-10C och sovsäcken är uppdragen till max. Bara en minimal glipa att andas genom. Vaknar och får inte luft. Allt sitter åt, buffen, mössan, sovsäcken. Fan. Kan inte röra mig. Kippar efter andan. Efter en stunds lätt panikartad förvirring sitter jag där och flämtar. Snart dags för ”toppattacken”.

Vi är på Yalung Ri Base Camp som ligger på 5000 m. Det är ingen svår bestigning, ursprungsplanen var att inte använda sele utan bara  köra med ”spikskorna”. Nu var det en del is så vi använde fasta rep och jumar, Chhiring är noga med safety first 🙂 (Ri betyder dessutom bara ”kulle” -vilket kanske säger en del om omgivningarna). Hur som helst, det är inte det tekniska som är utmaningen, och man behöver inte heller vara extremtränad för att pallra sig upp. Om det hade varit på havsnivån vill säga, det spelar ingen roll hur vältränad du är om du inte acklimatiserar dig till höjden och det är ganska personligt hur man tar den biten.

(Berget på bilden ville vara anonymt, men det är inte Yalung Ri)

Själv hade jag inte varit uppe på mer en strax under 4000m och åkt skidor och visste inte riktigt vad som väntade. Hela trekkingturen var upplagd för att vänja kroppen vid det lägre lufttrycket med i princip samma höjdprofil som vid vandringen upp till Everests BC. Kathmandu ligger på ca 1200 m, symptomen på höghöjdsjuka kan dyka upp på allvar redan vid 3000 m (läste någonstans att trycket i flygkarbinen motsvarar 2500m). Huvudvärk, aptitlöshet, trötthet och svårigheter att sova tillhör väl de vanligaste tecknen, ffa huvudvärk som beror på att hjärnan svullnar upp, även om man inte riktigt verkar veta mekanismerna bakom.

Doktor Pompe höll dock koll på oss, kontrollerade blodets syremättnad och lärde oss rätt andningsteknik (med världsrekord i fridykning (hon kan hålla andan i sex minuter…)och genomförd 7-summit så har hon ”ganska” bra koll). Det är väldigt vanligt att man andas för snabbt och ytligt och därmed får sämre syresättning av blodet vilket förstås bidrar till sämre acklimatisering. (det är sorgligt nog ganska vanligt för den moderna människan överlag, vi andas snabbare nu liksom vi går snabbare rent generellt än förr några årtionden sedan… vi måste ju stressa för att hinna med allt…)

Och så kissar man, ett bra tecken på acklimatisering. Chhiring tvångsmatade oss med ginger tea jämt och ständigt 🙂 Lite jobbigt på natten när man krupit ner i sin sovsäckskokong bara…

Björn och Sebastian på väg upp, base camp syns långt därnere…

Själv hade jag inga problem med höjden förrän just sista natten uppe på BC som jag beskrev i inledningen. Det är tydligen inte helt ovanligt att vakna på det sättet jag gjorde. Problemet är att bristen på syre får oss att andas snabbare, vilket samtidigt gör att kroppen vädrar ut bildad koldioxid snabbare än normalt. Man skulle kunna tro att andningen styrs av syrehalten men så är det inte (det är bara indirekt). En viktig parameter är istället pH. Koldioxid, som alltså bildas när syret har använts i kroppen, gör att pH sjunker i blodet och det blir surare (koldioxid reagerar med vatten och ger kolsyra/bikarbonat). Det skickar i sin tur signaler till kroppen att andas mer eftersom det är ett tecken på att det behövs mer syre.

Men när vi då börjar andas mer på grund av ett lägre lufttryck och brist på syre  får det också effekten att man vädrar bort koldioxiden från blodet. Men utan att för den skull tillföra syre i samma grad och det blir det lite knas i styrsystemet. Kroppen tycker att pH:t är okej eftersom koldioxiden är borta och tar därmed fikapaus och reglerar ner andningen trots att den egentligen inte borde göra det. Andningen kan bli periodisk vilket främst är märkbart när man sover och inte medvetet andas på. Därav kan man vakna av upplevd andnöd som jag gjorde.

För att motverka detta kan man käka Diamox, en medicin mot grön starr, som gör att njurarna utsöndrar bikarbonat i blodet dvs gör blodet surare (jag använde det inte men flera i gruppen gjorde).

Vi spenderade några nätter i byn Na på lite över 4000m och gjorde ett par dagsturer upp på högre höjder innan det var dags att vandra upp till base camp på 5000m. Jag kände mig hur pigg som helst och trots förmaningar att ta det lugnt och spara på krafterna så går det ju inte att missa fototillfällen när de dyker upp…. Bara kila upp lite snabbt och knäppa av några kort … och så sa det dunk. Oj, vad snabbt man nådde maxpuls och fick mjölksyra och oj vilken tid det tog att återhämta sig (jag upprepade det förstås några gånger för att validera saken 🙂  ).

Vid 5000m är kroppens ämnesomsättning dubbelt så hög mot vad kroppen kan tillgodogöra sig genom kost (en bra bantningskur m a o). Går man ännu högre än vad vi gjorde är det dessutom bara snabba kolhydrater som gäller, kroppen klarar inte av att använda något annat.

Så här ser en Gott&Blandat-påse ut på 5000m höjd:

Toppattack var det ja. Att gå där på glaciären i strålande sol med toppen alldeles framför sig. Sherpas. Himalaya. Det var stort på något sätt. Och förstås höjdrekord på min egen lilla nivå. Yalung Ri 5630 m.

Tyvärr fick jag lite soppatorsk och mådde lite kasst när jag kom upp, hade varken druckit eller ätit tillräckligt eftersom jag hade lite småproblem med magen under hela dagen. Fick inte den där riktiga kicken jag hoppats på även om det förstås var fantastiskt ändå. Men det betyder väl bara att man måste göra det igen, någon sa att det fanns högre toppar att ta sig upp på … 🙂

Hade det ganska kämpigt på vägen ner då vi beslutade att inte sova kvar vid base camp utan fortsätta ner till Na igen (var faktiskt dålig i magen resten av resan tills Immodium och penicillin gjorde sitt… eller om det var champagnen i business class på flyget hem som gjorde det (vi blev uppgraderade, hehe) .

Jag kan bara säga det igen, en så jädra häftig dag. Ja, hela resan var fantastisk faktiskt. Helt bortkopplad från internet i dryga två veckor, inget jag saknade alls (okejdå, får erkänna att jag ibland ville kolla efter ett särskilt mejl… mitt senaste manus har klarat den första stora tröskeln hos ett stort förlag som meddelade att de skulle skicka det till extern lektör för bedömning och skulle återkomma inom några veckor… Fortfarande inte hört något och har ingen aning om det är bra eller dåligt … eller inte betyder något alls…)

Bilderna ses bäst i gallery mode… dvs klicka på någon och bläddra sen på…