Det var ett tag sedan jag skrev något om skrivandet här märker jag och anledningen är ganska enkel; har helt enkelt inte haft tillräckligt med energi till att författa de senaste månaderna (och på något magiskt sätt har de stunder där jag faktiskt satt mig ner för att skriva sammanfallit med en refusering och effektivt tagit bort lusten igen…)

Nåväl, nu är i alla fall alla svar från förlagen inkomna angående mitt manus Minotauros tårar. Och nej, nästa års Augustpristagare heter inte Maths Nilsson den här gången heller 😉
Det blev 0-10. Fick i alla fall två skott i stolpen och bollen studsade tillbaka med mer än ett standardsvar. Tycker själv det är ganska kul att läsa svar som andra har fått förlagen så jag kan väl bjussa på mina också:

Första:
”Ditt manus är mycket välskrivet, välstrukturerat och genomarbetat men tyvärr passar det inte xxx utgivningslinje.”

Och det andra:
”Du skriver riktigt bra, och du kan hålla samman en handling på flera plan. (En svårare konst än vad de flesta tror …) Det är en bra historia du har att berätta. Stark.
Och kanske är det också ditt problem – för ditt patos och din iver att förmedla berättelsen lyser liksom igenom. Det – eller rättare sagt du som författare, dina ord – lägger sig emellan mig och läsupplevelsen. Sånt här är alltid svårt att sätta fingret på, att förklara exakt vad det är som inte känns helt bra … Men det är som om du hela tiden har en ödesmättat trumma bakom texten. Du laddar dina ord med sentimentalitet (ursprungsbetydelsen av ordet), du väljer tunga adjektiv och berättar med utgångspunkt av det hemska som hänt. Huvudpersonen skulle vinna mycket på om vi inte hela tiden mötte honom genom ångern över det han gjort. Om vi fick se honom i ett lite annat ljus ibland – som den skickliga företagsledare han tydligen varit, till exempel.

Less is more, är mitt råd. Jag tror att texten skulle vinna massor på om du gick igenom din text med det i tankarna.”

Det är väl nu man ska vara storsint och ta till sig det positiva som faktiskt finns i svaren. Och det gör jag väl men … jag tycker faktiskt det är helt på sin plats att få tjura ett tag. Ge upp litegrand. Fundera på om det är värt att hålla på …

Men med lite eftertanke är det ju faktiskt en bra resa jag gjort på ganska kort tid; det var inte särskilt länge sedan jag inte ens vågade nämna att jag skrev över huvudtaget. Nu kan jag till och med själv tro på att jag kan få ihop en historia… För jag har ju trots allt fått en bok utgiven (Själseld, Mörkersdottir förlag 2011) och fått en hel del positiva kommentarer, även från folk jag inte känner… liksom från lektörer och förlag. Så det är väl bara att träna på antar jag …

Jaja, vi får la’ se vad som händer. Först ska jag tjura lite i alla fall. Och åka till Indien och fota tiger 🙂 Men i brist på tigrar fick det bli ett lejon som illustration:

Serengeti, 2008