För några dagar sedan skrev jag om min resa till Botswana 2010. Det var dock inte min första safariresa, den hade jag och en kompis gjort två år innan till Tanzania.

Och det var något drömlikt med hela resan redan från början. Efter att ha flugit i vad som kändes som evigheter över en oändlig öken följt av ett lika oändligt mörker (det är slående vilken skillnad det är att flyga nattetid över Afrika jämfört med Europa, det syns bara enstaka ljuspunkter här och där medan hela Europa skiner som en kristallkrona). När vi slutligen landade på Kilimanjaro Airport var det som att hamna ”mitt i ingenstans”, i ett kompakt i mörker. På en annan kontinent. I en annan värld. Arusha.

Det blev en natt på hotell i en ”mörklagd” stad. Tidigt morgonen efter blev det transport  till en lokal flygplats och safariflyg ut till marker man sett otaliga gånger på TV. Serengeti. Mytomspunnet (åtminstone i min hjärna 🙂 ) och sjukt spännande. Vad väntade? Hjärnan hade inte riktigt hunnit ta in att man var där när det väl började. Vi hoppade mer eller mindre direkt in i jeeparna och gav oss ut på game drive direkt.

Det första som slog en var hur mycket fåglar det fanns, har aldrig sett så mycket rovfågel någonsin. Det dröjde lite till de stora djuren dök upp men jodå, de fanns där och det var lika häftigt som jag förväntat mig att se dem bara någon meter ifrån jeepen. Häftigaste känslan var nog när vi lämnade Serengeti, guiden var tvungen att ordna lite pappersarbete i parkens gränskontroll och jag sprang upp på en kulle (mest bara för att bli av med lite spring i benen) där det fanns en liten utsiktplats. Det här var vad jag såg på andra sidan…:

Migrationen

Serengeti – Ngorongoro – Lake Manyara – Tarangire var den klassiska rutten vi tog. Skiftande landskap, ändlösa slätter, snårig skog, Ngorongoros mäktiga krater. Och allt som oftast helt overkligt häftigt. Alla lodger vi bodde på var placerade med omsorg med vykortsliknande utsikter (men man ska ju ha klart för sig att det inte finns någon inhängnad och det finns dem som gärna tar sig in och rotar genom vad du har i väskan om du inte stänger om dig… 😉 :

Välkomtskommitén, två markattor precis utanför fönstret i Serengeti.

En helt oförglömlig resa. Åkte med Andersons African Adventure och alla tummar upp för dem. Jag hade höga förväntningar men de uppfylldes med råge. 
Vi avslutade med Zanzibar och det var kanske inte lika bra. Visst var det skönt att vila ut efter safarin men jag har aldrig varit en ”strandmänniska” och det känns lite sådär att bo på en taggtrådsinhängnad all-inclusive-resort i enormt överflöd medan man passerar kåkstäder på vägen dit…. 

En bild säger ju mer än tusen ord, så här är en liten ”video” från resan. Nu blev den kanske inte så liten men ändå… 😉