Innehållsförteckning med länkar.
Föregående kapitel.

Kapitel 4: Miljörörelsen vaknar

Med tanke på allt som hände på miljöfronten under 1960-talet är det som sagt inget konstigt att människor ville göra något åt problemen. Och visst larmades det då om att mänskligheten stod på randen till att utrota sig själv, härvidlag ljuger inte tidigare nämnda Lomborg och andra debattörer. Många tongivande samhällsröster målade framtiden i mycket dystra färger.

Hans Palmstierna, docent i kemi och en av de mer inflytelserika miljödebattörerna på 1960-talet, gav 1967 ut boken Plundring, svält, förgiftning.[1] Han krävde att akuta åtgärder vidtogs innan ”timglaset runnit ut för mänskligheten”. Ett centralt tema på denna tid var att: ”hejda befolkningsökningen om människan skall överleva.” Tankegrunden bakom denna åsikt är inte svår att greppa, befolkningen hade ökat närmast exponentiellt. Så även konsumtionen av råvaror.

Det ledde i sin tur till samma enorma ökning av diverse utsläpp vars effekter nu började göra sig allt mer påminda. En fortsatt utveckling i samma takt skulle vara förödande menade personer som Palmstierna.

Tankebanor om att befolkningsökningen måste stoppas för att undvika en katastrof brukar ofta kallas malthusianism, uppkallat efter den brittiske prästen och statsvetaren Thomas Malthus. Hans teorier fick genomslag i början på 1800-talet och lever kvar i miljödebatten än idag, om än i något justerade ordalag.

Palmstierna målade dock inte allt i ett nattsvart mörker utan påpekade att problemen var lösbara och att en överdriven pessimism inte var till mycket hjälp. Hans bok nämnd ovan fick mycket uppmärksamhet i media vilket inkluderade inslag i dåtidens enda tevekanal.

Några forskare använde sig av en datamodell för att simulera en framtida utveckling med en exponentiell tillväxt av befolkning och förbrukning av råvaror och liknande. Hur de än försökte ändra parametrarna (teknikutveckling, kärnkraft, nya fynd av råvaror och så vidare) slutade det alltid förr eller senare med en kollaps av samhällsystemen med en drastisk försämrad välfärd som följd.

Resultatet presenterades i boken Tillväxtens gränser, utgiven av tankesmedjan Romklubben 1972. En bok som fick stor uppmärksamhet (och kritik) som jag återkommer till i senare kapitel.

En annan debattbok från den tiden var forskarantologin Människans villkor. Även den uppmärksammades i teve och inslaget inleddes med bilder på svältande barn från tredje världen med text som förkunnade: Världsbrand. Världssvält. Världsförgiftning. Allt ackompanjerat med en sjungen version av Gud som haver barnen kär.[2]

Internationellt såldes boken The Population bomb som gavs ut 1968 i ett par miljoner exemplar. Det var biologen Paul Ehrlich, senare professor vid Stanfords universitet, och hans fru Anne som skrev den. Även de slog larm om att vi stod inför en stundande katastrof om inget gjordes åt den exponentiellt ökande befolkningen, vilket i sin tur ledde till en ohållbar förbrukning av jordens resurser.

The Population bomb innehåller en del dramatiska ”spådomar”. Fyrtio år senare erkände Ehrlich själv att allt inte blev sanning.[3] Men ska man vara ärlig var det en hel del av Ehrlichs uttalanden som var rejält uppåt väggarna:

”Indien kan omöjligt föda tvåhundra miljoner fler människor 1980.”

”Den dag kan komma då världens överviktiga människor måste ge upp dieter, eftersom metabolisering av deras fettavlagringar kommer att leda till DDT-förgiftning. Men på den ljusa sidan är det klart att färre och färre människor i framtiden kommer att bli feta!”

Han lär också ha sagt: ”Om jag var en spelare skulle jag till och med satsa pengar på att England inte kommer att existera år 2000”[4]

I en essä från 1969 beskrev han hur en tänkbar framtid skulle se ut om inget gjordes åt utsläppen. Livet i haven skulle kollapsa, och runt 1977 skulle runt 50 miljoner människor dö i svält varje år. Den förväntade livslängden i USA skulle sjunka till fyrtiotvå år vid 1980 som ett resultat av cancerframkallande bekämpningsmedel. Befolkningen i USA skulle krascha och vara mindre än 23 miljoner människor 1999.[5]

Det är förstås tacksamma citat att använda i debatten om alarmism. Ehrlich vidhåller dock att huvudbudskapet i boken fortfarande är sant, att den takt som människan förbrukar jordens resursers och förstör naturen kommer få förödande effekter.

Och visst fick de här dystra framgångsprofetiorna stor plats i media. Ehrlich var med i flera radio- och teveprogram. exempelvis i tjugo avsnitt av den populära Johnny Carsons The Tonight Show. Likaså var han en populär föredragshållare.

Men man ska komma ihåg att de flesta (alla?) av Ehrlichs kända citat som sprids inte kommer från vad han publicerat i vetenskapliga publikationer där det krävs att man backar upp sina slutsatser med empiriska data. ”Att lyssna på forskningen” innebär inte att lyssna på en enskilds forskares åsikter. Inte heller att läsa in allt för mycket i en enskild vetenskaplig studie. Det kan vara väldigt svårt att hålla sig till, men det är ändå helt centralt i miljödebatten, oavsett i vilken åsiktskorridor man befinner sig i.

Men alla sjöng förstås inte med i denna undergångskör. Till exempel har Ehrlich fått äta upp en berömd vadslagning med ekonomiprofessorn Julian Simon – som befann sig långt ut på andra änden av debattspektrumet. Vadet gällde prisutvecklingen på fem olika råvaror mellan åren 1980 och 1990. Ehrlich menade att priset skulle öka eftersom överbefolkning och överkonsumtion skulle minska tillgången på dem. Han förlorade.

Ehrlich och en kollega kontrade och föreslog ett nytt vad om utvecklingen gällande femton miljöfaktorer som koldioxid och temperaturökning, fiske med mera. Simon antog inte vadet (han gick bort 1998).

Om Ehrlich var dystopisk vad det gällde befolkningsökningen var Simons syn ibland minst sagt optimistisk i överkant. I en policyrapport från den libertarianska tankesmedjan Cato Institute, där Simon var senior fellow, skrev han 1995:

”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”[6]

Det är detta tänkande som får Ehrlich, och andra, att tycka att vissa ekonomer inte förstått innebörden av exponentiell tillväxt (en procentuell tillväxt varje år leder till en allt mer accelererande takt). I sin bok The Population bomb skrev han att om befolkningsökningen skulle fortsätta i samma takt som den som rådde då, skulle jordens ”befolkning vara 60 miljoner miljarder vid år 2400 […] Poängen är: något kommer begränsa. Om inte vi, så naturen. Vårt ekosystem kan inte stödja vårt sätt att leva.”

Det är inget ovanligt att synen på miljöfrågor skär sig ordentligt mellan just biologer och ekonomer och det finns anledning att återkomma både Julian Simon och Cato Institute.

Nåväl, det var en avstickare. Bilden av att människan stod inför en stundande katastrof var definitivt närvarande under 1960 och 70-talen. U Thant, FN:s generalsekreterare, 1969:

”Jag vill inte verka överdramatisk, men jag kan bara dra slutsatsen från den information som är tillgänglig för mig som generalsekreterare, att FN:s medlemmar har kanske tio år kvar för att begrava sina uråldriga gräl och starta ett globalt partnerskap att stävja kapprustningen, att förbättra den mänskliga miljön, att hejda befolkningsexplosionen och att ge den nödvändiga skjutsen för utvecklingsinsatser. Om ett sådant globalt partnerskap inte skapas inom det kommande decenniet, så fruktar jag mycket att de problem jag har nämnt kommer att ha nått så häpnadsväckande proportioner att de kommer att ligga utanför vår kapacitet att kontrollera.[7]

Det fanns då, precis som det gör i klimatdebatten idag, även vissa som funderade på om ett demokratiskt styre verkligen var det bästa för att lösa de allvarliga problem världen stod inför.[8]

Med tanke på detta är det inte konstigt att de som vill kritisera den nutida klimatdebatten lyfter fram exempel på hur det kunde låta under denna tid. För vi gick ju bevisligen inte under. En aspekt som då brukar falla bort ur diskussionen är att saker och ting inte fortsatte som vanligt, många av problemen åtgärdades. Men, som jag snart ska ge exempel på, åstadkoms detta först efter en lång och hård kamp.

I samhällsdebatten är det ofta extrema röster som tränger genom nyhetssorlet. Det är lätt att angripa motståndarsidans mest verklighetsfrånvända uttalanden och få diskussionen att handla om detta. Men det råder inga tvivel om att det redan på 1970-talet fanns ett massivt vetenskapligt stöd för att det krävdes åtgärder om man ville undvika potentiellt allvarliga konsekvenser. Precis som det gör i klimatfrågan idag.

Det sporrade också ett allt större engagemang för att göra något åt problemen. Rachel Carsons bok Tyst vår från 1962 brukar anges som ett startskott för miljörörelsen. Det kan säkert stämma i den bemärkelsen att allmänheten då fick upp ögonen för riskerna med att sprida enorma mängder kemikalier i naturen. Likaså ledde opinionen till att USA:s dåvarande regering tillsatte flera utredningar i frågan. Men de gröna gräsrotsorganisationerna bildades många år senare.

David Larsson Heidenblad, docent i historia vid Lunds universitet, utnämner istället 22 april 1970 till födelsedatum för den amerikanska miljörörelsen.[9] Då arrangerades Earth Day för första gången och lockade uppskattningsvis tjugo miljoner amerikaner att delta.

Kända miljöorganisationer som Friends of the Earth (Jordens vänner) och Greenpeace bildades 1969 respektive 1971. 1970 lanserades ett europeiskt naturvårdsår och året därefter startade Gröna vågen-rörelsen i Sverige. Världsnaturfonden WWF startades 1971.

Men 1960-talet var en tid med många ansikten. Enorma landvinningar gjordes inom många områden med rejäla förbättringar i levnadsstandard och välstånd, åtminstone i våra delar av världen. Datorer utvecklades och USA:s astronauter landade på månen. Samtidigt rasade Vietnamkriget. Kapprustning och det kalla kriget var ett faktum som höll på att sluta i katastrof under Kubakrisen 1962. En rad olika gräsrotsrörelser bildades. Det handlade inte bara om miljön utan om kamp för medborgerliga rättigheter, kvinnors rättigheter, ursprungsbefolkningens rättigheter, arbetarnas rättigheter, orättvisorna mot svarta i USA, fredsrörelsen och så vidare.

Det var ur detta gytter som Greenpeace uppstod. Organisationen var en ganska spontant framvuxen rörelse bildad av ett hopkok av olika aktivister men uppkomsten kan härledas till en specifik händelse. 1971 tänkte USA provspränga en atombomb utanför Alaskas kust. Protesterna lät inte vänta på sig och en kampanj startades under namnet Don’t Make A Wave (starta ingen våg) som syftade på risken för att atombomben skulle orsaka en tsunami. Med hjälp av några av dåtidens kändisar, exempelvis Joni Mitchell, samlades pengar in till att ordna ett skepp som kunde segla till testplatsen utanför Alaska och därmed förhindra sprängningen. Båten döptes till Greenpeace. Och på den vägen är det.

Nämnda Palmstierna presenterade mycket vetenskaplig fakta i sin bok Plundring, svält, förgiftning men han var allt annat än politiskt neutral. Han samarbetade med Socialdemokraterna och ansåg att forskare, hans egna kollegor, ofta satt på två stolar och jobbade mer för industrins intressen än allmänhetens. Därmed gick de inte att lita på. Och han gav inte särskilt mycket för högerpartierna:

”Inget parti till höger om socialdemokratin skulle kunna lösa miljöfrågorna”.[10]

Även en mer radikal vänsterrörelse växte fram bland särskilt studenter och intellektuella under denna tid. Kravaller i Paris under den så kallade majrevolten 1968 brukar pekas ut som en startpunkt för denna vänstervåg som sedan drog över världen. Många tyckte till och med att västs samhälle skulle bli mer som i Kina och Sovjetunionen. En politiskt liberal och konservativ motrörelse var förstås oundviklig. Miljöfrågorna var bara en del av paketet.

Nästa kapitel ->

---

[1] Palmstierna, Hans, Plundring, svält, förgiftning (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1967).

[2] Larsson Heidenblad, David Den gröna vändningen, Nordic Academic Press 2021, ISBN 978-91-88909-73-2 (epdf)

[3] Ehrlich, Ehrlich, The Population Bomb Revisited, The Electronic Journal of Sustainable Development (2009) 1(3) https://mahb.stanford.edu/wp-content/uploads/2012/08/2009_EhrlichPB-REVISIT-1.pdf

[4] Dixon, Bernard, In praise of prophets, New Scientist, 1971-09-16

[5] Ehrlich, “Eco-catastrophe,” Ramparts, 8 (1969), 24–28.

[6] Cato Policy Report, The State of Humanity: Steadily Improving, Vol. 17, No. 5, September / October 1995, P. 131, Cato Institute, Washington, D.C. https://www.cato.org/policy-report/september/october-1995/state-humanity-steadily-improving

[7] The Limits to Growth, 1972, https://www.clubofrome.org/publication/the-limits-to-growth/

[8] Larsson Heidenblad, David Den gröna vändningen, Nordic Academic Press 2021, ISBN 978-91-88909-73-2 (epdf)

[9] Larsson Heidenblad, David Den gröna vändningen, Nordic Academic Press 2021, ISBN 978-91-88909-73-2 (epdf)

[10], Namn att minnas – Hans Palmstierna, Svensk tidskrift 1971 https://www.svensktidskrift.se/namn-att-minnas-hans-palmstierna/