Då var årets äventyr i fjällen avklarat. Vi hade inte vädret på vår sida även om vi fick en portion av det mesta. Avslutade med ett dygns hällregn följt av en natt med hård vind så det smällde i tältduken… Men desto skönare kontrast när man satt i Jokkmokk och käkade pizza efteråt 🙂
I dalen där vi var dominerar Akka utsikten (även om det var osynligt bakom regnmoln stora delar av tiden…). Det är faktiskt Sveriges högsta ”fristående berg” (2011 m), alltså lägre än Kebnekaise men Akka står ”fritt” med en högre fallhöjd ner till botten vid Akkajaure.
Akka är enligt Wikipedia lulesamiska: Áhkká, översättning ”gammal kvinna”.
Vi fick berättat för oss att renar kommer ner från kalfjället för att äta upp sig på svamp inför vintern (fanns massor med svamp) och några besökte vårt läger. Vi bodde annars granne med flera olika arter av vadarfåglar som förberedde sig inför vintersemestern söderöver (på bild nedan är brushanar i vinterskrud). En havsörn flög över lägret på ganska låg höjd.
Här är ytterligare några bilder från fjällen (en bit väster om Ritsem). Kan inte få nog av dramatiska himlar och berg 🙂
Här några bilder från en topptur på Unna Rávdovárre som med sina fruktade 865 m.ö.h. gav en fantastisk utsikt över bland annat Akkajaure. Riktigt coolt när molnen ligger lågt och det pendlar mellan skurar och sol. Men det blir ganska svårfotat med både sol- och regndis och brutala kontraster mellan skugga och ljus…
Visst är landskapet kargt men så här års frodas livet, det är fullt med blommor, insekter (tänker inte bara på myggor, knott och svidknott eller vad de nu heter …). Och fåglar. Ljungpipare, drillsnäppa, stenskvätta, blåhake (men varför får jag inte se en med ordentlig blå haklapp? Är det bara ungfåglar kvar så här års eller är det bara så enkelt att dem hatar mig?), blå kärrhök, ripa mm. Och vid toppturen lekte tre tornfalkar i vinden nästan i jämnhöjd med oss. (Och som vanligt, klicka på bilderna nedan för att komma in i ”Gallery mode” och se lite bättre).
Och det är något speciellt med att laga och äta mat långt ute i ingenstans (bra jobb med maten Glenn 🙂 ). För att inte tala om nyfångad öring eller röding lagad över öppen eld (men okej, jag erkänner, jag tycker fortfarande synd om fisken jag fångar ….).
För några dagar sedan skrev jag om min resa till Botswana 2010. Det var dock inte min första safariresa, den hade jag och en kompis gjort två år innan till Tanzania.
Och det var något drömlikt med hela resan redan från början. Efter att ha flugit i vad som kändes som evigheter över en oändlig öken följt av ett lika oändligt mörker (det är slående vilken skillnad det är att flyga nattetid över Afrika jämfört med Europa, det syns bara enstaka ljuspunkter här och där medan hela Europa skiner som en kristallkrona). När vi slutligen landade på Kilimanjaro Airport var det som att hamna ”mitt i ingenstans”, i ett kompakt i mörker. På en annan kontinent. I en annan värld. Arusha.
Det blev en natt på hotell i en ”mörklagd” stad. Tidigt morgonen efter blev det transport till en lokal flygplats och safariflyg ut till marker man sett otaliga gånger på TV. Serengeti. Mytomspunnet (åtminstone i min hjärna 🙂 ) och sjukt spännande. Vad väntade? Hjärnan hade inte riktigt hunnit ta in att man var där när det väl började. Vi hoppade mer eller mindre direkt in i jeeparna och gav oss ut på game drive direkt.
Det första som slog en var hur mycket fåglar det fanns, har aldrig sett så mycket rovfågel någonsin. Det dröjde lite till de stora djuren dök upp men jodå, de fanns där och det var lika häftigt som jag förväntat mig att se dem bara någon meter ifrån jeepen. Häftigaste känslan var nog när vi lämnade Serengeti, guiden var tvungen att ordna lite pappersarbete i parkens gränskontroll och jag sprang upp på en kulle (mest bara för att bli av med lite spring i benen) där det fanns en liten utsiktplats. Det här var vad jag såg på andra sidan…:
Migrationen
Serengeti – Ngorongoro – Lake Manyara – Tarangire var den klassiska rutten vi tog. Skiftande landskap, ändlösa slätter, snårig skog, Ngorongoros mäktiga krater. Och allt som oftast helt overkligt häftigt. Alla lodger vi bodde på var placerade med omsorg med vykortsliknande utsikter (men man ska ju ha klart för sig att det inte finns någon inhängnad och det finns dem som gärna tar sig in och rotar genom vad du har i väskan om du inte stänger om dig… 😉 :
Välkomtskommitén, två markattor precis utanför fönstret i Serengeti.
En helt oförglömlig resa. Åkte med Andersons African Adventure och alla tummar upp för dem. Jag hade höga förväntningar men de uppfylldes med råge.
Vi avslutade med Zanzibar och det var kanske inte lika bra. Visst var det skönt att vila ut efter safarin men jag har aldrig varit en ”strandmänniska” och det känns lite sådär att bo på en taggtrådsinhängnad all-inclusive-resort i enormt överflöd medan man passerar kåkstäder på vägen dit….
En bild säger ju mer än tusen ord, så här är en liten ”video” från resan. Nu blev den kanske inte så liten men ändå… 😉
Maths Nilsson, författare 