Klimatdebatten är komplex och ofta svårbegriplig – inte bara ur en teknisk synvinkel. Ett led i att försöka förstå är att det faktiskt råder ganska stora skillnader i hur vissa ser på vilka forskare som är oberoende. Jag skulle tro att de allra flesta associerar oberoendet med att man är fri från ideologiska och ekonomiska kopplingar till företag som har ekonomiska intressen i ens slutsatser.

I klimatdebatten – och miljöfrågor överlag – anser vissa dock att det är forskare vid statliga akademiska institutioner som inte är oberoende eftersom de får anslag från staten. Ett tydligt exempel kan hämtas från amerikanska miljöskyddsmyndigheten EPA. När Trump blev president utsågs Scott Pruit till dess chef. Han är en republikans politiker som fått mångmiljoner i kampanjbidrag av fossilindustrin. I sin roll som statsåklagare (om det nu heter så på svenska) i Oklahoma stämde han EPA inte mindre än 14 gånger och beskrev sig själv som ”a leading advocate against the EPA’s activist agenda.”

När han tillträdde som EPA:s chef påbörjade Pruitt arbetet med att omforma dess vetenskapliga råd. Han ansåg att forskare som fick forskningsanslag från myndigheten inte skulle få vara med i dessa råd eftersom de skulle vara jäviga. Däremot hade han inga problem med att forskare med kopplingar till de verksamheter som EPA ska reglera satt med. Andelen industrianknutna forskare i rådet ökade markant under Trumps administration.

Pruitt fick sparken för en rad oegentligheter och ersattes med Andrew Wheeler – lobbyist för kolindustrin! Han verkar ha fortsatt arbetet med att krympa det vetenskapliga rådets inflytande.

---

Under 2011 genomfördes ett forskningsprojekt på Berkley under ledning av den ”skeptiske” Richard Muller. Han skulle en gång för alla visa hur det låg till med temperaturökningen under det senaste seklet. Metodiken hyllades av Watts på den pseudoskeptiska bloggen WUWT. Han skulle dessutom acceptera resultatet från studien alldeles oavsett utgången:

”I’ve seen some of the methodology, and I’m pleased to say that their design handles many of the issues skeptics have raised and has done so in ways that are unique to the problem. And, I’m prepared to accept whatever result they produce, even if it proves my premise wrong.”

Värt att notera med tanke på oberoende forskare så såg Watts inga ”besvärande intresseproblem” när det kom till finansiering av projektet.

”That lack of strings attached to funding, plus the broad mix of people involved especially those who have previous experience in handling large data sets gives me greater confidence in the result being closer to a bona fide ground truth than anything we’ve seen yet.”

En av de mest tongivande ”skeptikerna” genom åren, Fred Singer, uttryckte samma sak. Vad de syftade på var nog att projektet var ”frikopplat” från staten. På Berkelys hemsida deklarerades dock att en stor finansiär var Koch Foundation (Koch Industries är en av de största bolagen inom fossilindustrin). Intressekonflikt?

Nu blev resultatet så här (vilket väl också visar att ekonomiska intressekonflikter inte alltid påverkar resultaten):

Men ni kan säkert gissa vad som hände med den utlovade acceptansen…

---

Och på tal om Singer. Han var hjärnan bakom bildandet av NIPCC och i dess regi skrev han boken Why Scientists Disagrree About Global Warming tillsammmans med Craig Idso och Bob Carter. Här ser vi återigen hur de anser att kopplingar till staten är ”den stora boven i dramat”:

”Rather than rely exclusively on IPCC for scientific advice, policymakers should seek out advice from independent, nongovernment organizations and scientists who are free of financial and political conflicts of interest.”

NIPCC och författarna av deras rapporter lyfts gång på gång fram som att vara just denna oberoende part. Idso har exempelvis jobbat för koljätten Peabody och har avlönats av tankesmedjor som fått enorma belopp av oljeindustrin. Även Carter och Singer har jobbat för dessa tankesmedjor och i mångt och mycket levt på dessa antiregleringsdebatter (framförallt Singer).

Oberoende? De anser säkert sig vara det men tja …

Besvärande intressekonflikter är just besvärande, men egentligen inga direkta bevis för att man begår felaktigheter. Därför är det också viktigt att påpeka att dessa skeptiker inte direkt lyckats publicera vetenskapliga artiklar som avfärdar IPCC:s slutsatser.

Det finns många liknande exempel. De ideologiska aspekterna på den här debatten går inte att bortse ifrån. Genom åren har argument om att IPCC och klimatlarmen bara är ett förtäckt sätt att införa världssocialism varit standard. Likaså att forskarna bara producerar alarmistiska data för att de ska få behålla sina statliga forskningsanslag (en imponerande internationell samordning av forskningsresultat inom en lång rad områden får man medge …)

Ibland känns det dock som att problemen med kontakterna mellan forskning och näringsliv överdrivs. Som att alla helt tappar intresset av sanning så fort de får en anställning eller beviljat forskningsanslag. Problemen finns definitivt, och det är i mina ögon stort (jag har ju själv skrivit två böcker om saken), men debatten bör ibland nyanseras kan jag tycka. Just detta blir svårt när man lyfter fram exempel på exempel på bevisade fall som mest kan liknas vid korruption.

Jaja, det var några tankar som dök upp efter att ha läst denna artikel: How US chemical industry lobbying and cash defeated regulation in Trump era | Pollution | The Guardian handlar mycket om flourerade kemikalier och hur regleringar av utsläppen har motarbetats:

”Senate armed forces committee member Thom Tillis cast the deciding vote against it, and within days he received $4,000 in donations from DuPont and Honeywell.”