Motvind Sverige – Maths Nilsson, författare

För två år sen påstod tidningen Fokus att Sveriges nationella gassamordnare utgjorde en risk för rikets säkerhet. Detta eftersom hon var en klimataktivist. Andra medier tog vid och det hela slutade i att hon förlorade sin säkerhetsklassning och därmed sitt jobb på Energimyndigheten. Det hela blev inte mindre laddat av att vår minister för civilt försvar, Carl Oskar Bohlin, kontaktat generaldirektören och sa att ”saken nu var åtgärdad” med slutklämmen att ”sådant här ska helt enkelt inte få hända.” Det väckte frågan om ministerstyre men kanske framförallt den om yttrandefrihet, vad får man egentligen säga och göra på sin fritid? Det ligger bakom att facket ST nu stämmer staten? Jag vet ju förstås inte vad som hänt, men blir fascinerad över hur spåren av sådant här alltid tycks leda ner i samma vanliga gamla dynghål… Och det ger exempel på varför debatten blir så polariserad.

Marie (vad jag förstår har hon bara avslöjat sitt förnamn i media) är engagerad i Rebellmammorna som gör fredliga manifestationer som att att sticka och sjunga för klimatet. Det är en systerorganisation till Extinction Rebellion, som ofta använder civil olydnad som metod. Enligt Marie själv var Energimyndighetens säkerhetschef införstådd i hennes engagemang och ansåg att det var inom ramen för vad som var acceptabelt.

Den som tipsat Fokus om Maries koppling till Rebellmammorna var hennes företrädare på tjänsten som gassamordnare, Gustav Boëthius. Han hade under sin tid på myndigheten upptäckt hur känslig Sveriges gasförsörjning var då den i hög grad förlitade sig på en enda gasledning. Likaså hur viktig gasen faktiskt är för exempelvis vår vattenförsörjning. Han har skrivit en bok om saken, Ledningen med ordentlig kritik av vad han anser vara en dysfunktionell myndighet. (Boken är utgiven av inte helt okritiserade Second Opinion Nyheter AB, som arbetar delvis på uppdrag av branschorganisationen Energiföretagen, och delvis oberoende) Från baksidetexten:

Som handläggare på Energimyndigheten upptäckte Gustav Boëthius snart att gasen var politiskt oönskad. Putins gaskrig och sprängningen av Nord Stream gav frågan närmast existentiella proportioner. Till sist fann sig Gustav stå i stormens öga i en ursinnig kamp för att rädda Sveriges gasförsörjning. Här är hans unika berättelse, som landar i tung kritik mot kulturen i en myndighet som misslyckats i sitt centrala syfte: att utgöra en del av rikets immunförsvar mot dåliga beslut.

Boken fick Energimyndigheten att gå ut med ett pressmeddelande: Med anledning av Gustav Boëthius bok om Energimyndigheten där de bekräftar att gasförsörjningen inte varit särskilt prioriterad men dementerar:

”Den mest allvarliga och även övergripande kritiken är påståendet om att Energimyndigheten inte skulle ha fört vidare viktig information om gasförsörjningens roll för svensk vatten- och livsmedelsproduktion till den politiska ledningen. Det stämmer inte alls.”

Marie, med 25 års erfarenhet i branschen och specialiserad på biogas, ”förespråkade [biogasen] framför osäker import av fossil gas, i linje med Sveriges tre energipolitiska ben.” Hon skriver dock att hon är överens med Boëthius att Sveriges beredskap är alldeles för låg.

Boëthius kontaktade tydligen Marie på LinkedIn och talade om för henne hur hon skulle sköta sitt jobb. Han skulle, enligt henne, också ha nämnt sina kontakter till allra högsta nivå och att det skulle få konsekvenser om hon inte skötte sig. Tydligen ska han ha berättat om sina kontakter med Bohlin i sin bok.

Det framgår också att han skickat sms till sina f d chefer på myndigheten under helg med skärmdumpar från Maries Facebooksida från en demonstration med Rebellmammorna med en undran om chefen tyckte det var en okej bisyssla. Chefen uppmanade honom att vända sig till registraturen.

Boëthius tog alltså detta vidare till tidningen Fokus. Och de sparade inte på krutet:

Följden blev en mediestorm och avsked. Marie målades upp som en säkerhetsrisk. Peter Wennblad, SvD ledarsida: ”Att Energimyndigheten gav ett säkerhetsklassat jobb till radikal klimataktivist väcker tusen frågor om Sveriges förmåga att skydda sig mot säkerhetshot – och de måste få svar.” Magnus Ranstorp, terrorforskare, som rimligtvis inte borde ha någon som helst inblick i fallet menade ändå att hon innebar ”en allvarlig säkerhetsrisk”.

Enligt Marie var det istället Boëthius som blev fråntagen sin säkerhetsklassning innan han självmant sa upp sig då han ”lättvindigt spred säkerhetsmässigt känslig information” på externa möten.

Efterspelet är lika tydlig som vanligt: I Affärsvärlden och högerut är Boëthius en viktig visselblåsare som vittnar om en dysfunktionell myndighet påverkad av sossarna och Miljöpartiet. På andra sidan framstår han mest som en rättshaverist.

Jag har som sagt ingen aning om vare sig gasförsörjning eller om vad som hänt, men om man inte får delta i en en organisation som Rebellmammorna med mindre än att klassas som ett hot mot rikets säkerhet har det fan gått långt!

Och vad innebär att vara radikal? Vem är aktivist? Fokus är alltså tidningen som två dagar efter IPCC:s rapport publicerade en egen version av vad vetenskapen kunde säga. Det var deras redaktör, vad jag vet helt utan vetenskaplig bakgrund, som googlat lite (och refererade bl a till Elsa Widding som kunskapsskälla).

Och vad säger Boëthius? Kritiken handlar inte bara specifikt om Marie utan om att hela Energimyndigheten, ja, hela Sveriges energipolitik, är åt helvete.

När jag sökte för att höra hans version var bland det första som dök upp en länk till ett kortare föredrag på Almedalsveckan i Visby 2025 med rubriken: Vindkraften, staten och rikets säkerhet. Och han skräder inte orden. Med hänvisning till sin företrädare Marie säger han att ”Energimyndigheten lät i sak radikala klimataktivister systematiskt kartlägga sårbarheter i svensk infrastruktur.” (Ca 5.50 min in). Det är en oerhörd anklagelse! Han frågar sig vidare om det handlar om utländsk påverkan. Eller korruption?

Jag kände igen loggan uppe i vänstra hörnet: det var alltså Vindkraftsupplysningens event han pratade på! Ser man på, jag har ju skrivit om det tidigare – på tal om radikalism. De har bland annat ihop med högerextrema Samnytt och Kent Ekeroth tagit fram en propagandafilm mot vindkraft. Det visar sig att Boëthius är en rejäl vindkraftsmotståndare: Dags att riva vindkraften – Arvika Nyheter

Bygget av jättemånga opålitliga vindsnurror har varit en vacker tanke för klimatängsliga stadsbor som inte begriper hur moderna elsystem fungerar och för personer som har haft ett ekonomiskt egenintresse i bygget.

Allt detta har skett på bekostnaden av ett fungerande elsystem. Nu får det räcka. Det dags att riva vindkraften.

Han dissar dessutom EU:s Fit for 55 och även satsningen på elbilar: LEDARE: Förbränningsmotorn kan rädda Europa från Kina

På samma event höll nationalekonomen, verksam vid bl a Institutet för Näringslivsforskning, Magnus Henreksson ett föredrag. Det var en berättelse om hur destruktiv och kostnadsdrivande väderberoende kraft är i vårt elsystem: ”ju mer väderberoende vi är desto dyrare blir elkraften (ca 4.20 min).” (sic). Det var också en nostalgisk hänvisning till vilket stabilt elsystem vi förstörde genom att stänga ner kärnkraften (not: Ringhals 1 och 2 var planerade att köras till 2025 respektive 2026). I Epoch Times (sic) drömmer han sig tillbaka till elsystemet före 1999: Professor Magnus Henrekson om finansieringen av ny kärnkraft – IFN

Men Henreksons huvudpoäng var att vindkraften förstör elsystemet och han lämnade över till Boëthius med orden att han just blivit medveten om detta, och att Gustav nu skulle berätta varför det inte har kommit fram. För jo, en del av berättelsen är att det har mörkats, här rubriken på SvD-ledarsida med Boëthius på bild: Så dolde Energimyndigheten Sveriges gaskris | Peter Wennblad | SvD Ledare Om det är sant? Jag har ingen aning. Energimyndigheten dementerar.

Branschorganet Energiforsk är bara en expertorganisation som inte håller dem angående vindkraften. Ja, de vet naturligtvis också om att det inte blåser jämt och att det finns en del utmaningar och krävs en del förändringar. Man behöver även energilager och topplastkapacitet i form av bland annat gasturbiner:

Boëthius kontrar med att Energiforsk inte är objektiva: LEDARE: Bristande källkritiken bakom vindkraftshyllning.

Själv har jag ingen aning.

Magnus Henrekson har gjort sig känd (i alla fall för mig) för att granska – och totalsåga – de stora gröna omställningsprojekten i norr som Northvolt, Hybrit och Stegra. Något han gjort ihop med bland annat Christian Sandström, tidigare biträdande professor vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping.

Det är naturligtvis viktigt, projekten påverkar samhället, inte minst elsystemet, och betydande skattemedel har skyfflats in. AP-fondernas agerande i hur investeringar gjorts har ju varit minst sagt anmärkningsvärda. En hel del är säkert rimlig kritik men ändå, jag kan inte komma runt känslan av en närmast propagandaliknande opinionsbildning. Och allierar man sig med Vindkraftsupplysningen är man definitivt en aktivist i mina ögon. Men det blir värre.

För några veckor sedan (10 maj 2026) medverkade både Henrekson och Sandström i Vindkraftsupplysningens evenemang i Tylösand (Sandström var moderator). De utlovade ”Fakta. Debatt. Klarhet. Inför valet 2026.” Men de medverkande är alla dokumenterat högljudda motståndare till vindkraft. Vindkraftsbranschen liksom oppositionspartierna avböjde deltagande (enbart Tidöpartierna var där).

En annan ekonom på scen var Christian Steinbeck som debatterat friskt emot vindkraft i Affärsvärlden, Kvartal m fl. Han ska för övrigt hålla föredraget ”Vindkraftens olönsamhet” på Klimatrealisternas årsmöte (de har via sin blogg Klimatupplysningen utgjort det svenska navet i klimatförvillande och svartmålning av IPCC – på tal om radikal aktivism).

Steinbeck har ihop med sin namne Sandström skrivit en rapport om hur olönsam vindkraftsbranschen är. Jessica Stegrud bjöd in Steinbeck till riksdagen 2025 där han höll ett föredrag (som visas på högerradikala SwebbTV).

De båda ekonomerna hade gått igenom en mängd bolags resultat mellan åren 2017-2022 och visat hur stora förluster som gjorts. Men varför investerar näringslivet i vindkraft om det nu är så kaptialförstörande som påstås? De inblandade förnekar inte att många bolag haft det tufft under några år men de kritiserar ekonomerna för deras metodik; lönsamheten inte kan beräknas under så kort tidsrymd som de gjort. Själv är jag ekonomisk dyslektiker.

Sydsvenska Industri- och Handelskammaren bildade 2023 stiftelsen Skandinaviska Policyinstitutet för ”oberoende forskning, faktaspridning och utbildning inom området public policy”. Under 2024 gav de ut antologin De norrländska stålsatsningarna – frälsare eller gökunge? (Samhällsförlaget), med slutsatsen: ”Om projekten genomförs får det långtgående negativa konsekvenser för svensk ekonomi.”

Projektledare och redaktör var Henrekson. Han skrev också kapitlet som sågar tillverkningen av fossilfritt stål. Några andra skribenter:

-Jan Blomgren, fysiker, konsult och extremt flitig debattör och ihärdig kärnkraftsförespråkare (och lika mycket motståndare till vindkraft, bl a sakkunning för Motvind Sverige). Driver podd ihop med Lotta Gröning på Epoch Times där ”den gröna bubblan” ofta diskuteras med hans antologimedförfattare. Blomberg är frekvent gäst på Riks och högerradikala SwebbTV.

-Per Fahlén, pensionerad professor från Chalmers. Också han anges som sakkunnig för Motvind Sverige och har medverkat i SwebbTV och Riks. Han ser IPCC som en politisk organisation: ”Jag tror på den vetenskapliga metodiken men är mer skeptisk till politiska institutioner som IPCC (en verksamhet kantad av skandaler och förvanskningar av forskares slutsatser) och jag vill se en värld där naturen inte ödeläggs av enorma vindindustrier.” (webarchive).
Kuriosa: Elsa Widding använde honom källa i sitt program på SwebbTV och inlägg på Klimatupplysningen, även tillgängligt på konspirationssajten vaken.se.

-Redan nämnda Christian Sandström har skrivit två kapitel.

-Helen Karlsson, biträdande professor i miljö medicin vid Linköpings universitet, har skrivit ett kapitel om vindkraft och hälsorisker. Även hon höll föredrag på Vindkraftsupplysningens Almedalsevent liksom på deras evenemang i Tylösand. Noterbart är att hennes genomgång av tillgänglig forskning inte ger stöd för några större hälsorisker – mycket på grund av att för få studier har gjorts enligt henne. Det är självklart att sådant måste studeras, alla klimatåtgärder kommer även ha negativa konsekvenser, men det måste ju sättas i proportion till alternativen. Jag har ingen aning om status, Naturvårdsverket anser att dessa saker är tillräckligt beaktade: Frågor och svar om vindkraft

Projektet har finansierats av ett par näringslivsanknutna stiftelser och en rad kändisar inom affärsvärlden, såsom Christer Gardell, Carl Bennet och Rune Andersson (och några som ville vara anonyma).

Ovanstående är guilt by association och oftast är det ett otyg i en debatt. Men visst fanken är det i många fall relevant för att bilda sig en uppfattning om hur en debatt förs. Det är helt okej att tycka och tänka och förespråka vad man vill, men i mina ögon är man ren och skär aktivist om man är engagerad i organisationer som Motvind Sverige och Vindkraftsupplysningen – du får ha vilken akademisk titel du vill. Och medverkar man i SwebbTV har man helt tappat omdömet.

Det visar också två saker:

I efterforskningarna var det slående hur ovanståendes personers inlägg i debatten hamnade högst upp i sökresultaten. Som synes nedan saknas det inte kritik mot ovanstående, men det var mycket svårare att hitta. Det är också tydligt hur deras budskap hamras in, de är extremt aktiva och syns frekvent i ”affärstidningar” och liknande. Likaså på Riks, Epoch Times och en lång rad högerextrema sajter som Samnytt och SwebbTV, allt med andemeningen att det bara är miljöextremister och Miljöpartiet som vill ha vindkraft. Motargument existerar inte här.
Näringsliv och miljardärer har enorma möjligheter att påverka samhällsdebatten via tankesmedjor och liknande, nej jag har inget emot privat finansiering av forskning, men det känns mer som opinionsbildning här… Se bara hur anonyma finansiärer driver Henrik Jönssons 100%.

Men självklart har de rätt att driva sina ståndpunkter, men antologin är otroligt enögd. Nej, jag tror inte de är ”köpta”, de är nog helt övertygade om att de har rätt i sak. De har dock turen att ha gott om finansiärer som tycker samma… Det råder heller inga tvivel om vad de tycker om att staten lägger skattepengar på att ”styra utveckling och affärsverksamhet”. Henrekeson ger exempelvis sin syn på klimat och politiken i Epoch Times: ”Klimatpolitiken utmärks av en närmast religiös tro på statlig styrning. All erfarenhet visar att den kommer att misslyckas, skriver Magnus Henrekson.” Världen går inte under – IFN

Det känns som att ”fallet Marie” bara är en liten del i det här ideologiska spelet. Själv kan jag inte branschen, men debattörerna är inte oemotsagda, nedan följer några exempel. Men det är anmärkningsvärt hur mycket av det mediala motståndet mot vindkraft och omställningen kommer från denna lilla skara debattörer.

Blomgren, Henrekson och Sandström beräknade att en kostnad för Svenska kraftnäts årliga utgifter för stödtjänster skulle stiga till 20 miljarder kronor under 2023 baserat på ”informella källor”. Svenska kraftnät dementerar uppgifterna.

Svenska kraftnät: Direkt fel om kostnaden för stödtjänster

När Skandinaviska Policyinstitutet uppger att fossilfritt stål kommer vara olönsamt beror det bl a på att ekonomerna inte räknat in att utsläppen av koldioxid kommer att bli dyrare, vilket är vad EU:s hela handel med utsläppsrätter går ut på.

Henrekson påstod bl a att Stegra ”avser att producera järnsvamp med naturgas i stället för vätgas”, vilket inte är sant:

Henrekson, Sandström och Blomberg gjorde en beräkning att havsbaserad vindkraft kommer bli olönsamt. Experter menar att de är osakliga och att de använt sig av felaktiga data:

Johan Gärdebo och Sefan Hellstrand (SvD Debatt 2025) oroas för att en mer växtbaserad kost hotar Sveriges matförsörjning. Klimatpolitiska rådet menar att deras kritik innehåller flera sakfel:

När åtta professorer 2023 skrev en artikel om att det var huvudlöst att staten riskerar de enorma summor som krävs för att få kärnkraft på plats, svarade Blomgren, Henrekson och Sandström att ”Debattörerna tycks tro att ekonomiska risker avhåller investerare från att bygga ny kärnkraft. Det handlar egentligen om politiska risker.”

Ja, och så där fortsätter det …

Självklart måste så här komplexa frågor få stötas och blötas, man får ha olika åsikter. Självklart finns det nackdelar med vindkraft och man måste ha förståelse för att man inte vill ha en vindsnurra som närmsta granne. Men vad är det som gör mig skeptisk?

Vindkraftsmotståndet har tidigare visat sig ha shady intressen i bakgrunden, långt ner i nedanstående inlägg kan du läsa om hur två ”marknadsliberala” tankesmedjor, samarbetspartners med Timbro, publicerat förvillande rapporter med stöd av fossilindustrin, Instituto Juan de Mariana och CEPOS (”danska Timbro”). Och det är ingen engångsföreteelse (men jag har inga belägg för att de eller ”kärnkraftsbolag” skulle vara inblandade i ovanstående).

För övrigt fascinerar det mig också hur mångsidiga experter nationalekonomer kan vara. Henrekson har också uppdrag åt regeringen att utreda frågor inom skolväsendet…

För övrigt två: en ny granskning av små modulära kärnreaktorer (SMR) gjord av tyska strålsäkerhetsmyndigheten BASE kom fram till att det skulle krävas att 3000 reaktorer tillverkas för att få det lönsamt. Som jämförelse planerar 15 europeiska länder sammanlagt 54 SMR-projekt.