Ja, det har väl inte undgått någon att denna svenska film vunnit en Oscar för bästa dokumentär.
Handlar om muskikern Rodrigeuz som gav ut ett par plattor i USA i början på sjuttiotalet. De floppade dock rejält och han fick fortsätta leva i Detroits fattiga kvarter och helt okänd hanka sig runt på diversejobb.
Samtidigt förvandlas han till något av en legend i Sydafrika under de värsta Apartheidåren. På något sätt sprids hans skivor där och han blir faktiskt större än Rolling Stones och säljer asmycket skivor. Men det är det ingen utanför landet som vet om (förutom den som ägde Rodriguez skivbolag som fick royalties skickat till sig). Rykten går att han tagit livet av sig på scenen.
I slutet av 90-talet försöker en man i Sydafrika spåra upp denna Rodriguez (genom små uppgifter i hans låttexter bl a) och ta reda på vem han egentligen var. Och det är det filmen handlar om.
Helt klart en bra film och klart sevärd, sen har det ju en tendens att haussas upp lite väl mycket när det ges ut Oscars… Men det är väl lite av en drömliknande händelse som speglas, något vi alla kanske kan identifiera sig med någonstans längst inne; att bli upptäckt och erkänd, att någon ska komma i sin ”pumpa-vagn” och hitta en där mitt i all misär…
Beasts of the Southern Wild
Också detta en kritikerrosad film men av en helt annan karaktär. Huvudperson är en helt underbar liten flicka i södra USA där de lever i ett minst sagt bedrövliga förhållanden. Åtminstone om man frågar en ”normal” människa men de som bor där verkar tycka annorlunda. De vill inte flytta när översvämning hotar att ödelägga hela deras land. Denna flicka Hushpuppie lever med sin sjuka, alkoholiserade pappa och man får följa allt från Hushpuppies synvinkel. En udda och känslofylld film, liknar inte mycket annat jag sett. Började sådär med en skakig kamera och berättarröst (hatar både och…) men den tar sig. Klart sevärd.
SvD skriver idag en artikel om hur problemen med resistenta bakterier ökar drastiskt och hur lite vi har att sätta emot nuförtiden. Men det är ju ingen nyhet och inte särskilt förvånande heller. Inte alls. Problemet med resistens har vi vetat om redan sedan vi började med antibiotika. Har skrivit ett inlägg här med bl a ett diagram om hur snabbt efter man har tagit ett nytt preparat i användning som resistens upptäcks.
Likaså är det ett tragiskt exempel på hur hela vår samhällsekonomiska struktur fallerar att möta sådana här hot som kostar mängder med pengar men få kan bli jätterika på. Har skrivit en Newsmillartikel (Därför vill ingen betala för bot mot resistenta bakterier) om hur läkemedelsindustrin, trots i det närmaste oändliga resurser väljer andra forskningsområden (allt snack om att det går dåligt för den branschen ska man ta med en nypa salt, de stora gör fullständigt bisarra vinster fortfarande, det är bara ökningstakten i vinsterna som minskar…).
Men det är ju inte bara det, all annan hantering i t ex djuruppfödningen för att driva upp vinster är en stor orsak till de problem vi nu ser. Det pratas mycket om att problemet ligger utanför våra gränser vilket är ett riktigt skitsnack. De läkemedelsföretag som är ansvariga för ustläppen av antibiotika i Hyderabad (Indien) är till exempel snorrika västerländska företag. Tekniken finns också att rena utsläppen men det kostar och det är vi som vill att allt ska vara gratis och att vinsterna ska öka exponetiellt. Den nya trenden för att lösa utsläppsproblemen i Hyderabad verkar vara att flytta tillverkningen till kusten där man kan späda ut skiten i oceanerna…
Nu finns det tack och lov goda handlingar och åtgärdspaket hos läkemedelsföretagen också, t ex AstraZeneca, men knappast tillräckligt när det till slut handlar om profiten…
En privatperson har idag dömts till 37 miljoner i böter plus ett års fängelse för att ha sålt utrustning för att stjäla TV-sändningar.
”Det sänder en kraftig signal om att det inte är okej att göra så här, att man inte ska göra den här typen av aktioner”, säger David Würgler på branschorganisationen Stopnordic i artikel i DN.
Javisst. Det bra att samhället markerar vad som är viktigt. Bra.
Trafigura, ett av världens största oljetradingföretag, dumpade giftigt avfall i Afrika med minst 15 döda och tusentals skadade. Trafigura, med en omsättning på 500 miljarder och vinst på 3 miljarder, dömdes till 9 miljoner i böter, en kapten fick några månaders fängelse men ingen i ledningen är dömd. That’s it (åtminstone är det vad den ”utvecklade västvärlden” lyckats åstadkomma, Elfenbenskusten har dömt en inblandad till 20 års fängelse).
Det är en helt sjukt cynisk och bisarrt tragisk historia jag beskrivit här. En historia som innehåller allt och som har förgreningar till Norge och en exploderande oljecistern där. För bara något år sedan utdelades det strängaste straffet för miljöbrott någonsin i Norge för detta. 10 miljoner i böter och 1,5 års fängelse.
Proportioner?
Men det är bra att vi nu vet vad som är viktigt. Vinsterna. Inte kommer det väl som en överraskning direkt.
Världen är fan sjuk.
PS
Sopan som blev dömd för att ha sålt den där utrustningen ska förstås dömas och ha ett straff men proportionerna är ju bisarra.
DS
Lite Gollum-varning på det här inlägget…
(För jag känner mig lite honom, figuren i Sagan om Ringen som tagit begreppet ”inre dialog” till en annan, inte helt frisk nivå (Gollum och Bilbos gissningslek i The Hobbit måste vara en av världens mest underbara filmsekvenser).
Ibland kan jag inte låta bli att fundera över vad man egentligen håller på med. Ett par timmar löpning står på schemat. Ute snöar det. Det är moddigt, halt och gråtrist. Jag står inte direkt och hoppar på ekorrpigga ben för att komma ut. Men om ett halvår är det dags. Ironman i Kalmar. 3860 m simning – 180 km cykling – 42 195 m löpning. Det är ganska långt…
Varför håller man på?
Jag har fått frågan många gånger, det är inte alltid jag själv hittar svaret…
Och fulskriver gör man. Drömmer om få skriva ”på riktigt” men refuseringarna haglar. Förlagen är nerlusade med manus från oss myriader författarwannabees. Och även om man skulle lyckas är det inte många som kan leva på det i dagens tidevarv när allt ska vara gratis. Och ändå sitter man där och sliter. Kollar den ynkliga försäljningsstatistiken och fåtaliga recensioner av den bok man trots allt har fått ut.
Men till vilken nytta? Ibland känns vägen oändlig…
Och fotar gör man. Spenderar timmar bakom kameran och lägger ut bilder som drunknar bland alla andra helt fantastiska bilder därute i världen. Räknar likes och besökstatiskt som ett annat bekräftelse-freak.
What’s the point?
Väget eller målet?
Ja, med tanke på den hets som råder i samhället, och inom näringslivet i synnerhet, med målstyrning och uppföljning i ren talibanstil är det väl som att svära i kyrkan att påstå att det kanske är det så enkelt att målet inte alltid det viktigaste?
Det har blivit en och annan utmaning med åren; Vasalopp, Lidingölopp, Marathon, Vättern, Järnmannen och vad det nu må vara. Jag vågar nästan lova att alla gånger har jag känt likadant, enormt stolt och glad att komma i mål förstås, men efteråt? Ja, det blir nästan som ett jaha, nu då? Och med lite distans är det egentligen inte själva loppen i sig jag mest tänker tillbaka på, det är tiden innan. Uppladdningen, alla timmars träning, allt slit och allt kul det för med sig. Känslan av att utvecklas, bli bättre och starkare.
För det är inte många träningspass jag ångrat i efterhand. Nej, det är faktiskt inte många träningspass som varit tråkiga när man väl kommit igång (okejdå, sitta på trainern i ett par timmar kommer aldrig, jag säger aldrig, bli kul).
Men nej, jag kommer aldrig bli svensk mästare i något. Inte någon typ av mästare överhuvudtaget faktiskt. Jag vill inte lägga ner den tiden eller mödan heller. Det var länge sedan jag växte ifrån att jag måste vara bättre än någon annan (ähum, yeah right 😉 ). Visst är målet en stor del till att jag orkar pressa mig när det är jobbigt och hjälper en att sätta nya gränser men när allt kommer kring så är det för att jag gillar att träna jag gör det. Jag mår fan så mycket bättre på alla sätt (kanske särskilt när man är i en mental svacka).
Kan det inte räcka så?
Likadant med fotograferandet. Jag tror aldrig jag haft tråkigt när jag fotat. Faktiskt. Det blir nästan som någon sorts terapi, att försvinna in i sin egen värld ett tag. Och jag kan fortfarande känna mig barnsligt förundrad av hur en bild förändras av att bara ändra kontrasterna eller nåt. Och än roligare blir det ju om man kan trissa upp intresset till sjukliga nivåer med en annan dåre… 😉 (Å andra sidan är det inte sjukare att det anses normalt att svensken i genomsnitt tittar på TV tre timmar varje dag!?)
Det har blivit ganska många fotodagar ute på senaste tiden och bara att komma ut är så energigivande och roligare än något annat jag sysslat med på ganska länge. Är inte det nog så?
Jo visst är det. Men är det inte märkligt att man ska behöva påminna sig själv om det hela tiden? Samtidigt är väl problemet att kreativt skapande just bygger på att man skapar något, att det blir något av det hela. (Framförallt när man har ett jobb som innebär att man mest ”förmedlar” saker o ting). Man vill ju utvecklas. Ta det till nya nivåer… Och utan mål så blir det ju lätt att det inte finns någon väg att njuta av över huvud taget. Hm, det gör mig lite frustrerad och uppgiven ibland faktiskt. Skita i allt trots att det är det roligaste jag vet. Visst är det märkligt? Eller kanske rättare, visst är jag märkligt? Men så’n är jag och kommer väl alltid vara, glädjande nog burkar jag sällan ge upp på riktigt, vill väl bara ha medömkan och tyckas synd om ett tag 😉
Och jag tänker i hemlighet alltid drömma om att bli författare eller fotograf ”på riktigt”. Och att bli miljonär på travet. Och att bli snyggare. Och att ….
(så var man tillbaka på ruta ett igen 😉 )
Jaja, allt går ju inte att fixa men utan att försöka går det ju definitivt inte. Och min bok Själseld kom ju ut genom att ha ”hittats” på nätet…. Keep on dreaming!
Sådärja, nog med filosoferande för idag. Nu till mer jordnära ting som att hämta tvätten och studsa ut i snömodden på de där ekorrpigga benen…
Avslutar med några visdomsord från Dalai Lama på frågan vad som förvånar honom mest:
Människan.
Hon offrar hälsan för att hon ska tjäna pengar. Sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan. Och så är hon så angelägen om sin framtid att hon inte njuter av nuet. Följden blir att hon inte lever i nuet och inte heller i
framtiden. Hon lever som om hon aldrig skulle dö. Och så dör hon utan att ens någonsin ha levt.
Infogar dessutom en gammal favoritlåt från förr som passar på temat…
Eller nåja, inte jag men nu när WordPress har uppdaterat bildhanteringen och gjort det mer lätthanterligt tänkte jag väcka liv i min renodlade fotoblogg och flytta det mesta om det dit. Det var ju så det var tänkt från början, men som vanligt ändrar jag ju kurs en och annan gång på vägen och blandar allt i en salig röra… 🙂
Det går säkert sätta någon bokstavskombination på oss men det blev några bilder tagna idag också, som omväxling typ 😉 Men har man kul så har man…
Irrade omkring en del till en början men blev stopp vid Farstanäs och Taxinge. Och min lilla maskot fick följa med (syftar inte på Camilla 😉 ); hittade en uttorkad nässelfjäril på jobbet för ett tag sedan och den har sedan dess legat i fotoryggan och nu åkte den fram. Snön kan ju behöva livas upp med lite färger.
Förra helgen var vi uppe i svinottan och stack ut och fotade i tjugotretusen minusgrader (nope, har fortfarande ingen känsel i stortåspetsen 🙂 ) -se tidigare inlägg.
Idag var det värre. Själv var jag medvetslös när jag gick upp även om det var mer än en timme senare än sist. Visade sig sen att det var knas med tunnelbanan och till slut stressade jag istället iväg till Telefonplan för att hinna med bussen till Älvsjö station. Men den bommade jag med två minuter. Hepp!
Stod en taxi där, så det fick bli det till Älvsjö för att hinna med pendeltåget till Rönninge… bara för att få reda på att Camilla försovit sig. Som sig bör skämdes hon så mycket att hon inte ville vara med på bild…
Så starka var vi inte men ut kom vi. Testade Ålöström utanför Södertälje. Dagens begivenhet blev strömstaren. Annars var det en ganska häftig ström men tyvärr var den omgivande alskogen ganska risig och det var något svårt att hitta de där braiga vinklarna att fota ifrån.
Jaja, med en kamera och trevligt sällskap ute i bushen blir det gärna en bra dag trots lite morgonmosiga sinnen. Imorgon kör vi igen 🙂
Måste också passa på att visa, min förra kamera (Pentax K-7) kunde jag knappt köra på ISO mer än 400 innan det blev kornigt som kaksmulor. Den här är tagen på ISO 12800 med min nya (Pentax K-5) och med tanke på det är den ju ganska okej eller hur?
Har ju tidigare skrivit om antibiotika och hur akut det är med nya läkemedel och hur långt ifrån vi är att ha dem framme, bl a på grund av ren girighet (se Newsmillartikeln här). Idag är det en artikel i DN och en debattartikel i SvD som rapporterar om World Economic Forum som skrivit en rapport om just detta och vår säkerhet att vetenskapen ska rädda oss. Sorry folks, som vi beter oss räcker det inte, vetenskapen är som sagt många många år ifrån att få fram något nytt (framförallt mot s k gramnegativa bakterier) men även om det skulle vara fallet så skulle det inte hjälpa.
Dagens globala värld är som gjord för att sprida bakterier inte bara det att vi själva reser kors och tvärs men vi matar dessutom boskap, räkor, ja, till och med ekologiska frukter kan besprutas med antibiotika som sedan skickas runt halva världen och tillbaka. Ton efter ton.
Men det är klart, om nu även ekonomerna inser att det skulle kunna hota världsekonomin och tillväxten, ja dååå kanske vi kan reagera…??
Vi hade en representant från Creative Antibiotics (Umeåbaserat forskningsföretag) på besök på jobbet och som han uttryckte det (ungefär):
”Utvecklingen kommer bli som med cancer, alla kommer känna någon som har dött på grund av resistenta bakterier inom en ganska snar framtid.”
Likaså gäller det läkemedlen, de tidiga cancermedicinerna slog hej vilt och tog död på även friska celler. Med tiden har detta blivit mycket bättre och man kan mer och mer rikta in sig på specifika mål som (nästan) bara skadar det man vill skada.
Dagens antibiotika är likadan, den slår sönder allt, även de bakterier vi vill ha kvar. Man jobbar hårt på att hitta nya angreppssätt som är mer riktade och som inte leder till resistens uppstår så lätt. Men det kommer ingen lösning imorgon direkt…
Och då frågar man sig, varför uppstår resistens?
Ibland kan man få uppfattningen att det är något nytt fenomen och jag har även sett att folk som sökt på just ”när uppstod resistens” som har hamnat på min blogg.
Och svaret är att resistens uppstår hela tiden. Det är ett ständigt krig om överlevnad som pågår i naturen och … ja överallt helt enkelt. Antibiotika är inget annat än ett specialfall. Se bilden nedan från Nature Chemical Biology 3, 541 – 548 (2007) Published online: 20 August 2007. Där kan man se att t ex resistens mot penicillin noterades redan några år efter man börjat använda det.
Översikt över olika sorters antibiotiska preparat och dess resistens:
Över linjen med årtal: när man började använda preparatet
Under linjen: när man observerade resistens.Referens här.
Hur lång tid det tar innan resistens uppstår beror lite på hur svårt bakterierna har att övervinna problemet och det behöver också vara en fördel att inneha denna resistens för att det ska spridas vidare (nu är det inte så lätt att bakterierna sprider resistens ”lodrätt” dvs till sin ”avkomma” utan det kan även gå i horisontell riktining dvs de kan kommunicera på något sätt till andra bakterier i sin omgivning, och inte bara till dem av sin egen sort).
Man kan likna det lite vid en stor äng där det finns svarta och vita sorkar samt en ängshök som bara äter vita möss. Så länge det bara finns en hök och en himla massa möss kommer det inte märkas att det är en fördel att vara svart mus, populationen av vita och svarta möss kommer bibehålla samma fördelning. Ökar man antalet hökar kommer det dock snabbt visa sig att de vita mössen kommer försvinna och de svarta vara kvar och med tiden dominera ängen över de vita mössen. Antibiotikan är alltså höken i den här liknelsen och mössen bakterien. Med andra ord ju mer vi sprider ut i naturen desto värre blir det (och jo, en stor del av det vi stoppar i oss och djuren kommer ut genom kisset och vi renar INTE avloppsvattnet från dessa även om tekniken finns (ozon). Vi pratar många många ton bara i Sverige).
I brist på ängshökar får det väl duga med en fiskgjuse till illustration 🙂
Har inte kunnat använda min nya kamera sedan hemkomsten från Indien (fan, nästan en hel månad sedan nu) på grund av att sensorn har sett ut som en oljemålning… Fick nämligen skit på sensorn när vi var där nere. Vilken tur att Camilla hade ett sprillans nytt rengöringsset med sig, tänkte jag. Försökte blåsa bort det men det gick inte alls. Hmm, det fanns det ju en liten borste också…
Ner med den och vifta bort. Voìla!!!
Eller inte, blev bara sju resor värre (såhär i efterhand kan man nog konstatera att den däringa borsten nog var tänkt till objektiv och inte en sensor 🙂 )
Så här illa var det (kamerans inbyggda ”dust mapping”):
Var på väg en gång att lämna in den en tidigare men då hade jag glömt sätta i batteriet (!) så det var bara till att vända hem igen. Idag gick det bättre, hängde på låset till Scandinavian Photo och de fixade det medan jag väntade och drack kaffe. Lite skillnad eller hur (klicka för större bilder):
Men jädrar vilket ocker det är, de tog 500:- för att göra det, samma pris som Schönherr.
Nu vill jag ju inte behöva lämna in det nästa gång det händer och frågade vad man behövde för atteraljer och fick 12 spatlar (500:-) plus en liten flaska med 8 mL rengöringsvätska (200:-). Som hittat, lovar att vätskan inte ens kostar en hel krona att tillverka, funderar på att ta med den till jobbet och analysera… Helt sjukt men vad ska man göra, nu fick jag en schyst deal av SP; sensorrengöringen ”gratis” om jag köpte skiten och det gjorde jag (man kan dessutom köpa ett förstoringsglas med lampa för 800:-, men nån jävla måtta får det vara … suck…
Fick lite praktiska tips:
1) Tag av objektivet, vänd kameran upp och ner (ja, med öppningen neråt alltså) och skjut av ett gäng kort (skaka bort damm)
2) Använd blåsbälg och blås försiktigt bort ev kvarvarande damm inne i kamerahuset
3) Droppa en ytterst liten mängd vätska på spateln och låt den sjunka in.
4) Dra försiktigt längs med sensorn utan att trycka för hårt
Jaja, bara att köra själv nästa gång (för en nästa gång kommer det att bli…). Tog några kort på ett vintrigt Stockholm på vägen hem, ville förstås vara kvar därute med kameran men roligare uppgifter väntade där hemma. Tvättstugan 😦
Lite kul vad man kan hitta när man tittar på foton i efterhand. Om ni kollar på Camillas fantastiska foto här, kan man ju nästan tro att det är arrangerat, så perfekt uppställt som det är där han ligger (kan intyga att så inte är fallet dock). Men när jag tittade på mina foton såg jag ett som är taget dagen innan Camillas foto var taget, det visade sig att han ligger i sin säng för foten är bruten, se nedan…
Maths Nilsson, författare 