Citatet i rubriken kommer från Birgitta Dahl 1989, dåvarande socialdemokratisk miljöminister. Det var ett svar på frågan hur det gick under nattmanglingar vid ett möte i nederländska Noordwijk. De förhandlade om ett avtal för att begränsa CO2-utsläppen och USA satte sig på tvären, vilket var frukten av en av de mer tydliga aktionerna i att medvetet sprida felaktiga tvivel om det vetenskapliga kunskapsläget.
Kom att tänka på detta efter ha läst ett inlägg på Twitter som la hela skulden på miljörörelsen för nuvarande prekära läge vad det gäller CO2-utsläppen. Hej kärnkraftsdebatten™. Som om kärnkraft skulle ha ersatt världens fossilkraft om det bara inte vore för miljörörelsen.
(Ja, jag tycker också det är märklig och olyckligt att Tyskland i nuvarande läge väljer att lägga ner fungerande kärnkraftverk, men den debatten känns helt urspårad – precis som exakt alla frågor verkar göra inom bråkdelen av en sekund numera.)
Vid tiden då IPCC bildades 1988 var enigheten i att agera för att begränsa klimatförändringarna stor över hela det politiska spektrumet. George Bush gick till och med till val på just den saken:
”Those who think we are powerless to do anything about the greenhouse effect forget about the White House effect.”
Men det fanns förstås de som tyckte annorlunda. Dels var (är) det enormt stora pengar inblandade, inte bara inom oljeindustrin i sig självt utan även inom den finansiella industrin, två giganter som förstås levde (lever) i symbios. Det fanns (finns) också en stark ideologisk övertygelse hos vissa att begränsa myndigheternas makt. De skulle (ska) ge fan i att blanda sig i den fria marknaden. Det fanns likaså också en del osäkerheter i forskningen, som det alltid gör. Vissa valde att aktivt att förstärka denna in absurdum.
Tankesmedjan George C Marshall Institute startades 1984 av tre mycket framgångsrika fysiker: Robert Jastrow, William Nierenberg, och Frederick Seitz (se Meriterade fysiker dissar ”klimat- och miljövetenskap” – Maths Nilsson, författare). 1989 drog de igång sitt Global Warming Program (nej, de var inte klimatforskare) och hävdade själva att de lyckades övertyga Bushadministrationen om att deras syn på klimatförändringarna och dess orsaker var den riktiga.
Mötet i Noordwijk 1989 var tänkt i att resultera i ett internationellt avtal som skulle frysa/minska utsläppen. Men när miljöministrarna kom dit för att sätta sina kråkor på avtalet satte sig alltså USA på tvären på order ifrån John Sununu, Bushs chief of staff (fick senare avgå på grund av att ha använt militärens jetplan privat och låtit skattebetalarna betala hans privata semesterresor).
New York Times: ”Bromley, at the urging of John Sununu and with the acquiescence of Britain, Japan and the Soviet Union, had forced the conference to abandon the commitment to freeze emissions. The final statement noted only that “many” nations supported stabilizing emissions — but did not indicate which nations or at what emissions level. And with that, a decade of excruciating, painful, exhilarating progress turned to air.”
Så USA påverkade Storbritannien, Japan och Sovjetunionen med resultat att det inte ens blev en tummetott av avtalet. Hur det gick till? En hint får man genom att läsa en av Marshall Institutes (GMI) rapporter från 1991, Global warming: What does the science tell us?
Där menar de att dåtidens klimatforskare inte kunde redovisa hållbara bevis för koldioxidens roll i uppvärmningen. De visade en graf från en av forskaren James Hansens artiklar från 1981, som enligt GMI visade att växthuseffekten inte kunde förklara temperaturökningarna:

I själva verket hade körsbärsplockat en graf som bekräftade det GMI ville visa. I själva verket såg det ut så här i Hansens m fl:s artikel:

GMI hade alltså plockat ut den översta grafen, men skippade de efterföljande där den sammantagna effekten från olika parametrar redovisas. Som synes kunde de, tvärtemot vad GMI hävdade, förklara den observerade temperaturen relativt bra. Det är faktiskt helt otänkbart att tre så framstående akademiker bara skulle ha råkat missa detta.
(Hansens modell hade naturligtvis sina brister och osäkerheter, men faktum är att den håller ganska bra än idag.)
GMI påstod vidare att en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären enbart skulle ge en grads ökning av den globala medeltemperaturen:
”… an increase equivalent to a 100% rise in the concentration of carbon dioxide over today’s CO2 level should produce a temperature rise of approximately 1-C.”
Det gick helt på tvärs med vad klimatforskare redan då visat i den så kallade Charneyrapporten 1979 och flera efterföljande rapporter. I princip varenda detalj i GMI:s rapport har visat sig vara felaktig.
Ja, och på denna väg fortsatte det och håller på än idag. Som jag påpekat många gånger visar det hur ett litet antal akademiker (oftast inte själva verksamma inom klimatforskning) påverkat hur situationen ser ut idag.












