Kina släpper numera ut mer koldioxid än vad EU och USA gör tillsammans (lite beroende på hur man räknar). Oavsett hur man ser på det måste Kinas utsläpp ner om vi ska komma i närheten av målen i Parisavtalet.
EU står alltså för bara ca 10 % av världens utsläpp. Några politiker och opinionsbildare använder det som argument för att hävda att EU:s klimatambitioner är meningslösa, ja, rent utav löjliga, då våra utsläpp är futtiga i jämförelse med Kinas. De menar att våra åtgärder kommer leda till ett haveri för vår välfärd och konkurrenskraft – och det utan att ha minsta effekt på klimatet.
Det går att påstå nästan vad som helst i den riktningen utan att riskera att bli utskälld för att vara en tokig alarmist, för visst är det lätt att peka på kostnader och alla vet att sådant har betydelse i konkurrensen. Men verkligheten visar att det sällan är så enkelt. EU är trots allt en ekonomisk maktfaktor i världen och vi har faktiskt påverkat jättar som Kina förr…
2001 gjorde sig Bush impopulär bland många av Europas ledare när han beslutade att USA skulle stå utanför Kyotoavtalet. De menade att USA:s ekonomi skulle drabbas hårt eftersom inga krav ställdes på Kina och Indien som därmed fick en konkurrensfördel.
Samma år smällde dåvarande EU-kommissionären Margot Wallström en lunta papper i bordet som fick hela världen att darra. Det var The White Paper av REACH, ett förslag på EU:s nya kemikalielagstiftning. Lite förenklat innebar det att kemikalier som hanteras i mängder över ett ton inom EU skulle registreras, riskutvärderas och att farliga ämnen fasas ut (kraven ökar ju större mängder som hanteras).
Man kanske kan tycka att det är en självklarhet att företag presenterar någon sorts data på att de kemikalier man ska tjäna pengar på att sälja inte är alltför skadliga för hälsa och miljö. Men så var alltså inte fallet (pesticider, läkemedel mm undantaget). Det fanns inte ens ett ordentligt register över vilka substanser som fanns i omlopp och det var upp till myndigheter att bevisa att de var farliga om de ville reglera dem. I och med REACH skulle det bli ändring på det, nu var det företagen som fick ansvaret för att ta fram och redovisa data för att kunna riskklassa kemikalierna osv, vilket naturligtvis innebar kostnader.
Det här är vad jag förstår den största lagförändringen som genomförts i EU och självklart måste det få diskuteras och kritiseras (jag tvivlar dock att det går att komma fram till en lösning där alla är nöjda i en sådan här fråga). Men det växte snabbt till en storm utan dess like.
För visst innebar REACH rejäla kostnader för företagen, en säkerhetsklassning av en substans kan kosta flera hundratusen, om inte miljoner, att genomföra. EU uppskattade den direkta kostnaden för REACH till runt 3 miljarder euro över 11 år (har sett lite olika siffror och det finns olika versioner av lagförslaget). På det kommer en del indirekta kostnader. Då ska man dock veta att branschen omsätter runt 500 miljarder euro varje år. En rapport säger att det motsvarade en årlig kostnad på 0,06 % av deras vinster.
”Economic analysis confirms that costs of this magnitude are unlikely to harm European industry. Price changes of the same magnitude as the costs of REACH are commonplace in industry, and do not prevent profitable operation. The spot price of crude oil varies by a greater percentage in almost every week, while the EU-15 price index for all intermediate manufactured goods varies by a greater percentage in almost every month”
Man räknade samtidigt med stora vinster för samhället på sikt. Bara hälsofördelar skulle kunna motsvara flera hundra miljarder (euro alltså). Likaså innebar detta att ett fyrtiotal komplexa lagar och regleringar skulle kunna tas bort och ersättas med ett mer enhetligt system. Med mera.
Om det fanns andra åsikter om detta? Den största lobbykampanj EU skådat drog igång.
Alarmismen
German Industry Association (BDI) lät konsultfirman Arthur D Little undersöka saken och 2002 publicerade de en ödesmättad rapport: Tyskland riskerade att tappa upp till 6,5 % av sin BNP och förlora över 2 miljoner jobbtillfällen om REACH infördes.
Som av en händelse publicerade de först enbart slutsatserna, det framgick inte hur de kommit fram till siffrorna. Själva rapporten kom två månader senare och metodiken fick hård kritik från många håll (olika ref på sid 29 i denna rapport).
Vid en presentation 2004 av VCI, en tysk industriorganisation, refererades till rapporten men då med ännu saltare siffror “ADL: loss of added value to the amount of 180 bn euros or about 3.4 million jobs.”
UIC, en fransk industrigrupp, lät Mercer Management Consultants ta fram en liknande rapport om den franska kemiindustrins förväntade öde. Även den visade att hundratusentals jobb stod på spel:
Rapporten offentliggjordes dock inte, så även här var det omöjligt att veta hur de kommit fram till resultaten. Enligt rapport från WWF (sid 30) är de enda ”rådata” som presenterats offentlighet en tabell i en power point-presentation. Utifrån det verkade det som att de räknat på samma kritiserade sätt som ADL gjort för situationen i Tyskland.
En genomgång av 36 olika ekonomiska studier på REACH:s förväntade effekter visade dock på en bred samstämmighet: EU:s uppskattningar var de mest tillförlitliga. De nämnda industristudierna fick hård kritik, t ex i denna rapport: The True Costs of REACH, F. Ackerman och R. Massey.
Samtidigt uppvaktades EU-parlamentariker hårt. Industrisponsrade kampanjer som varnade för följderna publicerades i stora tidningar. EU:s kemilobbyorganisation CEFIC var inte direkt nöjda. Dåvarande chefen Eggert Voscherau (tidigare chef för kemijätten BASF) menade 2003: ”We are in effect going to de-industrialise Europe [with these proposals]”.
Men det var inte bara inom EU det stormade. Extremister, förlåt lobbyister, vid amerikanska libertarianska tankesmedjor skrev bl a rapporter om hur EU höll på att ta självmord (för övrigt samma organisationer som nu menar att klimatåtgärder kommer skicka oss tillbaka till 1800-talet):
Amerikanska administrationen under Bush klampade också in. Colin Powell skickade t ex uppmaningar till sina ambassadörer i Europa att försöka påverka EU:s ledare att inte införa REACH. De bearbetade länder i Asien och övriga världen liksom World Trade Organisation i försök att stoppa ingreppet som ”skulle hota den fria handeln”.
Ett läckt mejl: ”We need to get to the Swedes and Finns and neutralise their environmental arguments… But who will take on [Environment Commissioner Margot] Wallström – the answer is only other ministers or heads of state.”
Det visade sig pinsamt nog att lobbygruppen American Chemistry Council i princip hade skrivit större delen av USA:s officiella ståndpunkt om REACH.
Wallström med flera fick stå ut ut med en våg av skit och hon kallades tydligen för Ayatollah Wallström av vissa högt uppsatta personer. Tre politiska giganter rusade till USA och industrins försvar: Chirac, Blair och Gerard ”Gazprom” Schröder skickade ett gemensamt brev till EU-kommissionens president och varnade för hur REACH hotade EU:s konkurrenskraft. Tydligen ett ”ingripande” som saknade motstycke: ”Departmental ministers are usually unaware [of legislation], so to have heads of states getting involved even before the directive is published is extraordinary.” En slump?
Det var bara några smakprov.
EFFEKTERNA
Debatten om REACH var med andra ord precis lika infekterad som den om klimatet (med i princip samma spelare inblandade). Jag skulle faktiskt säga att den till och med är svårare att sätta sig in i än klimatdebatten (trots att jag är kemist) och jag avundas inte de politiker som ska fatta beslut i många av dessa frågor…
Lobbytsunamin fick effekt, många ansåg att det slutliga förslaget som trädde i kraft 2007 var urvattnat. Men likväl, med tanke på undergångsretoriken borde det ändå inneburit en rejäl törn för kemiindustrin.
Kostnad: En utvärdering som publicerades 2018 slog fast att kostnaderna hade blivit signifikant högre än beräknat, men ändå inte i närheten av de som industrin hade salufört:
”Dessa [direkta] kostnader beräknas uppgå till mellan 2,3 och 2,6 miljarder euro för de två första tidsfristerna för registrering. Kostnaderna har varit högre än väntat (1,7 miljarder euro), särskilt för den första tidsfristen för registrering. […] De potentiella fördelarna för människors hälsa och miljön uppskattas vara i storleksordningen 100 miljarder euro under 25–30 år.”
En annan studie från 2016 jämförde bl a kostnaderna för att införa en ny substans på marknaden mellan olika länder. Inte oväntat låg USA i en klass för sig då deras krav är, om man raljerar, i det närmaste obefintliga även om det skärpts under senare år. I USA ligger bevisbördan fortfarande hos myndigheterna, och deras system bygger i hög grad på att företagen förväntas ha koll på sina produkter eftersom de riskerar höga skadestånd i efterhand. Men även om EU:s lagstiftning är hårdast är det inte självklart att det är dyrast:
”By far the least expensive registration is in the USA, followed by Korea, while registration in both China, Japan and Canada can be much more expensive than in the EU (with estimated mean costs in the magnitude of EUR 120,000 in these countries).”
Jobben: Hur gick det för Tyskland och de miljontals jobb som skulle ryka?
Ingen katastrof där. En omsättning på fem miljoner kronor per anställd är väl ganska okej?
Intäkterna
Har industrin havererat? Nej (tänk på att pandemin påverkat senaste två åren – så sent som förra veckan hade vi på jobbet en försenad kemikalieleverans som skylldes på pandemieffekter).
Men det syns ju tydligt i diagrammet att tillväxten avstannat och att EU:s del av världshandeln minskat rejält!?
Jo, men det beror på att den totala marknaden har ökat rejält, framförallt pga Kinas tillväxt och de har roffat åt sig nästan hälften av världsmarknaden. USA:s och EU:s kemiindustrier är, och har länge varit, jämstora och USA har haft ett lika stort tapp som EU, trots att de inte har REACH (de har dessutom haft fördelen av billigare energi i och med sin skiffergasboom under denna period). Faktum är att EU, näst störst i branschen, klarat sig bättre än USA under det senaste decenniet:
I en av EU:s utvärderingsrapporter från 2016 har man räknat på vad skillnaden skulle blivit om REACH inte funnits. Förmodligen hade europeiska företag tappat något i konkurrenskraft (motsvarande lite drygt 1 miljard euro) mellan åren 2008 och 2014 , men effekten var väldigt liten (0,04 %).
En mer betydande konkurrensparameter för kemibranschen är energipriset. Likaså går det knappast att överskatta vikten av innovation och förnyelse för att behålla konkurrensfördelarna vi fortfarande har i EU. Ändå har EU-industrins R&I-investeringar legat på samma nivå relativt försäljningsvärdet i decennier.
Och rent krasst, en fjärdedel av EU:s kemiindustri handlar om petrokemi, och det är ett uttalat mål att minska delar av den. Det får förstås konsekvenser (precis som det får om inga förändringar görs).
Handelshinder?
Blev REACH en handelsbarriär? En utvärdering från 2015 kom fram till: nej. ”Statistical data do not support the hypothesis of a general trade barrier to the EU chemicals market due to REACH.”
Påverkan på övriga världen
Kina, som är den största nutida spelaren både vad det gäller kemikalieindustri och koldioxidutsläpp, går det att påverka dem på annat sätt än invasion och handelsembargo? Hur har de reagerat på REACH?
Är det fritt från krångliga regleringar när det kommer till kemikalier? Nej. 2010 införde de ett eget regelverk, som bygger på samma principer som EU:s REACH (men gäller enbart nya substanser). Sydkorea har gjort detsamma.
Med andra ord, även om regelverken inte är identiska har Kina anpassat sig efter EU. Det är USA som sticker ut och de har ändå haft lägre tillväxt än EU under senaste decenniet. Jag inser komplexiteten med ”klimatåtgärder” men jag är övertygad om att det är helt nödvändigt att ställa om till fossilfritt om man vill hålla sig kvar i konkurrensen. Men självklart kommer inte världens vinstrikaste bransch avveckla sig själv utan knot.
Jag är också övertygad om att det är helt avgörande att EU ”går före” även om Kinas utsläpp är värre. Våra åtgärder har betydligt större påverkan på utsläppen än vad våra andel av de totala utsläppen gör sken av. Och jag tror inte det kommer innebära samhällskollaps – so shoot me!
Min högtravande rubrik till trots gör jag inga anspråk på att ha presenterat en fullständig genomgång av effekterna av REACH. Men tillräckligt för att visa att industrins skräckscenario inte varit i närheten av verkligheten. Men de kommer nog aldrig att hamna i facket ”alarmister” ändå trots att detta upprepats om och om igen. Här ännu ett från 2014 när ordföranden för Ineos skrev till EU-kommissionen med följande budskap:
Nope, ingen kollaps ännu.
Du kanske redan har gissat det men Ineos är ett brittiskt multinationellt företag som verkar inom kemi- och petroleumindustrin, samt utvinner skiffergas. Brevet verkar mest vara en vädjan att få utvinna skiffergas – och där har han väl förhoppningsvis helt rätt i sina farhågor…
Asbest, freoner, bly i bensin, bensen, haloner, SO2, bomullsdamm, vinylklorid är ytterligare några exempel där kostnader för åtgärder har överdrivits rejält medan nyttan helt ignorerats.
Men absolut, regleringar har ett pris. Konkurrensen är stenhård och det är en realitet för många företag och deras anställda. Jag vet hur mycket det kan skilja i en offert från Indien respektive Europa. Det kan man inte bara kan vifta bort. Jag vet också som verksam i kemibranschen hur jobbig all byråkrati kan vara. Det finns saker jag undrar om de verkligen tillför något. Vi ska ju inte skapa hinder bara för sakens skull men samtidigt är byråkrati oundvikligt om man vill ha kontroll över sånt här, allt annat är populism.
Ett stort problem är att vinsterna ofta är diffusa då de hamnar på ”systemnivå” i samhället och inte i företagens balansräkningar. Man kommer aldrig veta att man inte blev drabbad av cancer…
Klart att myndigheter och politiker ska lyssna på, och samarbeta med, näringslivet i sådana här frågor, det vore helt galet annars. Men det finns ju gränser. Är det verkligen en fungerande demokrati när man som under Trumps styre tillsatte en lobbyist från kolindustrin som chef för EPA (deras miljöskyddsmyndighet)? Eller när Trumpadministrationen fipplade med och fördröjde myndigheternas vetenskapliga rapporter och censurerade klimatfakta på deras webbsidor? I Kanada satte konservativa regeringen (Harper) munkavel på forskare.
Under Bush styre var chefen för avdelningen som samordnar myndigheternas miljöarbete tidigare lobbyist för American Petroleum Institute. Där hade han ansvarat för deras ”klimatgrupp.” Det är visat att administrationen och Cooney har redigerat vetenskapliga rapporter för att tona ner allvaret. (Som av en händelse hoppade Cooney av regeringsarbetet för arbete hos Exxon direkt efter att detta blivit känt.)
Bara för att nämna några saker.
Ska politiker kunna fatta obekväma beslut funkar det förstås inte om de samtidigt har besvärande intressekonflikter med de drabbade särintressena. Deras representanter kommer naturligtvis inte vara objektiva.
USA:s system med agerande i efterhand med enorma skadestånd inbjuder till advokaternas julafton (inte bara från industrins håll) och rent ut sagt bisarra historier runt vetenskapliga rapporter och påverkansgrupper.
Det är lätt att peka på USA och framförallt republikanernas beroende av oljeindustrin. Är det så mycket bättre här? Sverige är i alla fall en bananrepublik när det gäller transparens i kontakterna mellan politik och särintressen. Utförsäljning av skolor och sjukvård är talande exempel, ta en titt på en av tankesmedjan Balans genomgång av ägarförhållanden i svenska friskolor och vilka som fattar de politiska besluten. Hade vi haft journalister som rapporterade liknande från Sydamerika eller Ryssland hade vi bara skakat på huvudet och fnyst jävla kleptokratier.
Jag tycker det är märkligt att många tycks likställa frihet med rättigheten att driva företag utan miljökrav. Det är för mig fullständigt självklart att man presenterar tillräckliga bevis för att de kemikalier man ska tjäna pengar på att sälja och sprida inte är (orimligt) farliga för hälsa och miljö. Denna kontroll är en del av frihet för mig.
Jaha, nu blev det så här igen, ett inlägg som var tänkt att bli kort slutade i att jag började läsa mer och texten bara växte 🙂 ska avsluta med en sista grej.
Ta en titt på nedanstående diagram från kemilobbygruppen Cefic. Den visar försäljningen. Notera år 2009. Ni vet vad som hände då: Finanskrisen. Cefic skriver själva:
”The chart illustrates the dramatic decline in EU chemical total sales levels during the 2009 economic downturn”
.
Det branschen verkligen borde frukta är en finansmarknad som går på crack och bygger på luftslott. Men vi lär aldrig få se några lobbyorganisationer höja minsta varningens finger i luften för detta. Inte ens ett litet lillfinger. Och det är förstås inte av ondska, det är så vi har byggt upp vårt samhälle.
Maths Nilsson, författare 