Trots att AstraZeneca (AZ) står för en ohyggligt stor del av Sveriges exportinkomster är det ändå ganska tyst om det som nu pågår inom hela läkemedelsbranschen (bland andra). Visst några artiklar finns det ju här och där, några kritiserar t o m skarpt kortsiktigheten hos AZs ägare och ledning. Men någon ”upprorsliknande” mediabevakning är det ju knappast tal om. Inte som när SAAB hotades, företag som inte gått med vinst på år och dar (där man faktiskt kan förstå varför det läggs ner)…
(Låt mig först bara säga att detta inte är en hatartikel mot AZ, jag har trivts fantastiskt bra under alla år jag jobbade där och under omständigheterna får man väl säga att de sköter nedläggningen bra. Ersättningarna till de som får gå är generösa).
Men ingenstans hittar jag någon kritik mot själva systemet (förutom att regeringen måste göra något, oklart vad). För även om AZ:s ledning kan beskyllas för inkompetens och kortsiktighet så är de ju på något sätt gisslan under orimliga finansiella mål. Ökar inte aktiekursen är de ju gonners hela högen.
Ägarna verkar ju inte bry sig särskilt mycket om nya läkemedel om det inte samtidigt genererar dubbelsiffrig vinsttillväxt år ut och år in.
På bara några decennier har marknadskrafterna mosat ihop 34 olika läkemedelsbolag till att bli 7 st enorma Big Pharma-företag (tillägg i efterhand: enligt Claes Dahlbäck, tidigare vd för Investor, som var dagens Sommarpratare så är det bara 1/3 av dessa fusioner som är lyckade, så det är ju mot bättre vetande man strävar mot detta…). Samtidigt har deras produktivitet vad det gäller nya mediciner sjunkit som en sten i Vättern. Det finns många anledningar till detta, ökade krav från myndigheter och allmänhet (inte många av gårdagens läkemedel som Alvedon och andra skulle klara sig igenom idag), minskad respekt för patent från generikaföretag (tillverkar kopior), ökade forskingskostnader mm mm.
Men likförbannat är det ju helt klart en misslyckad affärsmodell. Jag började själv på Astra 1995 och slutade där 2009 och stämningen av eufori, stolthet att jobba för Astra har effektivt nötts bort av ökad byråkrati och överdriven kontrollhets från en alltmer ekonombaserad ledningsgrupp. Bara en sådan sak att på Astras tid fick alla lika vinstandelar, hög som låg. Det försvann snabbt som en bira på en parkbänk längs Södertäljekanalen när merge’n med Zeneca tog vid. Inte för att jag tror just den biten spelar någon roll i sak men själva attityden tror jag gör det. Att tro man kan lyckas. Att tro på personalen.
För att inte tala om sista åren; skulle man tro stämningen på företaget så var vi nära konkurs. Det muttrades och gnälldes överallt, fruktkorgar drogs in och annat smått och gott. Det här är ju förstås mina egna subjektiva bedömningar men jag känner ett antal andra gamla kollegor som kände likadant.
Och den förundrasvärda reflektionen då?
Jo, tittar man på företagets rörelseresultat delat per anställd så ser det ut så här:
1997 615 000 SEK (22 000 anställda)
2004 512 000 SEK (64 200 anställda)
2008 1,2 miljoner SEK (65 000 anställda)
2011 1,6 miljoner SEK (57 200 anställda)
(Allt från årsredovisningar). Nu är det ju förstås inte justerat för kurser, inflation och annat men ändå.
1997: framtidstro och personalen är en resurs och tillgång.
2011: undergångskänsla och personalen är bara en kostnad.
Lite tillspetsat förstås men man kan ju fråga sig varför?
Jamen, patent och sånt går ju ut snart! hävdar ju någon då.
Jodå, men så lät det även 1997; flera Losec-patentet gick ut år 2000 och Astra levde i princip på inkomsterna från just Losec då. Den oron fanns där då också.
Min enda slutsats är att det är ett helt orimligt system vi bygger vår existens på. Det AZ nu gör är att lägga ner egen forskning för att lita på att andra mindre bolag gör det man själv inte anser sig klara av för att sedan köpa upp dem. Och alla Big Pharma gör likadant med resultat att det förstås blir svindyrt. Som exempel kan nämnas Gilead för ett drygt halvår sedan köpte Pharmasset (typ 65 anställda) för 11,2 mdr$. De hade en substans testad på 40 personer i fas II studier som visserligen var och är mycket lovande men ändå. Man kan driva Medivir (ett av Sveriges större bíotechföretag med +100 anställda i typ hundra år för det…). Och mycket betalas ju förstås med lån.
M a o så överlåter man nu forskningen till småbolag som nu ska drivas med ett alltmer tynande riskkapital (de enorma vinstmarginalernas tid är väl förbi…) och mer och mer lån medan Big Pharma-jättarna håvar in storkovan.
Är det rimligt att inte ens ett företag med så enorma inkomster ”kan/vågar” binda upp sitt kapital i sin egen framtid utan man lämnar hellre över kontrollen till andra (Jo, jag vet att AZ spenderar ohyggliga pengar på forskning som det är)
Har företagen, dvs ägarna, något socialt ansvar? Ja, jag tycker otvetydigt det.
Är det inte märkligt att ”systemet” gör det svårt att hitta investerare till en sådan här lukrativ bransch medan man satsar hej vilt på Groupon, Facebook -aktier och annat?
För man ska komma ihåg att AZ:s vinst, innan skatt visserligen, fortfarande motsvarar vad hela Sveriges statsbudget för vård och omsorg är… Och genom åren har vinsterna varit än mer abnorma (samtidigt som staten sponsrar branschen med 20 miljarder per år i subventioner enligt TLV).
En stilla undran blir ju också varför man inte gjort något i tid. Jag menar det kommer knappast som någon överraskning att patenten går ut och att pipelinen ser tunn ut. ENDA sättet att överleva på sikt är att hitta nya preparat och för det krävs en svindyr och personalintensiv forskning. Hur man än vänder och vrider på det. Med över 100 mdr SEK i vinst varje år har man ju haft all möjlighet att se till att spara undan för att intensifiera forskningen när det börjar krisa. Men icke, istället drar man ner på det och överlåter åt andra att lösa sina egna problem (för nej, man lägger inte ned forskningsområdet och man lägger inte ut det till ”billiga länder”). För att sedan finansiera ett uppköp med stora delar lån förstås. Det är ju så man löser saker och ting idag.
FEGT.
Och det är inte enda andra-gör-det-bättre-än-oss-beslut som Brennan et al har tagit. Belöning till Brennan: 500 miljoner SEK.
Ja, man köper till och med egna aktier för 4-5 mdr SEK (som Pysen mycket riktigt kommenterade nedan så är det USD och inte SEK och det gör ju saken än mer skrämmande), en summa för vilken man nog kan driva all svensk biotechverksamhet (och det räcker nog till en och annan fin Nordealägenhet till ledningen också 😉 …)
”AstraZeneca genomgår ju en kris” uttalade sig Björklund (fp), tror jag det var, på Rapport angående nedläggningen av förskningen i Södertälje. Nåja, det beror ju på hur man ser det. I mina ögon är det mer ett ekonomiskt system som är i kris än något annat.
Och förstås; sen kommer kören att staten är dum som inte går in och göööör något då’ra. Inte sällan från dem som avgudar den fria marknaden… Allt är politikernas fel.
Frågan är varför pappa staten ska komma till hjälp när det börjar lukta risktagande och mindre marginaler. Först var det bankerna och nu även läkemedelsidustrin? Som fortfarande tjänar äckligt mycket pengar. Men nedmonteringen av AZ är de privata ägarnas ansvar rakt igenom, både när det gäller Pharmacia och Astra. Båda företagen byggdes upp under tider med betydligt mindre liberala förhållanden än idag där de nu monteras ner av marknadskrafterna…
Bitter? Jag? Inte då 😉
Sen är ju frågan hur man ändrar ett system. Väldigt få nekar ju till pengar om någon kastar dem på en, inte ens jag 😉 Men hur som helst står läkemedelsbranschen och sjukvården för stora förändringar när vinstmarginalerna kommer minska. Vem ska betala och vad ska betalas (för allt går mot mer individanpassad behandling och det kommer inte bli billigare). Vill vi som samhälle verkligen spendera de ohyggliga pengar vi lägger på fetma, diabetes, hjrät/kärlsjukdomar som vi gör? Jag menar, vore det inte najs om man liksom kunde ändra livstilen en aning och lägga pengarna på att bota cancer, malaria och annat istället? Just a thought…
Maths Nilsson, författare 