Hmm, då var det däringa problemet här igen. Läst ca 140 sidor av Margaret Atwoods Syndaflodens år, en framtidsdystopi om en tjej som hamnar i ett fanatiskt sällskap som dyrkar allt biodynamiskt… typ…  och ja… hmm… känns som om jag inte riktigt bryr mig om vad som kommer hända. Jo, en liten aning kanske, någonstans känns det ändå som att det kanske kan bli något av det till slut, många verkar ju också tycka den var bra…

Det som stör mig är att det är så fruktansvärt mycket berättande om vad som har hänt och hur världen ser ut, inte så att man ”får uppleva” det själv utan man får det upptryck i ansiktet. Och det blir ganska tråkigt i längden. Sen blir det lätt överdrivet i framtidsvisioner; gensplajs, man har korsat ett lejon med ett lamm och allt vad det är….

Att ge upp eller inte, det är frågan…

Nåja, kanske ska skylla bristen på entusiasm på alla dessa björkpollen i luften, är ju som en zombie…