Det här är Del 3 Varför ska jag inte vara orolig för TTIP-avtalet?

Del 1 Radikalt skilda kemikalierlagar i EU och USA
Del 2 Så blev asbest ofarligt igen
Del 4 När det omöjliga blev möjligt

Januari 1979. Ett godståg skakar fram genom Missouris snötäckta landskap. Det är mitt i natten när det närmar sig den lilla hålan Sturgeon. En kopplingsaxel går sönder och tåget spårar ur. En av godstankarna får en spricka och innehållet forsar ut längs med spåret i nästan en kilometer innan tåget stannar. Det var triklorfenol på väg till Monsantos fabrik för tillverkning av ett träimpregneringsmedel. En händelse som kom att riva hål i den slöja som dolt några av de största kemikaliejättarnas förehavande under lång tid och som ger efterverkningar än idag.

Sturgeon evakueras och boskap flyttas därifrån. Prover tas och skickas bland annat till Christoffer Rappe vid Umeå Universitet som konstaterar att det innehåller små mängder av TCDD (”dioxin”), av många kallad världens giftigaste kemikalie.

Olyckan leder till en av USA:s längsta rättegångar som tog nästan fyra år att avsluta. Monsanto får betala en mindre summa pengar till ett par invånare i Sturgeon för förlorad inkomst men efter överklagan slipper de miljonböter eftersom målsägande inte kunde bevisa att produkten var ”unreasonably dangerous” för invånarna.

Men i rättegångshandlingarna som omfattar nästan hundratusen sidor fanns mer intern dokumentation än vad Monsanto förmodligen skulle velat ha sett dagens ljus.

Till en början var det dock inte särskilt mycket halloballo om saken, detaljer hade sipprat ut lite pö om pö under den evighetslånga rättegången – inte de bästa förutsättningarna för att skapa ett mediedrev. Det var först när advokaten sammanställde en överklagan som det började hända grejor. Och ändå inte …

Dr Cate Jenkins på det amerikanska miljöskyddsverket (EPA) fick nys om sammanställningen och blev orolig. Efter en tid startade myndigheten en utredning gällande tre brottsmisstankar: underlåtelse att rapportera risker med sina produkter, konspiration med avsikt att lura staten samt falska uttalanden. 

I praktiken trampar utredningen vatten redan från början, det händer i princip ingenting. Men medierna skapar rubriker med saker som att Monsanto hållit hemligt att vattnet utanför en av deras fabriker tog kål på fiskar inom loppet av tio sekunder.

”Monsanto documents — many emblazoned with warnings such as ”CONFIDENTIAL: Read and Destroy” — show that for decades, the corporate giant concealed what it did and what it knew. In 1966, Monsanto managers discovered that fish submerged in that creek turned belly-up within 10 seconds, spurting blood and shedding skin as if dunked into boiling water. They told no one.”

Washington Post, enligt artikel i Le Monde 2012/02/16

 

EPA verkar dock ha haft mer fokus på att röja undan sin obstinata medarbetare än att utreda Monsantos förehavanden. Jenkins blev bortplockad från sin tjänst strax efter hon startat igång cirkusen och Monsanto får en skriftlig ursäkt för att uppgifter läckt. Utredningen läggs ner efter ett par år utan att Monsantos brottsmisstankar blivit granskade.

(För den konspiratoriskt lagde: Det är dokumenterat att Jenkins högre chefer haft löpande kommunikation med höga chefer på Monsanto under utredningen. Deras advokat hade tidigare jobbat på EPA…)

Jenkins stämmer EPA för att ha blivit trakasserad och får tillbaka sitt jobb, men först efter att ärendet överklagats i fyra instanser av EPA, Jenkins fick rätt i alla.

 

Men vad gällde saken egentligen och vad har det med TTIP att göra?

Får nog börja med lite historik…

År 1897 invigs Djurgårdsbron i Stockholm och korv med bröd säljs för första gången i Sverige. På andra sidan Atlanten startar Herbet Dow ett nytt företag, Dow Chemicals, som med hjälp klorgas skulle ta första stegen till att bli ett av världens största företag som lever och frodas än i våra dagar.

Under början av 1900-talet upptäcktes att restprodukter från olja, så kallade organiska föreningar som består av kol och väte, fick helt fantastiska egenskaper när man reagerade dem med klor, man bytte i princip ut väte mot klor (eller brom) i molekylen. De blev på det sättet beständiga, brandsäkra osv.

Snart var världen fylld av klorerade (och bromerade) produkter: plaster som polyvinylklorid (pvc), tillsatser i färg, bekämpningsmedel som DDT, Hormoslyr och Agent Orange, impregneringsmedel, desinficeringsmedel, flamskyddsmedel, värme- och kylmedia, klorerade lösningsmedel för att bara för att nämna några. Många av dagens läkemedel skulle heller inte existera utan denna typ av kemi.

Uppfinningsrikedomen var gränslös, nya förbättrade produkter dök upp i en strid ström och pengarna flödade in. Det tycktes inte finnas några problem. Men mörka moln hopade sig vid horisonten och svepte snart fram över världen.

X-disease, Yusho-sjukan, Chicken Edema Disease,  Seveso osv osv.
(Seveso-katastrofen tvingade fram nya direktiv för kemisk tillverkning som gäller än idag):

Människor och djur drabbades av märkliga och svåra sjukdomar. Svenska forskare som Sören Jensen identifierade PCB (bl a) och upptäckte att det fanns spritt överallt i naturen. Det finns hur mycket som helst att skriva om detta (inte omöjligt att det kommer några inlägg om det 🙂 ). Men för att göra en lång historia lite kortare …:

Monsanto (liksom Dow och andra företag) har åkt på mängder av stämningar rörande hälsoriskerna med dessa produkter och de skador de orsakat. Visst är det orättvist att använda dagens miljömåttstockar mot företag angående händelser från förr, men Monsanto hävdar (även i rätten) att man inte vetat hur farliga vissa produkter varit och att man agerat så fort man vetat.

Och det är här skon klämmer. Deras interna dokumentation visar att det knappast stämde och det var förstås straffbart redan på den tiden. Exemplen är många:
-Man hade uppmanat ett externt tox-labb att ändra uppgifter om hur cancerframkallande en av deras produkter var, labbet svarar:

”We will amend our statement in the last paragraph on page 2 of the Aroclor 1254 [=produktnamn för PCB] report to read, ‘does not appear to be carcinogenic’ in place of ‘slightly tumorigenic’ as requested.”

New York Times, 21 maj 1983

-De hade hållit saker hemliga, här ett memo angående resultaten att fiskarna dog på stört utanför deras fabrik som nämnts ovan. De verkade ha god kontakt med myndighetspersoner som lovade att inte låta allmänheten veta:

”Joe Crockett, Secretary of the Alabama Water Improvement Commission, will try to handle the problem quietly without release of the information to the public at this time.”

Det dröjde tretton år från det att ledningen visste tills myndigheterna varnade allmänheten att äta fisk från floden nedströms om fabriken…

-Det finns flera fall där det mycket tydligt berättas att deras produkter inte var helt problemfria, här en rapport till Monsanto från Drinker, professor i fysiologi på Harvard:

“In view of the fact that compound #5460 in such low concentration proved so definitely toxic, no higher concentrations were tested.”

Det här var bara några axplock…

Men det Caty Jenkins var mest bekymrad över var att Monsanto verkade ha myglat med några av sina studier angående hur farligt vissa av deras klorerade kemikalier var.

Prover som skickats till labb för analys och låg till grund för säkerhetsbedömningen verkade vara av mycket bättre kvalité  än det som egentligen producerades i fabriken, enligt Jenkins (det handlade mycket om halten av TCDD).

Likaså verkade det som att Monsanto fifflat med studier om hur arbetare i deras fabrik påverkats efter att ha exponerats av kemikalier vid en olycka  (t ex Zack, Suskind J. of Occupational Medicine, Vol. 22 (1980), pgs. 11-14).

Vittnesmål i rätten visade att de inte gått rätt till i urvalet av vilka som var exponerade för kemikalierna och inte, något som ger helt snedvridna slutsatser. Enligt Jenkins hade just dessa studier varit viktiga i EPA:s beslut att inte klassificera vissa kemikalier för cancerogena för människan.

Studiernas riktighet har också kritiserats i flera vetenskapliga rapporter (Hay, Nature, 315, 102-103 (1985); L Roberts, Science, 251, 626 (1991); Hardell, Am J Med, 19, 547-549 (1991)).

Hur det egentligen ligger till med detta får vi väl antagligen aldrig veta men sedan dess har som sagt Monsanto, Dow med flera stämts på enorma belopp i olika grupptalan (hur det nu sägs i plural….). Tjugotusen invånare i Anniston erhöll till exempel $700 miljoner (Monsanto hade PCB-fabrik där) och det är inte den enda. Totalt handlar det om mångmiljarder dollar som företagen måste punga ut med i efterhand.

 

Och vad har detta med TTIP-avtalet att göra kan man fråga sig igen?

Allt och inget.
EU är inte precis fritt från kemikalieskandaler och amerikanare är förstås varken dummare eller ondare än vad vi är. Men det är två helt olika system och kulturer det handlar om och som jag berättat om i del 1 så skiljer sig lagarna totalt i de olika lägren.

Det är uppenbart av det jag skrivit om i både detta inlägg liksom det i  del 2 att allt för många är beredda att göra väldigt mycket när det handlar om pengar (vilken nyhet…). Det finns ingen som helst anledning att ge företag som dessa VIP-behandling i separata och domstolar dolda för insyn. Tycker jag…

Men framförallt tycker jag att ovanstående tydligt visar hur idiotiskt systemet med att inte ha någon sorts ”hälsokrav” innan man startar produktion av tonvis med kemikalier är. På kort sikt tjänar förstås många affärsmän och advokater grova pengar (och slipper antagligen undan ansvar dessutom) på systemet, men rent samhällsekonomiskt?

Och etiskt?

Fullskaliga tox-studier utan att någon egentligen kan säga något? Hur smart är det? Det är förstås uppenbart att det kommer bli problem om man har hunnit bygga upp en verksamhet innan man inser att det var en alltför giftig produkt och att det borde läggas ner…

REACH kommer inte eliminera denna typ av händelser men det kan förebygga en hel del trots allt. Det lovas att detta inte kommer beröras av TTIP men jag är skeptisk med tanke på hur mycket snack det varit om att REACH skulle utgöra ett icke tarifiärt handelshinder.

Det betyder inte att man ska reglera upp allt till stillestånd… Men tänk bara vad mycket forskning och utveckling ovanstående förlikningsbelopp skulle räcka till, det motsvarar en tiondel av vad hela EU:s kemiindustri lägger på FoU under ett helt år. Och det var bara en förhandling…

Och pengar är som alltid den springande punkten i miljöfrågor. Det pratas ofta om hur dyrt restriktioner kommer bli och att jobben kommer ryka. Är det verkligen så? Mer om det i nästa inlägg …

Hmm, tror jag får hejda mig lite här för idag, måste lära mig att skriva kortare inlägg tror jag 🙂

Får ta historierna om TCDD och Bisfenol A i ett annat inlägg eller två, de sammanfattar annars ganska väl om kaoset som råder vid klassningarna av kemikalier och vem man ska tro på…

_________________________________

Fast bara en liten grej till 🙂 det var om den där ”världens giftigaste kemikalie” …

Tänkvärt om TCDD (Schecter, Gasiewicz, Dioxin and Health, 2nd edition, 2003):

-Dela en sockerbit i miljoner delar. Ge en av bitarna (ca 1 µg) till ett marsvin, om det varit TCDD  hade den förmodligen dött.
-TCDD ger upphov till en rad olika cancerformer och sjukdomar hos djur, det är det ingen som tvivlar på.
-50 nanogram TCDD/kg kroppsvikt kan ge råttor problem med reproduktionen och immunförsvaret. Det är koncentrationer som motsvarar ett par sockerbitar i en vattenfylld Globen-arena.

-Generellt sett har varje människa numera runt 5 nanogram TCDD/kg i blodet. Alltså, om exponeringen ökar med 3 miljondelar av en sockerbit så når halten i blodet nivåer där vi vet att råttor får problem med reproduktion och immunförsvar. Och apor problem med inlärningsförmågan. TCDD verkar genom att binda in till receptorn ArH i kroppen. Den är identisk hos försöksdjuren och människan...

Hur stora marginaler vill vi ha?

_________

Internationel Agency för Research on Cancer, IARC, klassar TCDD som cancerogen:

”There is sufficient evidence in humans for the carcinogenicity of 2,3,7,8-tetrachlorodibenzo-para-dioxin.”

En artikel författad av forskare från Exponent, en konsultfirma som förser industrin med akademiker för uppgifter som till exempel skriva vetenskapliga artiklar, säger att det inte är så. Artikeln finansierades av: RFHEE, Chlorine Chemistry Division of the American Chemical Council (men det är inget som dolts utan angivits som Conflict of Interest i artikeln):

‘‘There is persuasive evidence that TCDD at low levels is not carcinogenic to human beings and that it may not be carcinogenic even at high levels.’’

Den ingick i materialet som den amerikanska EPA:s baserade sin klassificering av TCDD på. Exponents vice vd , Dennis Paustenbach (med ett cv på 181 sidor), var en av dem som satt i det vetenskapliga råd hos EPA som gjorde utvärderingen…

 ”There is inadequate evidence that it can cause cancer in humans but at present it is far from conclusive.”

Vem ska man lita på..?

 

… ja, sorry, jag skulle ju sluta, får bli mer om det någon annan gång … 🙂