9 september 1943 dödades två tyska soldater i en avlägsen bergsby på Kreta. Det är idag för 77 år sen. Repressalierna innebar en vidrig massaker som jag aldrig hade hört talas om tidigare. Men det skulle senare leda fram till min bok Minotauros Tårar, som först var tänkt att bli något helt annat.
Jag hade en vag idé om hur några skulle förirra sig in i ett grottsystem, kanske koppla ihop det med den grekiska myten om Minotauros på något sätt, kanske letade de efter tyskt naziguld från andra världskriget? Ja, något i stil med Själseld, min debutroman (en delvis historisk rysare som utspelar sig på Öland där jag är uppvuxen).
Och jag hittade den perfekta bakgrunden, på Kreta finns det nämligen ett kilometerlångt grottsystem i närheten av staden Gortyna, full av detaljer som kan få fantasin att skena. En inskription från Dumas till exempel, (kanske inte Alexandre (?) men ändå 🙂 ):
Det har även försvunnit folk därinne och platsen plockades bort från kartor så att folk inte skulle hitta dit. Men framförallt, med tanke på min bokidé, under andra världskriget hade tyskarna använt det som ammunitionsförråd!
Men efterforskningarna ledde också till att jag hamnade på sidor som handlade om vad tyskarna hade gjort under deras ockupation av Kreta, som massakern i Kontomari/Kondomari 1942 där alla män mellan 18 och 50 år blev avrättade. Den är kanske den mest kända då en tysk dåvarande propagandafotograf läckte bilder från det (han blev dömd för förräderi och fängslad för det).
Jag läste också om när hela byar jämnades med marken i den avlägsna bergsdalen Viannos. Jag fick kontakt med Stefanos Gerontis som skickade mig en pdf-fil av sin bok The Burned Villages med intervjuer av de som var med då.
Vi framställer ofta gärningsmännen bakom krigsförbrytelser som ondskefulla monster (med rätta). Men är det inte att fly verkligheten? För de är vanliga människor precis som du och jag. Och det har nog hänt illdåd under alla krig. ”Omänskligt” är väl i själva verket ett ord för saker som enbart människan gör (?). Hur kan det hända om och om igen? Hur lever man vidare efter en sådan händelse, både som gärningsmän och överlevande offer?
Det blev grunden till Minotauros Tårar. Berättelsen om två farbröder som var med när det hände. Ett offer och en förövare. Och något som hände i de labyrintliknande grottorna i Gortyna. En historia med anspelningar till myten om Minotauros.
Finns som storpocket och ljudbok.
Om kreativitet, effektivitet och arbetsglädje
Tänker ofta på det här när det pratas om effektivitet och liknande. Alla mina böcker har blivit till på liknande sätt, jag har bara en vag tanke att börja med, kör ett spår men ändrar mig efterhand, ofta ganska drastiskt. Inser rent logiskt att det borde vara mer effektivt att göra upp en plan, skriva synopsis och ha en tanke med varje kapitel, sen är det bara att köra på.
Lär dig skriva din bok snabbare! Jo, kanske, men varför?
Jag har verkligen testat det också och det har bara slutat med att jag antingen inte har kommit igång att skriva alls eller fortsatt skriva alldeles för länge på trådar som jag kände inte skulle hålla. För det var ju planen för att få ihop slutet. Som att träna enligt träningsprogrammet trots att hälsenan gör lite ont.
Men kanske framförallt, det är inte lika kul. För mig.
Hade en gång en fyrkantig chef och vi hade våra duster i hur problem på labbet skulle angripas och lösas. Efter ett tag kom vi överens om att det funkade på olika sätt. (typ: låt mig va! 😉 ).
Vi är alla olika. En av de saker som stressade mig mest på mitt förra jobb var just likriktningen i detta avseende på stora företag. Alla måste bli strukturtalibaner. Effektivitet har blivit till att bocka av punkter och räkna detaljpinnar istället för att se på helheten. Förståeligt och självklart på ett sätt, glädjedödande och stressande på ett annat.
IPCC:s WMO:s, BAMS, NCA:s sammanfattande rapporter om klimatvetenskapen räcker inte som stöd för ”konsensus”. Vi måste ha en siffra, 97%, byggd på enkäter.
Jag får inte luft i en sådan miljö. Sen kan det vara hur effektivt det vill. Och det likriktar. Alla måste vara stöpta i samma form för att det ska funka. Ledstänger för vissa är rena rama fängelsegaller för andra.
Och det kan skilja från tillfälle till tillfälle vad man pallar och vilken ”metodik” som passar en just då. Att få ihop det på en arbetsplats är förstås inte enkelt (och nej, jag är inte helt strukturlös och mycket av mitt nuvarande jobb handlar om att planera en del, det är överdriften jag vill åt, men jag vet inte hur).
Jag har kört två Ironman, första gången var det träningsprogram, pulsklocka och dagbok som gällde. Skitkul. Aldrig varit så vältränad. Men det blev pannkaka då jag fick problem med sköldkörteln bara ett par månader innan och jag borde inte ha kört tävlingen (men tog mig runt).
Nästa gång ”råkade” jag anmäla mig när jag var ett psykiskt vrak. Hade tokångest inför långpassen. Skippade träningsupplägg och dagbok, hade ungefärlig koll på vad jag gjort ändå. Lyckades lura mig själv att det är okej med 20 min löpning, när jag väl kommit ut blev det längre (inte alltid) och jag kom snart upp i 2-3h-pass (det underlättar att vara lite korkad här).
Och på cykeln tog jag bort hastighetsmätaren och skippade nästan alla långpass men cyklade regelbundet. Inte optimalt men det funkade (det underlättade naturligtvis att jag alltid har tränat en hel del). Något annat hade ju faktiskt inte varit möjligt och då hade det inte blivit något resultat alls. På tal om effektivitet.
Tävlingen blev sen skitkul, lite dåliga förhållanden gjorde att tiden blev en aning sämre än förväntat men ändå helt okej. Och jag brydde mig faktiskt inte. På riktigt.
Man får anpassa metod efter tillfälle och vad man orkar med just då. Men är det ens förenligt med att leva i vårt samhälle? Förmodligen har väl alla generationer sagt samma sak om detta 🙂
Själv har jag sagt upp mig från ett välbetalt jobb och har lyckan att kunna jobba som egen konsult och växlat ner i arbetstid rejält (avlönad tid vill säga, skrivandet räknar jag inte in…). Oändligt skönt att nästan aldrig ställa klockan på morgonen och få sova till punkt. Men det har sin nackdelar att inte har samma pengar att röra sig med och aldrig riktigt veta hur mycket pengar man kommer tjäna nästa månad (även om det inte går någon nöd på mig).
Jaja, några tankar utan anledning en dag som denna.
Maths Nilsson, författare 