Katastrof och tillkomsten av en bok (ej om klimatet)

9 september 1943 dödades två tyska soldater i en avlägsen bergsby på Kreta. Det är idag för 77 år sen. Repressalierna innebar en vidrig massaker som jag aldrig hade hört talas om tidigare. Men det skulle senare leda fram till min bok Minotauros Tårar, som först var tänkt att bli något helt annat.

Jag hade en vag idé om hur några skulle förirra sig in i ett grottsystem, kanske koppla ihop det med den grekiska myten om Minotauros på något sätt, kanske letade de efter tyskt naziguld från andra världskriget? Ja, något i stil med Själseld, min debutroman (en delvis historisk rysare som utspelar sig på Öland där jag är uppvuxen).

Och jag hittade den perfekta bakgrunden, på Kreta finns det nämligen ett kilometerlångt grottsystem i närheten av staden Gortyna, full av detaljer som kan få fantasin att skena. En inskription från Dumas till exempel, (kanske inte Alexandre (?) men ändå 🙂 ):

Det har även försvunnit folk därinne och platsen plockades bort från kartor så att folk inte skulle hitta dit. Men framförallt, med tanke på min bokidé, under andra världskriget hade tyskarna använt det som ammunitionsförråd!

Men efterforskningarna ledde också till att jag hamnade på sidor som handlade om vad tyskarna hade gjort under deras ockupation av Kreta, som massakern i Kontomari/Kondomari 1942 där alla män mellan 18 och 50 år blev avrättade. Den är kanske den mest kända då en tysk dåvarande propagandafotograf läckte bilder från det (han blev dömd för förräderi och fängslad för det).

Jag läste också om när hela byar jämnades med marken i den avlägsna bergsdalen Viannos. Jag fick kontakt med Stefanos Gerontis som skickade mig en pdf-fil av sin bok The Burned Villages med intervjuer av de som var med då.

Vi framställer ofta gärningsmännen bakom krigsförbrytelser som ondskefulla monster (med rätta). Men är det inte att fly verkligheten? För de är vanliga människor precis som du och jag. Och det har nog hänt illdåd under alla krig. ”Omänskligt” är väl i själva verket ett ord för saker som enbart människan gör (?). Hur kan det hända om och om igen? Hur lever man vidare efter en sådan händelse, både som gärningsmän och överlevande offer?

Det blev grunden till Minotauros Tårar. Berättelsen om två farbröder som var med när det hände. Ett offer och en förövare. Och något som hände i de labyrintliknande grottorna i Gortyna. En historia med anspelningar till myten om Minotauros.

Finns som storpocket och ljudbok.

Om kreativitet, effektivitet och arbetsglädje

Tänker ofta på det här när det pratas om effektivitet och liknande. Alla mina böcker har blivit till på liknande sätt, jag har bara en vag tanke att börja med, kör ett spår men ändrar mig efterhand, ofta ganska drastiskt. Inser rent logiskt att det borde vara mer effektivt att göra upp en plan, skriva synopsis och ha en tanke med varje kapitel, sen är det bara att köra på.

Lär dig skriva din bok snabbare! Jo, kanske, men varför?

Jag har verkligen testat det också och det har bara slutat med att jag antingen inte har kommit igång att skriva alls eller fortsatt skriva alldeles för länge på trådar som jag kände inte skulle hålla. För det var ju planen för att få ihop slutet. Som att träna enligt träningsprogrammet trots att hälsenan gör lite ont.

Men kanske framförallt, det är inte lika kul. För mig.

Hade en gång en fyrkantig chef och vi hade våra duster i hur problem på labbet skulle angripas och lösas. Efter ett tag kom vi överens om att det funkade på olika sätt. (typ: låt mig va! 😉 ).

Vi är alla olika. En av de saker som stressade mig mest på mitt förra jobb var just likriktningen i detta avseende på stora företag. Alla måste bli strukturtalibaner. Effektivitet har blivit till att bocka av punkter och räkna detaljpinnar istället för att se på helheten. Förståeligt och självklart på ett sätt, glädjedödande och stressande på ett annat.

IPCC:s WMO:s, BAMS, NCA:s sammanfattande rapporter om klimatvetenskapen räcker inte som stöd för ”konsensus”. Vi måste ha en siffra, 97%, byggd på enkäter.

Jag får inte luft i en sådan miljö. Sen kan det vara hur effektivt det vill. Och det likriktar. Alla måste vara stöpta i samma form för att det ska funka. Ledstänger för vissa är rena rama fängelsegaller för andra.

Och det kan skilja från tillfälle till tillfälle vad man pallar och vilken ”metodik” som passar en just då. Att få ihop det på en arbetsplats är förstås inte enkelt (och nej, jag är inte helt strukturlös och mycket av mitt nuvarande jobb handlar om att planera en del, det är överdriften jag vill åt, men jag vet inte hur).

Jag har kört två Ironman, första gången var det träningsprogram, pulsklocka och dagbok som gällde. Skitkul. Aldrig varit så vältränad. Men det blev pannkaka då jag fick problem med sköldkörteln bara ett par månader innan och jag borde inte ha kört tävlingen (men tog mig runt).

Nästa gång ”råkade” jag anmäla mig när jag var ett psykiskt vrak. Hade tokångest inför långpassen. Skippade träningsupplägg och dagbok, hade ungefärlig koll på vad jag gjort ändå. Lyckades lura mig själv att det är okej med 20 min löpning, när jag väl kommit ut blev det längre (inte alltid) och jag kom snart upp i 2-3h-pass (det underlättar att vara lite korkad här).

Och på cykeln tog jag bort hastighetsmätaren och skippade nästan alla långpass men cyklade regelbundet. Inte optimalt men det funkade (det underlättade naturligtvis att jag alltid har tränat en hel del). Något annat hade ju faktiskt inte varit möjligt och då hade det inte blivit något resultat alls. På tal om effektivitet.

Tävlingen blev sen skitkul, lite dåliga förhållanden gjorde att tiden blev en aning sämre än förväntat men ändå helt okej. Och jag brydde mig faktiskt inte. På riktigt.

Man får anpassa metod efter tillfälle och vad man orkar med just då. Men är det ens förenligt med att leva i vårt samhälle? Förmodligen har väl alla generationer sagt samma sak om detta 🙂

Själv har jag sagt upp mig från ett välbetalt jobb och har lyckan att kunna jobba som egen konsult och växlat ner i arbetstid rejält (avlönad tid vill säga, skrivandet räknar jag inte in…). Oändligt skönt att nästan aldrig ställa klockan på morgonen och få sova till punkt. Men det har sin nackdelar att inte har samma pengar att röra sig med och aldrig riktigt veta hur mycket pengar man kommer tjäna nästa månad (även om det inte går någon nöd på mig).

Jaja, några tankar utan anledning en dag som denna.

Vinster kväver innovationer

Ibland undrar jag om Svenskt Näringsliv (SN), Timbro och andra någonsin funderar på orsak och verkan. Det är fascinerande att läsa om deras närmast religiösa tro på den ekonomiska vinstens magiska egenskaper.

Den blir om inte annat tydligt i Mats Lövgrens (företagsledare) Öppna Brev till Jonas Sjöstedt (v) på Svenskt Näringslivs hemsida. Intressant är att han tar fram Losec som ett exempel på vad förväntan om ekonomisk vinst kan åstadkomma. Och varför man skriver en bok. Lustigt, själv har jag gett ut två böcker och står bl a som uppfinnare på ett patent till en kristallform på efterföljaren till den aktiva substansen i Losec (dvs Esomeprazol). Och jag känner inte alls igen mig.

Och nu närmast kunde man se hur SN log lite i mjugg åt Innovationsrådet som regeringen vill starta upp: gulligt men meningslöst. Typ. På twitter uttalar man sig så här (från Dagens Industri).

”Staten kan ej skapa innovation. Låt företagen behålla sina pengar.”

Då kan fråga sig vad ert skrå egentligen själva gör för att skapa innovationer? (Ja, förutom att upprepa ”sänk skatterna” som enda lösningen på allt).
Och hur ser det egentligen ut,
-är det företagen som skapar alla våra innovationer?
-är det ekonomisk vinst som driver på innovationslusten?

Vinster och innovationer i läkemedelsbranschen

Och eftersom Lövgren tar upp det kan vi ju ta läkemedelsbranschen som lysande exempel.

(Jag har jobbat både inom forskningsbolag och jätteföretag i branschen och det har varit och är fantastiska arbetsplatser på många sätt, nedanstående har inte med det att göra).

Mellan 2003-2012 har vinsterna inom Big Pharma, dvs de största läkemedelsbolagen, stigit med 62% (till 83,9 Mdr$, hittat lite olika siffor men vi kan avrunda till ”många, många dollars”). Med Mats Lövgrens och Svenskt Näringslivs logik skulle man förvänta sig att innovationerna skulle bubbla upp som ur en gejser. Men istället är det tvärtom, antalet nya produkter och nya lovande substanser från storbolagen har tvärtom minskat med 44% sedan 1997.

Och vad har åtgärderna för att komma till rätta med det blivit?

-Kraftigt höjda utdelningar till aktieägarna.
-Kraftigt höjda bonusar och belöningar till ledning och styrelser.
-Kraftiga nedskärningar i sin forskning (det är inte bara AstraZeneca som gjort det) men även i personalstyrkan i övrigt.

För forskningen kostar vansinniga belopp (att vinsterna ökat ännu mer talas det tyst om, liksom att man spenderar upp till 19 gånger mer på försäljning och lobbyverksamhet än forskning. När AZ befann sig i ”kris” köpte man tillbaka egna aktier för mer än vad man la på sin forskning, något man slutat med i och med den nya vd:n). Men ja, även efter AZ:s neddragningar spenderar man otroligt mycket på forskning och det görs ofantligt mycket bra där liksom i de andra storföretagen.

Men man måste ha nya produkter för att överleva på sikt. Lösning?

Jo, man outsourcar en allt större del av forskningen till mindre företag, det är en generell lösning inom större delen av branschen. För egen del kan jag tycka att det är ett jättenederlag att erkänna att man inte längre kan, men det är ju inte det det handlar om. Det är förstås för att slippa investera i den dyra och riskfyllda verksamheten som har dålig pay-back på kort sikt. Sen kan man köpa in lovande projekt när små forskande företag har några på gång (för de har inte råd att få dem till produkter själva).

Men vad är problemet med det då?

Det borde ju gynna småföretagandet. Jo, men någon måste betala och det blir allt svårare att finansiera den verksamheten. Svårt att få lån och riskkapitalet minskar, och det som satsas går gärna till etableringsfasen och inte uppstartsfasen. Mellan 2008-2013 har man dessutom sett ”en kraftig minskning bland de privata investeringarna” medan de statliga har fyrdubblats (Näringslivet finansierar 60% av all FoU i Sverige och staten ca 25%, resten av stiftelser och liknande). Och det beror knappast på högre skatter eller lägre vinster…

Ett annat problem är att eftersom alla bolag gör likadant och vill ha de lovande projekten resulterar det i vansinnespriser på projekten som köps in. Och det finansieras förstås med lån. (Lösningen på allt).

Känns det igen?

Ungefär som med bankerna, behåll vinsterna och skyffla över riskerna på någon annan. En allt större del av forskningen görs nu alltså för lånade pengar medan vinsterna fullständigt flödar in i denna hårt subventionerade bransch.

Och är det inte symptomatiskt att Ericsson nu drar ner på sin forskning (bl a) trots en vinst på 46 miljoner kr per dag. Och i samma andetag höjer aktieutdelningen med samma självklarhet som man sprutar ketchup på en korv.

I Sverige har antalet arbetande inom den forskande läkemedelsbranschen halverats sedan år 2000. Samtidigt har det i Danmark ökat med 70%. Konstigt nog drivs mycket av verksamheten i Danmark via stiftelser och inte vinstdrivande företag som i Sverige. Samband?

Moderat Torbjörn Rosdahl har i alla fall sin bild klar:

– En stiftelse är ju en nära-döden-upplevelse.

Frågan är vem ska betala? Om vi vill ha forskning här, eller om vi ska satsa på att skapa jobb ingen vill betala för. Som Wall-Mart där man kan jobba heltid och ändå behöva bidrag medan bolaget går med jättevinst… Trenden är i alla fall tydlig. Svenskt Näringsliv och aktieägarna verkar allt mindre intresserade att delta.

”Staten kan ej skapa innovation. Låt företagen behålla sina pengar.”

Jojo.

Kreativitet och innovation

Och kreativitet? Vad gör ni inom Svenskt Näringsliv för att stimulera det? Trots år av allt mer liberala reformer ligger både BNP per capita och antal patent stilla som en valross i vårsolen. (Jo, Timbro jag vet vi är fortfarande fantastiskt bra med tanke på vårt lands storlek, men man kanske skulle fundera på hur vi kunde hamna där med tanke på den kommunistiska regim vi levt under genom åren).

Det är väl känt att kreativa människor jobbar i intervaller och att hjärnan behöver vila. Man behöver också ett visst mått av trygghet att våga och vilja. Inte mycket av dagens vinstshets gör att det går åt det hållet. De flesta managementfilosofier som t ex Lean handlar om jämn takt och standardiserade arbetssätt där minsta detalj är tidsatt och uppstyrd. Bra på mycket men det som är en ledstång för någon är ett galler för en annan.

Det är glada, fria och intresserade människor som kommer på saker (i det håller jag med SN, men det är knappast förhållandena som råder i ett stort företag…).  Visst kan pengar vara ett mål, men det är bekräftelse och själva problemlösningen som är drivkraften. Inte pengar. Ja, det finns faktiskt mycket forskning som pekar på att ekonomiska belöningar till och med är hämmande för kreativiteten . Liksom att inkomstskillnader är hämmande för ekonomisk tillväxt (om man nu tillbedjer den) och välmående samhälle i stort, även för de rika. Jag antar att Annie Lööf baxnar av att höra något sånt. Men å andra sidan, det där med verkligt stöd för sin tro på hur det borde vara har ju inte visat sig särskilt viktigt.

Just då när man är mitt uppe i jobbet spelar vinsten ingen som helst roll. (Och jag har aldrig ens tänkt tanken på några aktieägare eller vinst under mina dagar i arbetslivet, ungefär lika mycket som aktieägarna tänker på mig alltså…).

Och trygghet? Nej, det är inte bara lågutbildade som får jobba på ”månadskontrakt” år ut och år in. Jag har kollegor med doktorshatt som bara någon dag innan kontraktet löper brukar få reda på om det blir någon fortsättning eller inte. Samtidigt som det pratas om vikten att behålla Key Personel hos de ”riktigt” anställda. Flexibelt ja. Men hur man förväntar sig kreativitet och engagemang av det är för mig en gåta. (nej, jag har inget emot konsulteriandet, jag trivs bra själv, men det går ju att hantera på olika sätt).

Innovationer leder till vinster, inte tvärtom.

Mats Lövgren hävdar också att Losec uppstod som ett resultat av vinst. Knappast. Astra kunde växa pga att en innovation som gjordes inom akademin (Nils Löfgren vid Stockholms högskola), nämligen upptäckten av Lidokain (bedövningsmedel).

Klart att det behövs pengar men orsak och verkan är ganska klar. Likadant är det med Losec.  Den finns trots de ekonomiska premisserna inte på grund av (ja, projektet skulle läggas ner mer än en gång). Mycket av grundforskningen gjordes på Göteborgs universitet i icke ekonomisk vinstdrivande syfte.

Men nej, jag säger inte att företag är odugliga och onda (jag tror inte folk i allmänhet förstår vilka fantastiska saker som åstadkoms på läkemedelsföretag, dagligen från topp till botten i organisationen. Men det är som överallt annars, extrem effektivitet och bottenlös byråkrati och idiotiska datasystem som på vilken myndighet som helst).

Och nej, utan Astras pengar och fantastiska förmåga att utveckla mediciner till en produkt hade det aldrig blivit en Losec. Men världen är inte svart-vit. Att bara ständigt klaga på skatter och gnälla på det statliga är bara tröttsamt att höra.

Det är t ex svenska politiker som drivit fram en satsning för att hitta ny antibiotika inom EU:s ramar ihop med näringslivet när dess drivkrafter inte längre funkar (ja, vinsthetsen har faktiskt skapat problemet).

 Aktieägarna

”Staten kan ej skapa innovation. Låt företagen behålla sina pengar”

Docent Adri De Ridder presenterar i SvD siffror på att svenska börsföretag delar ut betydligt mer i vinster än till och med USA. Och de privata investeringarna minskar. Att skylla bristen på innovation på skatter är som att gnälla över att det är skitigt och själv kasta fimpen på marken.

För vem ska betala? Har nog presenterat mer material här än vad det krävs för att  forcera igenom en skolreform men betvivlar inte att motargumenten kommer handla om kommunism osv. För det borde ju vara som Svenskt Näringsliv säger. Men det är det sällan i praktiken.

Det finns mycket Svenskt Näringsliv kan göra själva innan det är dags att bara gnälla på skatterna, kanske se på vad man faktiskt har och göra något med det.

Det imponerar inte särskilt mycket när styrelsemedlemmar kräver 15-20% löneökningar för att det blivit så svårt (sic!) att sitta i styrelsen för ett världsledande företag när man har tusentals medarbetare som dagligen bråkar med forskningsfronten. Trots att man på de 15 arbetsdagar man förväntas lägga ner på jobbet enligt årsredovisningen redan tjänar betydligt mer än en heltidsarbetande och framgångsrik forskare i sitt företag.
(det vore väl fan om det inte vore svårt!)

Kanske till och med fundera på vad sånt gör med viljan till innovation och skapande av teamkänsla inom företaget…
(Om du tror att det inte spelar någon roll så har du fel men här kan jag ju förstås bara hänvisa till mig själv…)

Nej, jag vet att allt inte är bra och att verkligheten ser annorlunda ut för småföretag. Företag, styrelser och banker är inte ondskan själv utan en vital del av samhället.

Men tänk om vi fick aktieägare som ville åstadkomma något och inte bara öka siffror i en kolumn. Aktieägare och styrelser som har en viss ödmjukhet inför sin egen betydelse kontra de som jobbar ihop till deras förmögenhet.

Nej, vinster i sig är inte problemet. Det är den infantila tron på att de ska öka exponentiellt. Tänk om vi kunde sluta tillbedja den Heliga Tillväxten. Det är ett mätetal, en siffra och har inte givit oss något välstånd överhuvudtaget. Bara statistik. Det är våra handlingar som har gjort att det vi råkar mäta växer. Och vi blir bra på det vi mäter. Just nu är vi bra på att skapa pengar ur intet och ta lån. Man baxnar av tanken att en hel värld kan tro på något som inte ens i teorin fungerar i längden. Det är gymnasiematte.

(”det är inget nollsummespel osv…”, brukar argumenten vara. Nej, eller hur, det är därför vi slopade guldkvot och det är därför USA:s krediter stigit med 55 000 miljarder dollar sen sjuttiotalet…). Och det enda vi gör är att späda på med mer av det som vi vet gör att det kommer krascha ännu en gång… Jodå, subprime-lånen är på gång igen

Och klaga på skatterna förstås. Och politikerna. Dom dumma, dumma människorna.