Ja, det har väl knappast undgått någon att Snabba Cash I och II är filmatisering av Jens Lapidus böcker. Den första, Snabba Cash, var riktigt bra både som bok och film tycker jag. Aldrig fucka upp, som del nummer två heter i serien om JW, stekar’n wanna-been, och Jorge och alla de andra i den undre världen, orkade jag inte ta mig igenom. Hela boken var fylld av ofullständiga meningar och löjligt slangspråk; det som varit bra i Snabba Cash blev bara för mycket.

Men filmen då? Ettan följde ju inte boken helt slaviskt och eftersom jag inte orkade med Aldrig fucka upp så vet jag vet inte hur manuset följder boken nu (ett filmmanus som förresten är skrivet av Peter Birro och Maria Karlsson).

Det börjar med att Jorge tar in en ny knarkleverans värt tio miljoner som han sedan förstås ska avyttra. Juggomaffian är målet. Och det inträffar en del komplikationer kan man väl säga utan att avslöja för mycket.
Samtidigt lämnar JW fängelset för sin första obevakade permission, han planerar att träffa polarn Nippe för att avsluta en deal med en affärsplan JW arbetat ut. Allt blir inte riktigt som det var tänkt här heller.

Och det blir riktigt bra. Spännande. Svart så det förslår, så långt ifrån feel good-film man kan komma (någon enstaka gång kändes det nästan för mycket). En stor tumme upp till Babak Najafi (regissör). Spännande och realistiskt (säger jag som knappt sett ett slagsmål 😉  ). Rått som fan. Och tänkvärt.

Och en ännu större tumme upp till fotograf Aril Wretblad, bland det bästa jag sett från en svensk film.

Klart sevärd med andra ord.