Etikett: DICE

Kapitel 13 – Ekonomiska modeller

Den Av Mathsi Uncategorized4 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar till kapitlen.
Föregående kapitel.

SBB, ägt av den före detta socialdemokratiska politikern Ilija Batjlan, köpte 2020 en lagerlokal av ett kommunalt bolag i Trollhättan. Kostnad: 41,5 miljoner. Samma dag såldes lokalen vidare till Odd Molly vars huvudägare var Ilija Batjlan. Och plötsligt, bara 24 timmar efter affären, värderades lagerlokalen till 97 miljoner kronor.[1]

År 2015 införde Obama Clean Power Plan som skulle få ner kraftverkens utsläpp av växthusgaser. Motivering? Nyttan skulle vida överstiga kostnaden för införandet.

Två år senare avskaffade Trumpadministrationen samma lag. Motivering? Kostnaden skulle vida överstiga nyttan.

I inget av ovanstående fall hade något förändrats i den fysiska verkligheten, lite hårdraget handlade det i princip bara om ändrade värderingar.

Om man bortser från de tekniska svårigheterna med att fasa ut fossila bränslen handlar argumenten för att inte åtgärda utsläppen framförallt om ekonomi. Forskning, utveckling och omställning kostar pengar. Politiska åtgärder innebär prioriteringar och naturligtvis är ekonomin en hörnsten i sådana beslut vare sig vi vill det eller inte. Men hur beräknar man kostnaden för något vars effekter hundra år fram i tiden är svårbestämda?

Inom klimatarbetet används här begreppet the social cost of carbon (SCC). Det är en uppskattning av hur mycket skada ett ton koldioxidutsläpp orsakar på lång sikt under ett givet år. Det uttrycks normalt i dollar och beräknas genom ekonomiska klimatmodeller.

Obama-administrationen beräknade SCC till cirka 45 dollar år 2020. Trump-administrationen fick däremot kostnaden till en tiopotens lägre siffra, max sex dollar. Den stora skillnaden beror framförallt på två saker. Obama använde en global skadekostnad, koldioxidens effekt drabbar ju hela världen oavsett vilket land som släpper ut det. Trump använde istället kostnaden för enbart USA. Den största posten handlar dock om vad som kallas diskonteringsränta (discount rate). Begreppet beskriver hur mycket det är värt för oss idag att förhindra skador som förväntas uppstå i framtiden.

Små skillnader i denna storhet kan ge en enorm effekt på slutresultatet. Anta att skadorna från klimatförändringarna motsvarar 1 biljon dollar år 2100. Med en diskonteringsränta på 3 procent skulle det vara värt 86 miljarder dollar för oss idag för att förhindra dessa skador. Detta var Obama-administrationens centrala värde och Trump-administrationens låga värde.

Om man istället använder 7 procent (Trumps övre gräns), skulle värdet av att förhindra framtida kostnader motsvara 4 miljarder dollar. En enorm skillnad alltså. Använder man en hög diskonteringsränta, ges våra handlingar i dag en liten vikt vid kostnad-nytta-analyser.[2]

Debatten om vilket värde som ska användas har gått hög under lång tid. Onekligen blir den aldrig helt objektiv, även etiska aspekter spelar in. Ekonomen William Nordhaus var en pionjär i arbetet med att beräkna klimatförändringarnas ekonomiska påverkan på samhället. Han tilldelades också Ekonomipriset till Nobels minne 2018.

Diskonteringsproblematiken har varit central i kritiken mot Nordhaus ekonomiska klimatmodell Dynamic Integrated Climate-Economy model (DICE) som länge haft stort inflytande på debatten. Resultaten har också haft en central plats i IPCC:s rapporter (delrapporterna 2 och 3). Men det är inte enbart detta som ligger bakom kritiken.

Ibland kan man faktiskt undra om vissa tongivande klimatdebattörer pratar om samma planet. En stor majoritet av ”forskarkåren” anser att vi ska göra allt för att hålla temperaturökningen (åtminstone) under 2 °C till år 2100 på grund av de potentiella riskerna med att inte göra det. Nordhaus kom med hjälp av sin modell istället fram till att 3,5 °C vore ett mer kostnadseffektivt mål att sikta på.[3]

Som berättats tidigare uppgav Bjørn Lomborg i en artikel så sent som 2020 att siktet borde vara inställt på 3,75 °C. Också det är baserat på resultat från bland annat Nordhaus ekonomiska modell DICE.[4] Enligt de modeller Lomborg har använt (tre olika) skulle en temperaturökning på 2 °C bara innebära ett tapp i BNP på cirka 2–4 procent. Inget osäkerhetsintervall anges heller för resultaten från de olika modellerna. Samma modeller visar i hans artikel att en temperaturökning på hela 6 °C bara skulle minska världens BNP mellan ungefär 3–8 procent – en temperatur som de flesta naturvetenskapliga forskare beskriver som en total katastrof.

(Jag kan inte hjälpa det, men bara det faktum att påverkan på BNP redovisas ända upp till 8 °C uppvärmning ger intrycket att Lomborg inte ens funderat på innebörden av siffrorna som spottas ur modellen.)

En person kan alltså, något överdrivet, ha kunnat påstå att 4 °C uppvärmning är nära det optimala målet och hänvisa till IPCC, medan en annan samtidigt säger att 4 °C är ett katastrofalt scenario och också hänvisa till IPCC. Och båda skulle ha rätt. De hänvisar bara till olika avsnitt och olika delrapporter.

Ovanstående visar återigen hur viktigt det är att veta vad som ligger bakom statistik och inte bara jämföra siffror rakt av som någon sorts objektiv sanning.

För att sätta temperaturerna i ett sammanhang: Vår civilisation har utvecklats under de senaste 10 000 åren. Då har både temperatur och havsnivåer legat på relativt stabila nivåer även om det svängt upp och ner en del, inte minst regionalt. Efter nuvarande temperaturökning på drygt en grad sedan förindustriell tid, befinner vi oss i paritet med den temperatur som rådde under den interglaciala perioden Eem för 130 000 år sedan. Havsnivån var då åtminstone 4–6 meter högre än idag.

Enligt IPCC:s senaste rapport anges att koldioxidhalterna under Pliocene (några miljoner år tillbaka) låg mellan 360-420 ppm (vi har nyligen passerat 420 ppm-gränsen) och då rådde temperaturer på 2,5-4 °C över den som uppmättes 1850-1900. Och havsnivåerna nådde 5-25 meter över dagens nivåer. Det tar förstås tid innan polarisarna smälter men ändå.

Lomborg pratar alltså om ett ekonomiskt optimum på nästan 4 °C högre temperatur än den förindustriella. Det är långt utanför vad homo sapiens någonsin varit i närheten av. Bara detta borde väl få vem som helst att fundera på hur användbara dessa BNP-beräkningar är som beslutsunderlag för vad vi borde göra?

Men det är inte alla ekonomer som hyllar de modeller som beskrivits ovan. Joseph Stiglitz, även han ”Nobelprisbelönad” i ekonomi uttalade sig om Nordhaus modell:

”[Den] är så allvarligt felaktig att det inte bör tas på allvar […] Faktum är att det är farligt eftersom vi inte har någon annan planet vi kan åka till om vi förstör det här. Budskapet han har förmedlat är dumdristigt.”[5]

Ekonomiprofessor Steve Keen är en av dem som hårdast kritiserat Nordhaus arbete.[6] Han menar att de ekonomer som nästan helt har dominerat bidragen till IPCC-rapporterna under de senaste decennierna anammar den så kallade neoklassiska ekonomin.

Enligt Keen bygger DICE-modellen på att 90 procent av de aktiviteter som ingår i BNP-beräkningarna inte alls kommer påverkas av klimatförändringarna. Thomas Schelling, även han en ”Nobelpris”-belönad ekonom, flitigt anlitad av Lomborgs tankesmedja medan han levde (gick bort 2016), resonerade på samma sätt. Visserligen är citatet nedan från 1990-talet men uppenbarligen lever det kvar än idag enligt Keen:

”I dag produceras väldigt lite av vår bruttonationalprodukt utomhus som gör det känsligt för klimatförändringar. Jord- och skogsbruket står för mindre än 3 procent av BNP, väldigt lite annat påverkas i någon högre grad.”[7]

Saker som inte inkluderas gäller tillverkningsindustri, gruvdrift, transport, kommunikation, finans, försäkring och fastigheter (kustnära borträknat), detalj- och grossisthandel och statliga tjänster. Vidare bygger modellen på en korrelation mellan länders BNP och deras medeltemperatur. Ett samband som är svagt men som ändå används för att för att beräkna hur en framtida uppvärmning påverkar BNP. Det är dock långt ifrån självklart att denna korrelation säger något om vad som händer med BNP när medeltemperaturen förändras i ett land över tid.

Det är i mina, och många andras, ögon anmärkningsvärda antaganden och kan kanske ge ännu en fingervisning om tillförlitligheten i den här typen av beräkningar. Problemet är att dessa resultat ofta används som mer säkerställd fakta än de naturvetenskapliga empiriska studier som finns och argument för att vi inte behöver minska utsläppen alls.

Ekonomiprofessor Robert Pindyck dömer också ut de ekonomiska klimatmodellernas skadefunktion, här sammanfattningen från en av hans vetenskapligt publicerade artiklar:

”Klimatförändringspolicy: Vad berättar modellerna för oss?

Väldigt lite. En uppsjö av integrerade bedömningsmodeller (IAM) har konstruerats och används för att uppskatta den sociala kostnaden för kol (SCC) och utvärdera olika politiska alternativ. Dessa modeller har avgörande brister som gör dem nästan värdelösa som verktyg för policyanalys: vissa indata (t.ex. diskonteringsräntan) är godtyckliga, men har enorma effekter på SCC-uppskattningarna som modellerna producerar; modellernas beskrivningar av effekterna av klimatförändringarna är helt ad hoc, utan några teoretiska eller empiriska fundament; och modellerna kan inte berätta något om den viktigaste drivkraften för den SCC, möjligheten till ett katastrofalt klimatutfall.”[8]

Som med data från alla modeller av verkligheten (det vill säga all vetenskap) är siffror inte bara att blint acceptera som fakta utan vidare. Man bör veta vad som ligger bakom för att data ska kunna appliceras på ett förnuftigt sätt. Alla modeller har sina fel och brister, det gäller även de fysikaliska klimatmodellerna, men de bygger på en uppsjö av observationer och empiriskt bekräftad fysik och är alltså väsensskilda från vad som beskrivits ovan.

Du kan själv ladda ner DICE-modellen och köra på din egen dator. De stora globala fysikaliska klimatmodeller som ofta refereras till (general circulation models, GCM) består av en enorm mängd kod och simuleringarna körs på superdatorer men kan ändå ta månader att köra.

(Ovanstående kapitel ska inte ses som en fullständig genomgång av klimatekonomin. Självklart måste ekonomin tas i beaktande men frågan är på vilket sätt dessa siffror används i riskutvärderingar. Det går inte att backa tillbaka från gjorda utsläpp. Det finns ingen ångerperiod. Och som synes, det är inte mina åsikter jag redovisat utan de från professorer i ekonomi och de för fram saklig kritik.)

Nästa kapitel ->>

[1] Cervenka, Anderas, Girig-Sverige, Natur & Kultur, 2022 ISBN 978-91-27-17617-1

[2] The Center on Global Energy Policy, Trump vs. Obama on the Social Cost of Carbon–and Why It Matters 2017-11-15 https://www.energypolicy.columbia.edu/publications/trump-vs-obama-social-cost-carbon-and-why-it-matters/

[3] Hänsel, M.C., Drupp, M.A., Johansson, D.J.A. et al. Climate economics support for the UN climate targets. Nat. Clim. Chang. 10, 781–789 (2020). https://doi.org/10.1038/s41558-020-0833-x

[4] Lomborg, B. Welfare in the 21st century: Increasing development, reducing inequality, the impact of climate change, and the cost of climate policies, Technological Forecasting and Social Change, 2020, Volume 156, ,119981, https://doi.org/10.1016/j.techfore.2020.119981

[5] Hood, Marlowe, Climate economics Nobel may do more harm than good, Phys.org, 2020-07-06 https://phys.org/news/2020-07-climate-economics-nobel-good.html

[6] Keen, S. The appallingly bad neoclassical economics of climate change. Globalizations: 2020, doi:10.1080/14747731.2020.1807856

[7] Schelling, Thomas, Some Economics of Global Warming, 1992, https://sedac.ciesin.columbia.edu/mva/iamcc.tg/articles/SC1992/SC1992.html

[8] Pindyck, Robert S. 2013. ”Climate Change Policy: What Do the Models Tell Us?” Journal of Economic Literature, 51 (3): 860-72. DOI: 10.1257/jel.51.3.860

Klimat – ekonomi – Lomborg – Tol

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized19 kommentarer

Så, den danske statsvetaren Bjørn Lomborg har publicerat en ny artikel. Och precis som vanligt svallar känslorna – Lomborg har nämligen varit på kollisionskurs med större delen av det ”klimatvetenskapliga samfundet” alltsedan han skapade en hätsk miljödebatt i Danmark 1998. I artikeln kommer han (återigen) till slutsatsen att klimatförändringarna visserligen är ett problem som måste hanteras, men att de negativa konsekvenserna kommer vara marginella även om vi inte gör något åt saken.

Ibland kan man undra om vissa tongivande klimatdebattörer verkligen pratar om samma saker. En snudd på enig forskarkår anser att vi ska göra allt för att hålla temperaturökningen under 2°C till år 2100 (=Parisavtalet) på grund av de potentiella riskerna med att inte göra det. Lomborg menar dock att 3,75°C är ett bättre och mer kostnadseffektivt mål. Vi kommer vara rikare framöver och kan lägga pengar på åtgärder då. Nordhaus, belönad med ekonomipriset till Nobels minne, tyckte 3,5°C var ett bra mål med samma argument.

Men de ekonomiska modellerna de hänvisar till bygger på rätt anmärkningsvärda antaganden! Lomborg brukar ofta framföra att anpassningar till klimatförändringarna kommer fixa mycket av problemen till en relativt låg kostnad. Men detta tycks inte ens gå ihop med rekommendationerna från hans egen tankesmedja!

Till att börja med kan vi väl sätta in Lomborgs kurvor från tweeten ovan i ett sammanhang. Han redovisar hur världens BNP påverkas vid temperaturökningar upp till 8°C. När hade jorden liknande temperaturer sist?

Vår civilisation har utvecklats under de senaste 10 000 åren. Då har både temperatur och havsnivåer legat på relativt stabila nivåer (Ny hockeyklubba – Maths Nilsson, författare). Efter nuvarande temperaturökning om cirka en grad sedan förindustriell tid, befinner vi oss i paritet med den temperatur som rådde under den interglaciala perioden Eem för 130 000 år sedan. Havsnivån var då åtminstone 4-6 meter högre än idag. Under Pliocene (några miljoner år tillbaka) var det ca 1-2°C varmare än idag med havsnivåer på 15-25 meter över dagens. Det tar förstås tid innan isarna smälter men ändå.

Lomborg pratar om ett ekonomiskt optimum på nästan 4°C högre temperatur än den förindustriella. Redan där är vi långt utanför vad homo sapiens någonsin varit i närheten av. Och Lomborg presenterar ändå BNP-siffror på dubbla den temperaturen! Ingen människoliknande varelse har upplevt dess like. Men BNP påverkas bara marginellt. Skönt.

Läs mer: NASA GISS: Science Briefs: Earth’s Climate History: Implications for Tomorrow
Eller här: First successful model simulation of the past 3 million years of climate change « RealClimate

Bara detta borde väl få vem som helst att fundera på hur användbara dessa BNP-beräkningar är som beslutsunderlag för vad vi borde göra? Afrika bidrar för övrigt bara med 3% till världens BNP, innebär det att det är okej att ”offra hela den kontinenten”?

Men de ekonomiska modellerna Lomborg bygger sina slutsatser på har inte direkt hyllats av alla …

Nordhaus och DICE-modellen

Mycket av Lomborgs resonemang grundar sig i ekonomen Nordhaus modell DICE. Enligt ekonomiprofessor Steve Keen bygger DICE på några anmärkningsvärda antaganden som gör att man kan ifrågasätta slutsatserna. 90% av alla branscher anses nämligen inte påverkas alls av klimatförändringarna eftersom dessa verksamheter sker inomhus. Thomas Schelling, en ”Nobelpris”-belönad ekonom, flitigt anlitad av Lomborgs tankesmedja, resonerade på samma sätt (se här). Visserligen är citatet nedan från 1990-talet men uppenbarligen lever det kvar i modellerna än idag enligt Keen:

”Today very little of our gross domestic product is produced outdoors, susceptible to climate. Agriculture and forestry account for less than 3 percent of GDP, and little else is much affected.”

Full article: The appallingly bad neoclassical economics of climate change (tandfonline.com)

Keen skriver också att DICE bygger på att det finns en korrelation mellan ett lands BNP och dess medeltemperatur. Nordhaus har fastställt ett sådant samband (om än svagt) mellan USA:s olika stater. Han har sedan använt detta för att extrapolera vad som händer med världens BNP om jordens medeltemperatur ökar. Det är väsensskilda saker.

Keen brukar påpeka att Nordhaus modell inte har ett dugg med vetenskap eller verklighet att göra. Om det är sant vet jag inte men det är ganska många som har kritiserat Nordhaus antaganden.

Läs mer: Bjorn Lomborg, The Gullible Environmentalist | Prof Steve Keen on Patreon
Eller här: Climate economics Nobel may do more harm than good (phys.org)
Eller här: Quantifying the economic risks of climate change | Nature Climate Change

Richard Tol och FUND

Richard Tol är ännu en kontroversiell figur i klimatdebatten. Han är pappa till klimatmodellen FUND som, vad jag förstår, USA använt för att uppskatta klimatförändringarnas framtida påverkan på ekonomin. 2012 publicerade Frank Ackerman en artikel som innehöll en del svidande kritik mot FUND-modellens ”skadefunktion”: Climate damages in the FUND model: A disaggregated analysis – ScienceDirect

In FUND’s agricultural modeling, the temperature-yield equation comes close to dividing by zero for high-probability values of a Monte Carlo parameter. The range of variation of the optimal temperature exceeds physically plausible limits, with 95% confidence intervals extending to 17°C above and below current temperatures. Moreover, FUND’s agricultural estimates are calibrated to research published in 1996 or earlier.

Ackerman var då knuten till Stockholm Environment Institute (SEI). Tol skrev en mängd brev och e-post till tidskriftens redaktör, Ackermans institutions chefer liksom till Sveriges miljöminister och utrikesminister. Han krävde att artikeln skulle dras tillbaka – den var inte bara fel utan också ärekränkande. En lång rad av Tols akademiska kollegor skrev på ett protestbrev mot Tols beteende (det är inget ovanligt att akademiker är oense, men man brukar bemöta dylika saker med vetenskapliga kommentarer). Läs mer här.

Tol har också hävdat att klimatförändringarna kommer ge en positiv effekt på ekonomin med stöd av särskilt en vetenskaplig artikel han skrivit. Men den tycks vila på en högst ostadig grund. Artikeln var så felaktig att den behövde uppdateras två gånger men ändå anser många framstående ekonomer att dess slutsatser inte håller. Läs mer:

A whole fleet of gremlins: Looking more carefully at Richard Tol’s twice-corrected paper, “The Economic Effects of Climate Change” « Statistical Modeling, Causal Inference, and Social Science (columbia.edu)

More flaws in estimates of the economic impacts of climate change – Grantham Research Institute on climate change and the environment (lse.ac.uk)

Jag erkänner också att jag har svårt för att ta personer på allvar som menar att AC är en gångbar lösning på framtida problem:

Lomborg driver tankesmedjan Copenhagen Consensus Center (CCC). De vill bidra till en bättre värld genom att göra analyser över vilka åtgärder som är mest kostnadseffektiva i olika svåra frågor (cost-benefit). Klimathotet är en av dem. Analyserna tycks alltid mynna ut i att det inte är lönt att attackera grundproblemet. 2009 samlade CCC exempelvis fem ansedda ekonomer för att ranka vilka åtgärder som var mest kostnadseffektiva för att lösa ”klimatproblemet”:

Forskning är förstås bra, men att sätta igång enorma experiment vars effekter man egentligen inte har en aning om – är det verkligen rimligt att sätta som nummer ett och tre och fyra på listan? Att åtgärda själva grundproblemet – det vill säga minska utsläppen – tycktes under alla omständigheter inte vara särskilt attraktivt. De fem ekonomerna är/var hängivna anhängare av en långtgående fri marknadsekonomi, slutsatserna känns inte helt förvånande i mina ögon.

CCC tillsatte även en expertpanel om tre ekonomer (två av dem var med i ovanstående bedömning) att göra en cost-benefit-analys över vilka åtgärder FN borde fokusera på mellan 2016-2030 för att uppnå sina mål om hållbarhet. Slutsatsen var att man absolut inte skulle satsa på att försöka hålla temperaturökningarna under 2°C, inte dubblera andelen förnybar energi, inte få till fler skyddade områden (för att värna biologisk mångfald), inte minska luftföroreningar utomhus m m. Intressant nog var inte heller anpassningar till klimatförändringar prioriterat, trots att Lomborg ständigt hänvisar till att detta kommer fixa problemen (man får det liksom på köpet med en växande ekonomi, när kommer tankesmedjorna anse det är okej att prioritera dessa åtgärder?).

Men vad var då viktigast? Jo, ni gissar rätt: att öka frihandeln var enligt expertpanelen ett par tusen gånger mer kostnadseffektivt än exempelvis ovanstående insatser och magnituder bättre än något annat.

De förespråkar en ökad medicinering mot hjärt-kärlsjukdomar, men anser att det är slöseri med resurser att försöka få ner luftföroreningar utomhus – trots att detta orsakar problem med just hjärt-kärlsjukdomar! Som att sätta plåster på ett benbrott. Bara i Sverige orsakar dålig luftkvalitet 8 000 dödsfall per år:

”Merparten av dödsfallen förorsakas dock inte av lungsjukdomar, utan av hjärt- och kärlsjukdomar, som hjärtinfarkt och stroke.” Dålig luft dödar 8 000 svenskar per år – Dagens Medicin

I Europa är siffran 800 000 och i världen över tre miljoner varje år:

”6% of global deaths are attributed to outdoor air pollution. In some countries it’s responsible for as many as 1-in-10 deaths.”

Pollution deaths in India rose to 1.67 million in 2019 -Lancet | Reuters

Att minska användandet av fossila bränslen skulle med andra ord drastiskt förbättra läget både vad det gäller hälsa och uppvärmning och en rad andra punkter som CCC tagit upp men prioriterat ner framför frihandel.

Lomborg anser alltså att ca 4C uppvärmning är optimalt. 120 forskare från en lång rad institutioner sammanfattade 2019 kunskapen om hälsa vid en uppvärmning till 4°C (The Lancet). Det tycks inte vara det optimum som jag vill jobba för: ”At the global level, if we continue on the current trajectory, climate change comes close to wiping out the last 50 years of gains we have seen in public health.”

Climate change already damaging health of world’s children and threatens lifelong impact (medicalxpress.com)

Climate change: 4C temperature increase by 2090 ‘will have catastrophic impact on children’ | Climate News | Sky News

Ärligt talat, är lösningen på klimatproblematiken att sitta och vänta på att frihandel ska lösa alla problem? Sådär bara utan vidare? Är det inte som att vänta på jultomten? Och när kommer han? Det vill säga när är vi tillräckligt rika för att tankesmedjorna ska tycka det är värt att göra något? Det är knappast så att den förbättrade miljö vi har lyckats uppnå har uppstått ur intet eller för att den fria marknaden löst allt på frivillig väg. I princip alla större utsläppsregleringar har kommit efter år av alarmism och motstånd från just frihandelsfundamentalister. Nej, jag är inte kommunist och jag hatar inte företag och handel, men man behöver inte skriva om historien. Det är för övrigt inte näringslivet jag vänder mig mot, det är systemen och deras politiska gren – lobbyorganisationer och enkelspåriga tankesmedjor som har för stor makt över demokratiska beslut!

Och by the way, om det är något Lomborg bevisat i sin senaste artikel (och om vi går med på att världens BNP är en bra måttstock), så är det att införda regleringar inte ens orsakat ett hack i tillväxtkurvan trots all alarmism om att det skulle innebära en tillbakagång till 1800-talet:

Nej, jag tror inte det går att underskatta svårigheterna med att ställa om till ett fossilfritt samhälle – och då inte enbart tekniskt sett. Enorma belopp har investerats i fossilindustrin och många är beroende av dess fortsatta tillväxt. AP-fonderna har 14 miljarder i fossila bolag – trots skärpning – Nyheter (Ekot) | Sveriges Radio. Men det behöver ju inte innebära att man bara lägger sig platt ner och hoppas att någon annan löser saken åt en – dessutom baserat på vad som verkar vara rena fantasisiffror.

Och det är inte bara kommunister och ylande miljömuppar som anser att vi bör agera. World Economic Forum har uppskattat att ekonomiska värden motsvarande över hälften av världens BNP riskerar att förloras på grund av att naturen förstörs. I deras riskbedömning från 2020 klassas miljörelaterade problem som de värsta hoten mot människans utveckling och välfärd. De påpekar också att vinsterna i att få till en förändring av hur vi sköter naturen är enorma: affärsmöjligheterna motsvarar 10 biljoner dollar per år. Och det kan skapa nära 400 miljoner jobb till 2030. WEF_Global_Risk_Report_2020.pdf (weforum.org)

Man slår många av dessa flugor i en smäll om man minskar fossilberoendet.

Lomborg kan bidra med en del nyttiga tankeställare, men han är trots allt en tvättäkta populist. Har skrivit om honom tidigare, exempelvis: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare

Det verkar som att vi går mot ca 3C uppvärmning, även om vi håller Parisavtalet (vilket vi inte är i närheten av): ”Even if countries meet commitments made under the 2015 Paris Agreement, the world is heading for a 3.2 degrees Celsius global temperature rise over pre-industrial levels, leading to even wider-ranging and more destructive climate impacts, warns a report from the UN Environment Programme, released on Tuesday. ”

UN emissions report: World on course for more than 3 degree spike, even if climate commitments are met | | UN News

Så här visualiserade IPCC riskerna med en ökad temperatur i AR5 WG2 fig 19.4 från 2013: