Så tog sig antibiotikan in i djuruppfödningen

Komule MNI_9990_redigerad-2

Så har då resistens mot antibiotikumet kolistin upptäckts i USA. Ett gammalt preparat som brukar benämnas sista utvägen mot multiresistenta bakterier. Det upptäcktes i Kina och har snabbt spritt sig runt om i världen, ungefär lika oväntat som att Annie Lööf baxnar av Jonas Sjöstedts politiska förslag, det vill säga inte alls.

Och idag rekommenderar WWF att vi inte ska köpa kyckling från Thailand eftersom den innehåller för mycket antibiotika. Men det är förstås inte bara där det används i djuruppfödningen och det är inte bara för att hålla djuren friska som det används…

Det började på 1950-taket när ett läkemedelsbolag, American Cyanamid, testade om inte kycklingarna skulle bli lite fetare om de fick extra tillskott av vitamin B12. Och det fungerade. Men det var inte var hela sanningen, det vitamin som användes var en biprodukt från tillverkningen av antibiotikumet aureomycin och det stod snart klart att det var den som hade haft effekt på tillväxten.

Det var mumma för köttindustrin och i USA fick snart i princip alla kycklingar, kalkoner, grisar, kalvar och kossor sig en slev av medicinen och växte så det knakade. Likaså gjorde branschen som helhet.

Samtidigt kom allt fler vetenskapliga studier som pekade på att det kunde innebära en katastrof om det fortsatte eftersom bakterier utvecklade resistens mot antibiotikan (en risk som för övrigt var känd sedan 40-talet…). I Storbritannien konstaterades att resistensen kunde spridas från djur till människa på 60-talet och 1972 sa amerikanska FDA att antibiotikatillverkarna skulle vara tvungna att bevisa att deras jordbruksprodukter inte bidrog till att sprida resistens, annars skulle de inte få säljas.

Animal Health Institute (en handelsorganisation för tillverkare av djurmediciner) satte igång en studie som skulle bevisa att det inte var någon fara på taket. Två flockar kycklingar avsattes för studien, den ena fick små mängder antibiotika (tetracycline) medan den andra inte fick det. Inom 48 timmar hade resistenta E. coli-bakterier upptäckts i kycklingarnas avföring. Efter en vecka var i princip alla E. coli-bakterier resistenta och efter tre månader upptäcktes något märkligt, det fanns resistens hos bakterierna mot fyra preparat de inte ens hade utsatts för (sulfonamides, ampicillin, streptomycin och carbenicillin). Likaså dök de upp i avföringen hos familjen som skötte gården men inte hos grannarna. (Smith, The Lancet, Volume 293, Issue 7607, 14 June 1969, Pages 1174-1176).

Och då förbjöds det? Nja, inte riktigt. Industrin som sponsrat studien hade invändningar mot resultaten men till slut, 1977, tog FDA ändå fram ett nytt lagförslag som skulle förbjuda hanteringen. Men den gick inte igenom. Rep. Jamie Whitten beordrade FDA att mer forskning skulle inväntas.

Och man väntar fortfarande, trots att det finns en uppsjö med studier som bevisar problemet har inget förbud kommit. 2011 vädjade FDA till uppfödarna om att frivilligt dra ner på användningen, åtminstone av de preparat som är viktiga för människan. Resultat? Mellan 2009 och 2014 har användningen av antibiotika i USA ökat med 23 %. I runda tal används 10 miljoner ton antibiotika till djuruppfödning i USA per år och ”bara” 3,5 miljoner ton till människan.

untitled

Numera visar studier att det inte ens har någon verkan på djurens tillväxt längre (man tror det beror på att näringstillförsel och annat har blivit så pass mycket bättre nu). Men det är inget som har minskat användningen.

Kanske något att tänka på inför TTIP-avtalet… Ekonomiprofessor Hamilton tycker ändå att det bästa är att öka frihandeln och prioritera ännu billigare kött…

Källa Mother Jones

 

 

Så blev asbest ofarligt igen… /TTIP#2

KInside

Del 2 i Varför ska jag inte oroa mig inför TTIP?

Del 1 Radikalt skilda kemikalielagar i EU vs USA
Del 3 Vår klorerade värld – det som skulle hållas hemligt
Del 4 När det omöjliga blev möjligt

Många skulle säkert ha backat undan från problemet den amerikanske advokaten Evan Nelson stod inför. En uppsjö av vetenskapliga studier visade att asbest orsakade cancer och en mängd olika instanser som t ex IARC (International Agency for Research on Cancer) klassade asbest som cancerogen. Det var inget särskilt kontroversiellt. Och just det var hans problem.

Han försvarade nämligen företag som blivit stämda av anställda som drabbats av cancer och hävdade att det berodde på den asbest de hanterat på jobbet och nu ville ha skadestånd. I USA kan det handla om stora belopp och är inte något företagen vill betala utan vidare. Det är förstås förståeligt att de vill att det ska finnas bevis för det men …

Nelson behövde hitta en försvarsstrategi och hade kommit på en avancerad idé: en helt ny vetenskaplig teori till varför människor drabbas av mesothelioma, den mycket ovanliga cancerform som är starkt förknippad med asbest (den utvecklas i en typ av celler som täcker flera av kroppens inre organ, särskilt vanligt i lungorna). Men det räckte förstås inte att han själv som advokat lade fram en hemsnickrad förklaringsmodell som det inte fanns vetenskapliga belägg för.

Därför skickade han ett mejl till den före detta Harvard-professorn Peter Valberg och förklarade sin teori: radioaktiva partiklar från tobak var det som orsakade cancern, inte asbest. Nelson bifogade några artiklar som han tyckte stödde sin exalterande hypotes och frågade om Valberg kunde skriva några peer-review’ade* artiklar om detta. (Det här är år 2008 och är uppgifter som grävts fram av journalister på  Vice News  och Center for Public Integrity ).

*(peer-review =  granskning av artiklar innan de publiceras i vetenskapliga tidskrifter, ett centralt kvalitetsbegrepp inom akademin).

Valberg hade slutat sin akademiska karriär och jobbade nu för konsultfirman Gradient, en av de större i en bransch som växer så att det knakar. De förser företag (eller vem som nu vill betala) med kompetenta akademiker som bland annat kan författa vetenskapliga artiklar vilka kan behövas vid rättsliga förhandlingar av den ovan nämnda typen.

Men det var ändå en mycket kontroversiell teori advokaten presenterade. För trots alla studier som gjorts på hundratusentals rökare allt sedan sextiotalet fanns det inget i de resultaten som tydde på att rökning orsakade mesothelioma. Man kan därför tycka att den före detta professorn skulle behövt lite tid att fundera över saken, men bara timmar efter mejlet får Nelson svar från Valberg att han accepterar. Han och ytterligare en kollega, Goodman, ställer upp att skriva tre artiklar om saken. (Valberg kostar  $330/timme). Och vips så fanns det expertvittnen för en helt ny vetenskaplig teori!

Efterföljande mejlkonversation visar dock att de hade svårt att få artiklarna godkända. Till slut lyckades de ändå få två av dem publicerade, den tredje som skulle bevisa att rökning orsakade mesothelioma blir dock aldrig publicerad. Som de tre granskarna uttryckte det:

________________________________

”This paper presents what I consider a highly biased review of the evidence that tobacco exposure is associated with an increased risk of mesothelioma. I strongly suspect the authors must work with someone with a strong financial interest in this subject. … The evidence that tobacco smoke is associated with mesothelioma is if anything extremely weak, and hardly convincing.”

”The logic in this paper is very fuzzy.”

”NOT TRUE

________________________________

Men det spelade ingen roll, i ett senare rättsfall användes slutsatsen ändå: det är rökning och inte asbest som gett de anställda cancer. Situationen är lätt absurd: en ”akademisk expert” (Goodman) hänvisar till vetenskap i en artikel som hon själv har skrivit utifrån en hypotes formulerad av en advokat på den advokatfirma som sköter försvaret i det aktuella rättsfallet…

Asbestos_with_muscoviteAsbest, en mineral uppbyggd av silikater (SiO4) och olika metaller. Finns i olika former.
Foto Wikipedia Common, Aram Dulyan.

 

År 2012 gör IARC ytterligare en genomgång av all vetenskaplig data som rör alla varianter av asbest och slår fast att det är cancerogent. Ännu en gång. Det går heller inte att sätta en lägsta gräns för en säker exponering. Nio epidemiologiska organisationer kräver med stöd av detta ett internationellt förbud, en åsikt som stöds av hundratals hälsovårdsorganisationer och experter (i Skandinavien förbjöds asbest redan i mitten på åttiotalet och EU införde förbud 2005, men det här är alltså i USA, i nutid).

WHO räknar med att 107 000 dör varje år på grund av asbest.

________________________________

”All forms of asbestos (chrysotile, crocidolite, amosite, tremolite, actinolite and anthophyllite) are carcinogenic to humans (Group 1).”

IARC Monopraph 100C-11

________________________________

Goodman och andra fortsätter dock att hävda i rättegångar att asbest inte ger mesothelioma och att det finns en säker exponeringsnivå. Hon överger dock sin tidigare tes att det skulle vara rökning som är orsaken.

 

Ford investerar i vetenskap

Asbest beständiga egenskaper gör att mineralen passar utmärkt som belag i bilbromsar. Förr var det mer eller mindre standard och när t ex trumbromsar skulle bytas blåstes de ofta rena med tryckluft och mekanikerna bar sällan ansiktsmasker. Ford (Chrysler och GM har ju konkat så de drabbas inte) har därmed blivit stämda av anställda som drabbats av cancer och vill ha skadestånd i processer som ovan.

Ford hade alltså en hel del vetenskap som talade emot dem, utöver det som redan nämnts har hundratals läkare, forskare och akademiker från sjutton olika länder skrivit under legala försäkranden i USA att asbest i bromsar riskerar att orsaka cancer hos arbetarna.

Därför har Ford investerat $40 miljoner i att ifrågasätta riktigheten i detta. I en genomgång av de vetenskapliga artiklar som publicerats mellan 1998-2015 angående asbest i bromsar och dess hälsorisker så hittades:

-27 st skrivna av experter knutna till industrin – ingen eller minimal risk för cancer konstaterades
-10 st skrivna av experter knutna till målsägande – ökad risk konstaterades
-11 st skrivna av utländska forskare ej involverade i rättegång – tio konstaterade en ökad risk för cancer

Det handlar sällan om helt ny vetenskap i den här typen av artiklar, oftast görs ”bara” genomgångar av redan utförda och vetenskapligt redan bedömda studier. Inget som driver vetenskapen framåt i egentlig mening utan mest nyttiga som ammunition i rättegångskrigen. Det verkar dock fungera, som en advokat skriver i ett internt Ford-memo angående effekten konsultfirmornas nya vetenskapliga artiklar haft:

”… changed the scientific playing field in the courtroom. You know this better than anyone as you have seen the number of plaintiff verdicts [in asbestos cases] decrease and the cost of settlement go down over time.”

Inte sällan kritiseras dock dessa nya studier för att vara bristfälliga, några forskare har till och med vittnat om att slutsatserna som dras från deras gamla studier är felaktiga.

”They’ve published a lot, but they’ve really produced no new science,” said John Dement, a professor in Duke University’s Division of Occupational and Environmental Medicine and an asbestos researcher for more than four decades. ”Fifteen years ago, I thought the issue of asbestos risk assessment was pretty much defined. All they’ve accomplished is to try to generate doubt where, really, little doubt existed.”

____________________

Men det här är bara toppen av ett isberg på ett problem som blivit allt snårigare och unknare med åren – kopplingen mellan akademin och kommersiella intressen. Var drar man gränsen och vad är sant eller falskt?

Många hävdar att det handlar om samma taktik tobaksbolagen förde för att hålla försäljningen uppe dvs anlita akademiker som ifrågasätter vetenskapen. Det är väl dokumenterat i de miljontals dokument som blivit officiella i och med rättegångar mot tobaksbolagen:

Doubt is our product since it is the best means of competing with the “body of fact” that exists in the mind of the general public. It is also the means of establishing a controversy.

Tillvägagångssättet ser under alla omständigheter misstänkt likt ut och samma mönster syns runt nästan varenda farlig kemikalie du kan tänka dig. Ytterligare ett exempel:

Marknära ozon är väl inte farligt?

Forskare vid Harvard utförde en omfattande studie om hur hälsan påverkades efter att USA börjat elda med inhemskt kol istället för importerad olja 1973 pga arabiskt oljeembargo (Six Cities Study). Resultatet var dramatiskt: folk i de mest förorenade städerna dog två år i förtid. Att rena utsläppen skulle ha lika stor effekt på dödligheten som att hitta en universell bot för cancer.

MNIL3780

Men studien fick inte särskilt mycket uppmärksamhet förrän 1997 när USA:s miljöskyddsverk, EPA ville använda den för att stödja utsläppsregleringar 1997 (Clean Air Act). Protester från industrin ledde till att en tredje oberoende part först skulle granska studien. Health Effect Institute fick uppgiften och efter tre år kunde de konstatera att Harvardforskarnas slutsatser var riktiga.

Om det slutade där?

Nej. Gradient, jäpp samma konsultfirma som i asbestfallet ovan, skred till verket. De har nu producerat 37 artiklar som på olika sätt tonar ner riskerna med luftföroreningar. Finansiärer? American Petroleum Institute, Navistar och the International Carbon Black Association.

Och Goodman, ja samma kvinna som i asbestfallet ovan, har stått i Kongressen och vittnat om att EPA inte tar tillräcklig hänsyn till senare tids epidemiologiska studier som säger att sot/smog inte är så farligt …

2014 publicerade OECD en rapport som uppskattar att luftföroreningar dödar 3 miljoner människor och kostar samhället 3,5 triljoner dollar varje år.

Men det har inte hindrat Texas Commission on Environmental Quality, en regulatorisk myndighet (sic), betalat Gradient $1,65 miljoner sedan 2013 för att utmana EPA:s vetenskapliga analys att marknära ozon är farligt.

Det går att fortsätta så här i evigheter, exemplen är nästan otaliga, ni får ett par till i nästa inlägg (och om det skulle råka bli något med mitt senaste bokprojekt så kan ni kanske få läsa ääännu mer  :)).

Någon får gärna försöka övertyga mig om varför vi ska låta denna typ av företagskultur få tillgång till slutna affärsdomstolar som kilar vid sidan av det normala rättsväsendet, vilket mycket väl kan bli fallet i och med TTIP och ett eventuellt ISDS. 

PS.
Om Ford var medvetna om asbest och riskerna i bromshanteringen?

Ett internt memo visar att de var så pass bekymrade att de undersökte alternativ redan 1971. De hittade ett, problemet var att det kostade 1,25 dollar mer per framhjulspar. Så det fick vara …
Nästa inlägg:
I vår klorerade värld, vad företagen visste men inte ville berätta…

Ovanstående är hämtat från Vice News som tillsammans med Center for Public Integrity grävt fram uppgifterna.

 

 

 

 

 

 

Naivt om TTIP och kemikalierna? #1

Inside

USA har cirka 85 000 registrerade ”kommersiella” kemikalier. Under de senaste fem åren har de lyckats bedöma hälsoriskerna på sex utav dem. Förra året utfördes inte en enda riskbedömning. Året innan det gjordes en. När nya kemikalier ska registreras innehåller 85% av ansökningarna inga uppgifter om hälsodata enligt det amerikanska miljöskyddsverket (EPA). Och det är bara början …

Så, hej politiker och nyliberaler, berätta gärna varför jag inte ska vara orolig inför TTIP-avtalet?

Nej, jag är varken ironisk eller spydig och jag är till och med övertygad om att det finns bra saker med avtalet, men det får inte problemen med vissa kemikalier att försvinna på något magiskt sätt -att nitroglycerin kan vara bra för hjärtsjuka hjälper inte fabriksarbetare vid dess hantering i fabriken…

Jag undrar om folk i gemen har en susning om vad skillnaderna mellan EU och USA:s lagstiftningar innebär? Hur många politiker har det? TTIP-avtalet kommer inte påverka hälsa och miljö lovas det från politiker och de enormt mäktiga kemilobbyorganisationerna på båda sidor om Atlanten. Kemikalieregleringarna ska inte behandlas sägs det.

Så en marknad som omfattar 5-6 triljoner dollar ska inte behandlas i ett frihandelsavtal mellan de två största på området i världen? Ursäkta, men jag tror inte på det… Och med tanke på historiken och spelet bakom EU:s kemikalielagstiftning REACH har jag svårt att se hur amerikanarna kommer acceptera EU:s lagar och regler utan vidare.

Men allt är tokhemligt och debatten ljummen på sin höjd. Av en del som läckt ut verkar mycket tyda på att politikerna lovar ganska tunt:

The Guardian har dokument som visar att EU redan strukit 31 pesticider från en förbudslista efter påtryckningar från kemilobbyn. Vad mer är att vänta?
– The Guardian avslöjar också att EU:s chefsförhandlare sitter på möten med Exxon och berättar hur bra TTIP kommer vara för dem att ”komma åt” utvecklingsländer i t ex Afrika.

Röd-grönt flum säger du.

Bedöm själv, här kommer några inlägg om hur det ser ut och varför jag är skeptisk till många sidor av TTIP-avtalet och varför företag ska kunna gå vid sidan om det befintliga rättsväsendet och behandla sina göranden i dolda domstolar. Jag kan bara inte förstå varför jag inte ska oroa mig?

Kan börja med att nämna:
-Nej, jag tror inte på, och vill inte ha,  någon ”kemikaliefri” värld …
-Nej, jag hatar inte USA, tvärtom, men det finns mycket som inte är perfekt …
-Nej, jag hatar inte näringslivet , efter att själv jobbat med kemisk processutveckling i över tjugo år vågar jag nog påstå att det görs mer miljöarbete inom kemikalieindustrin (i alla fall i EU) än vad folk tror. Exemepel från Cefics hemsida:

FF2014_Chart 8-2Men man ska inte vara naiv, i slutänden är det pengar och gränsvärden som sätter agendan om vad som ska åtgärdas …
-Och ja, jag gillar att avsluta meningar med … 🙂

Här är de kommande inläggen:

#1 Lagstiftning och miljöarbetet EU vs USA (detta inlägg)
#2 Asbest, du kanske trodde att frågan om att asbest orsakar cancer var utagerad och klar? Det trodde nog alla (även i USA) men nej, så är det inte längre. Inte på grund av ny banbrytande forskning, men på grund av nya vetenskapliga artiklar … (förklarar imorgon 😉 )
#3 Vår klorerade värld, vad vissa företag egentligen visste men inte ville berätta. 
#4 Det hotar jobben och tillväxten. Argumenten vi hört förut. Numera har vi facit till många av miljöproblemen som åtminstone delvis åtgärdats, hur blev det egentligen med larmen om att det skulle skicka oss tillbaka till 1800-talet?

 

REACH

Från och med 2007 fick EU en ny kemikalielagstiftning som kallas REACH (Registration, Evaluation, Authorisation and restriction of Chemicals). Den omfattar alla kemikalier som hanteras i mängder över 1 ton (bekämpningsmedel, läkemedel och kosmetika hanteras dock under andra lagar). Den största förändringen med REACH innebär att ansvaret för att bevisa att en kemikalie är säker att hantera numera ligger hos företagen och inte hos myndigheterna.

Så nu ska alla kemikalier som hanteras i mängder över 1 ton testas innan 2018. Det finns många undantag och totalt sett omfattar det ca 30 000 av de 100 000 som finns på marknaden. Ju större mängd som används desto mer info krävs.

Det kan verka vara självklart men som jag återkommer till i senare inlägg så är det inte så lätt som man kan tro. Och de 9 miljoner försöksdjur som krävs har nog också en annan uppfattning … (det finns olika uppskattningar om hur många försöksdjur som kommer stryka med, trovärdiga uppgifter mellan 2-54 miljoner har jag hittat även om det finns de som säger över 100 miljoner). Miljardbelopp satsas dock på att hitta alternativa s k in-vitro-metoder till djurförsök, både via EU och privat.

REACH var dock inget som infördes utan vidare, det skulle nämligen innebära ganska stora kostnader för näringslivet, en fullständig säkerhetsbedömning kan kosta upp mot 8000 euro. En uppskattning var att det nya lagarna skulle kosta kemi-industrin €3.2 miljarder utspritt under de första 11 åren och ungefär lika mycket för företag indirekt kopplade till kemiindustrin. Som jämförelse kan nämnas att bara under år 2012 hade denna bransch inkomster på €558 miljarder. Det har dessutom uppskattats att hälsovinsterna med REACH kommer motsvara €20-40 miljarder. 

Ett vanligt argument emot EU:s lagstiftning är att den innebär ett ”förtäckt handelshinder” för dem utanför unionen (lagarna omfattar även kemikalier som importeras till EU). Nu har en tredjedel av de kemikalier som registreras i REACH riskklassats, och så här lyder utvärderingen:

”Statistical data do not support the hypothesis of a general trade barrier to the EU chemicals market due to REACH.”

Folke Rydén och Evin Rubar har dokumenterat det smutsiga spelet bakom kulisserna som föregick REACH i sin dokumentär Förgiftad Kompromiss. En massiv kampanj från den kemiska industrins lobbyorganisationer tvingade in avsevärda lättnader i det slutgiltiga förslaget. Den amerikanska kemilobbyn fick till och med USA:s administration att pressa  europeiska politiker att förhindra lagen. Filmen kan ses här. De uppmanade dessutom andra stater världen över att motarbeta förslaget.

USA

Are you ready to make America strong again?

Sarah Palin m fl republikaner

 

Det fanns en tid då det var USA som satte spelreglerna på den kemiska marknaden. I och med lagen Toxic Substances Control Act (TSCA) från 1976 införde de regler som inte fanns någon annanstans i världen och om andra länder ville komma in på deras marknad var det bara att rätta in sig i ledet. Och eftersom marknaden var enorm så gjorde länderna i Europa och Japan osv vad som krävdes.

Men genom att prioritera ekonomiska vinster för företagen över hälsan hos sina medborgare har USA nu tappat denna position. I och med REACH är det USA m fl som får rätta in sig i ledet om de vill sälja produkter till EU. Och de vill dom. Det finns mycket man kan tycka om EU, men det är endast i makt av en enad union som REACH har kunnat införas och fungera. Men något säger mig att det inte är detta Palin och Trump avser med att göra USA starkt igen …

TSCA är en lag som allmänt betraktas som ganska tandlös, bland annat för att myndigheterna måste väga in kostnaden för industrin vid en eventuell reglering. Det är också upp till myndigheterna att bevisa att en kemikalie är farlig, inte tvärtom. De har dessutom bara nittio dagar på sig att avgöra saken från det att en registreringansökan skickats in tills tillverkning kan starta. Då finns det allt som oftast inte särskilt mycket toxdata tillgängligt (notera dock att liksom i EU lyder läkemedel, kosmetika och pesticider under särskilda lagar).

EPA kan inte heller tvinga företag att utföra tox-tester om de inte kan bevisa att det finns en risk till att börja med. Hörde jag Moment 22?

Reglering är sällan den enda lösningen men EPA har försökt att på frivillig väg få in toxdata på några speciellt utvalda kemikalier som man vet kan vara farliga särskilt för barn. Det lyckades inte och projektet lades ner 2011. Samma visa angående antibiotika till djur, uppmaningen att minska användningen har resulterat i en ökning trots att antalet djur minskat.

Enligt NY Times har resultatet blivit att endast att par hundra av de ca 85 000 kemikalier som är registrerade i USA testats, se bild nedan, och bara ett tiotal har reglerats eller förbjudits (som t ex PCB och dioxin). Som jämförelse kan nämnas att i slutet av 2014 hade 7992 kemikalier klassats inom EU…

Och sedan 1991 när en federal domstol nekade EPA att införa ett förbud för asbest har i princip alla försök att införa reglering av kemikalier lagts ner (det finns dock förbud mot asbest i vissa applikationer även i USA, läs mer i NYT här).

Safety assesment EPA

Bild hämtad från Vice.com

Arbete för att få till en ny lag, som till stor del liknar REACH,  har pågått länge men ännu har inget godkänts. Det är ingen särskilt vågad gissning att det kommande valresultatet i USA kommer få en stor inverkan på vad som händer på det här området. EPA:s budget har kontinuerligt bantats och det kommer knappast ändras om republikanerna vinner och det innebär också att ännu mindre pengar kommer finnas tillgängliga för tox-bedömningar.

Republikanerna av idag är ljusår ifrån det parti som fanns på Nixons tid då flera miljölagar och miljöskyddsverk (EPA) kom till stånd och stora arealer avsattes till nationalparker.

Vissa delstater som t ex Kalifornien går dock före och inför strängare lagar på egen hand.

Det ovan beskrivna är förstås bara en kort översikt men det är uppenbart att det finns enorma skillnader i inställning till miljöarbete mellan EU och USA. Hur ska detta hanteras i TTIP kan man fråga sig? Jag avundas inte förhandlarna…

Men REACH har inte sänkt EU:s kemiindustri (se nedan), ska TTIP ändå bli det som får oss att ta ett steg tillbaka i utvecklingen? Bara för att… ja, för vadå?

___________________________

REACH och handeln

EU:s kemiindustri har i princip fördubblat intäkterna under de senaste tjugo åren även om andelen av den globala marknaden minskat. Det beror på en utspädning då Kina och Indien drastiskt ökat sin tillverkning och även ökat sina inhemska behov. Enligt Cefic har tillväxten för EU:s kemibransch (0,6%) varit större än för den amerikanska (0,2%) under tiden 2003-2013. Det går med andra ord knappast att dra slutsatsen att de nya lagarna skulle ha sänkt EU:s industri.

Näringslivet vill gärna skylla på skatter och avgifter och alla andra utom sig själva när det ställs krav som gör att vinsterna kan påverkas. Kemiindustrin (liksom näringslivet hemma i Sverige), hyllar gärna sig själva med statistik som: kolla här, vi har ökat vår produktivitet med 2,5 % per år sedan 2001. Sanningen är att det inte hänt ett dugg på den fronten de senaste tio åren, se nedan, trots ökade vinster. Det beror på mycket men kan svårligen skyllas på skatter och avgifter.

FF2014_Chart 4-4IMHO så finns det bara ett sätt att överleva: att utvecklas och hitta nya produkter och det åstadkoms enbart genom forskning och utveckling. Även om det spenderas mycket pengar redan nu så går en allt mindre andel av vinsterna till just FoU. Även det är detsamma i Sverige generellt, aktieutdelningarna slår rekord år efter år medan investeringarna minskar. Det är förstås inte hållbart om man vill behålla ledningen, sen kan man skylla på skatter och annat hur mycket man vill.

Enligt Svenskt Näringsliv själva:

Svensk tillväxt har i högre grad än under tidigare konjunkturåterhämtningar drivits av en sysselsättningsökning snarare än produktivitetstillväxt. Vad kan då ligga bakom denna utveckling? En viktig orsak är sannolikt att investeringarna utvecklats svagt under samma period.

FF2014_Chart 7-1

Miljökraven kommer knappast att minska. Även om det trollas bort i TTIP kommer inte kraven från allmänheten att försvinna. Face it! Delar av näringslivet agerar likt en cyklist som kommer till slutsatsen att minskad träning är svaret på att möta allt mer kuperade tävlingsbanor.

Visst kommer enskilda firmor att drabbas av höjda miljökrav men vem ska betala och för vad? Det är en fråga om demokrati i mina ögon. Vill vi bara vara viljelösa konsumenter som endast kan hantera en dimension (läs billigt, billigt, billigt på kort sikt) eller medborgare med en vilja att åstadkomma något? Jag återkommer i denna fråga i mitt sista inlägg i denna serie.

Hur man än vänder och vrider på det så är kostnaderna för REACH en droppe i havet jämfört med hur den lånuppblåsta finansmarknaden påverkar handeln.

”In depth studies have shown that expenses for bilateral trade rose by about 11 per cent as the consequence of the worldwide recession

Ändå verkar de enda lösningar vi har grunda sig på att ta ytterligare lån för att skapa någon sorts konstgjord tillväxt och låta ”någon annan” ta hand om problemen …

Imorrn: exempel på hur farliga kemikalier kan behandlas i USA. Asbest -hur industrin fick frågan om hälsoriskerna att bli kontroversiella igen…