Etikett: Marshall Institute

Nättidningen Kvartal: nyttig idiot eller nyttig klimatmotvikt? del 1/2

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap3 kommentarer

Det är en tillspetsad rubrik eftersom detta inlägg handlar om den delikata uppgiften att kritisera klimatalarmistiska rubriker och uttalanden som inte har stöd i forskningen. För precis som i alla komplexa frågeställningar finns det saker på ”båda sidor” som kan kritiseras.

Två klimatalarmistiska exempel: en artikel skriven av David Wallace-Wells, författare till den uppmärksammade boken Den obeboeliga planeten, sågas av forskare. Det är också bisarrt att Michael Tjernström, professor i meteorologi, av ett fåtal blev utskälld som klimatförnekare för att han kritiserade ett specifikt uttalande av Greta Thunberg.

Jag tycker att både Jörgen Huitfeldt och Staffan Dopping på Kvartal oftast gör grymt bra intervjuer och jag tror att Kvartal ärligt försöker utgöra en nödvändig motvikt i ofta väldigt polariserade frågor.

Problemet är att om man framför kritik som får det att låta som att ett allvarligt – och objektivt existerande problem – knappt existerar, så är det lätt att framstå som Bagdad-Bob och att man faktiskt bidrar till att förvilla istället för att klargöra. Lyfter ett par exempel så får ni väl avgöra själva. Det här inlägget handlar om en Kvartalsartikel som pekar på att det inte var länge sen det larmades om en ny istid.

[Uppdatering: 21/11 -22, flyttade nedanstående stycke från slutet hit:]

Visst har det larmats om en ny istid, även från forskarhåll, men det har knappast varit den ”gängse vetenskapliga uppfattningen”. Du behöver inte ta mitt ord på det, så här skrev Richard Lindzen, en av de mest notoriska IPCC-kritiska klimatforskarna genom åren, om saken i en text från Cato Institute (tankesmedja grundad av Koch-bröderna (oljebranschen)) (pdf-artikel) :

“Indeed, the global cooling trend of the 1950s and 1960s led to a minor global cooling hysteria in the 1970s. […] But the scientific community never took the issue to heart, governments ignored it, and with rising global temperatures in the late 1970s the issue more or less died.” 

Och här en översikt om de vetenskapliga publikationer som avhandlat ämnet:

Från artikel i Bulletin of the American Meteorological Society 2008

Den här saken har ältats i decennier och ja, det är tröttsamt att det bara fortsätter. Jag har skrivit om det här: Alarmism om istid på 1970-talet?

Ny istid på g?

I december 2021 skrev Kvartals vetenskapsreporter Henrik Höjer en artikel med rubriken Från istid till värmedöd. Den går ut på att både media och forskare hängett sig åt undergångsretorik och artikeln lämnar en med känslan av att forskare inte alls varit särskilt överens om en kommande uppvärmning förrän just under de senaste åren. Snarare skulle de för bara några decennier sedan nästan unisont larmat om en stundande istid. Bevisen består till största delen av diverse tidningsartiklar och rubriker från 1970-talet.

Men vad ligger bakom några av de artiklar som valts ut för att bevisa alarmismen och felaktiga spådomar?

Kvartal: ”‘Framtidsdebatten har spårat ur. (–) Den optimism trots allt, som ursprungligen fanns, har ersatts av nattsvart pessimism.’ Mänskligheten raglar mot den ‘totala undergångens stup’.

Låter det bekant?

Detta skrevs dock för ett halvsekel sedan i boken Futurum exaktum (1971) av Tor Ragnar Gerholm, professor i kärnfysik och folkbildare. Han menade dock, helt i otakt med tidsandan, att pessimismen i världen till stora delar var obefogad.”

Det här kräver en liten utsvävning, men den är relevant för sammanhanget och knyts ihop på slutet.

Tor Ragnar Gerholm (wikipedia) var ”före min tid” och gick bort 2007. Han deltog tydligen i samhällsdebatten på många plan, även i ämnen långt utanför sin egen ”sfär” som professor i kärnfysik och ledamot av Kungliga vetenskapsakademien. Han framställs som en ”teknikoptimist” som inte hade mycket till övers för den undergångsretorik som användes av miljörörelsen och liknande.

Denna inställning delade han med flera av sin generations fysiker som under sin tid fick se mycket av samhällets vetenskapliga fokus skifta från ”optimistiska kärnfysikaliska visioner” till att handla om en lång radda av trängande miljöfrågor. Vissa reagerade negativt på denna utveckling.

Bland dessa fanns tre mycket välmeriterade amerikanska fysiker (Frederick Seitz, Robert Jastrow och William Nierenberg) som bildade tankesmedjan George C Marshall Institute. De har spelat en avgörande roll i att så tvivel om ”mainstream” klimatforskning och fick enligt egen utsago Bush den äldre att ändra sitt vallöfte om att kämpa emot klimathotet. Läs mer här: Meriterade fysiker dissar klimat- och miljövetenskap.

De ifrågasatte inte bara klimatlarmen utan menade även exempelvis att freoner inte utgjorde någon fara för ozonlagret. Denna uppfattning delade de med en annan av klimatdebattens ”skeptiska” giganter, fysikern Fred Singer, också han nestor i att ifrågasätta ”alarmistisk miljövetenskap” och motsätta sig reglering av SO2, CO2, freoner osv. De jobbade ihop och Seitz var ordförande i Singers ”tankesmedja” Science and Environmental Policy Project (SEPP). Och här kommer vi tillbaka till Tor Ragnar Gerholm, han satt nämligen i SEPP:s vetenskapliga råd.

Så Gerholm var alltså en så kallad klimathotsskeptiker men han hade själv aldrig forskat i ämnet. Det kan vara värt att tänka på när man lyfter fram hans bok från 1971. Det är ganska enkelt att fnysa bort larm och peka finger åt alarmister, men kom då ihåg att ovanstående tankesmedjor kämpat hårt mot inte bara minskade CO2-utsläpp utan även att åtgärda freon- och svavelutsläpp osv genom att ifrågasätta vetenskapen… då ska man fan inte i efterhand sitta och ta cred för det ”kolla – miljön blir ju bara bättre som vi sa”.

Och bara för att du har en hög akademisk titel blir man inte expert inom alla områden, Nierenberg: ”Well, the insects are showing resistance to DDT you say. Okay, show me the evidence. I can’t find it.”

Och på tal om larm: One 1987 article by Jastrow was headlined “America has Five Years Left!” It warned that without action, Soviet superiority would soon lead to crushing defeat for the West.

Från Kvartal: ”I Dagens Nyheter kunde man så sent som 1 oktober 1995 läsa: ‘En dag, kanske snart, finns inte Sverige längre. Ett flera kilometer tjockt istäcke har utplånat hela vår civilisation‘.”

Det var en av de få refererade artiklar som jag hittade och kunde läsa. Rubriken lyder ”Skräckscenarierna säljer bäst” och handlar om ett program på SVT, Supernova, som rört klimatlarm. Tydligen hade de brett på ordentligt: ”Klimatforskare, bland annat en av dem som deltog i Supernova, har kritiserat programmet för allvarliga brister. Själv fick jag mardrömmar av det.”

Två kända ”skeptiker” får i DN uttala sig som motvikt till larmen:

”Den amerikanska solforskaren Sallie Baliunas håller det inte för otroligt att variationer i solstrålningens styrka kan förklara den Lilla istiden på 1600-talet och hela eller nästan hela den uppvärmning som ägt rum sedan dess.”

Låt oss sätta in Balliunas i ett sammanhang: DN-artikeln är alltså från 1 oktober 1995, ungefär samma tidpunkt som det offentliggjordes att Rowland, Molina och Crutzen tilldelas Nobelpriset i kemi ”för deras arbeten inom atmosfärkemin, speciellt rörande bildning och nedbrytning av ozon.”

Den 20:e september detta år satt Balliunas i amerikanskt kongressförhör ihop med Fred Singer (se ovan) med avsikt att ifrågasätta vetenskapen bakom freoners koppling till ozonlagrets nedbrytning. Hon gör det som representant för tankesmedjan George C Marshall Institute, Singer för sin egen tankesmedja SEPP (se ovan).

Här ett meningsutbyte från detta förhör (Rivers är utfrågare):

MS RIVERS: …”Jag noterar att båda era institut, George Marshall Institute och Science and Environmental Policy Project, har samma ordförande i styrelsen och har tre vetenskapliga rådgivare gemensamt, vilket är ganska intressant. Vilka andra samarbeten har era två organisationer?

DR SINGER: “Låt mig svara på den frågan, om jag kan. Jag tror inte att vi har något formellt samarbete som jag kan peka på. Har jag fel här?”

DR BALIUNAS: “Inget samarbete pågår och inget vi någonsin haft.

MS RIVERS: “Okej. Bara en tillfällighet att samma människor sitter i styrelsen.”

DR BALIUNAS: “Bara en tillfällighet.”

Ja, det är alltid är bara tillfälligheter förstås. Fred Singers kommentar om Nobelpriset:

”Genom att ge 1995 års Nobelpris i kemi till upphovsmännen bakom hypotesen om stratosfärisk ozonnedbrytning har den svenska Vetenskapsakademin valt att göra en politisk markering. … Kort sagt, landet är mitt uppe i en kollektiv miljöhysteri.”

Marshall Institute är som sagt en av de mer framträdande tankesmedjor som bestridit IPCC:s slutsatser om klimatet (liksom det mesta som rör miljölarm) och har fått stora bidrag från fossila bolag. Pengar är en sak, mer viktigt är att deras vetenskapliga uttalanden har med råge visat sig inte stämma.

Och Balliunas studie som det refereras till i DN-artikeln? Jo, även den har motbevisats. Intressekonflikter är inga direkta bevis men det är ändå relevant information att det är idel fossila intressen som finansierade arbetet:

Hon skrev artikeln ihop med Willie Soon och de båda har skrivit mycket kritiserade artiklar varav ett par ställt till med rejäla skandaler och lögner om vilka som finansierat arbetet. (Soons arbete finansierades t ex med 1.2 miljoner dollar från fossila bolag, men kontraktet hölls hemligt. Och återigen, pengarna är en sak, men det ska ses i sammanhanget att även en lång rad av hans artiklar bevisligen varit undermåliga).

Även Wibjörn Karlén, naturgeograf vid Stockholms universitet (gick bort förra året) fick yttra sig. Han har länge varit en ihärdig klimatskeptisk debattör. Uttalande av Karlén från 2008: ”As far as I can see the IPCC ‘Global Temperature’ is wrong. Temperature is fluctuating but it is still most places cooler than in the 1930s and 1940s …”

Karlén står som “Founding Member” av Climate Exit (Clexit) som leds (leddes?) av klimathotsförnekaren Christopher Monckton. Från Clexit’s founding statement (PDF): “The world must abandon this suicidal Global Warming crusade. Man does not and cannot control the climate.”

Karlén signerade 2017 ett upprop för att USA skulle lämna FN:s klimatarbete.

Kvartal: ”I Expressen den 11 februari 1979 frågade man sig återigen om vi var på väg in i en ny istid: ‘vi är på väg in i en ny kall period’. Läget var illa: ‘De flesta forskare är överens om att vi är på väg mot en ny istid.‘”

Undrar vem som påstod det, journalisten eller någon de intervjuade? Oavsett vilket är det helt fel. Samma år gavs den så kallade Charneyrapporten ut. Tio av världens då ledande klimatforskare sammanställde den publicerade forskning som fanns på området (och tog in synpunkter utifrån). Det är lite av en IPCC-rapport i miniatyr och den första ordentliga sammanställningen av vetenskapen bakom klimatförändringarna och koldioxidens roll.

Nog för att det fanns gott om osäkerheter, men det rådde inga som helst oenigheter om att fortsatta utsläpp av CO2 skulle leda till en uppvärmning:

”We have tried but have been unable to find any overlooked or underestimated physical effects that could reduce the currently estimated global warmings due to a doubling of atmospheric CO₂ to negligible proportions or to reverse them altogether.”

”‘Det här är bara början – nu väntar en ny istid’ skrev Aftonbladet den 29 december 1993. Vad grundades detta på? De hänvisade till klimatforskaren Göran Windelius som tillsammans med internationella forskare studerat himlakropparnas rörelser och jämfört med långa tidsserier av väderstatistik.”

Klimatforskare?

Enligt Google scholar finns han med på en artikel och ett kapitel i en bok, men han har ingen anknytning till något universitet eller liknande (han verkar vara rätt självlärd inom klimatologi). Här en text där han beskriver sin tes som handlar om att astronomiska cykler kan förklara uppvärmningen. Den är från början av 1990-talet men det är EXAKT samma argument som fortfarande snurrar runt på Klimatsans och andra bloggar. 

Han har även varit inne på astrologi och annat hokuspokus: ”Jag frågar honom exempelvis om han tror att planeten jorden kan vara ett levande väsen. ”Ja, det verkar mycket troligt”, säger Göran och refererar bland annat till James Lovelock och hans Gaiahypotes.”

I samma intervju menar han att problemet med växthusteorin är att de enbart stöder sig på studier från 1880-talet… Att få det till att Windelius skulle vara representativ för klimatvetenskapen är bisarrt.

Flera gamla artiklar radas upp, ja även en recension av en skönlitterär dystopisk ”istidsroman” tas upp (sic (och suck)). Man lämnas som sagt med intrycket av att forskare varnat om både istid och värmekaos och att det har svängt huller och buller inom ett ganska kort tidsspann. Och det verkar ha varit Höjers avsikt att förmedla:

”Vad är lärdomen av att läsa gamla klipp som dessa? Att vi har haft fel förr. Att vetenskapen går framåt. Att den framtida klimatkrisen har haft många olika ansikten. Och att det ibland blixtrar till i läggen: I Expressen den 31 januari 1974 var rubriken ”Lita inte alltid på experter” – budskapet var att hoten om en kommande istid var överdrivet.”

Jag försöker inte förneka att media dras till drama eller säga att det inte finns alarmistiska och felaktiga artiklar i media (det kommer alltid finnas, år 2018 publicerades ca 85 000 artiklar om klimatet i Sverige och jag såg en siffra på att 20 000 vetenskapliga artiklar publicerats om klimatförändringar 2021 – klart att allt inte håller världsklass), jag vill bara visa att artikeln inte ger en rättvis bild. Det går nog inte illustrera cherry picking på ett tydligare sätt. För det är en rejäl omskrivning av historien och Höjer ger en fullständigt felaktig bild av hur klimatvetenskapen har sett ut och hur det ser ut idag.

Det går att bevisa precis vad som helst genom att leta fram enstaka artiklar och forskaruttalanden. Och som sagt, mycket av det som hänvisas till ovan som avvikande åsikter är uttalanden från så kallade klimatskeptiska forskare. Om något visar det kanske på att de visst fått komma till tals i media, mer än vad ration av ”skeptiska” vetenskapliga artiklar skulle motivera (i alla fall i USA och UK, inte sett något om Sverige)…

  • PNAS: I find that press releases opposing action to address climate change are about twice as likely to be cited in national newspapers as are press releases advocating for climate action.

  • Majority of top U.S. newspapers fail to mention landmark climate change report on their homepages

Kvartal: ”Kanske kommer någon om 50 år gå tillbaka till läggen och läsa och häpna liksom jag gjort när jag läst 1970-, 80- och 90-talets klimatartiklar i seriösa tidningar.”

Denne någon skulle kunna skriva en likadan artikel som Höjer gjort och faktiskt påstå att man larmade om en kommande istid på 2010-talet:

Men förhoppningsvis vänder sig en vetenskapsjournalist till vetenskapliga tidskrifter för att se vad forskningen säger och inte till körsbärsoplockade artiklar från nyhetsmedier …

I ingressen ställs frågan ”Hur såg man på klimathotet för några decennier sedan? Det talades så sent som på 1990-talet om en hotande ny istid, men hur vanligt var det – och när slutade man med det?” Höjer har definitivt inte svarat på dessa frågor. Men jag kan berätta att ”man” har inte slutat spå nedkylning och istider än idag, ”skeptiker” har spått att den skulle ha startat varje år sedan sekelskiftet: Klimatspådomar vi (inte) minns 

Och ”Lita inte på experter?” är väl det mest trötta argumentet som dyker upp. ”Månglare i undergångsbranschen finns det än idag. De ropar om panik, att deras framtid är stulen, om mänsklighetens snara undergång.” Klart det finns, men glöm då inte bort de som gjort allt för att förhindra de förbättringar som gjort att vi fått det bättre. För ja, det råkar vara samma organisationer och personer som också dissar klimatvetenskapen. Och de larmar och har larmat så det förslår (men de får aldrig epitetet alarmister):

Reglera svavelutsläppen: ”December 1976 a memo from the British Central Electricity Generating Board (CEGB) “For them it is a crusade, the Norwegian minister is insisting on an extreme policy“, said the memo, and presented a dubious calculation showing that if Norwegian demands were to be accepted it would cost Great Britain approximately 500 000 pound sterling per saved fish!” 

Om att reglera freoner (= CFC):

Imorrn kommer en fortsättning… Stay tuned. Finns här.

 

Meriterade fysiker dissar ”klimat- och miljövetenskap”

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap31 kommentarer

En anledning till varför ”klimathotsskepticismen” kunnat växa sig så stark i framförallt USA är att det funnits ett fåtal välmeriterade akademiker som fört fram budskapet. För om till och med professorer protesterar så är det ju lätt att dra slutsatsen att det måste ligga något i det! Det var i alla fall så jag själv blev intresserad av ämnet.

De mest inflytelserika av dessa har varit fysiker och lika signifikant är att de själva inte varit aktiva inom klimatvetenskap. Visst är det sunt att vara skeptisk men många har förstås frågat sig varför de inte ens kunnat acceptera saker som haft väldigt starkt stöd i vetenskapliga publikationer.

[Tilläggskommentar som verkar nödvändig: det saknas verkligen inte fysikkompetens eller välmeriterade fysiker inom den ”etablerade klimatvetenskapen”].

Att alla skulle vara köpta av industrin i den bemärkelsen att pengarna fått dem att ändra åsikt är inget hållbart argument (även om det säkert finns exempel på det). Med det sagt så har ”oljepengar” bevisligen varit helt avgörande för hur mycket kraft som kunnat läggas bakom lobbykampanjer och desinformationsspridning.

Man behöver inte ägna särskilt mycket tid på nätet för att upptäcka en nästan hundraprocentig korrelation mellan ”skeptiska” forskare och en ideologisk ståndpunkt att vara emot för mycket statlig kontroll och regleringar. Det är påtagligt att de inte bara är kritiska emot klimatvetenskapen, det gäller det mesta som innebär regleringar utifrån ”miljöargument” (ja, jag generaliserar en del).

Jag råkade springa på en artikel (Lahsen, Global Environmental Change 18 (2008) 204–219) som försökt sig på att belysa en annan del av detta genom att bland annat intervjua tre av de mer kända/inflytelserika ”skeptikerna” i detta avseende:

1984 startade de den konservativa tankesmedjan The George C. Marshall institute (GMI) som varit helt central i klimatdebatten (lades ner 2015 men drivs vidare under namnet CO2 Coalition). Till en början handlade det mycket om att försvara uppbyggnaden av USA:s Strategic Defense Initiative (SDI) – ofta kallat Star Wars – det vill säga ett försvar mot kärnvapenattacker via satelliter, laser och vad allt vad det var.

1989, året efter att IPCC startades, drog de igång sitt Climate Change Policy Program och släppte bland annat en rad rapporter som fick stort inflytande på debatten. De tryckte på osäkerheterna i de vetenskapliga slutsatserna och hävdade med emfas att den lilla uppvärmning som registrerats enbart berodde på naturliga variationer i solcykler och liknande.

Seitz 2001: “[T]he scientific facts indicate that all the temperature changes observed in the last 100 years were largely natural changes and were not caused by carbon dioxide produced in human activities.”

(I princip allt som de har hävdat vet vi nu med stor säkerhet inte stämmer.)

Bush d.ä. administration tycks ha haft större tilltro till Marshall Institute än IPCC. Enligt trion själva var det deras uppfattning om klimatförändringarna som också dominerade i Vita Huset under hela Bushs ämbetsperiod (1988–1992). Det blev också tydligt när Bush kommenterade IPCC:s första rapport (1990) då han istället refererade till GMI och menade: ‘‘My scientists are telling me something very different’’.

För att förstå detta måste man nog inse vilken framstående ställning dessa tre fysiker haft i det amerikanska samhället under lång tid.

Trions karriärer påbörjades under och efter andra världskriget och tog fart under det kalla krigets dagar. Ingen kan ta ifrån dem att de varit väldigt framgångsrika inom sina områden. Även om de inte var direkta kärnfysiker har de alla tre varit inblandade i försvarsfrågor, kärnvapen och kärnenergi på olika sätt. Seitz och Nierenberg var exempelvis vetenskapliga rådgivare åt Nato på 60-talet.

De deltog också i en radda kommissioner/vetenskapliga utredningar, satt med i diverse rådgivande grupperingar åt regeringen och byggde på så sätt upp ett nätverk bland styrande politiker och tjänstemän. Kort sagt, de åtnjöt stor respekt i samhället och kunde påverka politiska beslut och inriktningar. Fysiken som sådan var förmodligen också den mest prioriterade vetenskapsgrenen under denna tid.

”The trio was part of a small group of nuclear scientists which dominated the science–government interface in the US for most of the twentieth century (Schwartz, 1996, p. 154)”

Men det skulle bli ändring på det.

1962 gav Rachel Carson ut sin bok Tyst vår som många anser var startskottet för miljörörelsen. Hon varnade för, och gav exempel på, riskerna med att urskillningslöst sprida kemikalier i naturen. Svenske forskaren Svante Odén konstaterade 1967 att regnet blev allt surare på grund av industrins utsläpp (framförallt svaveldioxid) och innebar ett allvarligt hot mot flora och fauna med hela fiskpopulationer som försvunnit. En annan svensk forskare, Sören Jensen, visade 1966, lite av en slump, hur oerhört spritt PCB var i naturen (läs hans historia i en rapport från 1972 (eller mitt tidigare inlägg: Det mystiska miljögiftet)).

Smog var ett högst påtagligt problem i städer som New York och Los Angeles. Man började också inse att blytillsatserna i bensinen spreds vida omkring och att detta påverkade hälsa och miljö. Incidenten vid kärnkraftverket i Harrisburg 1979 bidrog till ett ökat motstånd till kärnkraft. Och så vidare.

Detta återspeglades även i den amerikanska politiken. Nixon grundade USA:s miljöskyddsmyndighet och flera miljörelaterade lagar instiftades. Forskningsanslag riktades om från dyra ”fysikaliska projekt” (t ex kärnkraftsrelaterat) till annan ofta miljöinriktad forskning.

”Earth Day 1970 symbolized and further strengthened the rise in environmental concern, and establishment of the Congressional Office of Technology Assessment (OTA) in 1973 reflected the new view of science as needing to be controlled and assessed. Congress gained new power and grew more involved in all aspects of policy-making, diminishing the power of the executive branch and the existing scientific advisory network.”

Det är uppenbart att de tre fysikerna tappade i inflytande, Seitz blev i princip utkastad från Vita Huset när Nixon valde att upplösa de flesta av de då existerande vetenskapliga råden.

Enligt Lahsens artikel länkad till ovan beskriver Seitz i intervju såväl som i sina memoarer hur deprimerad han var över denna utveckling där ”teknikfientliga nejsägare” fick ett allt större inflytande. Han, och hans två kollegor, menade att forskningen nu blev mer politiskt styrd, tidigare hade forskarna själva fått bestämma över vad de skulle göra medan politiker nu skulle in och peta i inriktningen. Men enligt Lahsens artikel är det klarlagt att detta inte stämmer. Anslagen var minst lika politiskt styrda innan, bara det att inriktningen nu hade ändrats till något som GMI-fysikerna inte gillade.

Lahsen, liksom många andra forskare, har pekat på denna omställning som en viktig faktor till varför många fysiker från denna period gärna ställer sig skeptiska till bl a klimatvetenskapen.

En annan sak Lahsen konstaterar i sin artikel är att många av de forskare hon intervjuat vittnar om att flera av dessa meriterade fysiker ofta ser sig lite förmer än andra och beter sig arrogant, som t ex i ett uttalande i ett kongressförhör:

”Nierenberg’s off-the-cuff comment about agricultural scientists at a Congressional hearing: ‘‘They are not nuclear physicists, so we don’t think much of them’’ (US Government, 1996, p. 257)”

För det är som sagt inte bara klimatvetenskapen de dömer ut, det gäller larmen om surt regn, DDT-resistens hos insekter (”Well, the insects are showing resistance to DDT you say. Okay, show me the evidence. I can’t find it.”), freoners påverkan på ozonlagret eller risken för hudcancer genom ökad UV-strålning (‘‘Do you know that there is no real evidence of melanoma being caused by ultra-violet B?”). Seitz var dessutom konsult åt ett tobaksbolag och de hade invändningar i vetenskapen om hälsoriskerna med passiv rökning.

Jag har själv ingen aning om det skulle finnas en utbredd arrogans hos just fysiker, men det går definitivt att hitta den typen av uttalanden i klimatdebatten. Ta norsk-amerikanska Nobelpristagaren Ivar Giaever som hade sin storhetstid under samma period som trion bakom GMI. Inte heller han har ägnat sig åt klimatforskning men efter en en halv dags surfande ansåg han sig ändå beredd att såga hela klimatvetenskapsfältet:

”I am not really terribly interested in global warming. Like most physicists I don’t think much about it. But in 2008 I was in a panel here about global warming and I had to learn something about it.  And I spent a day or so – half a day maybe on Google, and I was horrified by what I learned. ”

 

Giaever är med i norska Klimatrealisterne. Han anser att American Physical Society ”has become a political (or religious?) society.”

Fred Singer är en annan fysiker med i princip samma historik som Seitz och kompani. Digra meriter men inte inom klimatvetenskap. Även han har varit skeptisk mot ”miljöalarmismen” och har stått i frontlinjen emot reglering av SO2, freoner och koldioxid (bland annat). Han är en av de mest framträdande ”skeptikerna” och ligger bakom organisationer som NIPCC och har arbetat ihop med Seitz och GMI.

Freeman J. Dyson, gammal kollega till Einstein, är ännu en fysiker i denna kategori med odiskutabla meriter inom sitt område, verksam under samma period som GMI-trion. Han ifrågasatte orsaken bakom uppvärmningen och likaså om att den var global. På det stora hela skulle en ökad halt CO2 bara vara bra. Men nej, han är inte heller klimatforskare och hans påståenden har motbevisats rejält. Real Climate har bemött några av hans påståenden.

Fysikern Robert B. Laughlin är en annan Nobelpristagare som protesterar mot den etablerade klimatvetenskapen även om han är betydligt yngre än de ovan nämnda personerna. Han har inga problem med att läxa upp geologer och andra klimatforskare om deras forskningsfält.

”The only way not to get lost in this awful swamp is to review the basics and decide for yourself what you believe and what you don’t.”

Han menar att eftersom haven kommer absorbera koldioxiden inom några tiotusentals år så är det inga problem. Klimatforskarna är, föga förvånande, föga imponerade av Laughlins uttalanden. Här svar från NASA-forskaren Gavin Schmidt på fråga:

Professor emeritus William Happer är kanske mest känd för att han 2018 utsågs av Trump till National Security Council som en motpol till klimatalarmismen. Men han hade tidigare även jobbat för Bush d.ä. på Department of Energy’s Office of Science. Han kickades dock av efterföljande Clintonadministration pga meningsskiljaktigheter i klimat- liksom ozon/freon-frågan med Al Gore. Något som vissa framställde som att han sparkades för att bryta mot politisk korrekthetTM.

Happer är inte heller klimatforskare och jobbar för CO2 Coalition, alltså GMI:s efterföljare (ja, och Happer satt i GMI:s styrelse). Klimatforskare har gång efter annan påvisat felaktigheter, halmgubbeargumentation och cherry picking i Happers uttalanden (här ett bemötande i pdf).

Den nu kanske mest aktuella fysikern som ifrågasätter klimatvetenskapen är väl Steven Koonin (han gav nyligen ut boken Unsettled?) som har fått stor uppmärksamhet i debatten även om inte heller han är klimatforskare. Hans kanske mest spridda budskap (?) är att Grönlands glaciärer smälte snabbare för 80 år sedan än vad det gör nu och det finns därmed ingen anledning till klimatpanik. Klimatforskarna är inte särskilt imponerade här heller, läs t ex på Real Climate. Ett bemötande av hans bok finns här och ett annat här. Se kommentar om hans bok i Youtubevideo med intervju av forskaren Zeke Hausfather (från ca 33:20).

I nästa inlägg tänkte jag ge exempel på hur sammanflätat allt är och vilket centralt nav i klimatskepticismen Marshall Institute varit.