Världens miljöfarligaste man …

 Solgenombrott Stenshuvud MNI_5894 1000pxl

”[Thomas Midgley Jr] had more impact on the atmosphere than any other single organism in Earth’s history.”

 McNeill, J.R, historiker.

 

Det ligger något tragiskt, eller kanske tragikomiskt, i amerikanen Thomas Midgley Jr:s livsöde. Han var ett snille av rang och löste problem på löpande band men ändå … saker som till en början verkade vara alldeles lysande visade sig senare bara vara … hmm .. sådär. Ja, ganska galet om man ska vara ärlig. Så till den grad att Midgleys sista finurliga apparat tog hans liv på ett sätt som skulle passa in i en Monthy Python-sketch. Ni vet en sådan där man egentligen inte får skratta åt …

Midgley föddes 1889 och blev senare ingenjör under en tid då kemin tog jättekliv i utvecklingen och han var definitivt en av dem drivande bakom detta. Intelligent och påhittig som han var hade han samlat ihop över hundra olika patent innan han gick bort 1944.

Samtidigt fick hans påhitt konsekvenser som gjort att många utsett honom till en av tidernas största miljöförstörare, även om han själv aldrig levde tillräckligt länge för att bli medveten om det.

Han var nämligen en av männen bakom idén att tillsätta bly till bensinen för att få motorn att sluta knacka  (motorn knackar för att bränslet antänds för tidigt, bly stoppar en reaktionskedja av så kallade fria radikaler och förhindrar därmed detta).

Det var bly i formen av tetraetylbly (TEL) som tillsattes (men man valde att kalla den enbart för Etyl, bly lät inte särskilt bra i reklamen ens på 1920-talet…). Det var dock inte tillräckligt eftersom motorn snart kläggade igen av blyresterna det förde med sig. Men Midgley löste det problemet också genom att tillsätta dibrometan eller dikloretan. Kemikalierna reagerar med bly och bildar då blybromid alternativt blyklorid som är lättflyktiga ämnen som följer med avgaserna ut. Perfekt. Problemet löst. Ur en ren teknisk synvinkel.

Ur en annan synvinkel: alldeles tokfel.

Att bly inte är särskilt nyttigt har man vetat om i evigheter även om mycket inte var riktigt känt på den tiden. Det kan ge bland annat nervskador och njurproblem redan vid väldigt låga doser, barn är särskilt känsliga. (År 2012 fanns det dock 28 900 vetenskapliga artiklar i ämnet).

Undrar om det går att komma på ett mer effektivt sätt att sprida bly än att låta det sväva ut i atmosfären via bilavgaserna?  Med tanke på att bly inte förbjöds i bensin i Sverige förrän 1995 är det närmast oändliga mängder som spritts ut i atmosfären under det senaste århundradet. Halterna bly i vårt grundvatten har sjunkit avsevärt sedan nittiotalet men mängden i sjöar och vattendrag har varit oförändrad de senaste tio åren enligt Naturvårdsverket.

Men Midgleys miljödåd slutade inte där…

På 20-talet användes riskfyllda kemikalier som ammoniak, propan, svaveldioxid och klormetan till köldmedia i kylskåp och liknande. Midgley löste även detta problem då han blev den första att tillverka diklorodifluorokarbon som hade perfekta egenskaper för ändamålet utan att vara farligt. Det var freon han hade tillverkat och ganska snart hade det ersatt det mesta av de gamla kemikalierna. Lysande ju. Faktiskt.

Men …

Många år senare gjordes oroande upptäckter som ledde till Nobelprisad kemi (1995) vilken visade hur freoner reagerade med och bröt ner ozonlagret som skyddar oss mot viss skadlig UV-strålning. Efter mycket forskning förbjöds freoner i och med Montrealprotokollet, något som även de allra flesta av de största freontillverkarna stod bakom. Men det är först nu, +25 år senare som tecken på förbättringar syns då freonerna är så beständiga och finns kvar i atmosfären så länge.

Midgley Jr  drabbades sedermera av polio och fick mycket svårt att röra sig och behövde hjälp med de mest vardagliga av saker. Att ta sig ner och upp ur sängen blev ofattbart svårt men det var förstås något som kunde underlättas av fiffiga tekniska lösningar. Han lät konstruera en anordning med rep och öglor som skulle hjälpa folk med just denna övning men det slutade inte bättre än att han snodde in sig i sin uppfinning och ströps till döds 1944.

Sorgligt öde för en så briljant människa …

MNI_8625

 

 

 

 

 

När det omöjliga blev möjligt! TTIP #4

 

Inside

TTIP och kemikalierna:

Del 1: Naivt om TTIP och kemikalierna.
Del 2: Så blev asbest ofarligt igen
Del 3: Vår klorerade värld. vad Monsanto visste men inte ville berätta

 

Det här är fjärde och sista delen i min miniserie om kemikalierna och TTIP-avtalet. Kanske har det inte direkt med TTIP att göra men samtidigt är det själva huvudfrågan bakom alltihop. För visst har vi hört det förr, snart när alla miljöfrågor brottas med samma retorik om hur illa det kommer gå om vi försöker åtgärda problemen: Företagen, jobben, tillväxten. Och för den delen:  finns det ett problem överhuvudtaget?

Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?

Det sammanfattas bra i den här texten från ett appendix till en rapport om surt regn i USA 1984. Det är skrivet av Fred Singer, som var den enda i ”författargruppen” som inte var expert i frågan. Alla hade handplockats utifrån sina akademiska meriter inom det specifika området medan Singer var tillsatt av Reagan-administrationen (Singer var visserligen en framstående fysiker men hade aldrig sysslat med den här typen av frågor). Anledningen till att hans text hamnade i ett eget appendix var att hans åsikter motsade allt annat som sades i rapporten som tryckte på behovet till åtgärder för minska det sura nedfallet.

“In the absence of even order-of-magnitude estimates of economic damage attributable to acid deposition, and with emission control costs certainly in the multibillion dollar range, one must question whether we are attacking a million-dollar problem with a billion-dollar solution”

Fred Singer i Report of the Acid Rain Peer Review Panel 1984

Ungefärlig översättning: Varför lägga ut så mycket pengar när det inte finns någon uppfattning om vilka ekonomiska skador det sura regnet orsakar. .Attackerar vi ett miljon-dollar-problem med en miljard-dollar-lösning?

(Fred Singer är för övrigt lite av en idol på de bloggar där man inte tror på ”klimathotet”. Han har agerat akademisk tyngd för att tona ner riskerna med passiv rökning, freoners påverkan på ozonskiktet, klimatförändringarna etc)

Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?

 

Surt regn och reglering av svavelutsläpp

Surt regn och dess skadliga effekter började noteras på sextiotalet i både Europa och Amerika (eller mer riktigt: det var då man började inse att det var ett ”globalt problem”, att surt regn förstörde byggnader och marmorstatyer ”lokalt” i närheten av fabriker var känt sedan mycket länge). Riktig fart tog debatten i Sverige/Europa då Svante Odén, professor i marklära och ekokemi publicerade en debattartikel i DN 1967. Frågan behandlades sedan i ett FN-möte i Stockholm 1972.

Det krävdes en ”katastrof” i form av en omfattande skogsdöd för att det skulle hända något och regleringar infördes 1985 i EU (en skogsdöd vars huvudorsak ironiskt nog inte verkar ha varit det sura regnet…)

Anledningen till dröjsmålet var ekonomi (och kanske ideologi?): både i USA och Europa ansågs att åtgärderna skulle kosta för mycket, elen skulle bli dyrare och företag skulle gå under med allt vad det innebar för jobb och tillväxt. Likaså var det många som inte tyckte det existerade ett problem.

Men regleringarna hade en tydlig effekt på svavelutsläppen som ses i diagrammet nedan. Och hur gick det med alarmrapporterna om samhällets undergång vid införandet av dem?

global-so2-emissions-jsmithFrån: “Anthropogenic Sulfur Dioxide Emissions:1850-2005” by S. J. Smith, et al.

 

Påstådda kostnader för reglering enligt industrin (USA): $100 mdr  [1]
Verklig kostnad USA: $3-9 mdr  [2], [3]
Beräknad vinst USA: $101-119 mdr       [2]
Kostnad luftföroreningar enligt EU: €330-940 mdr     [4]
Kostnad luftföroreningar OECD: $1,7 triljoner (2010).    [5]

Tid från vetskap till åtgärd: 15-20 år
(med ”vetskap” menar jag då en egentlig publik debatt börjat om saken)

Det blev ingen massarbetslöshet vid införande Cap and Trade-reglering av svavelutsläpp i USA 1990. Elpriset sjönk till och med [1], Europa och USA:s industrier har inte direkt kollapsat efter regleringarna införts …

[1]   Oreskes & Conway, Merchants of Doubt, 2010, ISBN 978-1-4088-2483-2; [2]   8-9 mdr dollar enligt beräkning av EPA från 2003;  [3]   3 mdr dollar enligt artikel från 2005, Chestnut, Mills J Environ. Managment, 77 (2005), 252-266;  [4]   Utredning från EU
[5]   Rapport från OECD 2014

Nej det är inte gratis att åtgärda problemen, småföretag kan mycket väl få det svårt i vissa lägen. Men det är heller inte gratis att inte göra något. Ändå tar det evigheter innan något görs…  Frågan är vem som ska betala och för vad?  Problemet är väl att kostnaderna och vinsterna inte finns hos samma part och syns heller inte i en specifik budget (och då finns dem inte i vår ekonomiska värld…)

__________________________

Freoner och ozonnedbrytning

Oron för uttunning av ozonlagret startade i och med att USA funderade på att bygga överljudsflygplan som Concorde i slutet på sextiotalet. Till en början var det vattenånga från motorerna som oroade, sedan kväveoxider. Inledande forskningsresultat fick Kongressen att spendera ytterligare 21 miljoner dollar på Climate Impact Assessment Project som involverade ett tusental forskare världen över.

1974 publicerades två artiklar om hur ozonlagret bröts ner av freoner respektive kväveoxider (Crutzen, PJ. Quart J of the Royal Met Soc 1970; 96:320-325; Johnston H. Science 1971 Aug 6; 173(3996):517-522). Arbete som senare ledde till Nobelpriset 1995.

Det producerades enorma mängder freoner (CFC) varje år och industrin blev orolig för regleringar. Bland dem fanns DuPont som då stod för en fjärdedel av den CFC som tillverkades i världen. 1975 drog de igång en kampanj som kostade miljontals dollar med helsidesannonser i tidningar där de argumenterade för att det inte fanns några bevis för att CFC förstörde ozonlagret (Chemical Week, 16 juli 1975).

1981 upptäckte brittiska forskare det som senare kom att kallas ozonhålet över Antarktis men de trodde det var fel på mätutrustningen. Det var först efter några år med samma resultat man insåg att det var sant och publicerade det i Nature 1985.

Det ledde till intensiv forskning samt upprättande av Montrealprotokollet 1987, som trädde i kraft 1989 (har omförhandlats efter det). 1989 gjordes undersökningar av luften ovanför Arktis och man såg att även där fanns tecknen på en utbredd nedbrytning av ozon. Resultatet ledde till att även industrin insåg problemets omfattning och protesterna började försvinna (till exempel hade the Fluorocarbon Program Panel representanter från 19 CFC-tillverkare från Nordamerika, Europa, Japan och Australien involverade i forskningen och biföll slutsatsen att freoner skadar ozonlagret).

Men det gällde inte alla, Fred Singer igen:

”In awarding the 1995 Nobel Prize in Chemistry to the originators of the stratospheric ozone depletion hypothesis, the Swedish Academy of Science has chosen to make o political statement … In short, the country is in the throes of collective environmental hysteria.” 

Washington Times (från Oreskes&Conway, Merchants of Doubt)

Och hur gick det för jobben, industrin och kostnaderna nu då?

Effekten av Montrealprotokollet är dock tydligt. Här mängd producerade freoner:

ton freoner

http://www.theozonehole.com/cfc.htm

En tillväxt av ozonlagret och minskning av UV-strålningen har observerats även om det handlar om mycket långsamma processer eftersom de utsläppta kemikalierna finns kvar i atmosfären så otroligt länge.

 ozone_figure3http://www.skincancer.org/prevention/uva-and-uvb/ozone-and-uv-where-are-we-now

Tid från vetskap till åtgärd: ungefär 10-15 år …

Tillverkares uppskattning (1993) av prisökning på en ny bil pga byte av AC (som innehöll freoner):  650 – 1200 dollar/bil
Verklig prisökning, (1997):  40-400 dollar/bil

EPA:s uppskattning (1988) för kostnaden att en halvera freon-produktionen under 10 år: $3,55/kg
Verklig kostnad (trots skärpta krav): $2,45/kg
(
1993 skärptes målen till att helt upphöra med CFC-tillverkning och dessutom kortades tidsperioden med 2 år).

Uppskattad tid att få fram nya substitut för freoner där det inte fanns några tillgängliga: 8-9 år
Verklig tid: 2 år

Uppifter från Eban Goodstein, ekonomiprofessor på Lewis and Clark College enligt The American Prospect

Inte heller här har alltså industrin fallit ihop pga förbuden.

____________________________________

Bly i bensin

Även bly har genomgått alla stadier som klimatdebatten nu gör. Det hävdades att om blytillsatsen skulle förbjudas riskerade bilmotorerna att explodera. Motorerna skulle kräva extra olja, miljoner fat per år med extra raffinaderikostnader på $8-15 miljarder per år. American Petroleum Institute (API) tyckte hälsofarorna var överdrivna och allt var bara hysteri:

”the mass of evidence proves unquestionably that lead isn’t a significant factor in air pollution and represents no public health problem in any way.”

Wall Street Journal, Sept. 9, 1965

När EPA ville införa regleringar gick Lead Industries Association till domstolen. EPA vann. Det visade sig sedan att vinsterna att fasa ut bly översteg kostnaderna med $700 miljoner enligt EPA.

Men det finns fortfarande företag som tillverkar färg med blyinnehåll medan de samtidigt tillverkar ”samma” färg fast utan blypigment till länder där det är förbjudet. Det har förts en hård debatt om bly-kromat ska undantas från REACH-lagarna i EU, vilket Kanada-baserade Dominion Colour Corporation vill. Det vill däremot inte Akzo-Nobel som har fasat ut sina blypigment…

Hälsorisker med bly har man vetat om sedan 1800-talet och år 2012 fanns det 28 900 vetenskapliga artiklar i ämnet som utgör tillräckliga bevis för att bly i nivåer över <5 μg/dl i blodet hos barn kan kopplas till en rad problem. Hos vuxna kan njurskador uppstå vid samma halt och nervproblem vid <10 μg/dl. Många anser dock att det inte finns någon säker lägsta exponeringsnivå, framförallt för barn.

Om förbudet haft effekt? Tja, bedöm själv. Tillåtna halter har minskats succesivt fr o m 1970, men totalförbudet infördes 1995  (notera enhet, risknivån för barn är  50µg/L):

Bly-i-blod_FigSVE_2

 

_____________________________

Klorerade och bromerade organiska föreningar

1978 infördes förbud mot PCB i vissa applikationer i Sverige. 1995 utökades förbudet till all användning.

Chart_ikey2156_pl1_lSE_tLand_sL

dioxiner i blod

Trenderna är glasklara, förbuden av PCB och DDT har haft effekt även om det tar tid eftersom kemikalierna är så beständiga. Kemiindustrin i både Europa och USA gick knappast under på grund av förbuden även om det säkerligen finns företag som fick det svårt.

(Dow Chemicals hade en omsättning på 57 miljarder dollar år 2013 med en vinst på 4,8 miljarder dollar. Monsanto hade en omsättnin på 14,8 miljarder dollar och 2,4 miljarder i vinst 2013. BASF omsatte 74 miljarder euro och plockade ut en vinst på drygt 5 miljarder euro 2014. De tycks ha klarat sig igenom ”krisen” ganska bra).

Att märka upp farliga kemikalier

Efter tragedin i Bhopal, Indien 1984 där giftiga gaser, bland annat methyl isocyanate och fosgen, läckte ut efter en run-away-reaction i Union Carbides fabrik och orsakade tusentals dödsfall, så blev opinionen i Kalifornien stark för att införa nya bestämmelser om att giftiga kemikalier skulle redovisas och produkter märkas upp, en så kallade Right-To-Know lag (Proposition 65, eller Safe Drinking Water and Toxic Enforcement Act). Kemikalieindustrin spenderade 5 miljoner dollar i en kampanj att stoppa det.

Men trots PR-kampanjer, stämningar och så vidare lyckades inte industrin stoppa införandet av de nya lagarna i Kalifornien. De har dock i femton år därefter spenderat mångmiljonbelopp på att hindra liknande initiativ i andra stater.

“Although battles are still being fought in California, New Jersey and Michigan to date all the [Right-To-Know] laws passed this year [1985] are generally consistent with CMA policy. We have retained our trade secret protection rights and successfully avoided costly requirements for unique labeling, environmental emission monitoring and independent risk management audits.”

Chemical Manufacturers Association Report, Sept. 8, 1985

 

Industrin fruktade stora kostnader i och med införandet av lagarna men det verkar inte ha gått så dåligt för dem trots allt, det är en bransch som bara i Kalifornien sysselsätter 80 000 människor och genererar 20 miljarder dollar varje år, men spenderar 130 miljoner dollar på miljöskydd. Ingen kris direkt. På köpet med de tydligare märkningarna kom att porslinstillverkare halverade mängden bly i sin produktion, VVS-firmor slutade i princip helt att använda bly när de tillverkade mässingskranar, trikloretylen (cancerogent) har slutat användas liksom flera andra cancerogena kemikalier

_______________________________

Ja, det var några miljöfrågor som alla följt samma mönster. Förnekelse, motstånd, skräckpropaganda som bara blivit en tummetott när allt kommer kring.
(Visst, i ärlighetens namn, det görs överdrifter åt andra hållet också).

Men hur som helst, i mina ögon får man vara ganska tjurig om man kallar ovanstående för misslyckanden. (Jodå, det finns dem som kallar t ex Montrealprotokollet (freonreglering) för ett stort hyckleri, inte för att det presenteras några direkta förklaringar till varför utöver att det är ett led i den hemliga agendan för den röd-gröna rörelsen att uppnå världsherravälde och införa planekonomi och marxism världen över (nej, jag skämtar inte, och det är t o m människor med professorstitel som hävdar detta …)).

I mina ögon handlar det om demokrati. I dagens neoliberala samhälle har personlig frihet blivit liktydigt med ekonomisk frihet och då mest för vissa personer. Är det demokratin eller företagsledningar som ska bestämma vilka risknivåer som är acceptabla på de kemikalier vi använder?

Nu är det inte helt glasklart att bestämma vad som är farligt eller inte, får åskådliggöra det med ett inlägg om Bisfenol A framöver. En kemikalie som mycket väl belyser problemen och det kaos som råder angående riskbedömning av kemikalier.

 

2016-03-04 Uppdaterade med info om bly, samt några redaktionella ändringar