… släpps den.
Kategori: Manus
Vårtecken och nya provtryck
Helt galet. För bara några månader sedan hade jag endast lyckat se duvhök (min favvofågel) när den hastigt svept förbi. Nu har jag hittat ett bo och idag lyckades jag till och med fota en parning. Snacka om vårtecken 🙂
Och så har jag beställt provtryck för Tvivel, ganska nöjd med utseendet faktiskt 🙂

Känslan att hålla sin egna bok i handen

Fick ett litet paket idag. Två ex av min Det som blir över från Publit. Mycket nöjd måste jag säga, men kommer nog göra en lätt justering i inlagans nedermarginal. Funderar också på att minska fontstorleken en aning.
Men först borde man väl bestämma sig för vilken variant jag ska ge ut, inbunden, pocket eller mjukband som här … Oavsett vilket så är det en härlig känsla att hålla i en bok man skrivit själv 🙂
Bizarro, böcker och hökar
Senaste veckorna har varit som att leva i ett Bizarro-magasin. Helt overkliga byråkratiska förvecklingar som får en att undra varför man finns till … känslor som blir magnituder värre när man samtidigt fallit in i årets pollen-koma.
Ett par dagar med snö/regn har ju gjort det en aning lättare även om jobb-byråkratin inte är över ännu. Bara för att komma till skott med någonting har jag fixat klart och beställt provtryck av Det som blir över från Publit (Print-on-Demand). Valde mjukband i A5-format. Tänkt utgivningsdatum är i augusti då det blir elva år sedan den miljökatastrof boken handlar om ägde rum. Planen är att trycka upp en upplaga och inte gå via Publit (mer än med e-boken) men var som sagt tvungen att göra något konkret för att inte explodera … eller snarare implodera.

Var ute och gick i snålblåsten idag för att lapa lite energi och så hände det. Hörde ett kackel, trodde först det var en spillkråka men det visade sig vara en duvhök. Först hannen, sedan kom även den större honan (klicka på bilderna nedan). Den blicken … Min absoluta favoritfågel och det är inte lätt att fota dem. Vardagsspänning så det förslår för en fågelnörd…
Ny bok på g -publiceringstankar
Det blev många turer innan den här historien landade. För ett antal år sedan skrev jag första versionen av Det som blir över; det som först skulle bli en skräckis gled över i att bli en politisk thriller. Eller det var vad jag ansåg just då. Kommer ihåg att jag faktiskt tyckte den var ganska bra och skickade också iväg den till lektör. Fick en bra och konstruktiv sågning av Leffe på skrivsidan.com som ändå inte fick mig att börja gråta (det var först när jag långt senare läste om den jag upptäckte exakt hur dålig den var jag började gråta 😉 ).
Jobbade om den totalt på en distanskurs på Ölands Folkhögskola, skickade sedan in den till ett otal förlag, fick mer än standardsvar från flera och var snubblande nära att bli antagen på Harper Collins, men beroende på vad de redan beslutat ge ut så fick den ändå nobben. Och nu är jag i samma sits som de allra flesta författar-wanna-be’sen hamnar i: Vad göra nu då? Skriva om och försöka igen, lägga ner eller ge ut själv?
Efter allt jobb som jag lagt ner känns det surt att bara låta den ligga och jag har ingen lust att börja karva i den och harva runt med samma projekt igen. Då återstår att ge ut den själv och det finns ganska många alternativ.
Hybridförlag
I takt med att självpubliceringen ökat dramatiskt har också tjänster för detta vuxit som svampar ur marken. Ett alternativ som jag tyckte lät tilltalande är hybridförlagen som i princip går ut på att jag själv betalar för att få boken utgiven, hybridförlaget gör alltså allt det där som vanliga förlag gör och sköter också distribution och kontakt med bokhandlare etcetera. I slutänden får jag större delen av vinsten än på vanligt förlag (typ 70-80%, medan det ligger på 50% och neråt på vanliga förlag).
Men det är inte gratis. Blivit erbjuden att publicera via ett av dessa förlag och prislappen hamnade på 50 000:- plus tryckkostnader (tror det rör sig om tjugotusen för tusen böcker eller så). Ingen summa jag känner att jag har råd med, särskilt med tanke på att det går att köpa in redaktörsjobb från proffs jag litar på för tiotusen spänn, omslag kan jag göra själv, sättning av inlaga finns det program för (har även gjort det själv i In-Design tidigare), smälla upp en hemsida för boken fixar jag också själv. Det mesta av reklamarbetet förväntas man själv stå för om jag fattat det rätt (det krävs visserligen en ganska stor insats vad det gäller den biten på vanliga förlag också för en okändis som jag …). En rimlig målsättning är att få det att gå jämt ut ekonomiskt var beskedet. Hmm …
Lektörsarbetet anser jag att jag fått på kursen jag gick och redaktörsjobbet har jag redan fått gratis av en vän (även om ingen av dem läst det nya slutet, har precis slaktat +30 A4-sidor). Förmodligen inte lika proffsigt som det blivit på ett riktigt förlag förstås men ändå … Kort sagt, det är för mycket pengar för min del.
Egenutgivning
Återstår egenutgivning och det finns en hel uppsjö att välja mellan. Min senaste bok, Minotauros Tårar, gav jag ut på Publit, ett Print-On-Demand (POD) -företag som betyder att en bok trycks först när den är beställd. Är förstås fördelaktigt då man slipper trycka upp en stor upplaga som man kanske inte får såld. Nackdelen är att det är dyrt, för en pocket på 300 sidor är produktionskostnaden cirka femtio kronor och standardpriset bokhandlarna köper in en pocket för är 35 kronor minus rabatter (i princip obligatoriska vad jag förstår). Med andra ord, POD diskvalificerar en från att hamna i bokhandlarna (även om jag är övertygad om att POD kommer vara det dominerande inom en ganska snar framtid).
Men ska man då inte satsa på sin dröm och trycka upp en större upplaga i Polen eller liknande för att få ner styckekostnaden? Kanske, men det är knappast min min dröm att förhandla priser och tjata på bokhandlare och sköta distribution osv. Visst behöver man utmana sina rädslor för att utvecklas men ibland får man inse att ett en klippa helt enkelt är för brant för just det tillfället och kanske komma tillbaka när man är i form för det. Jag har tidigare gått så långt att jag haft möte med tillverkare för en ”uppfinning” under en tid när jag var mentalt kraschad och det blev bara pannkaka av alltihop. Istället för att peppa upp mig fick det mig bara att sjunka djupare i kvicksanden. Att hålla fast vid en dröm/ett mål för länge är bara idiotiskt och får en att missa annat som finns längs vägen.
Så vad blir det då?
Jag har bestämt mig för att ge ut Det som blir över som en e-bok i första hand (det är väl ändå framtiden, va?). Men känslan att hålla sin egna bok handen är faktiskt ganska najs, så det kommer bli en POD-version också. Om inget oförutsett händer blir det via Publit eftersom jag redan har en bok där och jag har inget att klaga på hos dem, tvärtom, de var väldigt tillmötesgående när jag ville göra en ändring som egentligen inte ingick i priset så att säga.
Jag har precis avslutat redigeringsjobbet, leker nu med omslag och ska fixa lite baksidetexter och så vidare. Men det är på gång … Men däremellan tänkte jag ta lite semester i Mexiko de närmsta två veckorna, fridykning med valhajar med I Am Water. Extaaaas!!! 🙂
Här är förresten några utkast till omslag (e-bokvarianten), vad tycks? Det handlar om efterspelet till en av de största miljöskandalerna genom tiderna med hundratusen skadade och femton döda. Boken är helt fiktiv men alla miljöbrott är hämtade ur verkligheten. Det har även förgreningar upp till Norden, i min bok i Sverige men i verkligheten var det Norge. Lär bli fler varianter, inte helt nöjd men kul att leka 🙂
Klicka på bild för att se bättre …
Manusinskick
Hm, kan man få träningsvärk i hjärnan? Känns i alla fall så… Redigerat klart och skickat in mitt manus Tvivel till några förlag. En lätt masochistisk process om jag ska vara ärlig, klart man hoppas men jag kan sakna den naiva känslan jag hade första gången… Nu är jag mer realist, men hoppas förstås att åtminstone någon ska tycka som min lektör gjorde 🙂

Svar från lektör …
Jaha, jag som bäst höll på att vara så där sexigt bitter och tycka att hela världen var emot mig och att jag aldrig skulle skriva något mer efter senaste refuseringen (som kom på målsnöret). Och så det här!? Kan man inte få tjura i fred?
Fick svar från lektör angående mitt dokumentära manus med nuvarande arbetsnamn ”Tvivel” som handlar om debatten i flera miljöfrågor.
”… det är ett riktigt välskrivet och intressant manus och marknadsmässigheten går nog inte att underskatta. Det ligger helt rätt i tiden. Många som skriver den här typen av böcker ger en rätt hafsig känsla i sitt researcharbete, det gör inte du. Det känns relevant, genomtänkt, välunderbyggt och kunnigt. Hur bra som helst, jag kan inte se att det här inte skulle antas av något seriöst förlag och det är bara att gratulera till att du har skrivit en så bra och intressant bok!”
Jante flew away 🙂
Allvarligt talat, så jädra skönt att få en sådan respons från en professionell bedömare. Jag vet inte hur många timmar jag lagt ner på research, jag har skrivit på det här från och till under flera år innan jag hittade en bra röd tråd i ”storyn”. En svårighet har också varit att låta bli att stapla för mycket fakta på varandra och att plocka bort saker som egentligen inte är relevanta för berättelsen även om de är tokintressanta i sig. Att få det läsbart helt enkelt. Jag tror att alla författare brottas med tron på det man skriver lite då och då, jag gör det definitivt. Kul att det uppenbarligen funkar (men jag tänker fortfarande vara lite bitter angående förlagskontrakt tills jag har det i handen, så det så 😉 ).
Har anlitat Caroline Grimwalker på skrivsidan.com , hon är själv författare, spökskrivare, lektör (och pokémonjägare). Nu var det förstås inte bara ovanstående kommentar jag fick utan även en del konkreta förbättringsförslag och språkliga tips liksom redigering av de första sidorna (ett helt annat uppdrag än att lektörläsa).
Jag har anlitat både Caroline och hennes make Leffe som lektörer och kan rekommendera dem bägge (Leffe läste och sågade (med rätta) mitt manus Det som blir över för ett antal år sedan, men han gjorde det på ett bra sätt och jag tog till mig en hel del av hans kommentarer och arbetade om det radikalt. Det manuset gick vidare för lektörläsning hos både Piratförlaget och Harper Collins).
Bra konstruktiv kritik och mycket snabbt svar.
Och hoppsan, så var de helt plötsligt var det kul att hoppa in i manuset och redigera igen 🙂

Ooops I did it again…
Sådär, då var senaste manuset skickat till lektör för översyn. Sakprosa den här gången efter tre skönlitterära alster, men å andra sidan skriver jag faktabaserade saker på jobbet hela tiden. Tyvärr skickade jag in det till en del förlag redan för ett år sedan trots att det var inte i rätt skick för det (märkte jag i senaste redigeringsrundan…). När ska man lära sig?
Jaja, gjort är gjort.
Kan sakna den där naiva känslan jag hade efter första manuset (Själseld) men numera har jag tyvärr inte längre särskilt stora illusioner om att bli antagen av något förlag (jaaa, jag tänker vara bitter någon vecka till 🙂 ). Kommer förstås ändå försöka och vill göra något av det med tanke på all tid jag lagt ner (och naturligtvis tycker jag ämnet är viktigt). Efter ett tag blir man själv blind för det man skrivit och därför blir det nu lektörsläsning, känns som en nödvändighet för att få en objektiv bedömning.
Kommer i vilket fall bli Print On Demand på eget förlag även om det inte är det jag vill. Men oavsett vad det nu blir ångrar jag inte att jag skrivit manuset trots all möda jag lagt ner. Många timmars research har det blivit och även om jag dissat en mängd referenser blev det ändå upp mot femhundra referenser ändå … men jag tycker ju det är intressant 🙂 Kommer förmodligen rensa bort några, en utmaning med att skriva faktabaserat är att undgå att stapla fakta istället för att sålla och skapa flyt i texten, vi får väl se vad lektören säger…).
Men det är lite som Ironman, väl i målfållan är det inget av alla träningspassen man ångrar direkt… Och att hålla sin egna bok i handen är en speciell känsla.
Inte bestämt någon titel ännu men som vanligt brukar jag leka lite omslagsritning när jag är ”klar”.

Samtalet som aldrig kom…
För en månad sedan fick jag mejl från Harper Collins, ett av världens största bokförlag, att de fått tillbaka mitt manus Det som bli över från sin externa lektör med ”ett mycket positivt omdöme”. Nu skulle de överlägga internt om de ville gå vidare. Men jag var ”prio ett” och inom några veckor skulle jag få veta.
Som författarwannabe är jag ganska luttrad och räknade inte med att det skulle gå vägen men självklart började det bubbla i kroppen av hopp ändå. Varje gång telefonen lät ryckte jag till men det glada beskedet kom aldrig. Det bidde inget den här gången heller, enligt uppgift inte eftersom den var dålig utan att den inte passade in i utgivningen:
”Det beror inte på kvaliteten – inte alls! – utan bara på vilken typ av bok det är och vad vi redan har fattat beslut om att ge ut.
”Jag tror att du kan hitta ett annat förlag som vill ge ut din bok, den är så pass aktuell, intressant och välskriven.”
Jag vill i alla fall ge en eloge till Harper Collins för deras sätt att kommunicera vad manuset låg ”längs vägen”. Uppskattades.
Men det går förstås inte komma ifrån att jag blev otroligt besviken och de välbekanta frågorna om det verkligen är värt att hålla på kom som ett brev på posten. Alla mina tre manus har gått vidare hos åtminstone ett par av de ”stora förlagen” och fått liknande kommentarer som ovan från flera. Minotauros Tårar som jag till slut gav ut själv var bland de fem finalisterna i Selmapriset och jag har fått bra kritik på mina tidigare två som trots allt finns att köpa. Så visst har jag fått kvitto på att jag kan skriva och visst borde ”jag se det från den positiva sidan”…
Men ändå, jag brukar skoja om hur jag glassar i livet eftersom jag har fått möjligheten att gå ner i arbetstid för att kunna skriva. Sanningen är att jag lägger ner rätt mycket tid och kraft på att skriva, visst är det skoj men långt ifrån alltid. Lite som en läxa som alltid hänger över en. På gott och ont. Hur länge är det värt att jobba nästan heltid med något, i princip alldeles gratis, utan att det leder till något?
Jag har inga illusioner om att bli en storsäljare bara för att ett av mina manus skulle råka bli antaget, men bara det att uppleva något nytt, få nya erfarenheter. Att få skriva på riktigt så att säga. Att få bekräftelse (något annat vore att ljuga). Men jag är ju inte ensam om det, förlagen blir alldeles dränkta av manus. Så vi får väl se vad som händer…
Svenska politiker i hormonstinn kemikaliestrid
Jag misstänker att det ibland kan vara tröstlöst att vara politiker, oavsett vad man säger eller gör kommer någon tycka att man är en idiot. Och så finns det ju de som sliter i det tysta. Här får ni en rykande aktuell historia om fulspelet bakom kulisserna i EU och där Sverige spelar en huvudroll. Till de inblandade svenska EU-politikerna, jag vet inte vilka ni är, men stå på er!!!
(det är ett, något styckat, utdrag ur en av mina pågående manus och inte helt redigerat ännu. Kommentera gärna om det funkar att läsa eller inte..?)

Bild från Kathmandu får symbolisera skitgöra 😉
År 2013 gav WHO ut rapporten ”State of the Science of Endocrine Disrupting Chemicals 2012”[1] om hormonstörande kemikalier där Åke Bergman, professor i miljökemi vid Stockholms Universitet varit den som lett arbetet. Slutsatserna från den var att många sjukdomar som uppstår på grund av fel i hormonregleringen ökar stadigt (olika typer av cancer, diabetes typ 2 har mer än fördubblats sedan 1980, spermakvaliteten sjunker och genitala missbildningar hos unga pojkar ökar mm mm). Ökningarna är så pass kraftiga att genetiska skillnader inte kan förklara dem.
Ett problem med den här typen av kemikalier är att de kan vara verksamma vid extremt små doser och att de inte alltid uppvisar en normal dos-respons-kurva, det vill säga en högre dos ger inte alltid en större skadlig verkan, ibland kan det till och med ge den raka motsatta effekten i kroppen.

TCDD (”dioxin”)
Det är i alla fall vad många forskare hävdar även om frågan är kontroversiell då det skulle innebära att dagens sätt att riskbedöma kemikalier inte fungerar, eftersom det då ofta sätts en lägsta exponeringsgräns som anses vara säker (Dan Fagin, Toxicology: The Learning Curve, Nature 24 October 2012). Idag finns många av dessa kemikalier i maten vi äter men då i ytterst små mängder, ibland kanske tusen gånger under de gränsvärden som satts utifrån vad toxstudier säger är säkert. I vissa fall skulle dessa gränser alltså inte längre gå att lita på. Det kan då bli kontroversiellt av en annan anledning, flera av dessa kemikalier produceras i stora kvantiteter och vid en eventuell reglering av dem skulle många kemikalieproducenter få se sina inkomster dala.
EU upprättade 2009 en förordning med avsikt att kunna reglera denna typ av kemikalier och i den ingick att kommissionen skulle ta fram ett förslag på vilka vetenskapliga kriterier som skulle gälla för att ett ämne kunde klassas som hormonstörande. De fick fyra år på sig och förslaget skulle vara klart senast i december 2013.
Men det gick som det brukar göra i den i den här typen av frågor, det drog ut på tiden och inkluderar mängder med märkliga turer. Journalister på Le Monde och Environmental Health News har dokumenterat det ljusskygga spelet bakom kulisserna som mycket kretsar runt ett topphemligt dokument som förvarats i ett bevakat rum långt in bland EU-kommissionens vindlande korridorer. Endast ett fyrtiotal tjänstemän har haft tillgång till rummet men då utan mobiltelefon och att kopiera något var förstås uteslutet. Det ingick även en visitation på vägen ut, vilket innebär att rapporten varit mer övervakad än dokumenten om TTIP-handelsavtalet med USA.
Men tillbaka till kommissionens arbete med att ta fram kriterier för hormonstörande ämnen. Tiden gick och slutdatumet i 2013 närmade sig och en draft av ett arbetsdokument från denna process läckte ut och en mindre storm av lobbyaktiviteter bröt ut, främst organiserat av European Crop Protection Association and European Chemical Industry Council men inkluderade även jättekoncernerna Bayer, BASF och Syngenta. De krävde att en konsekvensanalys över vilka kostnader det skulle innebära gjordes innan några beslut fattades. Men det var tydligt deklarerat att lagen inte var tänkt att ta hänsyn till sådana ekonomiska överväganden.
Samtidigt skrev arton vetenskapsmän en artikel som kritiserade de nya planerna som ”stred mot sunt förnuft” och att de redan existerande toxikologiska bedömningsrutinerna var fullt tillräckliga. Att ändra på dem skulle få stora ekonomiska följder, vilket, enligt dem, var helt i onödan eftersom det inte fanns någon vetenskaplig grund för att stödja en ändring.
Artikeln fick fyrtioen forskare på hormonstörande ämnen att reagera och de författade en motartikel, bland undertecknarna fanns Åke Bergman, professor vid Stockholms Universitet. Senare kom ytterligare en artikel, publicerad i tidskriften Endocrinology, som gav understöd till Bergman och kompani, den här gången var artikeln undertecknad av hundrafyra forskare inom ämnet. För att ytterligare fördjupa kontroversen publicerade den oberoende och icke-vinstdrivande organisationen Environmental Health News bevis för att sjutton av de arton som skrivit under den första artikeln som kritiserade de planerade lagförändringarna hade band till den kemiska industrin genom att de fått forskningsanslag, jobbat som konsult åt dem eller liknande.
Men lobbyaktionerna gav resultat och till slut gick kommissionen med på att en konsekvensanalys trots allt skulle göras, och det är denna konsekvensanalysrapport som vaktades så nogsamt inne i EU-kommissionens domäner. The Impact Assessment Report.
Tiden gick men något förslag från kommissionen kom aldrig eftersom de skulle färdigställa konsekvensanalysen innan de lade något förslag. Till slut stämde Sverige kommissionen för att ha brutit mot förordningen med sin passivitet. En aktion som fick stöd av Franskrike, Danmark, Finland och Nederländerna, men inte nog med det, även Europaparlamentet och Europarådet ställde sig på Sveriges sida i frågan, en minst sagt ovanlig situation. Och domen löd enligt ett pressmeddelande i december 2015, (två år efter det att den ursprunliga tidsplanen löpt ut):
”Tribunalen drar följaktligen slutsatsen att kommissionen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt förordning nr 528/2012 genom att inte anta delegerade akter för att närmare ange vetenskapliga kriterier för att fastställa hormonstörande egenskaper.”
Till sitt försvar hänvisade Kommissionen framförallt till att konsekvensanalysen inte var klar men även det argumentet avfärdades av rätten, det fanns inget i den gällande förordningen som sade att en sådan skulle göras. Men samma dag som domen kom uttalade sig EU-kommissionären Vytenis Andriukaitis att rapporten skulle tas fram ändå, vilket skapade en mindre storm i EU-parlamentet och flera skrev brev till kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker men det fick ingen som helst effekt.
Till slut skrev även parlamentets president, Martin Schulz, till Juncker i mitten på januari och sade att dröjsmålet var oacceptabelt och att fortsätta utfärdandet av konsekvensanalysen stred mot lagen. Men varken det eller hans andra brev som skickades i mars 2016 gjorde någon verkan. Sverige har försökt stöta på ytterligare och i ett brev daterat 13 maj 2016 påmindes kommissionen om att domstolen förbjudit användandet av ekonomiska överväganden för att fastställa de hormonstörande kriterierna.

Sopig hantering av EU? Bilden har egentligen inget med artikeln att göra 🙂
I ett försök att reda ut den polariserade debatten och komma fram till ett sätt att fastställa de vetenskapliga riktilinjerna samlades ett drygt tjugotal forskare i Berlin. Det upprättades ett konsensus-dokument om detta i mitten av april 2016 där behovet av mer forskning och undersökningar av låg-dos-effekter underströks.
Men det dröjde inte länge innan det blev känt att ett annat möte ägt rum mellan Vytenis Andriukaitis, det vill säga EU-kommissionären med ansvar för hälsa och livsmedelssäkerhet, och sju forskare som nu hävdade nu att det inte fanns vetenskapliga belägg för att ändra gällande praxis för toxikologiska bedömningar av hormonstörande ämnen. Det var mindre än en månad sedan konsensus-dokumentet upprättats i Berlin.
En springande punkt i motsättningarna är, förutom konsekvensanalysen, frågan om lagen ska ta hänsyn till fara eller risk. Majoriteten av dem som kämpar för en strängare kemikalielagstiftning menar att det är en kemikalies ”inneboende” egenskaper att orsaka sjukdomar eller annan skada som ska avgöra hur den ska regleras. Kort sagt, det är hur farlig en kemikalie är som ska bestämma om den ska förbjudas. Andra, vilket inkluderar i prinicp alla industriorganisationer, vill däremot att det är risken för att kemikalien ska orsaka sjukdom eller skada är det som ska tas hänsyn till. Det vill säga, en farlig kemikalie ska kunna användas så länge risken för att allmänheten exponeras för farligt höga nivåer är tillräckligt låg. Det var en infekterad fråga redan under framtagandet av REACH-lagstiftingen, se senare kapitel, och det har inte ändrats. Men frågan blir om möjligt än knivigare vad det gäller hormonstörande ämnen för är det risken som ska utvärderas så krävs det mängder med information om bland annat hur olika människor exponeras. Likaså krävs det att man kan sätta en lägsta gräns för vad som är en acceptabel nivå att exponeras för. Mycket av den informationen saknas för ett närmast oändligt antal kemikalier idag.

Rörigt?
Definitivt, det enda som är klart i den här soppan är att sista ordet inte är sagt ännu. Konsekvensanalysen sägs ska bli officiell inom kort, vi får se om den tar hänsyn till samhällets kostnader för hormonstörande ämnen, en beräkning gjord av forskare på Utrechts universitet kom fram till att inom EU rör sig om 46-288 miljarder euro per år.