Etikett: Marshall Institute

Kapitel 10: ”Your government is fucking this thing up!”

Den Av Mathsi Uncategorized8 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar till kapitlen.
Föregående kapitel.

Del III: Alla skrämselscenariers moder

Kapitel 10: ”Your government is fucking this thing up!”

Efter att världens länder lyckats få Montrealprotokollet på plats var hoppet stort om att även komma till rätta med koldioxidutsläppen. 1988 bildade FN sin klimatpanel IPCC, och viljan att agera fanns över hela det politiska spektrumet. Samma år hölls en klimatkonferens i Toronto där man kom överens om målet att de globala koldioxidutsläppen år 2005 skulle ligga 20 procent under 1988 års nivåer. Optimismen var märkbar.

När det väl kom till kritan att agera gick den initiala enigheten dock snabbt i kras.

Tanken var att ett bindande avtal skulle signeras under ett möte i nederländska Noordwijk 1989. Men när forskare och tjänstemän gjort sitt och ländernas miljöministrar kom dit för att sätta sin signatur på avtalet tog det stopp i maskineriet. Förhandlingarna pågick långt in på nätterna. Sveriges dåvarande miljöminister var Birgitta Dahl (S) och när hon tillfälligt lämnade förhandlingsrummet frågade en amerikansk aktivist hur det gick. Svaret löd:

”Your government is fucking this thing up!”[1]

USA lyckades påverka Storbritannien, Japan och Sovjetunionen och tillsammans såg de till att det knappt blev en tummetott av avtalet. I det slutliga uttalandet noterades bara att ”många” nationer stödde en stabilisering av utsläppen – men angav inte vilka nationer eller på vilken utsläppsnivå. I praktiken innebar det att det gyllene tillfället att utnyttja den tidigare närmast unisona politiska viljan att åtgärda problemen nu var borta.

Som nämndes i kapitel 6:1 hade ju George Bushs vallöfte i presidentkampanjen 1988 varit att få ner koldioxidutsläppen. Varför hade USA svängt? En ledtråd kanske ges i hur Bush ska ha kommenterat IPCC:s första rapport från 1990:

‘‘Mina vetenskapsmän säger mig något helt annat.”[2]

Och med mina vetenskapsmän refererade han till de tre fysikerna bakom tankesmedjan George C Marshall Institute (GMI) som beskrivits i kapitel 6:1. Deras budskap var att klimatförändringarna hade mycket lite med våra utsläpp att göra. Det vill säga raka motsatsen till de slutsatser som en väldig majoritet klimatforskare dokumenterat i IPCC:s rapport.

En närmare granskning visar att det knappast handlade om att GMI bara ville nyansera kunskapsläget. Det är uppenbart att de fullt medvetet spred lögner.

I GMI:s rapport Global warming: What does the science tell us?[3] från 1991 hävdas att dåtidens klimatforskare inte kunde redovisa hållbara bevis för koldioxidens roll i uppvärmningen. De hänvisade till en studie publicerad i Science från 1981[4], utförd av den kände klimatforskaren James Hansen och hans forskargrupp på Nasa. I en graf visade GMI att Hansens modellberäkningar av växthuseffekten inte alls korrelerade särskilt bra med den verkligt observerade temperaturen:

Men det är ingen forskare som påstår att koldioxiden är det enda som påverkar temperaturen. GMI hade helt sonika plockat ut en detalj ur sitt sammanhang. I Hansens artikel redovisas nämligen att deras modellberäkningar hade en ganska bra korrelation med observerade temperaturer när de inkluderade effekten från andra relevanta parametrar:

Det förefaller orimligt att så pass erfarna akademiker som de i GMI bara råkade missa detta.

I princip allt som GMI har hävdat genom åren är idag motbevisat. De menade exempelvis i den ovan nämnda rapporten att en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären endast skulle ge en grads ökning av den globala medeltemperaturen. Vi har redan passerat denna temperatur med råge trots att vi bara nått halvvägs till en fördubbling av koldioxidhalten.

Och GMI var långt ifrån ensamma om att vilja påverka politiker och opinion att inte reglera fossilindustrin. I USA bildade en lång rad av landets största företag, inklusive oljebolagen, lobbyorganisationen Global Climate Coalition (GCC).[5] Deras huvudmål var att hålla USA borta från internationella avtal som begränsade deras frihet och konkurrensförmåga. Flera av de konservativa och libertarianska tankesmedjor som nämnts i tidigare kapitel började också jobba för högtryck.

1991: PR-kampanj sponsrad av Western Fuels Association, Edison Electric Institute. Den avbröts när det blev känt att de bakomliggande hade intressekonflikter och med avsikt riktat in sig på att påverka fattiga och de med låg utbildning.

Jag har i min bok Spelet om klimatet skildrat hur detta påverkansarbete gått till. Jag ämnar inte i detalj upprepa allt här men det finns några punkter som behöver tas upp för att förstå resonemangen i efterföljande kapitel.

Det finns enormt mycket information och vetenskapliga bemötande till alla de närmast otaliga myter som snurrar omkring på nätet. En del kommer att tas upp i senare kapitel, men det är bortom avsikten med denna bok att redovisa dessa i detalj.

Idag är koldioxidens ökande växthuseffekt inte bara en hypotes från teoretiska modeller (vilket ofta påstås). Den är även empiriskt uppmätt, både vid jordytan[6] och globalt via satellit.[7] Redan 1967 publicerade Manabe (som fick Nobelpriset i fysik 2021) och en kollega en studie rörande det som kommit att kallas växthuseffektens fingeravtryck: Nämligen att ökade koldioxidhalter ger en uppvärmning av nedre delen av atmosfären (troposfären) men däremot en nedkylning av den övre (stratosfären).[8] Denna effekt är empiriskt bekräftad.[9] (Om en ökad solinstrålning vore orsaken till uppvärmningen förväntas däremot även stratosfären att värmas upp.) Men det är ändå bara några av de mängder av pusselbitar som utgör helheten.

Naturligtvis finns det fortfarande osäkerheter, vilket det alltid kommer göra inom all vetenskap. Men faktum är att det inte går att få ihop så kallade skeptikers bild av det vetenskapliga läget utan att beskylla större delen av alla klimatforskare och IPCC för ett enormt omfattande fusk. Och just det har varit en röd tråd genom hela klimatdebatten.

Republikanska politiker ända upp i kongressen har uttalat närmast otaliga anklagelser om att forskare myglar. De har hotat med stämningar om inte forskare lämnade ut all möjlig information med avsikt att avslöja fusk. Det finns till och med tankesmedjor som satt detta i system, förfarandet står till och med i deras verksamhetsbeskrivning.[10]

Klimatforskare i framförallt USA har med andra ord varit hårt ansatta under lång tid och det är något man bör veta när man kanske tycker att vissa av dem överreagerar på uttalanden i sociala medier.

Med det sagt så är förstås inte IPCC felfritt. En del mindre sakfel har hittats i några rapporter och det har funnits en del kritik mot transparens och liknande. Flera oberoende utredningar har gjorts, till exempel 2001 av amerikanska National Research Committee, 2010 av InterAcademy Council.[11] De föreslog en del förändringar i processer och förtydliganden i policydokument och liknande.

Men felen som hittats är få och inget av dem har påverkat slutsatserna. Det är förstås inget så kallade skeptiker håller med om. Jag tror dessutom det är helt omöjligt att få till en sådan här typ av organisation där ingen känner sig felaktigt behandlad eller kränkt av att dennes vetenskapliga studier inte får tillräcklig uppmärksamhet. Det betyder förstås inte att man ska ignorera kritik.

Det ska återigen klargöras att den huvudsakliga motsättningen i denna enorma kontrovers inte handlar om att ”skeptiker” bara velat nyansera debatten något – de har ihärdigt påpekat att det inte ens existerar något problem. Ett bevis för det fås av den redan nämnde fysikern Fred Singer, som varit en nestor i att kritisera IPCC.

Han påpekade 2001 att det visserligen skett en uppvärmning under det senaste århundradet, men bara fram till 1940, efter det fanns det enligt honom inga hållbara bevis för en ökande trend.[12] I samma intervju hävdade han att vi inte skulle se någon större uppvärmning inom en överskådlig framtid, naturliga klimatvariationer skulle överskugga all mänsklig påverkan. Budskapet upprepade han i ett föredrag så sent som 2016.[13] (Han var då visserligen 92 år, han gick bort 2020). Det gjorde även debattören Tony Heller vid samma konferens. Allt skulle bara handla om manipulation med mätserier menade de. Året efter satt Heller i den amerikanska kongressen och vittnade om den saken.

Kampanjerna mot IPCC och ambitionerna att begränsa utsläppen har inte varit slumpmässig. 1998 kallade lobbyorganisationen American Petroleum Intitute till möte. Deltog gjorde representanter för oljebolag och en rad av de tankesmedjor som redan nämnts. De tog fram en detaljerad handlingsplan med uttalat mål att få företagsledare, politiker och allmänhet att tycka att klimatvetenskapen var alldeles för osäker för att acceptera Kyotoavtalet eller liknande regleringar. Möteshandlingarna har läckt och är nu offentliga.[14]

Bland annat skulle man knyta till sig forskare och mediaträna dessa så att de offentligt kunde ifrågasätta den gängse bilden av ett förestående klimathot. Projektet skulle också finansiera vetenskapliga studier som saluförde deras bild av läget. De ville uttryckligen skapa ett ”vetenskapligt alternativ till IPCC”. Man skulle vidare bearbeta vetenskapsjournalister, nyhetsredaktioner och politiker, ta fram utbildningsmaterial och distribuera till skolor, skapa gräsrotrörelser som kunde sprida budskapet och så vidare.

Den föreslagna budgeten låg på cirka åtta miljoner dollar spritt på två år. De tänkta finansiärerna var olika energibolag och deras lobbyorganisationer. De listade även potentiella organisationer som skulle kunna fördela de investerade fonderna, exempelvis redan nämnda Marshall Institute och Competitive Enterprise Institute (båda som i sin tur fått stora pengar från fossilindustrin).

De inblandade menar att det bara handlade om brainstorming och inget som omsattes i handling. Det kanske är sant, men det finns åtskilliga exempel på att allt det jag räknat upp ovan har skett i verkligheten på olika sätt.

Som redan nämnts i tidigare kapitel 6:1, drog Fred Singer 2003 med hjälp av bland annat tankesmedjan/lobbyorganisationen Heartland Institute igång det som senare skulle bli NIPCC – The Nongovernmental International Panel on Climate Change. De har anordnat otaliga konferenser och publicerat flera omfattande rapporter som är uppbyggda som IPCC:s rapporter, men har motsatt budskap. De utgör med andra ord ett ”vetenskapligt alternativ till IPCC”. Ni kan läsa hur meteorologiprofessor Lennart Bengtsson sågar en av dessa rapporter vid fotknölarna i kapitel 6:1.

NIPCC är fortfarande aktiva och som synes i bilden nedan från den svenska bloggen Klimatsans, så handlar det fortfarande inte om att ”bara nyansera debatten lite”:

Det står utom alla tvivel att lobbyverksamheten har haft en betydande effekt på opinion och politik i USA.

Marc Morano var kommunikationschef hos den republikanske senatorn James Inhofe under 2006 och likaså för Senate Environment and Public Works Committee under Bushs regeringsperiod. År 2009 startade han i regi av tankesmedjan CFACT en blogg och publicerade bland annat kontaktdetaljer till klimatforskare och uppmanade sina följare ”låta dem veta att de finns”. Många gånger i väldigt bryska ordalag som att forskare förtjänar att sparkas på när de ligger ner, pryglas offentligt och liknande.

När forskare har berättat om alla de hot som detta lett till (forskaren Michael Mann var exempelvis tvungen att utrymma sitt labb efter att någon skickat ett okänt vitt pulver i posten), ursäktar han sig med att ”det bara var ett dumt uttryck” som inte skulle tas så allvarligt. Han ville bara se till att professorerna inte fick leva ostört i sina bubblor. Denna typ av kontroverser har varit en del av framförallt den amerikanska klimatdebatten under alla år.

Som redan nämnts gav sig lobbyorganisationer och mängder med konservativa och libertarianska tankesmedjor in i debatten och de har sedan dess varit själva motorn i ”motståndsrörelsen”.[15] Det är också väl dokumenterat hur fossilindustrin har finansierat mycket av detta arbete.[16] Exempel på detta ges i efterföljande kapitel.

År 2001 deklarerade Bush d.y. att USA inte skulle ratificera FN:s Kyotoavtal. (Det var dock inte enbart republikaner som stödde beslutet.) Främst berodde det på att länder som Kina inte belades med utsläppskrav, och därmed skulle påverka USA:s konkurrens och ekonomi negativt. I ett brev till lobbygruppen Global Climate Coaltion tackade Bush för deras arbete i frågan och bekräftade att beslutet tagits delvis baserat på deras input.[17]

POTUS = President of the United States

En utredning har också visat att Bushs administration redigerat expertmyndigheters vetenskapliga rapporter med avsikt att tona ner allvaret och lyfta fram osäkerheterna.[18] En av de ansvariga, Philip Cooney, har erkänt att ändringar gjordes. Bara två dagar efter att utredningen blev offentlig slutade han sitt jobb för att ta anställning hos oljejätten ExxonMobil. Innan regeringsjobbet hade han ansvarat för lobbygruppen American Petroleum Institutes klimatarbete.[19]

Liknande ansträngningar för att begränsa forskares möjlighet att förmedla kunskap har gjorts i Kanada. År 2006 tillträdde den politiskt konservative Stephen Harper som ny premiärminister och ändrade landets informationspolicy för statligt anställda forskare. De fick inte prata med journalister utan klartecken från kommunikationsavdelningarna. Likaså var journalister tvungna att ansöka centralt om tillstånd för att få en intervju.

Kanadensiska forskare har vittnat om att de inför vetenskapliga konferenser fått förskrivna svar på förväntade ”känsliga” frågor och noggranna instruktioner om vad de fick svara på. En lång utredning har bekräftat att detta har inneburit att forskare systematiskt har tystats i frågor om miljö och klimat.[20]

Lobbyorganisationer lyckades alltså påverka USA:s ledning till att säga nej till Kyotoavtalet. Men lobbyorganisationerna tänkte inte stanna där, nu behövde även EU:s politiker övertygas. Men det var en betydligt svårare uppgift då det politiska läget i klimatfrågan var helt annorlunda här. Förvillandet har aldrig fått fäste i samma omfattning hos EU:s politiker som i USA.

Nästa kapitel ->

[1] Nathaniel Rich, Losing Earth: The Decade We Almost Stopped Climate Change, New York Times 1 aug 2018 https://www.nytimes.com/interactive/2018/08/01/magazine/climate-change-losing-earth.html

[2] Rowlands, I., 1995. The Politics of Global Atmospheric Change. Manchester University Press, Manchester & New York.

[3] Robert Jastrow, William Nierenberg, Frederick Seitz, Global warming: What does the science tell us?, Energy, Volume 16, Issues 11–12, 1991, Pages 1331-1345, https://doi.org/10.1016/0360-5442(91)90006-8

[4] Hansen, J., D. Johnson, A. Lacis, S. Lebedeff, P. Lee, D. Rind, and G. Russell, 1981: Climate impact of increasing atmospheric carbon dioxide. Science, 213, 957-966, doi:10.1126/science.213.4511.957

[5] Robert J. Brulle (2023) Advocating inaction: a historical analysis of the Global Climate Coalition, Environmental Politics, 32:2, 185-206, DOI: 10.1080/09644016.2022.2058815

[6] Feldman DR, Collins WD, Gero PJ, Torn MS, Mlawer EJ, Shippert TR. Observational determination of surface radiative forcing by CO2 from 2000 to 2010. Nature. 2015 Mar 19;519(7543):339-43. doi: 10.1038/nature14240. Epub 2015 Feb 25. PMID: 25731165.

[7] Kramer, R. J., He, H., Soden, B. J., Oreopoulos, L., Myhre, G., Forster, P. M., & Smith, C. J. (2021). Observational evidence of increasing global radiative forcing. Geophysical Research Letters, 48, e2020GL091585. https://doi.org/10.1029/2020GL091585

[8] Manabe, S., and R. T. Wetherald, 1967: Thermal Equilibrium of the Atmosphere with a Given Distribution of Relative Humidity. J. Atmos. Sci., 24, 241–259, https://doi.org/10.1175/1520-0469(1967)024<0241:TEOTAW>2.0.CO;2.

[9] Santer BD, Po-Chedley S, Zhao L, Zou CZ, Fu Q, Solomon S, Thompson DWJ, Mears C, Taylor KE. Exceptional stratospheric contribution to human fingerprints on atmospheric temperature. Proc Natl Acad Sci U S A. 2023 May 16;120(20):e2300758120. doi: 10.1073/pnas.2300758120. Epub 2023 May 8. PMID: 37155871; PMCID: PMC10193933.

[10] Ogburn, How to Cope When Activists Ask for Climate Scientists’ Personal Emails, Scientific American, 2014-01-21 https://www.scientificamerican.com/article/how-to-cope-when-activists-ask-for-climate-scientists-personal-emails/

[11] InterAcademy Council, Climate Change Assessments, Review of the Processes and Procedures of the IPCC 2010 https://archive.ipcc.ch/pdf/IAC_report/IAC%20Report.pdf

[12] Voice of America, Intervju med Fred Singer april 2001, Youtube, kanal Ilya B upplagt 2016-07-27 . https://www.youtube.com/watch?v=COt6_nd0E-A

[13] Evaluating The Integrity Of Official Climate Records, The 34th Annual Meeting of Doctors for Disaster Preparedness, on July 9, 2016 in Omaha, Nebraska, upplagd på Youtube kanal DPPMeetings 13 juli 2016 (hänvisningen till Fred i talets inledningen är Fred Singer som höll tal innan Tony Heller). https://www.youtube.com/watch?v=Gh-DNNIUjKU&t=25s

[14] Memo Global Climate Science Communications, finns exempelvis på Union of Concerned Scientists webbsida: https://www.ucsusa.org/sites/default/files/attach/2015/07/Climate-Deception-Dossier-2_API-Climate-Science-Communications-Plan.pdf

[15] Exempelvis: Skildrat i min bok Spelet om klimatet, Polaris fakta, 2021; Keane, Phoebe, How the oil industry made us doubt climate change, BBC, 2020-09-20, https://www.bbc.com/news/stories-53640382 

[16] En mängd dokument hittas exempelvis på Union of Concerned Scientists webbsida: https://www.ucsusa.org/resources/climate-deception-dossiers

[17] Vidal, John, Revealed: how oil giant influenced Bush, The Guardian 2005-06-08 https://www.theguardian.com/news/2005/jun/08/usnews.climatechange Samlad info om GCC, med länkar till dokument finns på webbsidan DeSmog https://www.desmog.com/global-climate-coalition/

[18] A) Government Accountability Project, Political Interference with Climate Change Science Under the Bush Administration,10 dec 2007 https://whistleblower.org/us-government/congress-legislation-and-oversight/house-oversight-report-on-administration-political-interference-with-climate-change-science/ B) Union of Concerned Scientists: https://www.ucsusa.org/resources/climate-change-research-distorted-and-suppressed

[19] Andrew Revkin, Former Bush Aide Who Edited Reports Is Hired by Exxon, New York Times 15 jun 2005 https://www.nytimes.com/2005/06/15/politics/former-bush-aide-who-edited-reports-is-hired-by-exxon.html

[20] CBC News, It’s official — the Harper government muzzled scientists. Some say it’s still happening, 22 mars 2018 https://www.cbc.ca/news/health/second-opinion-scientists-muzzled-1.4588913

Kapitel 9: Hålet i skyn

Den Av Mathsi Uncategorized3 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar till kapitlen.
Föregående kapitel.

Kapitel 9: Hålet i skyn

1995: Bara någon månad innan Nobelstiftelsen offentliggjorde att Rowland, Molina och Crutzen skulle tilldelas Nobelpriset i kemi ”för deras arbeten inom atmosfärkemin, speciellt rörande bildning och nedbrytning av ozon”, satt tidigare nämnda Fred Singer i ett amerikanskt kongressförhör med avsikt att ifrågasätta vetenskapen bakom freoners koppling till ozonlagrets nedbrytning. Han satt där som representant för sin egen tankesmedja Science and Environmental Policy Project (SEPP) tillsammans med astrofysikern Sallie Baliunas, som representerade George C Marshall Institute. Båda har varit centrala spelare även i klimatdebatten.

Denna kontrovers följer samma mönster som de flesta andra stora miljödebatter. I början på 1970 började två kemister, Sherwood Rowland och Mario Molina, fundera på vad atmosfärens stadigt ökande halter av klorfluorkarboner (CFC) kunde få för konsekvenser (CFC:er en grupp ämnen som nog är mer kända som freoner, även om det är DuPonts produktnamn för ett köldmedium).

Ämnena hade i början på seklet varit en välkommen ersättning för farliga kemikalier i kylaggregat, drivgas i sprayburkar med mera. De var ofarliga för människan och dessutom väldigt stabila. Som av en händelse var det Thomas Midgley Jr som låg bakom denna utveckling, det vill säga samme man som löste problemet med knackande motorer genom att tillsätta bly till bensinen (kapitel 7:1). Rowland och Molinas farhågor gällde vad som kunde hända om de råkade komma upp i stratosfären där UV-strålningen är mycket starkare.

De kunde visa på labb att UV-strålning kunde spjälka sönder molekylen och i sin tur skapa en kedjereaktion med ozon. Utifrån det extrapolerade de sitt resonemang till stratosfären och insåg att om utsläppen av freoner fortsatte öka i dåvarande takt, kunde det bli förödande för ozonlagret som skyddar oss mot UV-strålning.[1] De, framförallt Rowland, började argumentera för att helt förbjuda CFC:er, vilket hade sitt pris. För på andra sidan fanns en industri som omsatte miljarder och sysselsatte hundratusentals människor i världen. De tyckte inte teoretiska modeller och alarmistiska spådomar var tillräckligt för att de skulle avveckla sig själva.

Rowland berättar att han blev hårt ansatt av lobbyister men även utfryst av vissa akademiska kollegor. Industrin gav som sagt inte mycket för teorierna. En chef ansåg det vara så dumt att han 1977 påstod att det hela måste vara ”orkestrerat av KGB:s avdelning för desinformation.”[2]

DuPont som då stod för en fjärdedel av världsproduktionen av freoner var inte heller särskilt imponerade. 1975 drog de igång en kampanj som kostade miljontals dollar och inkluderade helsidesannonser i tidningar där de argumenterade för att det inte fanns några bevis för att freoner förstörde ozonlagret.[3] The Western Aerosol Information Bureau åsikt var:

”Vi vet inte vad som pågår, vi vet inte om det vi mäter har något att göra med problemet, men vi är säkra på att inget kommer att hända oavsett vilket inom de närmsta åren.”[4]

USA införde i alla fall förbud mot att använda freoner som drivgas i sprayburkar 1979. Men enbart själva debatten hade fått människor att överge dessa produkter redan innan förbudet kom.

I början på 1980-talet upptäckte brittiska forskare att ozonlagret över Antarktis var extremt lågt. Så pass lågt att de trodde det var fel på mätutrustningen. Mycket har hänt i hur kommunikation går till sedan dess. I avsaknad av mejl och internet skrev forskarna ett brev till NASA för att höra om deras satellitmätningar kunde bekräfta resultaten. Mende fick inget svar. Det har på senare år konstaterats att brevet nått NASA men fel personer och sedan slarvats bort i byråkratin innan det nådde de berörda forskarna. Idag redovisas många liknande mätresultat på nätet nära nog i realtid.

Fast även om britternas brev inte nådde fram så hade även NASA noterat märkligt låga ozonhalter över Antarktis. Men då mätvärdena låg under det som satellitens detektor var kalibrerad för misstänktes instrumentella problem. Det var det dock inte, och 1985 kunde de, oberoende av britterna, bekräfta deras resultat: det fanns ett ozonhål över Antarktis!

Bild från Nasa 1985 som visar koncentrationen av ozon över Antarktis (Bild från Real Climate)

Britterna upprepade sina mätningar och till slut var de säkra utan bekräftelse från NASA och publicerade informationen i en artikel i Nature 1985 (strax innan de amerikanska forskarna på NASA offentliggjort sina resultat). Stora internationella forskarinsatser kunde inom kort bekräfta Rowland och Molinas hypoteser om hur nedbrytningen gick till, och att dessa processer pågick även uppe i stratosfären.

Ozonlagret. Bild från NASA, baserad på data from the British Antarctic Survey and GSFC Atmospheric Composition Team.

Sedan gick det snabbt. Politiker kom överens om Montrealprotokollet som skulle fasa ut användningen av freoner. Även freontillverkare stod då bakom beslutet. Avtalet skrevs under 1987 och började gälla 1989. Det har sedan uppdaterats några gånger. Resultatet är slående:

Återhämtningen av ozonlagret går långsamt framåt, men det var förväntat att det skulle ta tid.[5] Flera av dessa substanser kan finnas kvar i atmosfären i över hundra år innan de försvinner. (De är också kraftiga växthusgaser.)

De allra flesta beskriver detta som en framgångssaga för internationellt samarbete. För andra är det precis tvärtom, ett bevis på hysteri och överstatligt förmynderi. Och dessa åsikter luftas särskilt ofta på klimahotsskeptiska forum.

Redan nämnda fysikern Fred Singer skrev 1987 en artikel som hamnade på Wall Street Journals förstasida.[6] Där skrev han att vetenskapliga fakta inte alls stödde teorierna om ozonminskningen. Likaså framhöll han standardargumentet i dessa sammanhang: de alarmerande forskarna drevs av egenintressen – alarmismen syftar bara till att generera mer pengar till sin egen forskning – och politiska motiv. I en artikel i National Review 1989 skrev Singer:

”Och det finns säkert de med egna dolda agendor – inte bara för att rädda miljön, utan för att förändra vårt ekonomiska system. Några av dessa ’tvingande utopister’ är socialister, några är teknologihatande idioter; de flesta har en stor vilja att reglera – i så stor skala som möjligt.”[7]

Även fysikerna på George C Marshall Institute (kapitel 6:1) skrev rapporter om att det inte fanns någon substans i vetenskapen bakom larmen. Reagans inrikesminister, Donald Hodel, var heller inte så glad åt regleringar. Han tyckte 1987 att ”folk fick väl använda hatt, solglasögon och solkräm om de var rädda”, ett uttalande som slogs upp stort i media och han fick mycket kritik för.[8]

På Earth Day 1996 gjorde några av de redan nämnda tankesmedjorna under ledning av Heartland Institute gemensam sak och gav ut en gratistidning till studenter.[9] Dess innehåll var ett angrepp på bred front mot miljörörelsen. Fred Singer skrev att teorierna om ozonlagrets nedbrytning inte höll. Sallie Baliunas skrev, som representant för George Marshall Institute och Hoover Institute, liknande om den globala uppvärmningen.

Tankesmedjan Heartland Institute lade även så sent som 2010 upp en artikel skriven av Fred Singer 1995.[10] Den inleds med att bilister kommer få lida av att det inte finns tillräckligt med kylmedia tillgängligt när de ska fylla på sina luftkonditioneringssystem. Man får vara bra tjurig om man 2010 fortfarande var arg på att freoner fasades ut. För att inte tala om idag. Men det är precis som i klimatdebatten. Argumenten är som zombier, de vill aldrig dö.

Visst har även miljörörelsen överdrivit och valt att skrämmas med händelser som inte alls haft med saken att göra. 1992 rapporterade till exempel New York Times om en händelse i södra Chile där får och kaniner drabbats av synskador på grund av ökad UV-strålning. Det upprepades även i Al Gores bok Earth in the Balance:

”I Patagonien, rapporterar nu jägare att de hittat blinda kaniner, fiskare fångar blind lax.”

Vid närmare undersökning visade det sig handla om en lokal infektionssjukdom som inte hade med UV att göra.[11]

Men det saknas inte alarmism från andra sidan åsiktskorridoren. I sin bok The Holes in the Ozone Scare: The Scientific Evidence That the Sky Isn’t Falling från 1992 menade Rogelio Maduro och Ralf Schauerhammer att en katastrof väntade runt hörnet eftersom miljontals kylskåp skulle behöva skrotas:

”Experter på den globala livsmedelskedjan uppskattar att mellan 20 och 40 miljoner människor kommer att dö varje år på grund av förbudet mot CFC:er.”

Montrealprotokollet signerades alltså 1987. Året efter bildades IPCC. Både den vetenskapliga och politiska enigheten i att agera även i denna fråga var mycket stor. Men här var problematiken av en helt annan magnitud. Vår värld var – och är än idag – fullständigt beroende av fossila bränslen. Finansindustrin och därmed den moderna ekonomin skulle troligtvis kollapsa om oljeindustrin skulle försvinna för snabbt. Än idag investeras enorma summor i fossilbolag och nya fossilprojekt.

Och som ni märker, i slutet på åttiotalet var skyttegravarna redan intagna sedan länge. Sannolikheten att de personer och tankesmedjor som ifrågasatt i princip all ”mainstream” forskning rörande tidigare miljölarm, nu rakt av skulle acceptera IPCC:s slutsatser om klimatförändringarna var förstås minimal. De hade sin skara av vetenskapsmän att stödja sig på. De hade även sina verkliga exempel på alarmistiska miljööverdrifter i ammunitionspåsen. Klimatförändringarna blev för dem The mother of all scares (alla skrämselscenariers moder).

Många av dessa framförallt amerikanska tankesmedjor och lobbygrupper kunde inför millennieskiftet se sina bidrag växa dramatiskt i och med kampen mot Kyotoavtalet. Kort sagt, det var upplagt för en rejäl batalj om verklighetsbeskrivningen. Nu med ännu större insatser i potten.

Nästa kapitel ->

[1] Molina, Rowland, Nature 249, 810 – 812 (28 June 1974)

[2] JonesLaine, Ozone Warning : He Sounded Alarm, Paid Heavy Price, Los Angeles Times 1988-07-14 https://www.latimes.com/archives/la-xpm-1988-07-14-mn-8873-story.html

[3] Oreskes, Conway Merchants of Doubt, ISBN978-1-4088-2483-2

[4] Western Aerosol Information Bureau citerade i The Ozon War, s 280, Dotto and Schliff, taget från Merchant of Doubt s 117

[5] World Meteorological Organization (WMO). Executive Summary. Scientific Assessment of Ozone Depletion: 2022, GAW Report No. 278, 56 pp.; WMO: Geneva, 2022

[6] http://www.fortfreedom.org/s13.htm

[7] Singer, Fred: My adventure in the Ozone Layer, National Review 1989, sid 36-37

[8] Gilette, Suggests Wearing Hats, Sunscreen Instead of Saving Ozone Layer : Hodel Proposal Irks Environmentalists, Los Angeles Times, 1987-05-30 https://www.latimes.com/archives/la-xpm-1987-05-30-mn-3572-story.html

[9] https://www.documentcloud.org/documents/1691716-heartland-institute-earthday-1996-newspaper

[10] Singer Fred, “The Ozone-CFC Debacle: Hasty Action, Shaky Science,” Technology: Journal of The Franklin Institute, 332A (1995): 61–66. http://web.archive.org/web/20201001202559/https://www.heartland.org/publications-resources/publications/the-ozone-cfc-debacle-hasty-action-shaky-science

[11] Pearce, New Scientist, 1887, 7, 21 Aug. 1993

”Your government is fucking this thing up!”

Den Av Mathsi Klimat, SamhälleLämna en kommentar

Citatet i rubriken kommer från Birgitta Dahl 1989, dåvarande socialdemokratisk miljöminister. Det var ett svar på frågan hur det gick under nattmanglingar vid ett möte i nederländska Noordwijk. De förhandlade om ett avtal för att begränsa CO2-utsläppen och USA satte sig på tvären, vilket var frukten av en av de mer tydliga aktionerna i att medvetet sprida felaktiga tvivel om det vetenskapliga kunskapsläget.

Kom att tänka på detta efter ha läst ett inlägg på Twitter som la hela skulden på miljörörelsen för nuvarande prekära läge vad det gäller CO2-utsläppen. Hej kärnkraftsdebatten™. Som om kärnkraft skulle ha ersatt världens fossilkraft om det bara inte vore för miljörörelsen.

(Ja, jag tycker också det är märklig och olyckligt att Tyskland i nuvarande läge väljer att lägga ner fungerande kärnkraftverk, men den debatten känns helt urspårad – precis som exakt alla frågor verkar göra inom bråkdelen av en sekund numera.)

Vid tiden då IPCC bildades 1988 var enigheten i att agera för att begränsa klimatförändringarna stor över hela det politiska spektrumet. George Bush gick till och med till val på just den saken:

”Those who think we are powerless to do anything about the greenhouse effect forget about the White House effect.”

Men det fanns förstås de som tyckte annorlunda. Dels var (är) det enormt stora pengar inblandade, inte bara inom oljeindustrin i sig självt utan även inom den finansiella industrin, två giganter som förstås levde (lever) i symbios. Det fanns (finns) också en stark ideologisk övertygelse hos vissa att begränsa myndigheternas makt. De skulle (ska) ge fan i att blanda sig i den fria marknaden. Det fanns likaså också en del osäkerheter i forskningen, som det alltid gör. Vissa valde att aktivt att förstärka denna in absurdum.

Tankesmedjan George C Marshall Institute startades 1984 av tre mycket framgångsrika fysiker: Robert Jastrow, William Nierenberg, och Frederick Seitz (se Meriterade fysiker dissar ”klimat- och miljövetenskap” – Maths Nilsson, författare). 1989 drog de igång sitt Global Warming Program (nej, de var inte klimatforskare) och hävdade själva att de lyckades övertyga Bushadministrationen om att deras syn på klimatförändringarna och dess orsaker var den riktiga.

Mötet i Noordwijk 1989 var tänkt i att resultera i ett internationellt avtal som skulle frysa/minska utsläppen. Men när miljöministrarna kom dit för att sätta sina kråkor på avtalet satte sig alltså USA på tvären på order ifrån John Sununu, Bushs chief of staff (fick senare avgå på grund av att ha använt militärens jetplan privat och låtit skattebetalarna betala hans privata semesterresor).

New York Times: ”Bromley, at the urging of John Sununu and with the acquiescence of Britain, Japan and the Soviet Union, had forced the conference to abandon the commitment to freeze emissions. The final statement noted only that “many” nations supported stabilizing emissions — but did not indicate which nations or at what emissions level. And with that, a decade of excruciating, painful, exhilarating progress turned to air.”

Så USA påverkade Storbritannien, Japan och Sovjetunionen med resultat att det inte ens blev en tummetott av avtalet. Hur det gick till? En hint får man genom att läsa en av Marshall Institutes (GMI) rapporter från 1991, Global warming: What does the science tell us?

Där menar de att dåtidens klimatforskare inte kunde redovisa hållbara bevis för koldioxidens roll i uppvärmningen. De visade en graf från en av forskaren James Hansens artiklar från 1981, som enligt GMI visade att växthuseffekten inte kunde förklara temperaturökningarna:

I själva verket hade körsbärsplockat en graf som bekräftade det GMI ville visa. I själva verket såg det ut så här i Hansens m fl:s artikel:

GMI hade alltså plockat ut den översta grafen, men skippade de efterföljande där den sammantagna effekten från olika parametrar redovisas. Som synes kunde de, tvärtemot vad GMI hävdade, förklara den observerade temperaturen relativt bra. Det är faktiskt helt otänkbart att tre så framstående akademiker bara skulle ha råkat missa detta.

(Hansens modell hade naturligtvis sina brister och osäkerheter, men faktum är att den håller ganska bra än idag.)

GMI påstod vidare att en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären enbart skulle ge en grads ökning av den globala medeltemperaturen:

”… an increase equivalent to a 100% rise in the concentration of carbon dioxide over today’s CO2 level should produce a temperature rise of approximately 1-C.”

Det gick helt på tvärs med vad klimatforskare redan då visat i den så kallade Charneyrapporten 1979 och flera efterföljande rapporter. I princip varenda detalj i GMI:s rapport har visat sig vara felaktig.

Ja, och på denna väg fortsatte det och håller på än idag. Som jag påpekat många gånger visar det hur ett litet antal akademiker (oftast inte själva verksamma inom klimatforskning) påverkat hur situationen ser ut idag.

Nättidningen Kvartal: nyttig idiot eller nyttig klimatmotvikt? del 1/2

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap7 kommentarer

Det är en tillspetsad rubrik eftersom detta inlägg handlar om den delikata uppgiften att kritisera klimatalarmistiska rubriker och uttalanden som inte har stöd i forskningen. För precis som i alla komplexa frågeställningar finns det saker på ”båda sidor” som kan kritiseras.

Två klimatalarmistiska exempel: en artikel skriven av David Wallace-Wells, författare till den uppmärksammade boken Den obeboeliga planeten, sågas av forskare. Det är också bisarrt att Michael Tjernström, professor i meteorologi, av ett fåtal blev utskälld som klimatförnekare för att han kritiserade ett specifikt uttalande av Greta Thunberg.

Jag tycker att både Jörgen Huitfeldt och Staffan Dopping på Kvartal oftast gör grymt bra intervjuer och jag tror att Kvartal ärligt försöker utgöra en nödvändig motvikt i ofta väldigt polariserade frågor.

Problemet är att om man framför kritik som får det att låta som att ett allvarligt – och objektivt existerande problem – knappt existerar, så är det lätt att framstå som Bagdad-Bob och att man faktiskt bidrar till att förvilla istället för att klargöra. Lyfter ett par exempel så får ni väl avgöra själva. Det här inlägget handlar om en Kvartalsartikel som pekar på att det inte var länge sen det larmades om en ny istid.

[Uppdatering: 21/11 -22, flyttade nedanstående stycke från slutet hit:]

Visst har det larmats om en ny istid, även från forskarhåll, men det har knappast varit den ”gängse vetenskapliga uppfattningen”. Du behöver inte ta mitt ord på det, så här skrev Richard Lindzen, en av de mest notoriska IPCC-kritiska klimatforskarna genom åren, om saken i en text från Cato Institute (tankesmedja grundad av Koch-bröderna (oljebranschen)) (pdf-artikel) :

“Indeed, the global cooling trend of the 1950s and 1960s led to a minor global cooling hysteria in the 1970s. […] But the scientific community never took the issue to heart, governments ignored it, and with rising global temperatures in the late 1970s the issue more or less died.” 

Och här en översikt om de vetenskapliga publikationer som avhandlat ämnet:

Från artikel i Bulletin of the American Meteorological Society 2008

Den här saken har ältats i decennier och ja, det är tröttsamt att det bara fortsätter. Jag har skrivit om det här: Alarmism om istid på 1970-talet?

Ny istid på g?

I december 2021 skrev Kvartals vetenskapsreporter Henrik Höjer en artikel med rubriken Från istid till värmedöd. Den går ut på att både media och forskare hängett sig åt undergångsretorik och artikeln lämnar en med känslan av att forskare inte alls varit särskilt överens om en kommande uppvärmning förrän just under de senaste åren. Snarare skulle de för bara några decennier sedan nästan unisont larmat om en stundande istid. Bevisen består till största delen av diverse tidningsartiklar och rubriker från 1970-talet.

Men vad ligger bakom några av de artiklar som valts ut för att bevisa alarmismen och felaktiga spådomar?

Kvartal: ”‘Framtidsdebatten har spårat ur. (–) Den optimism trots allt, som ursprungligen fanns, har ersatts av nattsvart pessimism.’ Mänskligheten raglar mot den ‘totala undergångens stup’.

Låter det bekant?

Detta skrevs dock för ett halvsekel sedan i boken Futurum exaktum (1971) av Tor Ragnar Gerholm, professor i kärnfysik och folkbildare. Han menade dock, helt i otakt med tidsandan, att pessimismen i världen till stora delar var obefogad.”

Det här kräver en liten utsvävning, men den är relevant för sammanhanget och knyts ihop på slutet.

Tor Ragnar Gerholm (wikipedia) var ”före min tid” och gick bort 2007. Han deltog tydligen i samhällsdebatten på många plan, även i ämnen långt utanför sin egen ”sfär” som professor i kärnfysik och ledamot av Kungliga vetenskapsakademien. Han framställs som en ”teknikoptimist” som inte hade mycket till övers för den undergångsretorik som användes av miljörörelsen och liknande.

Denna inställning delade han med flera av sin generations fysiker som under sin tid fick se mycket av samhällets vetenskapliga fokus skifta från ”optimistiska kärnfysikaliska visioner” till att handla om en lång radda av trängande miljöfrågor. Vissa reagerade negativt på denna utveckling.

Bland dessa fanns tre mycket välmeriterade amerikanska fysiker (Frederick Seitz, Robert Jastrow och William Nierenberg) som bildade tankesmedjan George C Marshall Institute. De har spelat en avgörande roll i att så tvivel om ”mainstream” klimatforskning och fick enligt egen utsago Bush den äldre att ändra sitt vallöfte om att kämpa emot klimathotet. Läs mer här: Meriterade fysiker dissar klimat- och miljövetenskap.

De ifrågasatte inte bara klimatlarmen utan menade även exempelvis att freoner inte utgjorde någon fara för ozonlagret. Denna uppfattning delade de med en annan av klimatdebattens ”skeptiska” giganter, fysikern Fred Singer, också han nestor i att ifrågasätta ”alarmistisk miljövetenskap” och motsätta sig reglering av SO2, CO2, freoner osv. De jobbade ihop och Seitz var ordförande i Singers ”tankesmedja” Science and Environmental Policy Project (SEPP). Och här kommer vi tillbaka till Tor Ragnar Gerholm, han satt nämligen i SEPP:s vetenskapliga råd.

Så Gerholm var alltså en så kallad klimathotsskeptiker men han hade själv aldrig forskat i ämnet. Det kan vara värt att tänka på när man lyfter fram hans bok från 1971. Det är ganska enkelt att fnysa bort larm och peka finger åt alarmister, men kom då ihåg att ovanstående tankesmedjor kämpat hårt mot inte bara minskade CO2-utsläpp utan även att åtgärda freon- och svavelutsläpp osv genom att ifrågasätta vetenskapen… då ska man fan inte i efterhand sitta och ta cred för det ”kolla – miljön blir ju bara bättre som vi sa”.

Och bara för att du har en hög akademisk titel blir man inte expert inom alla områden, Nierenberg: ”Well, the insects are showing resistance to DDT you say. Okay, show me the evidence. I can’t find it.”

Och på tal om larm: One 1987 article by Jastrow was headlined “America has Five Years Left!” It warned that without action, Soviet superiority would soon lead to crushing defeat for the West.

Från Kvartal: ”I Dagens Nyheter kunde man så sent som 1 oktober 1995 läsa: ‘En dag, kanske snart, finns inte Sverige längre. Ett flera kilometer tjockt istäcke har utplånat hela vår civilisation‘.”

Det var en av de få refererade artiklar som jag hittade och kunde läsa. Rubriken lyder ”Skräckscenarierna säljer bäst” och handlar om ett program på SVT, Supernova, som rört klimatlarm. Tydligen hade de brett på ordentligt: ”Klimatforskare, bland annat en av dem som deltog i Supernova, har kritiserat programmet för allvarliga brister. Själv fick jag mardrömmar av det.”

Två kända ”skeptiker” får i DN uttala sig som motvikt till larmen:

”Den amerikanska solforskaren Sallie Baliunas håller det inte för otroligt att variationer i solstrålningens styrka kan förklara den Lilla istiden på 1600-talet och hela eller nästan hela den uppvärmning som ägt rum sedan dess.”

Låt oss sätta in Balliunas i ett sammanhang: DN-artikeln är alltså från 1 oktober 1995, ungefär samma tidpunkt som det offentliggjordes att Rowland, Molina och Crutzen tilldelas Nobelpriset i kemi ”för deras arbeten inom atmosfärkemin, speciellt rörande bildning och nedbrytning av ozon.”

Den 20:e september detta år satt Balliunas i amerikanskt kongressförhör ihop med Fred Singer (se ovan) med avsikt att ifrågasätta vetenskapen bakom freoners koppling till ozonlagrets nedbrytning. Hon gör det som representant för tankesmedjan George C Marshall Institute, Singer för sin egen tankesmedja SEPP (se ovan).

Här ett meningsutbyte från detta förhör (Rivers är utfrågare):

MS RIVERS: …”Jag noterar att båda era institut, George Marshall Institute och Science and Environmental Policy Project, har samma ordförande i styrelsen och har tre vetenskapliga rådgivare gemensamt, vilket är ganska intressant. Vilka andra samarbeten har era två organisationer?

DR SINGER: “Låt mig svara på den frågan, om jag kan. Jag tror inte att vi har något formellt samarbete som jag kan peka på. Har jag fel här?”

DR BALIUNAS: “Inget samarbete pågår och inget vi någonsin haft.

MS RIVERS: “Okej. Bara en tillfällighet att samma människor sitter i styrelsen.”

DR BALIUNAS: “Bara en tillfällighet.”

Ja, det är alltid är bara tillfälligheter förstås. Fred Singers kommentar om Nobelpriset:

”Genom att ge 1995 års Nobelpris i kemi till upphovsmännen bakom hypotesen om stratosfärisk ozonnedbrytning har den svenska Vetenskapsakademin valt att göra en politisk markering. … Kort sagt, landet är mitt uppe i en kollektiv miljöhysteri.”

Marshall Institute är som sagt en av de mer framträdande tankesmedjor som bestridit IPCC:s slutsatser om klimatet (liksom det mesta som rör miljölarm) och har fått stora bidrag från fossila bolag. Pengar är en sak, mer viktigt är att deras vetenskapliga uttalanden har med råge visat sig inte stämma.

Och Balliunas studie som det refereras till i DN-artikeln? Jo, även den har motbevisats. Intressekonflikter är inga direkta bevis men det är ändå relevant information att det är idel fossila intressen som finansierade arbetet:

Hon skrev artikeln ihop med Willie Soon och de båda har skrivit mycket kritiserade artiklar varav ett par ställt till med rejäla skandaler och lögner om vilka som finansierat arbetet. (Soons arbete finansierades t ex med 1.2 miljoner dollar från fossila bolag, men kontraktet hölls hemligt. Och återigen, pengarna är en sak, men det ska ses i sammanhanget att även en lång rad av hans artiklar bevisligen varit undermåliga).

Även Wibjörn Karlén, naturgeograf vid Stockholms universitet (gick bort förra året) fick yttra sig. Han har länge varit en ihärdig klimatskeptisk debattör. Uttalande av Karlén från 2008: ”As far as I can see the IPCC ‘Global Temperature’ is wrong. Temperature is fluctuating but it is still most places cooler than in the 1930s and 1940s …”

Karlén står som “Founding Member” av Climate Exit (Clexit) som leds (leddes?) av klimathotsförnekaren Christopher Monckton. Från Clexit’s founding statement (PDF): “The world must abandon this suicidal Global Warming crusade. Man does not and cannot control the climate.”

Karlén signerade 2017 ett upprop för att USA skulle lämna FN:s klimatarbete.

Kvartal: ”I Expressen den 11 februari 1979 frågade man sig återigen om vi var på väg in i en ny istid: ‘vi är på väg in i en ny kall period’. Läget var illa: ‘De flesta forskare är överens om att vi är på väg mot en ny istid.‘”

Undrar vem som påstod det, journalisten eller någon de intervjuade? Oavsett vilket är det helt fel. Samma år gavs den så kallade Charneyrapporten ut. Tio av världens då ledande klimatforskare sammanställde den publicerade forskning som fanns på området (och tog in synpunkter utifrån). Det är lite av en IPCC-rapport i miniatyr och den första ordentliga sammanställningen av vetenskapen bakom klimatförändringarna och koldioxidens roll.

Nog för att det fanns gott om osäkerheter, men det rådde inga som helst oenigheter om att fortsatta utsläpp av CO2 skulle leda till en uppvärmning:

”We have tried but have been unable to find any overlooked or underestimated physical effects that could reduce the currently estimated global warmings due to a doubling of atmospheric CO₂ to negligible proportions or to reverse them altogether.”

”‘Det här är bara början – nu väntar en ny istid’ skrev Aftonbladet den 29 december 1993. Vad grundades detta på? De hänvisade till klimatforskaren Göran Windelius som tillsammans med internationella forskare studerat himlakropparnas rörelser och jämfört med långa tidsserier av väderstatistik.”

Klimatforskare?

Enligt Google scholar finns han med på en artikel och ett kapitel i en bok, men han har ingen anknytning till något universitet eller liknande (han verkar vara rätt självlärd inom klimatologi). Här en text där han beskriver sin tes som handlar om att astronomiska cykler kan förklara uppvärmningen. Den är från början av 1990-talet men det är EXAKT samma argument som fortfarande snurrar runt på Klimatsans och andra bloggar. 

Han har även varit inne på astrologi och annat hokuspokus: ”Jag frågar honom exempelvis om han tror att planeten jorden kan vara ett levande väsen. ”Ja, det verkar mycket troligt”, säger Göran och refererar bland annat till James Lovelock och hans Gaiahypotes.”

I samma intervju menar han att problemet med växthusteorin är att de enbart stöder sig på studier från 1880-talet… Att få det till att Windelius skulle vara representativ för klimatvetenskapen är bisarrt.

Flera gamla artiklar radas upp, ja även en recension av en skönlitterär dystopisk ”istidsroman” tas upp (sic (och suck)). Man lämnas som sagt med intrycket av att forskare varnat om både istid och värmekaos och att det har svängt huller och buller inom ett ganska kort tidsspann. Och det verkar ha varit Höjers avsikt att förmedla:

”Vad är lärdomen av att läsa gamla klipp som dessa? Att vi har haft fel förr. Att vetenskapen går framåt. Att den framtida klimatkrisen har haft många olika ansikten. Och att det ibland blixtrar till i läggen: I Expressen den 31 januari 1974 var rubriken ”Lita inte alltid på experter” – budskapet var att hoten om en kommande istid var överdrivet.”

Jag försöker inte förneka att media dras till drama eller säga att det inte finns alarmistiska och felaktiga artiklar i media (det kommer alltid finnas, år 2018 publicerades ca 85 000 artiklar om klimatet i Sverige och jag såg en siffra på att 20 000 vetenskapliga artiklar publicerats om klimatförändringar 2021 – klart att allt inte håller världsklass), jag vill bara visa att artikeln inte ger en rättvis bild. Det går nog inte illustrera cherry picking på ett tydligare sätt. För det är en rejäl omskrivning av historien och Höjer ger en fullständigt felaktig bild av hur klimatvetenskapen har sett ut och hur det ser ut idag.

Det går att bevisa precis vad som helst genom att leta fram enstaka artiklar och forskaruttalanden. Och som sagt, mycket av det som hänvisas till ovan som avvikande åsikter är uttalanden från så kallade klimatskeptiska forskare. Om något visar det kanske på att de visst fått komma till tals i media, mer än vad ration av ”skeptiska” vetenskapliga artiklar skulle motivera (i alla fall i USA och UK, inte sett något om Sverige)…

  • PNAS: I find that press releases opposing action to address climate change are about twice as likely to be cited in national newspapers as are press releases advocating for climate action.

  • Majority of top U.S. newspapers fail to mention landmark climate change report on their homepages

Kvartal: ”Kanske kommer någon om 50 år gå tillbaka till läggen och läsa och häpna liksom jag gjort när jag läst 1970-, 80- och 90-talets klimatartiklar i seriösa tidningar.”

Denne någon skulle kunna skriva en likadan artikel som Höjer gjort och faktiskt påstå att man larmade om en kommande istid på 2010-talet:

Men förhoppningsvis vänder sig en vetenskapsjournalist till vetenskapliga tidskrifter för att se vad forskningen säger och inte till körsbärsoplockade artiklar från nyhetsmedier …

I ingressen ställs frågan ”Hur såg man på klimathotet för några decennier sedan? Det talades så sent som på 1990-talet om en hotande ny istid, men hur vanligt var det – och när slutade man med det?” Höjer har definitivt inte svarat på dessa frågor. Men jag kan berätta att ”man” har inte slutat spå nedkylning och istider än idag, ”skeptiker” har spått att den skulle ha startat varje år sedan sekelskiftet: Klimatspådomar vi (inte) minns 

Och ”Lita inte på experter?” är väl det mest trötta argumentet som dyker upp. ”Månglare i undergångsbranschen finns det än idag. De ropar om panik, att deras framtid är stulen, om mänsklighetens snara undergång.” Klart det finns, men glöm då inte bort de som gjort allt för att förhindra de förbättringar som gjort att vi fått det bättre. För ja, det råkar vara samma organisationer och personer som också dissar klimatvetenskapen. Och de larmar och har larmat så det förslår (men de får aldrig epitetet alarmister):

Reglera svavelutsläppen: ”December 1976 a memo from the British Central Electricity Generating Board (CEGB) “For them it is a crusade, the Norwegian minister is insisting on an extreme policy“, said the memo, and presented a dubious calculation showing that if Norwegian demands were to be accepted it would cost Great Britain approximately 500 000 pound sterling per saved fish!” 

Om att reglera freoner (= CFC):

Imorrn kommer en fortsättning… Stay tuned. Finns här.

 

Meriterade fysiker dissar ”klimat- och miljövetenskap”

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap33 kommentarer

En anledning till varför ”klimathotsskepticismen” kunnat växa sig så stark i framförallt USA är att det funnits ett fåtal välmeriterade akademiker som fört fram budskapet. För om till och med professorer protesterar så är det ju lätt att dra slutsatsen att det måste ligga något i det! Det var i alla fall så jag själv blev intresserad av ämnet.

De mest inflytelserika av dessa har varit fysiker och lika signifikant är att de själva inte varit aktiva inom klimatvetenskap. Visst är det sunt att vara skeptisk men många har förstås frågat sig varför de inte ens kunnat acceptera saker som haft väldigt starkt stöd i vetenskapliga publikationer.

[Tilläggskommentar som verkar nödvändig: det saknas verkligen inte fysikkompetens eller välmeriterade fysiker inom den ”etablerade klimatvetenskapen”].

Att alla skulle vara köpta av industrin i den bemärkelsen att pengarna fått dem att ändra åsikt är inget hållbart argument (även om det säkert finns exempel på det). Med det sagt så har ”oljepengar” bevisligen varit helt avgörande för hur mycket kraft som kunnat läggas bakom lobbykampanjer och desinformationsspridning.

Man behöver inte ägna särskilt mycket tid på nätet för att upptäcka en nästan hundraprocentig korrelation mellan ”skeptiska” forskare och en ideologisk ståndpunkt att vara emot för mycket statlig kontroll och regleringar. Det är påtagligt att de inte bara är kritiska emot klimatvetenskapen, det gäller det mesta som innebär regleringar utifrån ”miljöargument” (ja, jag generaliserar en del).

Jag råkade springa på en artikel (Lahsen, Global Environmental Change 18 (2008) 204–219) som försökt sig på att belysa en annan del av detta genom att bland annat intervjua tre av de mer kända/inflytelserika ”skeptikerna” i detta avseende:

1984 startade de den konservativa tankesmedjan The George C. Marshall institute (GMI) som varit helt central i klimatdebatten (lades ner 2015 men drivs vidare under namnet CO2 Coalition). Till en början handlade det mycket om att försvara uppbyggnaden av USA:s Strategic Defense Initiative (SDI) – ofta kallat Star Wars – det vill säga ett försvar mot kärnvapenattacker via satelliter, laser och vad allt vad det var.

1989, året efter att IPCC startades, drog de igång sitt Climate Change Policy Program och släppte bland annat en rad rapporter som fick stort inflytande på debatten. De tryckte på osäkerheterna i de vetenskapliga slutsatserna och hävdade med emfas att den lilla uppvärmning som registrerats enbart berodde på naturliga variationer i solcykler och liknande.

Seitz 2001: “[T]he scientific facts indicate that all the temperature changes observed in the last 100 years were largely natural changes and were not caused by carbon dioxide produced in human activities.”

(I princip allt som de har hävdat vet vi nu med stor säkerhet inte stämmer.)

Bush d.ä. administration tycks ha haft större tilltro till Marshall Institute än IPCC. Enligt trion själva var det deras uppfattning om klimatförändringarna som också dominerade i Vita Huset under hela Bushs ämbetsperiod (1988–1992). Det blev också tydligt när Bush kommenterade IPCC:s första rapport (1990) då han istället refererade till GMI och menade: ‘‘My scientists are telling me something very different’’.

För att förstå detta måste man nog inse vilken framstående ställning dessa tre fysiker haft i det amerikanska samhället under lång tid.

Trions karriärer påbörjades under och efter andra världskriget och tog fart under det kalla krigets dagar. Ingen kan ta ifrån dem att de varit väldigt framgångsrika inom sina områden. Även om de inte var direkta kärnfysiker har de alla tre varit inblandade i försvarsfrågor, kärnvapen och kärnenergi på olika sätt. Seitz och Nierenberg var exempelvis vetenskapliga rådgivare åt Nato på 60-talet.

De deltog också i en radda kommissioner/vetenskapliga utredningar, satt med i diverse rådgivande grupperingar åt regeringen och byggde på så sätt upp ett nätverk bland styrande politiker och tjänstemän. Kort sagt, de åtnjöt stor respekt i samhället och kunde påverka politiska beslut och inriktningar. Fysiken som sådan var förmodligen också den mest prioriterade vetenskapsgrenen under denna tid.

”The trio was part of a small group of nuclear scientists which dominated the science–government interface in the US for most of the twentieth century (Schwartz, 1996, p. 154)”

Men det skulle bli ändring på det.

1962 gav Rachel Carson ut sin bok Tyst vår som många anser var startskottet för miljörörelsen. Hon varnade för, och gav exempel på, riskerna med att urskillningslöst sprida kemikalier i naturen. Svenske forskaren Svante Odén konstaterade 1967 att regnet blev allt surare på grund av industrins utsläpp (framförallt svaveldioxid) och innebar ett allvarligt hot mot flora och fauna med hela fiskpopulationer som försvunnit. En annan svensk forskare, Sören Jensen, visade 1966, lite av en slump, hur oerhört spritt PCB var i naturen (läs hans historia i en rapport från 1972 (eller mitt tidigare inlägg: Det mystiska miljögiftet)).

Smog var ett högst påtagligt problem i städer som New York och Los Angeles. Man började också inse att blytillsatserna i bensinen spreds vida omkring och att detta påverkade hälsa och miljö. Incidenten vid kärnkraftverket i Harrisburg 1979 bidrog till ett ökat motstånd till kärnkraft. Och så vidare.

Detta återspeglades även i den amerikanska politiken. Nixon grundade USA:s miljöskyddsmyndighet och flera miljörelaterade lagar instiftades. Forskningsanslag riktades om från dyra ”fysikaliska projekt” (t ex kärnkraftsrelaterat) till annan ofta miljöinriktad forskning.

”Earth Day 1970 symbolized and further strengthened the rise in environmental concern, and establishment of the Congressional Office of Technology Assessment (OTA) in 1973 reflected the new view of science as needing to be controlled and assessed. Congress gained new power and grew more involved in all aspects of policy-making, diminishing the power of the executive branch and the existing scientific advisory network.”

Det är uppenbart att de tre fysikerna tappade i inflytande, Seitz blev i princip utkastad från Vita Huset när Nixon valde att upplösa de flesta av de då existerande vetenskapliga råden.

Enligt Lahsens artikel länkad till ovan beskriver Seitz i intervju såväl som i sina memoarer hur deprimerad han var över denna utveckling där ”teknikfientliga nejsägare” fick ett allt större inflytande. Han, och hans två kollegor, menade att forskningen nu blev mer politiskt styrd, tidigare hade forskarna själva fått bestämma över vad de skulle göra medan politiker nu skulle in och peta i inriktningen. Men enligt Lahsens artikel är det klarlagt att detta inte stämmer. Anslagen var minst lika politiskt styrda innan, bara det att inriktningen nu hade ändrats till något som GMI-fysikerna inte gillade.

Lahsen, liksom många andra forskare, har pekat på denna omställning som en viktig faktor till varför många fysiker från denna period gärna ställer sig skeptiska till bl a klimatvetenskapen.

En annan sak Lahsen konstaterar i sin artikel är att många av de forskare hon intervjuat vittnar om att flera av dessa meriterade fysiker ofta ser sig lite förmer än andra och beter sig arrogant, som t ex i ett uttalande i ett kongressförhör:

”Nierenberg’s off-the-cuff comment about agricultural scientists at a Congressional hearing: ‘‘They are not nuclear physicists, so we don’t think much of them’’ (US Government, 1996, p. 257)”

För det är som sagt inte bara klimatvetenskapen de dömer ut, det gäller larmen om surt regn, DDT-resistens hos insekter (”Well, the insects are showing resistance to DDT you say. Okay, show me the evidence. I can’t find it.”), freoners påverkan på ozonlagret eller risken för hudcancer genom ökad UV-strålning (‘‘Do you know that there is no real evidence of melanoma being caused by ultra-violet B?”). Seitz var dessutom konsult åt ett tobaksbolag och de hade invändningar i vetenskapen om hälsoriskerna med passiv rökning.

Jag har själv ingen aning om det skulle finnas en utbredd arrogans hos just fysiker, men det går definitivt att hitta den typen av uttalanden i klimatdebatten. Ta norsk-amerikanska Nobelpristagaren Ivar Giaever som hade sin storhetstid under samma period som trion bakom GMI. Inte heller han har ägnat sig åt klimatforskning men efter en en halv dags surfande ansåg han sig ändå beredd att såga hela klimatvetenskapsfältet:

”I am not really terribly interested in global warming. Like most physicists I don’t think much about it. But in 2008 I was in a panel here about global warming and I had to learn something about it.  And I spent a day or so – half a day maybe on Google, and I was horrified by what I learned. ”

 

Giaever är med i norska Klimatrealisterne. Han anser att American Physical Society ”has become a political (or religious?) society.”

Fred Singer är en annan fysiker med i princip samma historik som Seitz och kompani. Digra meriter men inte inom klimatvetenskap. Även han har varit skeptisk mot ”miljöalarmismen” och har stått i frontlinjen emot reglering av SO2, freoner och koldioxid (bland annat). Han är en av de mest framträdande ”skeptikerna” och ligger bakom organisationer som NIPCC och har arbetat ihop med Seitz och GMI.

Freeman J. Dyson, gammal kollega till Einstein, är ännu en fysiker i denna kategori med odiskutabla meriter inom sitt område, verksam under samma period som GMI-trion. Han ifrågasatte orsaken bakom uppvärmningen och likaså om att den var global. På det stora hela skulle en ökad halt CO2 bara vara bra. Men nej, han är inte heller klimatforskare och hans påståenden har motbevisats rejält. Real Climate har bemött några av hans påståenden.

Fysikern Robert B. Laughlin är en annan Nobelpristagare som protesterar mot den etablerade klimatvetenskapen även om han är betydligt yngre än de ovan nämnda personerna. Han har inga problem med att läxa upp geologer och andra klimatforskare om deras forskningsfält.

”The only way not to get lost in this awful swamp is to review the basics and decide for yourself what you believe and what you don’t.”

Han menar att eftersom haven kommer absorbera koldioxiden inom några tiotusentals år så är det inga problem. Klimatforskarna är, föga förvånande, föga imponerade av Laughlins uttalanden. Här svar från NASA-forskaren Gavin Schmidt på fråga:

Professor emeritus William Happer är kanske mest känd för att han 2018 utsågs av Trump till National Security Council som en motpol till klimatalarmismen. Men han hade tidigare även jobbat för Bush d.ä. på Department of Energy’s Office of Science. Han kickades dock av efterföljande Clintonadministration pga meningsskiljaktigheter i klimat- liksom ozon/freon-frågan med Al Gore. Något som vissa framställde som att han sparkades för att bryta mot politisk korrekthetTM.

Happer är inte heller klimatforskare och jobbar för CO2 Coalition, alltså GMI:s efterföljare (ja, och Happer satt i GMI:s styrelse). Klimatforskare har gång efter annan påvisat felaktigheter, halmgubbeargumentation och cherry picking i Happers uttalanden (här ett bemötande i pdf).

Den nu kanske mest aktuella fysikern som ifrågasätter klimatvetenskapen är väl Steven Koonin (han gav nyligen ut boken Unsettled?) som har fått stor uppmärksamhet i debatten även om inte heller han är klimatforskare. Hans kanske mest spridda budskap (?) är att Grönlands glaciärer smälte snabbare för 80 år sedan än vad det gör nu och det finns därmed ingen anledning till klimatpanik. Klimatforskarna är inte särskilt imponerade här heller, läs t ex på Real Climate. Ett bemötande av hans bok finns här och ett annat här. Se kommentar om hans bok i Youtubevideo med intervju av forskaren Zeke Hausfather (från ca 33:20).

I nästa inlägg tänkte jag ge exempel på hur sammanflätat allt är och vilket centralt nav i klimatskepticismen Marshall Institute varit.