över hälsan hos sina medborgare har USA nu tappat denna position. I och med REACH är det USA m fl som får rätta in sig i ledet om de vill sälja produkter till EU. Och de vill dom. Det finns mycket man kan tycka om EU, men det är endast i makt av en enad union som REACH har kunnat införas och fungera. Men något säger mig att det inte är detta Palin och Trump avser med att göra USA starkt igen …

TSCA är en lag som allmänt betraktas som ganska tandlös, bland annat för att myndigheterna måste väga in kostnaden för industrin vid en eventuell reglering. Det är också upp till myndigheterna att bevisa att en kemikalie är farlig, inte tvärtom. De har dessutom bara nittio dagar på sig att avgöra saken från det att en registreringansökan skickats in tills tillverkning kan starta. Då finns det allt som oftast inte särskilt mycket toxdata tillgängligt (notera dock att liksom i EU lyder läkemedel, kosmetika och pesticider under särskilda lagar).

EPA kan inte heller tvinga företag att utföra tox-tester om de inte kan bevisa att det finns en risk till att börja med. Hörde jag Moment 22?

Reglering är sällan den enda lösningen men EPA har försökt att på frivillig väg få in toxdata på några speciellt utvalda kemikalier som man vet kan vara farliga särskilt för barn. Det lyckades inte och projektet lades ner 2011. Samma visa angående antibiotika till djur, uppmaningen att minska användningen har resulterat i en ökning trots att antalet djur minskat.

Enligt NY Times har resultatet blivit att endast att par hundra av de ca 85 000 kemikalier som är registrerade i USA testats, se bild nedan, och bara ett tiotal har reglerats eller förbjudits (som t ex PCB och dioxin). Som jämförelse kan nämnas att i slutet av 2014 hade 7992 kemikalier klassats inom EU…

Och sedan 1991 när en federal domstol nekade EPA att införa ett förbud för asbest har i princip alla försök att införa reglering av kemikalier lagts ner (det finns dock förbud mot asbest i vissa applikationer även i USA, läs mer i NYT här).

Bild hämtad från Vice.com

Arbete för att få till en ny lag, som till stor del liknar REACH,  har pågått länge men ännu har inget godkänts. Det är ingen särskilt vågad gissning att det kommande valresultatet i USA kommer få en stor inverkan på vad som händer på det här området. EPA:s budget har kontinuerligt bantats och det kommer knappast ändras om republikanerna vinner och det innebär också att ännu mindre pengar kommer finnas tillgängliga för tox-bedömningar.

Republikanerna av idag är ljusår ifrån det parti som fanns på Nixons tid då flera miljölagar och miljöskyddsverk (EPA) kom till stånd och stora arealer avsattes till nationalparker.

Vissa delstater som t ex Kalifornien går dock före och inför strängare lagar på egen hand.

Det ovan beskrivna är förstås bara en kort översikt men det är uppenbart att det finns enorma skillnader i inställning till miljöarbete mellan EU och USA. Hur ska detta hanteras i TTIP kan man fråga sig? Jag avundas inte förhandlarna…

Men REACH har inte sänkt EU:s kemiindustri (se nedan), ska TTIP ändå bli det som får oss att ta ett steg tillbaka i utvecklingen? Bara för att… ja, för vadå?

___________________________

REACH och handeln

EU:s kemiindustri har i princip fördubblat intäkterna under de senaste tjugo åren även om andelen av den globala marknaden minskat. Det beror på en utspädning då Kina och Indien drastiskt ökat sin tillverkning och även ökat sina inhemska behov. Enligt Cefic har tillväxten för EU:s kemibransch (0,6%) varit större än för den amerikanska (0,2%) under tiden 2003-2013. Det går med andra ord knappast att dra slutsatsen att de nya lagarna skulle ha sänkt EU:s industri.

Näringslivet vill gärna skylla på skatter och avgifter och alla andra utom sig själva när det ställs krav som gör att vinsterna kan påverkas. Kemiindustrin (liksom näringslivet hemma i Sverige), hyllar gärna sig själva med statistik som: kolla här, vi har ökat vår produktivitet med 2,5 % per år sedan 2001. Sanningen är att det inte hänt ett dugg på den fronten de senaste tio åren, se nedan, trots ökade vinster. Det beror på mycket men kan svårligen skyllas på skatter och avgifter.

IMHO så finns det bara ett sätt att överleva: att utvecklas och hitta nya produkter och det åstadkoms enbart genom forskning och utveckling. Även om det spenderas mycket pengar redan nu så går en allt mindre andel av vinsterna till just FoU. Även det är detsamma i Sverige generellt, aktieutdelningarna slår rekord år efter år medan investeringarna minskar. Det är förstås inte hållbart om man vill behålla ledningen, sen kan man skylla på skatter och annat hur mycket man vill.

Enligt Svenskt Näringsliv själva:

Svensk tillväxt har i högre grad än under tidigare konjunkturåterhämtningar drivits av en sysselsättningsökning snarare än produktivitetstillväxt. Vad kan då ligga bakom denna utveckling? En viktig orsak är sannolikt att investeringarna utvecklats svagt under samma period.

Miljökraven kommer knappast att minska. Även om det trollas bort i TTIP kommer inte kraven från allmänheten att försvinna. Face it! Delar av näringslivet agerar likt en cyklist som kommer till slutsatsen att minskad träning är svaret på att möta allt mer kuperade tävlingsbanor.

Visst kommer enskilda firmor att drabbas av höjda miljökrav men vem ska betala och för vad? Det är en fråga om demokrati i mina ögon. Vill vi bara vara viljelösa konsumenter som endast kan hantera en dimension (läs billigt, billigt, billigt på kort sikt) eller medborgare med en vilja att åstadkomma något? Jag återkommer i denna fråga i mitt sista inlägg i denna serie.

Hur man än vänder och vrider på det så är kostnaderna för REACH en droppe i havet jämfört med hur den lånuppblåsta finansmarknaden påverkar handeln.

”In depth studies have shown that expenses for bilateral trade rose by about 11 per cent as the consequence of the worldwide recession”

Ändå verkar de enda lösningar vi har grunda sig på att ta ytterligare lån för att skapa någon sorts konstgjord tillväxt och låta ”någon annan” ta hand om problemen …

Imorrn: exempel på hur farliga kemikalier kan behandlas i USA. Asbest -hur industrin fick frågan om hälsoriskerna att bli kontroversiella igen…