Drick champagne -vetenskap eller PR?

Glass_of_champagne

Bild av bgvjpe – originally posted to Flickr as champagne, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5236631

 

Drick några glas champagne i veckan och stoppa demens och Alzheimer!

Fantastiskt, eller hur!? Det är i alla fall vad en nyhet som fått viral spridning på nätet säger. Och den är faktiskt baserad på en riktig vetenskaplig studie[1] utförd på Readings universitet i Storbritannien för tre år sedan (2013).  Enligt ”nätet” och övrig media får man lätt intrycket att det skulle vara en färdigutvecklad behandling för människor …

I verkligheten involverade studien endast 24 råttor som delades in i tre grupper om åtta i varje där respektive grupp fick sin mat spetsad med antingen champagne, någon sorts drink eller läskeblask under sex veckors tid. Forskarna såg att champagneråttorna var betydligt bättre än de övriga att ta sig genom labyrinter i jakten på godsaker. Efteråt undersöktes deras hjärnor under mikroskop och champagnedrickarna hade en ökad mängd proteiner som stimulerar nervtillväxt i områden som har med minne och inlärning att göra. Den ”goda effekten” anses bero på de fenoliska syrorna (antioxidanter) som finns i vindruvorna.

Intressant men … hm, det känns som något skaver … Nej, det finns ingen anledning att misstro resultaten i sig men ändå…

För den tråkiga verkligheten är att fenoliska syror även finns i frukt och grönsaker och man kan ju undra varför de valde just champagne i denna studie? Hade det inte varit bättre att testa de specifika substanserna, eller åtminstone vindruvorna eller någon annan frukt? Den konspiratoriskt lagde funderar kanske på vem som finansierat alltihop? Forskning är dyrt men en bättre och mer självspelande reklamkampanj går knappast att köpa för pengar.

Denne någon kanske också lägger märke till att längst ner på pressmeddelandet från Readings universitet meddelas att avdelningen samarbetar med matindustrin och genomför en stor mängd industrifinansierade studier (men utan att specifikt nämna just denna). Att läsa hela artikeln och se om de uppger några intressekonflikter kostar dock femtionio dollar.

Jag har ingen aning om hur det ligger till och det är kanske ett oskyldigt och spexigt exempel men det är ändå en del av ett allt allvarligare problem: situationen inom forskningen samt interaktionen mellan akademin och näringslivet. En nödvändighet men ändå en växande källa till ”skoskav” … Det blir allt svårare att få forskningsanslag och anställningsförhållanden för forskare blir allt bistrare.

Inom akademin pågår samma utveckling som i övriga samhället,  de ”kända” forskarna som redan har anslag till sina projekt får ännu mer och mångmiljarder läggs på hög istället för att utnyttjas till forskning. Mellan 1998 och 2009 hade de statliga bidrag  som inte utnyttjades ökat med 74 procent i Sverige och motsvarade då nästan 13 miljarder, 2015 var det uppe i 17 miljarder. Många forskare anger otrygghet som en orsak; det är så svårt att få pengar att när de väl fått dem så gäller det att hålla i dem. Men annars skylls det kanske mest på att det är ett fåtal som får ta del av pengarna.

”Mycket av de nya anslag som har kommit går till redan starka forskningsmiljöer i stället för att långsiktigt bygga upp nya forskare. Vi ser också hur yngre forskare och kvinnliga forskare har svårt att konkurrera om de här medlen”, säger forskningsminister Helene Hellmark Knutsson. (Sveriges Radio)

Det här blir en negativ spiral eftersom de som har flest vetenskapliga publikationer får mer pengar (10% av forskarna fick 50% av pengarna) och kan på så sätt utöka sitt försprång enligt känt mönster i marknadsekonomin. Men det är uppenbarligen ett önskvärt tillstånd för vissa, enligt liberala tankegångar har det rent politiskt varit ett önskemål att satsa på enstaka ”stjärnor”:

”Vi måste lämna jantelagen och våga peka ut våra mest framgångsrika forskare och även satsa på talangfulla yngre forskare. Universiteten ska också kunna handplocka forskarstjärnor från utlandet”

Jan Björklund
dåvarande utbildningsminister i debattartikel i Dagens Nyheter 9 feb 2012

 

Varför inte ta hand om dem vi redan har till att börja med? Vi har lyckats vara världsledande i ”evigheter” utan den typen av populistiska satsningar. I USA har de statliga bidragen till forskning minskat drastiskt sedan finanskrisen 2008 och de som har pengar styr allt mer vad som ska göras (kanske champagneforskning 😉  ):

”På gott och ont börjar vetenskapsforskningen på 2000-talet att präglas allt mindre av nationella prioriteringar och mer av de enskilda preferenserna hos individer med gigantiska förmögenheter”,

Steven Edwards, en analytiker på American Association for the Advancement of Science, till New York Times i en artikel i DN.

 

Kvantitet trumfar i allt högre grad kvaliteten i de vetenskapliga artiklar som publiceras (också det som i samhället i övrigt). Forskare tvingas att ställa de ”enkla frågorna med snabba och säkra svar”:

”[Finansieringen] påverkar vad vi studerar, vad vi publicerar, de risker vi (oftast inte) tar. Det tvingar oss till att fokusera på säker, förutsägbar (läs: finansierbar) vetenskap.”

Gary Bennett, forskare vid universitetet i Duke (USA)

 

”Jag tror att eftersom du måste publicera för att behålla ditt jobb och hålla finansiärerna nöjda så finns det en mängd (mediokra) vetenskapliga rapporter […] där inte mycket ny vetenskap presenteras.”

Kaitlyn Suski, postdoc vid Colorado States universitet

 

 Därav mina konspiratoriska tankar runt champagneforskningen …

Men det är väl så vi vill ha det. Allt i samhället ska ju styras efter kortsiktiga vinster med en direkt mening med allt. Och då ekonomisk mening förstås. Grundforskning är tänkt att göras för själva kunskapens skull och det är först efteråt man vet om det kan tillämpas i någon praktisk mening eller inte. Vi hade t ex knappast haft våra smartphones idag utan den förutsättningslösa forskning som gjorts inom akademin på saker företag aldrig skulle ”våga” lägga pengar på. Men universiteten drivs allt mer som företag med otaliga utvärderingar och bisarr uppstrukturering och målfokusering och toppstyrning. Precis som inom större företag där en allt mindre del av vinsterna investeras för att istället läggas på hög hos ett fåtal ägare.

Samtidigt som näringslivet inte lyckats höja produktiviteten ett skvatt de senaste tio åren trots att vinsterna är större än någonsin förr (gäller förstås inte alla…). Det här borde oroa oss mer än några procent i skattesatser hit eller dit. På lång sikt spelar det ingen roll om Wall-Enberg och övriga aktieägare får x eller (x +2%) miljoner i vinstutbetalningar, kommer det inga nya produkter/innovationer är det kört på sikt. Sen kan vi ha hur många enkla och lågbetalda tjänster vi vill…

Men är något annat att vänta när man bygger allt på en orimlighet som evig exponentiell tillväxt till att börja med… Rent matematiskt fungerar det utmärkt till en början men sen brakar det iväg, alldeles oavsett hur liten årlig ökning man har.

Exponentiell tillväxt

 


[1] Giulia Corona, David Vauzour, Justine Hercelin, Claire M. Williams, and Jeremy P.E. Spencer. Antioxidants & Redox Signaling. October 2013, 19(14): 1676-1689. doi:10.1089/ars.2012.5142

Vinster kväver innovationer

Ibland undrar jag om Svenskt Näringsliv (SN), Timbro och andra någonsin funderar på orsak och verkan. Det är fascinerande att läsa om deras närmast religiösa tro på den ekonomiska vinstens magiska egenskaper.

Den blir om inte annat tydligt i Mats Lövgrens (företagsledare) Öppna Brev till Jonas Sjöstedt (v) på Svenskt Näringslivs hemsida. Intressant är att han tar fram Losec som ett exempel på vad förväntan om ekonomisk vinst kan åstadkomma. Och varför man skriver en bok. Lustigt, själv har jag gett ut två böcker och står bl a som uppfinnare på ett patent till en kristallform på efterföljaren till den aktiva substansen i Losec (dvs Esomeprazol). Och jag känner inte alls igen mig.

Och nu närmast kunde man se hur SN log lite i mjugg åt Innovationsrådet som regeringen vill starta upp: gulligt men meningslöst. Typ. På twitter uttalar man sig så här (från Dagens Industri).

”Staten kan ej skapa innovation. Låt företagen behålla sina pengar.”

Då kan fråga sig vad ert skrå egentligen själva gör för att skapa innovationer? (Ja, förutom att upprepa ”sänk skatterna” som enda lösningen på allt).
Och hur ser det egentligen ut,
-är det företagen som skapar alla våra innovationer?
-är det ekonomisk vinst som driver på innovationslusten?

Vinster och innovationer i läkemedelsbranschen

Och eftersom Lövgren tar upp det kan vi ju ta läkemedelsbranschen som lysande exempel.

(Jag har jobbat både inom forskningsbolag och jätteföretag i branschen och det har varit och är fantastiska arbetsplatser på många sätt, nedanstående har inte med det att göra).

Mellan 2003-2012 har vinsterna inom Big Pharma, dvs de största läkemedelsbolagen, stigit med 62% (till 83,9 Mdr$, hittat lite olika siffor men vi kan avrunda till ”många, många dollars”). Med Mats Lövgrens och Svenskt Näringslivs logik skulle man förvänta sig att innovationerna skulle bubbla upp som ur en gejser. Men istället är det tvärtom, antalet nya produkter och nya lovande substanser från storbolagen har tvärtom minskat med 44% sedan 1997.

Och vad har åtgärderna för att komma till rätta med det blivit?

-Kraftigt höjda utdelningar till aktieägarna.
-Kraftigt höjda bonusar och belöningar till ledning och styrelser.
-Kraftiga nedskärningar i sin forskning (det är inte bara AstraZeneca som gjort det) men även i personalstyrkan i övrigt.

För forskningen kostar vansinniga belopp (att vinsterna ökat ännu mer talas det tyst om, liksom att man spenderar upp till 19 gånger mer på försäljning och lobbyverksamhet än forskning. När AZ befann sig i ”kris” köpte man tillbaka egna aktier för mer än vad man la på sin forskning, något man slutat med i och med den nya vd:n). Men ja, även efter AZ:s neddragningar spenderar man otroligt mycket på forskning och det görs ofantligt mycket bra där liksom i de andra storföretagen.

Men man måste ha nya produkter för att överleva på sikt. Lösning?

Jo, man outsourcar en allt större del av forskningen till mindre företag, det är en generell lösning inom större delen av branschen. För egen del kan jag tycka att det är ett jättenederlag att erkänna att man inte längre kan, men det är ju inte det det handlar om. Det är förstås för att slippa investera i den dyra och riskfyllda verksamheten som har dålig pay-back på kort sikt. Sen kan man köpa in lovande projekt när små forskande företag har några på gång (för de har inte råd att få dem till produkter själva).

Men vad är problemet med det då?

Det borde ju gynna småföretagandet. Jo, men någon måste betala och det blir allt svårare att finansiera den verksamheten. Svårt att få lån och riskkapitalet minskar, och det som satsas går gärna till etableringsfasen och inte uppstartsfasen. Mellan 2008-2013 har man dessutom sett ”en kraftig minskning bland de privata investeringarna” medan de statliga har fyrdubblats (Näringslivet finansierar 60% av all FoU i Sverige och staten ca 25%, resten av stiftelser och liknande). Och det beror knappast på högre skatter eller lägre vinster…

Ett annat problem är att eftersom alla bolag gör likadant och vill ha de lovande projekten resulterar det i vansinnespriser på projekten som köps in. Och det finansieras förstås med lån. (Lösningen på allt).

Känns det igen?

Ungefär som med bankerna, behåll vinsterna och skyffla över riskerna på någon annan. En allt större del av forskningen görs nu alltså för lånade pengar medan vinsterna fullständigt flödar in i denna hårt subventionerade bransch.

Och är det inte symptomatiskt att Ericsson nu drar ner på sin forskning (bl a) trots en vinst på 46 miljoner kr per dag. Och i samma andetag höjer aktieutdelningen med samma självklarhet som man sprutar ketchup på en korv.

I Sverige har antalet arbetande inom den forskande läkemedelsbranschen halverats sedan år 2000. Samtidigt har det i Danmark ökat med 70%. Konstigt nog drivs mycket av verksamheten i Danmark via stiftelser och inte vinstdrivande företag som i Sverige. Samband?

Moderat Torbjörn Rosdahl har i alla fall sin bild klar:

– En stiftelse är ju en nära-döden-upplevelse.

Frågan är vem ska betala? Om vi vill ha forskning här, eller om vi ska satsa på att skapa jobb ingen vill betala för. Som Wall-Mart där man kan jobba heltid och ändå behöva bidrag medan bolaget går med jättevinst… Trenden är i alla fall tydlig. Svenskt Näringsliv och aktieägarna verkar allt mindre intresserade att delta.

”Staten kan ej skapa innovation. Låt företagen behålla sina pengar.”

Jojo.

Kreativitet och innovation

Och kreativitet? Vad gör ni inom Svenskt Näringsliv för att stimulera det? Trots år av allt mer liberala reformer ligger både BNP per capita och antal patent stilla som en valross i vårsolen. (Jo, Timbro jag vet vi är fortfarande fantastiskt bra med tanke på vårt lands storlek, men man kanske skulle fundera på hur vi kunde hamna där med tanke på den kommunistiska regim vi levt under genom åren).

Det är väl känt att kreativa människor jobbar i intervaller och att hjärnan behöver vila. Man behöver också ett visst mått av trygghet att våga och vilja. Inte mycket av dagens vinstshets gör att det går åt det hållet. De flesta managementfilosofier som t ex Lean handlar om jämn takt och standardiserade arbetssätt där minsta detalj är tidsatt och uppstyrd. Bra på mycket men det som är en ledstång för någon är ett galler för en annan.

Det är glada, fria och intresserade människor som kommer på saker (i det håller jag med SN, men det är knappast förhållandena som råder i ett stort företag…).  Visst kan pengar vara ett mål, men det är bekräftelse och själva problemlösningen som är drivkraften. Inte pengar. Ja, det finns faktiskt mycket forskning som pekar på att ekonomiska belöningar till och med är hämmande för kreativiteten . Liksom att inkomstskillnader är hämmande för ekonomisk tillväxt (om man nu tillbedjer den) och välmående samhälle i stort, även för de rika. Jag antar att Annie Lööf baxnar av att höra något sånt. Men å andra sidan, det där med verkligt stöd för sin tro på hur det borde vara har ju inte visat sig särskilt viktigt.

Just då när man är mitt uppe i jobbet spelar vinsten ingen som helst roll. (Och jag har aldrig ens tänkt tanken på några aktieägare eller vinst under mina dagar i arbetslivet, ungefär lika mycket som aktieägarna tänker på mig alltså…).

Och trygghet? Nej, det är inte bara lågutbildade som får jobba på ”månadskontrakt” år ut och år in. Jag har kollegor med doktorshatt som bara någon dag innan kontraktet löper brukar få reda på om det blir någon fortsättning eller inte. Samtidigt som det pratas om vikten att behålla Key Personel hos de ”riktigt” anställda. Flexibelt ja. Men hur man förväntar sig kreativitet och engagemang av det är för mig en gåta. (nej, jag har inget emot konsulteriandet, jag trivs bra själv, men det går ju att hantera på olika sätt).

Innovationer leder till vinster, inte tvärtom.

Mats Lövgren hävdar också att Losec uppstod som ett resultat av vinst. Knappast. Astra kunde växa pga att en innovation som gjordes inom akademin (Nils Löfgren vid Stockholms högskola), nämligen upptäckten av Lidokain (bedövningsmedel).

Klart att det behövs pengar men orsak och verkan är ganska klar. Likadant är det med Losec.  Den finns trots de ekonomiska premisserna inte på grund av (ja, projektet skulle läggas ner mer än en gång). Mycket av grundforskningen gjordes på Göteborgs universitet i icke ekonomisk vinstdrivande syfte.

Men nej, jag säger inte att företag är odugliga och onda (jag tror inte folk i allmänhet förstår vilka fantastiska saker som åstadkoms på läkemedelsföretag, dagligen från topp till botten i organisationen. Men det är som överallt annars, extrem effektivitet och bottenlös byråkrati och idiotiska datasystem som på vilken myndighet som helst).

Och nej, utan Astras pengar och fantastiska förmåga att utveckla mediciner till en produkt hade det aldrig blivit en Losec. Men världen är inte svart-vit. Att bara ständigt klaga på skatter och gnälla på det statliga är bara tröttsamt att höra.

Det är t ex svenska politiker som drivit fram en satsning för att hitta ny antibiotika inom EU:s ramar ihop med näringslivet när dess drivkrafter inte längre funkar (ja, vinsthetsen har faktiskt skapat problemet).

 Aktieägarna

”Staten kan ej skapa innovation. Låt företagen behålla sina pengar”

Docent Adri De Ridder presenterar i SvD siffror på att svenska börsföretag delar ut betydligt mer i vinster än till och med USA. Och de privata investeringarna minskar. Att skylla bristen på innovation på skatter är som att gnälla över att det är skitigt och själv kasta fimpen på marken.

För vem ska betala? Har nog presenterat mer material här än vad det krävs för att  forcera igenom en skolreform men betvivlar inte att motargumenten kommer handla om kommunism osv. För det borde ju vara som Svenskt Näringsliv säger. Men det är det sällan i praktiken.

Det finns mycket Svenskt Näringsliv kan göra själva innan det är dags att bara gnälla på skatterna, kanske se på vad man faktiskt har och göra något med det.

Det imponerar inte särskilt mycket när styrelsemedlemmar kräver 15-20% löneökningar för att det blivit så svårt (sic!) att sitta i styrelsen för ett världsledande företag när man har tusentals medarbetare som dagligen bråkar med forskningsfronten. Trots att man på de 15 arbetsdagar man förväntas lägga ner på jobbet enligt årsredovisningen redan tjänar betydligt mer än en heltidsarbetande och framgångsrik forskare i sitt företag.
(det vore väl fan om det inte vore svårt!)

Kanske till och med fundera på vad sånt gör med viljan till innovation och skapande av teamkänsla inom företaget…
(Om du tror att det inte spelar någon roll så har du fel men här kan jag ju förstås bara hänvisa till mig själv…)

Nej, jag vet att allt inte är bra och att verkligheten ser annorlunda ut för småföretag. Företag, styrelser och banker är inte ondskan själv utan en vital del av samhället.

Men tänk om vi fick aktieägare som ville åstadkomma något och inte bara öka siffror i en kolumn. Aktieägare och styrelser som har en viss ödmjukhet inför sin egen betydelse kontra de som jobbar ihop till deras förmögenhet.

Nej, vinster i sig är inte problemet. Det är den infantila tron på att de ska öka exponentiellt. Tänk om vi kunde sluta tillbedja den Heliga Tillväxten. Det är ett mätetal, en siffra och har inte givit oss något välstånd överhuvudtaget. Bara statistik. Det är våra handlingar som har gjort att det vi råkar mäta växer. Och vi blir bra på det vi mäter. Just nu är vi bra på att skapa pengar ur intet och ta lån. Man baxnar av tanken att en hel värld kan tro på något som inte ens i teorin fungerar i längden. Det är gymnasiematte.

(”det är inget nollsummespel osv…”, brukar argumenten vara. Nej, eller hur, det är därför vi slopade guldkvot och det är därför USA:s krediter stigit med 55 000 miljarder dollar sen sjuttiotalet…). Och det enda vi gör är att späda på med mer av det som vi vet gör att det kommer krascha ännu en gång… Jodå, subprime-lånen är på gång igen

Och klaga på skatterna förstås. Och politikerna. Dom dumma, dumma människorna.

PS

Att vi inte ska låta företagsledare styra världen blev väl uppenbart efter deras senaste briljanta debattartikel om Saudiarabien där de bevisade att pengar är det enda viktiga (men vem hade förväntat sig något annat, en alkis omdöme är knappast att lita på…).

Om man skulle stirra sig blind på företagens behov jämt och ständigt skulle mycket av det vi idag tar för självklarheter i välfärden kanske inte ens finnas. Viljan till förändring där är i det närmast obefintlig… Gissa vilket parti som har följande track record i CV:t:

(kan väl tillägga att jag inte har någon politisk hemvist och har t o m röstat på nedanstående parti ett par gånger…).

1904-1918: Nej till allmän rösträtt.
1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1927: Nej till folkskolereform.
1931: Nej til sjukkassan.
1933: Nej till beredskapsarbete.
1934: Nej till a-kassa.
1935: Nej till höjda folkpensioner.
1938: Nej till två veckors semester.
1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
1946: Nej till fria skolmåltider.
1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
1947: Nej till allmänna barnbidrag.
1951: Nej till tre veckors semester.
1953: Nej till fri sjukvård.
1959: Nej till ATP.
1960-talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
1963: Nej till fyra veckors semester.
1970: Nej till 40-timmars arbetsvecka.
1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
1976: Nej till femte semesterveckan.
1983: Nej till löntagarfonderna.
1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU-parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom moderaterna.
2004: Ja till sänkt a-kassa och sjukpenning osv

Med samma trötta argument som används nu när man pratar om sänkt arbetstid etc nu: det kostar för mycket, det kommer dra ner Sverige i fördärvet osv.

Samma argument som användes då utsläppen av freoner, dioxiner och svavel skulle sänkas…

För det borde ju vara så. Men inte blev det.