Den 19 augusti 2006 anlöpte fartyget Probo Koala hamnen i Abidjan, Elfenbenskustens största stad. Ombord fanns en last de försökt bli av med i flera hamnar i både Europa och Afrika men utan att lyckas. Skeppet var leasat av Trafigura, ett av världens största oljetradingföretag med en omsättning flera gånger större än Elfenbenskustens BNP. De hävdar att det var så kallad slop, det vill säga det vatten tankarna sköljs ur med mellan varje last.
I Amsterdam började de pumpa av det men det stank så fruktansvärt att det avbröts och räddningstjänst tillkallades. Initiala analyser visade att det innehöll ohyggligt mycket mer brännbara produkter än vad Trafigura ville göra gällande. Luftprover visade att den mycket giftiga gasen divätesulfid fanns i luften (tänk ruttet ägg). Det skulle kunna gå att ta hand om även detta kemiska avfall men det skulle förstås bli mycket dyrare än vad Trafigura hade tänkt sig. Så de pumpade tillbaka det ombord och drog därifrån utan att ha en plan på vad de skulle göra med det (förbjudet enligt EU-lagar).
Till slut hamnade det alltså på arton olika ställen i Abidjan, bland annat på flera soptippar där många fattiga lever sina liv i jakt efter något användbart bland det som blivit över. Följderna blev att över hundra tusen fick uppsöka sjukhus och myndigheterna har uppgett att femton personer avlidit.
I år är det alltså 10-årsjubileum för denna händelse och än har inga ansvariga dömts trots mängder med bevis.
Men Trafigura tar inget ansvar för händelsen och efterspelet är en sorglig historia om hur pengar kan köpa bolag fri från ansvar och hur myndigheter har gett upp i brist på kompetens och resurser. I en uppgörelse med den ivorianska regeringen har de köpt sig åtalsfrihet (Trafigura uttrycker det kanske inte så dock …). I en utomrättslig uppgörelse har de betalat en del pengar till en del drabbade (en av de största grupptalan i Storbritannien (Trafigura har sitt operativa säte där)). De har blivit dömda i Nederländerna för att ha fört ut lasten men inte för dumpningen av avfallet. Företagets vd (eller om det var styrelseordförande) slapp vidare åtal efter att ha betalat en summa pengar.
Men ingen har alltså dömts för detta brott (förutom kaptenen som fick villkorlig dom …). Trafigura säger sig ha bevis för att deras last inte skulle ha kunnat orsaka den skada som det rapporterats om men bevisen är hemligstämplade. Det är ganska parodiskt att de nu försöker hävda att de är ett transparant och ansvarstagande företag genom att ansluta sig till Extractive Industries Transparency Initiative in 2014
Amnesty International och Greenpeace har engagerat sig hårt i det här och har presenterat en mängd bevis men de brittiska myndigheterna medger att de i princip gett upp. De kan inte föra den här typen av fall mot rika multinationella bolag:
“[The Agency] is not set up to undertake lengthy and complex investigations involving these areas … Trafigura will take any and every available procedural opportunity to challenge steps taken in a further investigation … The Agency has limited experience in conducting complex significant investigations, especially where the vast majority of the evidence would appear to be abroad … [It] would not have the appropriately skilled and experienced staff to undertake such an investigation.”
Med andra ord, har du pengar och jurister är det bara att köra på. År 2015 hade Trafigura en vinst på 1,1 miljarder USD … Läs mer på Amnesty Internationals hemsida.
Mitt manus Det som blir över är inspirerad av denna händelse (som faktiskt har förgreningar upp till Norge). Fick svar från Harper Collins förlag att deras lektör gett manuset toppbetyg och att jag var prio ett, men det sket sig (jag e int bitter …) med orden:
Det beror inte på kvaliteten – inte alls! – utan bara på vilken typ av bok det är och vad vi redan har fattat beslut om att ge ut.
Jag tror att du kan hitta ett annat förlag som vill ge ut din bok, den är så pass aktuell, intressant och välskriven.
Nu verkar det inte bli så, kanske ger ut den själv men är faktiskt inte säker på hur jag ska göra, blir en hel del pengar att investera. Att trycka upp en bok på Print-on-Demand (PoD) som jag gjort med Minotauros Tårar funkar ju men det är inget alternativ om man vill ha in dem i någon bokhandel. Försäljningspriset för en pocket till en bokhandel är som mest 35kr och för en inbunden kanske 120-150 kr medan en PoD kostar ca 50 resp 120 kr att tillverka …
Det här är fjärde och sista delen i min miniserie om kemikalierna och TTIP-avtalet. Kanske har det inte direkt med TTIP att göra men samtidigt är det själva huvudfrågan bakom alltihop. För visst har vi hört det förr, snart när alla miljöfrågor brottas med samma retorik om hur illa det kommer gå om vi försöker åtgärda problemen: Företagen, jobben, tillväxten. Och för den delen: finns det ett problem överhuvudtaget?
Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?
Det sammanfattas bra i den här texten från ett appendix till en rapport om surt regn i USA 1984. Det är skrivet av Fred Singer, som var den enda i ”författargruppen” som inte var expert i frågan. Alla hade handplockats utifrån sina akademiska meriter inom det specifika området medan Singer var tillsatt av Reagan-administrationen (Singer var visserligen en framstående fysiker men hade aldrig sysslat med den här typen av frågor). Anledningen till att hans text hamnade i ett eget appendix var att hans åsikter motsade allt annat som sades i rapporten som tryckte på behovet till åtgärder för minska det sura nedfallet.
“In the absence of even order-of-magnitude estimates of economic damage attributable to acid deposition, and with emission control costs certainly in the multibillion dollar range, one must question whether we are attacking a million-dollar problem with a billion-dollar solution”
Ungefärlig översättning:Varförlägga ut så mycket pengar när det inte finns någon uppfattning om vilka ekonomiska skador det sura regnet orsakar. .Attackerar vi ett miljon-dollar-problem med en miljard-dollar-lösning?
(Fred Singer är för övrigt lite av en idol på de bloggar där man inte tror på ”klimathotet”. Han har agerat akademisk tyngd för att tona ner riskerna med passiv rökning, freoners påverkan på ozonskiktet, klimatförändringarna etc)
Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?
Surt regn och reglering av svavelutsläpp
Surt regn och dess skadliga effekter började noteras på sextiotalet i både Europa och Amerika (eller mer riktigt: det var då man började inse att det var ett ”globalt problem”, att surt regn förstörde byggnader och marmorstatyer ”lokalt” i närheten av fabriker var känt sedan mycket länge). Riktig fart tog debatten i Sverige/Europa då Svante Odén, professor i marklära och ekokemi publicerade en debattartikel i DN 1967. Frågan behandlades sedan i ett FN-möte i Stockholm 1972.
Det krävdes en ”katastrof” i form av en omfattande skogsdöd för att det skulle hända något och regleringar infördes 1985 i EU (en skogsdöd vars huvudorsak ironiskt nog inte verkar ha varit det sura regnet…)
Anledningen till dröjsmålet var ekonomi (och kanske ideologi?): både i USA och Europa ansågs att åtgärderna skulle kosta för mycket, elen skulle bli dyrare och företag skulle gå under med allt vad det innebar för jobb och tillväxt. Likaså var det många som inte tyckte det existerade ett problem.
Men regleringarna hade en tydlig effekt på svavelutsläppen som ses i diagrammet nedan. Och hur gick det med alarmrapporterna om samhällets undergång vid införandet av dem?
Från: “Anthropogenic Sulfur Dioxide Emissions:1850-2005” by S. J. Smith, et al.
Tid från vetskap till åtgärd:15-20 år … (med ”vetskap” menar jag då en egentlig publik debatt börjat om saken)
Det blev ingen massarbetslöshet vid införande Cap and Trade-reglering av svavelutsläpp i USA 1990. Elpriset sjönk till och med [1], Europa och USA:s industrier har inte direkt kollapsat efter regleringarna införts …
[1] Oreskes & Conway, Merchants of Doubt, 2010, ISBN 978-1-4088-2483-2; [2] 8-9 mdr dollar enligt beräkning av EPA från 2003; [3] 3 mdr dollar enligt artikel från 2005, Chestnut, Mills J Environ. Managment, 77 (2005), 252-266; [4] Utredning från EU [5] Rapport från OECD 2014
Nej det är inte gratis att åtgärda problemen, småföretag kan mycket väl få det svårt i vissa lägen. Men det är heller inte gratis att inte göra något. Ändå tar det evigheter innan något görs… Frågan är vem som ska betala och för vad? Problemet är väl att kostnaderna och vinsterna inte finns hos samma part och syns heller inte i en specifik budget (och då finns dem inte i vår ekonomiska värld…)
__________________________
Freoner och ozonnedbrytning
Oron för uttunning av ozonlagret startade i och med att USA funderade på att bygga överljudsflygplan som Concorde i slutet på sextiotalet. Till en början var det vattenånga från motorerna som oroade, sedan kväveoxider. Inledande forskningsresultat fick Kongressen att spendera ytterligare 21 miljoner dollar på Climate Impact Assessment Project som involverade ett tusental forskare världen över.
1974 publicerades två artiklar om hur ozonlagret bröts ner av freoner respektive kväveoxider (Crutzen, PJ. Quart J of the Royal Met Soc 1970; 96:320-325; Johnston H. Science 1971 Aug 6; 173(3996):517-522). Arbete som senare ledde till Nobelpriset 1995.
Det producerades enorma mängder freoner (CFC) varje år och industrin blev orolig för regleringar. Bland dem fanns DuPont som då stod för en fjärdedel av den CFC som tillverkades i världen. 1975 drog de igång en kampanj som kostade miljontals dollar med helsidesannonser i tidningar där de argumenterade för att det inte fanns några bevis för att CFC förstörde ozonlagret (Chemical Week, 16 juli 1975).
1981 upptäckte brittiska forskare det som senare kom att kallas ozonhålet över Antarktis men de trodde det var fel på mätutrustningen. Det var först efter några år med samma resultat man insåg att det var sant och publicerade det i Nature 1985.
Det ledde till intensiv forskning samt upprättande av Montrealprotokollet 1987, som trädde i kraft 1989 (har omförhandlats efter det). 1989 gjordes undersökningar av luften ovanför Arktis och man såg att även där fanns tecknen på en utbredd nedbrytning av ozon. Resultatet ledde till att även industrin insåg problemets omfattning och protesterna började försvinna (till exempel hade the Fluorocarbon Program Panel representanter från 19 CFC-tillverkare från Nordamerika, Europa, Japan och Australien involverade i forskningen och biföll slutsatsen att freoner skadar ozonlagret).
Men det gällde inte alla, Fred Singer igen:
”In awarding the 1995 Nobel Prize in Chemistry to the originators of the stratospheric ozone depletion hypothesis, the Swedish Academy of Science has chosen to make o political statement … In short, the country is in the throes of collective environmental hysteria.”
Washington Times (från Oreskes&Conway, Merchants of Doubt)
Och hur gick det för jobben, industrin och kostnaderna nu då?
Effekten av Montrealprotokollet är dock tydligt. Här mängd producerade freoner:
En tillväxt av ozonlagret och minskning av UV-strålningen har observerats även om det handlar om mycket långsamma processer eftersom de utsläppta kemikalierna finns kvar i atmosfären så otroligt länge.
Tillverkares uppskattning (1993) av prisökning på en ny bil pga byte av AC (som innehöll freoner): 650 – 1200 dollar/bil
Verklig prisökning, (1997): 40-400 dollar/bil
EPA:s uppskattning (1988) för kostnaden att en halvera freon-produktionen under 10 år: $3,55/kg Verklig kostnad (trots skärpta krav): $2,45/kg (1993 skärptes målen till att helt upphöra med CFC-tillverkning och dessutom kortades tidsperioden med 2 år).
Uppskattad tid att få fram nya substitut för freoner där det inte fanns några tillgängliga: 8-9 år Verklig tid: 2 år
Uppifter från Eban Goodstein, ekonomiprofessor på Lewis and Clark College enligt The American Prospect
Inte heller här har alltså industrin fallit ihop pga förbuden.
____________________________________
Bly i bensin
Även bly har genomgått alla stadier som klimatdebatten nu gör. Det hävdades att om blytillsatsen skulle förbjudas riskerade bilmotorerna att explodera. Motorerna skulle kräva extra olja, miljoner fat per år med extra raffinaderikostnader på $8-15 miljarder per år. American Petroleum Institute (API) tyckte hälsofarorna var överdrivna och allt var bara hysteri:
”the mass of evidence proves unquestionably that lead isn’t a significant factor in air pollution and represents no public health problem in any way.”
Wall Street Journal, Sept. 9, 1965
När EPA ville införa regleringar gick Lead Industries Association till domstolen. EPA vann. Det visade sig sedan att vinsterna att fasa ut bly översteg kostnaderna med $700 miljoner enligt EPA.
Men det finns fortfarande företag som tillverkar färg med blyinnehåll medan de samtidigt tillverkar ”samma” färg fast utan blypigment till länder där det är förbjudet. Det har förts en hård debatt om bly-kromat ska undantas från REACH-lagarna i EU, vilket Kanada-baserade Dominion Colour Corporation vill. Det vill däremot inte Akzo-Nobel som har fasat ut sina blypigment…
Hälsorisker med bly har man vetat om sedan 1800-talet och år 2012 fanns det 28 900 vetenskapliga artiklar i ämnet som utgör tillräckliga bevis för att bly i nivåer över <5 μg/dl i blodet hos barn kan kopplas till en rad problem. Hos vuxna kan njurskador uppstå vid samma halt och nervproblem vid <10 μg/dl. Många anser dock att det inte finns någon säker lägsta exponeringsnivå, framförallt för barn.
Om förbudet haft effekt? Tja, bedöm själv. Tillåtna halter har minskats succesivt fr o m 1970, men totalförbudet infördes 1995 (notera enhet, risknivån för barn är 50µg/L):
_____________________________
Klorerade och bromerade organiska föreningar
1978 infördes förbud mot PCB i vissa applikationer i Sverige. 1995 utökades förbudet till all användning.
Trenderna är glasklara, förbuden av PCB och DDT har haft effekt även om det tar tid eftersom kemikalierna är så beständiga. Kemiindustrin i både Europa och USA gick knappast under på grund av förbuden även om det säkerligen finns företag som fick det svårt.
(Dow Chemicals hade en omsättning på 57 miljarder dollar år 2013 med en vinst på 4,8 miljarder dollar. Monsanto hade en omsättnin på 14,8 miljarder dollar och 2,4 miljarder i vinst 2013. BASF omsatte 74 miljarder euro och plockade ut en vinst på drygt 5 miljarder euro 2014. De tycks ha klarat sig igenom ”krisen” ganska bra).
Att märka upp farliga kemikalier
Efter tragedin i Bhopal, Indien 1984 där giftiga gaser, bland annat methyl isocyanate och fosgen, läckte ut efter en run-away-reaction i Union Carbides fabrik och orsakade tusentals dödsfall, så blev opinionen i Kalifornien stark för att införa nya bestämmelser om att giftiga kemikalier skulle redovisas och produkter märkas upp, en så kallade Right-To-Know lag (Proposition 65, eller Safe Drinking Water and Toxic Enforcement Act). Kemikalieindustrin spenderade 5 miljoner dollar i en kampanj att stoppa det.
Men trots PR-kampanjer, stämningar och så vidare lyckades inte industrin stoppa införandet av de nya lagarna i Kalifornien. De har dock i femton år därefter spenderat mångmiljonbelopp på att hindra liknande initiativ i andra stater.
“Although battles are still being fought in California, New Jersey and Michigan to date all the [Right-To-Know] laws passed this year [1985] are generally consistent with CMA policy. We have retained our trade secret protection rights and successfully avoided costly requirements for unique labeling, environmental emission monitoring and independent risk management audits.”
Chemical Manufacturers Association Report, Sept. 8, 1985
Industrin fruktade stora kostnader i och med införandet av lagarna men det verkar inte ha gått så dåligt för dem trots allt, det är en bransch som bara i Kalifornien sysselsätter 80 000 människor och genererar 20 miljarder dollar varje år, men spenderar 130 miljoner dollar på miljöskydd. Ingen kris direkt. På köpet med de tydligare märkningarna kom att porslinstillverkare halverade mängden bly i sin produktion, VVS-firmor slutade i princip helt att använda bly när de tillverkade mässingskranar, trikloretylen (cancerogent) har slutat användas liksom flera andra cancerogena kemikalier
_______________________________
Ja, det var några miljöfrågor som alla följt samma mönster. Förnekelse, motstånd, skräckpropaganda som bara blivit en tummetott när allt kommer kring.
(Visst, i ärlighetens namn, det görs överdrifter åt andra hållet också).
Men hur som helst, i mina ögon får man vara ganska tjurig om man kallar ovanstående för misslyckanden. (Jodå, det finns dem som kallar t ex Montrealprotokollet (freonreglering) för ett stort hyckleri, inte för att det presenteras några direkta förklaringar till varför utöver att det är ett led i den hemliga agendan för den röd-gröna rörelsen att uppnå världsherravälde och införa planekonomi och marxism världen över (nej, jag skämtar inte, och det är t o m människor med professorstitel som hävdar detta …)).
I mina ögon handlar det om demokrati. I dagens neoliberala samhälle har personlig frihet blivit liktydigt med ekonomisk frihet och då mest för vissa personer. Är det demokratin eller företagsledningar som ska bestämma vilka risknivåer som är acceptabla på de kemikalier vi använder?
Nu är det inte helt glasklart att bestämma vad som är farligt eller inte, får åskådliggöra det med ett inlägg om Bisfenol A framöver. En kemikalie som mycket väl belyser problemen och det kaos som råder angående riskbedömning av kemikalier.
2016-03-04 Uppdaterade med info om bly, samt några redaktionella ändringar
Januari 1979. Ett godståg skakar fram genom Missouris snötäckta landskap. Det är mitt i natten när det närmar sig den lilla hålan Sturgeon. En kopplingsaxel går sönder och tåget spårar ur. En av godstankarna får en spricka och innehållet forsar ut längs med spåret i nästan en kilometer innan tåget stannar. Det var triklorfenol på väg till Monsantos fabrik för tillverkning av ett träimpregneringsmedel. En händelse som kom att riva hål i den slöja som dolt några av de största kemikaliejättarnas förehavande under lång tid och som ger efterverkningar än idag.
Sturgeon evakueras och boskap flyttas därifrån. Prover tas och skickas bland annat till Christoffer Rappe vid Umeå Universitet som konstaterar att det innehåller små mängder av TCDD (”dioxin”), av många kallad världens giftigaste kemikalie.
Olyckan leder till en av USA:s längsta rättegångar som tog nästan fyra år att avsluta. Monsanto får betala en mindre summa pengar till ett par invånare i Sturgeon för förlorad inkomst men efter överklagan slipper de miljonböter eftersom målsägande inte kunde bevisa att produkten var ”unreasonably dangerous” för invånarna.
Men i rättegångshandlingarna som omfattar nästan hundratusen sidor fanns mer intern dokumentation än vad Monsanto förmodligen skulle velat ha sett dagens ljus.
Till en början var det dock inte särskilt mycket halloballo om saken, detaljer hade sipprat ut lite pö om pö under den evighetslånga rättegången – inte de bästa förutsättningarna för att skapa ett mediedrev. Det var först när advokaten sammanställde en överklagan som det började hända grejor. Och ändå inte …
Dr Cate Jenkins på det amerikanska miljöskyddsverket (EPA) fick nys om sammanställningen och blev orolig. Efter en tid startade myndigheten en utredning gällande tre brottsmisstankar: underlåtelse att rapportera risker med sina produkter, konspiration med avsikt att lura staten samt falska uttalanden.
I praktiken trampar utredningen vatten redan från början, det händer i princip ingenting. Men medierna skapar rubriker med saker som att Monsanto hållit hemligt att vattnet utanför en av deras fabriker tog kål på fiskar inom loppet av tio sekunder.
”Monsanto documents — many emblazoned with warnings such as ”CONFIDENTIAL: Read and Destroy” — show that for decades, the corporate giant concealed what it did and what it knew. In 1966, Monsanto managers discovered that fish submerged in that creek turned belly-up within 10 seconds, spurting blood and shedding skin as if dunked into boiling water. They told no one.”
EPA verkar dock ha haft mer fokus på att röja undan sin obstinata medarbetare än att utreda Monsantos förehavanden. Jenkins blev bortplockad från sin tjänst strax efter hon startat igång cirkusen och Monsanto får en skriftlig ursäkt för att uppgifter läckt. Utredningen läggs ner efter ett par år utan att Monsantos brottsmisstankar blivit granskade.
(För den konspiratoriskt lagde: Det är dokumenterat att Jenkins högre chefer haft löpande kommunikation med höga chefer på Monsanto under utredningen. Deras advokat hade tidigare jobbat på EPA…)
Jenkins stämmer EPA för att ha blivit trakasserad och får tillbaka sitt jobb, men först efter att ärendet överklagats i fyra instanser av EPA, Jenkins fick rätt i alla.
Men vad gällde saken egentligen och vad har det med TTIP att göra?
Får nog börja med lite historik…
År 1897 invigs Djurgårdsbron i Stockholm och korv med bröd säljs för första gången i Sverige. På andra sidan Atlanten startar Herbet Dow ett nytt företag, Dow Chemicals, som med hjälp klorgas skulle ta första stegen till att bli ett av världens största företag som lever och frodas än i våra dagar.
Under början av 1900-talet upptäcktes att restprodukter från olja, så kallade organiska föreningar som består av kol och väte, fick helt fantastiska egenskaper när man reagerade dem med klor, man bytte i princip ut väte mot klor (eller brom) i molekylen. De blev på det sättet beständiga, brandsäkra osv.
Snart var världen fylld av klorerade (och bromerade) produkter: plaster som polyvinylklorid (pvc), tillsatser i färg, bekämpningsmedel som DDT, Hormoslyr och Agent Orange, impregneringsmedel, desinficeringsmedel, flamskyddsmedel, värme- och kylmedia, klorerade lösningsmedel för att bara för att nämna några. Många av dagens läkemedel skulle heller inte existera utan denna typ av kemi.
Uppfinningsrikedomen var gränslös, nya förbättrade produkter dök upp i en strid ström och pengarna flödade in. Det tycktes inte finnas några problem. Men mörka moln hopade sig vid horisonten och svepte snart fram över världen.
Människor och djur drabbades av märkliga och svåra sjukdomar. Svenska forskare som Sören Jensen identifierade PCB (bl a) och upptäckte att det fanns spritt överallt i naturen. Det finns hur mycket som helst att skriva om detta (inte omöjligt att det kommer några inlägg om det 🙂 ). Men för att göra en lång historia lite kortare …:
Monsanto (liksom Dow och andra företag) har åkt på mängder av stämningar rörande hälsoriskerna med dessa produkter och de skador de orsakat. Visst är det orättvist att använda dagens miljömåttstockar mot företag angående händelser från förr, men Monsanto hävdar (även i rätten) att man inte vetat hur farliga vissa produkter varit och att man agerat så fort man vetat.
Och det är här skon klämmer. Deras interna dokumentation visar att det knappast stämde och det var förstås straffbart redan på den tiden. Exemplen är många:
-Man hade uppmanat ett externt tox-labb att ändra uppgifter om hur cancerframkallande en av deras produkter var, labbet svarar:
”We will amend our statement in the last paragraph on page 2 of the Aroclor 1254 [=produktnamn för PCB] report to read, ‘does not appear to be carcinogenic’ in place of ‘slightly tumorigenic’ as requested.”
-De hade hållit saker hemliga, här ett memo angående resultaten att fiskarna dog på stört utanför deras fabrik som nämnts ovan. De verkade ha god kontakt med myndighetspersoner som lovade att inte låta allmänheten veta:
”Joe Crockett, Secretary of the Alabama Water Improvement Commission, will try to handle the problem quietly without release of the information to the public at this time.”
Det dröjde tretton år från det att ledningen visste tills myndigheterna varnade allmänheten att äta fisk från floden nedströms om fabriken…
-Det finns flera fall där det mycket tydligt berättas att deras produkter inte var helt problemfria, här en rapport till Monsanto från Drinker, professor i fysiologi på Harvard:
“In view of the fact that compound #5460 in such low concentration proved so definitely toxic, no higher concentrations were tested.”
Det här var bara några axplock…
Men det Caty Jenkins var mest bekymrad över var att Monsanto verkade ha myglat med några av sina studier angående hur farligt vissa av deras klorerade kemikalier var.
Prover som skickats till labb för analys och låg till grund för säkerhetsbedömningen verkade vara av mycket bättre kvalité än det som egentligen producerades i fabriken, enligt Jenkins (det handlade mycket om halten av TCDD).
Likaså verkade det som att Monsanto fifflat med studier om hur arbetare i deras fabrik påverkats efter att ha exponerats av kemikalier vid en olycka (t ex Zack, Suskind J. of Occupational Medicine, Vol. 22 (1980), pgs. 11-14).
Vittnesmål i rätten visade att de inte gått rätt till i urvalet av vilka som var exponerade för kemikalierna och inte, något som ger helt snedvridna slutsatser. Enligt Jenkins hade just dessa studier varit viktiga i EPA:s beslut att inte klassificera vissa kemikalier för cancerogena för människan.
Studiernas riktighet har också kritiserats i flera vetenskapliga rapporter (Hay, Nature, 315, 102-103 (1985); L Roberts, Science, 251, 626 (1991); Hardell, Am J Med, 19, 547-549 (1991)).
Hur det egentligen ligger till med detta får vi väl antagligen aldrig veta men sedan dess har som sagt Monsanto, Dow med flera stämts på enorma belopp i olika grupptalan (hur det nu sägs i plural….). Tjugotusen invånare i Anniston erhöll till exempel $700 miljoner (Monsanto hade PCB-fabrik där) och det är inte den enda. Totalt handlar det om mångmiljarder dollar som företagen måste punga ut med i efterhand.
Och vad har detta med TTIP-avtalet att göra kan man fråga sig igen?
Allt och inget.
EU är inte precis fritt från kemikalieskandaler och amerikanare är förstås varken dummare eller ondare än vad vi är. Men det är två helt olika system och kulturer det handlar om och som jag berättat om i del 1 så skiljer sig lagarna totalt i de olika lägren.
Det är uppenbart av det jag skrivit om i både detta inlägg liksom det i del 2 att allt för många är beredda att göra väldigt mycket när det handlar om pengar (vilken nyhet…). Det finns ingen som helst anledning att ge företag som dessa VIP-behandling i separata och domstolar dolda för insyn. Tycker jag…
Men framförallt tycker jag att ovanstående tydligt visar hur idiotiskt systemet med att inte ha någon sorts ”hälsokrav” innan man startar produktion av tonvis med kemikalier är. På kort sikt tjänar förstås många affärsmän och advokater grova pengar (och slipper antagligen undan ansvar dessutom) på systemet, men rent samhällsekonomiskt?
Och etiskt?
Fullskaliga tox-studier utan att någon egentligen kan säga något? Hur smart är det? Det är förstås uppenbart att det kommer bli problem om man har hunnit bygga upp en verksamhet innan man inser att det var en alltför giftig produkt och att det borde läggas ner…
REACH kommer inte eliminera denna typ av händelser men det kan förebygga en hel del trots allt. Det lovas att detta inte kommer beröras av TTIP men jag är skeptisk med tanke på hur mycket snack det varit om att REACH skulle utgöra ett icke tarifiärt handelshinder.
Det betyder inte att man ska reglera upp allt till stillestånd… Men tänk bara vad mycket forskning och utveckling ovanstående förlikningsbelopp skulle räcka till, det motsvarar en tiondel av vad hela EU:s kemiindustri lägger på FoU under ett helt år. Och det var bara en förhandling…
Och pengar är som alltid den springande punkten i miljöfrågor. Det pratas ofta om hur dyrt restriktioner kommer bli och att jobben kommer ryka. Är det verkligen så? Mer om det i nästa inlägg …
Hmm, tror jag får hejda mig lite här för idag, måste lära mig att skriva kortare inlägg tror jag 🙂
Får ta historierna om TCDD och Bisfenol A i ett annat inlägg eller två, de sammanfattar annars ganska väl om kaoset som råder vid klassningarna av kemikalier och vem man ska tro på…
_________________________________
Fast bara en liten grej till 🙂 det var om den där ”världens giftigaste kemikalie” …
Tänkvärt om TCDD (Schecter, Gasiewicz, Dioxin and Health, 2nd edition, 2003):
-Dela en sockerbit i miljoner delar. Ge en av bitarna (ca 1 µg) till ett marsvin, om det varit TCDD hade den förmodligen dött. -TCDD ger upphov till en rad olika cancerformer och sjukdomar hos djur, det är det ingen som tvivlar på. -50 nanogram TCDD/kg kroppsvikt kan ge råttor problem med reproduktionen och immunförsvaret. Det är koncentrationer som motsvarar ett par sockerbitar i en vattenfylld Globen-arena.
-Generellt sett har varje människa numera runt 5 nanogram TCDD/kg i blodet. Alltså, om exponeringen ökar med 3 miljondelar av en sockerbit så når halten i blodet nivåer där vi vet att råttor får problem med reproduktion och immunförsvar. Och apor problem med inlärningsförmågan. TCDD verkar genom att binda in till receptorn ArH i kroppen. Den är identisk hos försöksdjuren och människan...
Hur stora marginaler vill vi ha?
_________
Internationel Agency för Research on Cancer, IARC, klassar TCDD som cancerogen:
”There is sufficient evidence in humans for the carcinogenicity of 2,3,7,8-tetrachlorodibenzo-para-dioxin.”
En artikel författad av forskare från Exponent, en konsultfirma som förser industrin med akademiker för uppgifter som till exempel skriva vetenskapliga artiklar, säger att det inte är så. Artikeln finansierades av: RFHEE, Chlorine Chemistry Division of the American Chemical Council (men det är inget som dolts utan angivits som Conflict of Interest i artikeln):
‘‘There is persuasive evidence that TCDD at low levels is not carcinogenic to human beings and that it may not be carcinogenic even at high levels.’’
Den ingick i materialet som den amerikanska EPA:s baserade sin klassificering av TCDD på. Exponents vice vd , Dennis Paustenbach (med ett cv på 181 sidor), var en av dem som satt i det vetenskapliga råd hos EPA som gjorde utvärderingen…
”There is inadequate evidence that it can cause cancer in humans but at present it is far from conclusive.”
Vem ska man lita på..?
… ja, sorry, jag skulle ju sluta, får bli mer om det någon annan gång … 🙂
Från: “Anthropogenic Sulfur Dioxide Emissions:1850-2005” by S. J. Smith, et al. 
Maths Nilsson, författare 