“In the absence of even order-of-magnitude estimates of economic damage attributable to acid deposition, and with emission control costs certainly in the multibillion dollar range, one must question whether we are attacking a million-dollar problem with a billion-dollar solution”

Fred Singer¹

Uttalandet (dvs ifrågasättandet att åtgärder i miljardklassen är försvarbara när vi inte vet vad kostnaderna för problemt är)  skulle mycket väl kunna vara hämtat från dagens klimatdebatt eller i vilken större miljöfrågedebatt som helst i modern tid. Men just det här är hämtat från 1984 och rapporten ”Report of the Acid Rain Peer Review Panel” skriven i regi av EPA (USA:s miljöskyddsmyndighet). Rapporten togs fram av en expertpanel som gick igenom vad som publicerats i den vetenskapliga litteraturen rörande det sura regnets effekter på miljö och människa. I den klargörs tydligt att det är mycket man ännu inte visste och behövde forska vidare i men det fastslogs också i lika klara ordalag att det man visste var tillräckligt för att åtgärder borde vidtas omgående. Den nämnda panelen utgjordes som sagt av akademiska experter i området förutom just Fred Singer som var fysiker och tillsatt av Reagan-administrationen. Han var den enda som hade en avvikande åsikt (dvs han tyckte inte det fanns fog för att införa utsläppsregleringar) och hans inlägg publicerades som en bilaga längst bak i rapporten.

Frågan om reglering av svavel utsläpp har i mångt och mycket alla ingredienser och åsikter som ingår i den minst sagt polariserade klimatdebatten i våra dagar; är det verkligen så pass farligt att vi måste agera? Är det verkligen människans utsläpp som är orsaken? Hur säkra ska vi vara innan vi agerar? Och då liksom nu vägrar industriländer göra något av kostnadsskäl eller bara ovilja att reglera, forskningsresultat förnekas, pressen rapporterar ofta populistiskt och sensationellt, en rädsla för att energipriserna ska rusa med förlorade jobb och ekonomiska svårigheter, för att inte säga kris, som följd. Ja, precis samma frågor som idag alltså…

Det är nu trettio år sedan ovan nämnda rapport skrevs och vi sitter nu med facit i hand, så hur gick det?

Det tog 10-15 år från att kunskapen om surt regns effekter på miljön fanns tills man lyckades införa regleringar på utsläppen som då i princip halverades (fast nu ökar det igen främst pga Kina som nu släpper ut motsvarande upp mot 40 Globen-arenor fyllda med koncentrerad svavelsyra varje år).

Källa: PNNL, Pacific Northwest Laboratories http://www.flickr.com/photos/pnnl/5446030630/sizes/m/in/photostream/

För många är just denna drastiska minskning av svavelutsläpp en seger och ett lysande exempel på vad ett idogt miljöarbete och engagemang kan åstadkomma. För andra är det bevis på precis tvärtom, ett typexempel på hur hysteriska miljöorganisationer och odugliga och populistiska politiker agerar utan att ha vetenskapliga fakta att stödja sig på.

Vetenskapligt

Till att börja med kan man säga att även om media gav en skev bild av vad man visste om skogsdöden på åttiotalet (berättar mer om det här) och orsaken fortfarande inte är helt känd så finns det mängder av bevis för att sur nederbörd var, och fortfarande är, ett stort problem. Läs till exempel denna text om Hubbarb Brook Research Foundation som följt en skog i nordöstra USA sedan femtiotalet. Och här kan du läsa historien om hur regleringarna av svavelutsläppen kom till stånd efter mycket om och men.

Ekonomiskt

Men pengarna då? Hur gick det med den befarade krisen efter regleringarna infördes?

Det blev ingen massarbetslöshet. Det blev inga skenande energipriser. I USA sjönk till och med elpriset (US Energy Information Adminstration review 2008 table 8.10) fastän svavelutsläppen minskades med 54% (1990-2007)

År 2003 rapporterade den amerikanska miljöskyddsmyndigheten, EPA, att kostnaden för att minska luftföroreningarna under de föregående tio åren låg runt 8-9 miljarder dollar per år. En ansenlig summa men man uppskattade samtidigt att de fördelar som följde med detta motsvarade 101-119 miljarder dollar per år.

En senare rapport från 2005 (J Environ. Managment, Chestnut, Mills, 77, 2005, 252-266) fastslås att kostnaderna för att minska utsläppen var ännu mindre än förväntat (cirka 3 miljarder/år) samtidigt som hälsoeffekterna av åtgärderna uppenbarligen är större än tidigare uppskattningar. De konstaterar också att återhämtningen av naturen inte gått så smärtfritt som man kanske hade förväntat sig (många sjöar är fortsatt försurade trots minskade utsläpp då överskott av nitrater och sulfater i omgivande landskap späder på problemen).

En utredning i EU uppskattar att den totala kostnaden för sämre hälsoeffekter på grund utsläppen ligger på 330–940 miljarder euro., några av de direkta ekonomiska förlusterna omfattar:

-15 miljarder euro på grund av förlorad arbetstid

-4 miljarder euro i hälso- och sjukvårdskostnader

-3 miljarder euro på grund av minskad skörd

-1miljard euro på grund av skador på byggnader.

Gaserna kan dessutom genom reaktion med andra ämnen bilda mycket små partiklar som i sin tur kan tränga långt ner i lungorna och orsaka emfysem och bronkit. Inom EU anses så många som 400 000 personer ha dött en för tidig död på grund av luftföroreningar år 2010.

Så om man inte tror att koldioxid från fossila bränslen är något problem så är i alla fall de föroreningar från fossilförbränningen källan till ett av de större hälsoproblemen vi har.

Man kan ju välja att se det på två sätt; antingen hänger man upp sig på det olyckliga faktum att debatten om skogsdöden var skev och därmed anser att även allt annat som rör denna fråga är falsarier. Eller så kan man fråga sig varför det gick tretton år från det att Svante Odén presenterade sin forskning på FN:s miljökonferens 1972 till några regleringar av utsläppen i Europa kom i stånd 1985. Visst är det beklagligt att den tidens diskussion om skogsdöden inte verkade spegla det som fanns publicerat i den vetenskapliga litteraturen, men samtidigt är det lika beklagligt att det ska behövas dylika krigsrubriker och katastroflarm för att det ska hända något. Ska det verkligen behövas ett (uppdiktat eller inte) katastroftillstånd innan vi gör något åt problemen?

Oavsett vilket synsätt man väljer har jag svårt att se att någon idag skulle vara missnöjd med att vi lyckats minska svavelutsläppen och jag väljer utan tvekan att kalla det för en framgångsaga och de som vill kalla det sura regnet och dess effekter för en bluff har knappast tagit del av de fakta som finns.

Det går att förändra. Om vi vill. Och det kan till och med vara lönsamt.

 

¹Om argumenten känns igen kanske det inte är så konstigt. Fred Singer har agerat ”akademisk expert” och ifrågasatt allt från tobaks hälsofarlighet, freoners effekt på ozonlagret och är en hyllad ”nestor” i de kretsar som anser att människans koldioxidutsläpp inte har någon påverkan på klimatet