Det enklaste knepet i propagandaleken (oavsett fråga och politisk åskådning) är väl att plocka ut enstaka märkliga uttalanden och argumentera mot det och på så sätt glida undan själva grundproblemet. Ulf Kristersson (M) blev t ex intervjuad om klimatet i Expressen häromdagen och sa så här om klimatalarmister:
– Jag är rädd för att de egentligen säger åt oss att sluta leva. Det landar ibland i att avskaffa demokratin för miljöns skull. Det är livsfarligt.
Liknande hörs på SvD:s ledarsida:
”Klimatfrågan tycks ha potential att genom somligas försorg bli lika fundamentalistisk som hederskulturen.”
Eftersom jag ständigt blir kallad fundamentalistisk alarmist bara för att jag tycker man ska hålla sig till IPCC och publicerad vetenskap kan jag inte låta bli att ana en hundvissla i Kristerssons sätt att prata om alarmister. (Nej, jag kallade varken moderaterna, Kristersson eller SvD ”klimatförnekare” här).
Men naturligtvis finns det uttalanden som går i denna riktningen. T ex filosofen Torbjörn Tännsjö skrev på DN Kultur om sina tankar om demokrati och klimatproblemen:
”Vi står här inför ett kollektivt beslutsproblem, som vi inte kan hantera med hjälp av existerande institutioner.”
Och visst finns det alarmister som ropar på vargen utan täckning. Ett exempel jag brukar får höra: En FN-anställd uttalade sig t ex 1989 om att de mest konservativa bedömningarna var att temperaturen skulle öka 1-7°C under de kommande 30 åren och vi har bara några år på oss. Men det var förstås inte vad vetenskapen sa. Jim Hansen, av många ansedd som en av de mest alarmistiska forskarna, hade bara året innan publicerat resultat från sin klimatmodell där worst-case scenariot visade ca 1°C efter 30 år.
Forskare som Mann och Schmidt ger inte heller mycket för den här typen av undergångsartiklar och det finns alldeles säkert miljöhot som dras fram av vissa som inte har fullt stöd i vetenskapen, men klimathotet är inte ett av dem. Men hänvisar man till IPCC blir man inte sällan hopbuntad med varenda märkligt uttalande som luskats fram från tidningsklipp sedan decennier tillbaka (kommer oftast från den väljarbas som M verkar vilja dra väljare ifrån).
Det är lätt att svepa bort tusen och åter tusentals vetenskapliga artiklar med ”jävla alarmist” och det går som sagt igen i Kristerssons intervju där han först säger sig vara rädd för alarmisterna och sen, förmodligen helt omedvetet, applåderar och tar cred för just denna typ av alarmism, se nedan.
För det finns en annan typ av undergångsalarmister vars argument personer som Kristersson ofta använder sig av, men de ställs i princip aldrig mot väggen hur uppåt väggarna deras undergångsprofetior än visat sig vara…
Kristersson hänvisar bland annat till att andra miljöproblem har blivit så mycket bättre som någon sorts bekräftelse på att saker och ting löser sig utan denna miljöalarmism:
– Titta på havsmiljöer och nedsmutsning som är bättre. Mälarens vatten, där jag bor, har blivit bättre. Vi har ett ozonskikt som återhämtar sig. Vi har mer gröna miljöer i dag och fler träd i Sverige.
Det tragikomiska i detta ligger i att en av de vanligaste hånfulla kommentarerna om alarmism brukar åskådliggöras med detta utklipp från DN 1972:
Alltid lika pålästa Samhällsnytt (gamla Avpixlat om jag inte är fel ute) refererar till detta som: ”Redan vid klimatkonferensen i Stockholm 1972 menade klimathetsarna att vi hade tio år på oss att förhindra växthuskatastrofen – det som man nu tvingats ändra till klimatförändringen.”
Det enda som blev rätt i den meningen var stad och årtal. Det var en miljökonferens och de 26 punkter som avhandlades kan du se här. Upprinnelsen kan väl sägas vara en alarmistisk insändare i DN 1967 av forskaren Svante Odén som hade visat att regnet blev allt surare på grund av industrins utsläpp och innebar allvarliga hot mot flora och fauna. Konferensen handlade om hur man skulle hantera den här typen av miljöproblem som sträcker sig över nationsgränser.
Trots att en lång rad studier (tex här) visade att försurningen slog ut fiskbestånd i Sverige och Norge räckte inte det för att införa regleringar av den tunga industrin i framförallt Tyskland och Storbritannien, som stod för de största problemen.
Argumenten liknade de vi nu ser i klimatdebatten, det skulle krävas enorma kostnader att göra något åt det, elen skulle bli dyrare och massarbetslöshet hotade. Så trots att vetenskapen var enig om att svavelutsläppen borde minska hände inte mycket. USA tillsatte en Acid Rain Panel som sammanställde det vetenskapliga läget och rekommenderade att regleringar skulle införas i en rapport från 1984.
Alla i panelen var överens om saken utom en person, Fred Singer, visserligen fysiker men den enda som inte var expert på området (han var tillsatt av Reaganadministrationen). Han fick delge sin avvikande åsikt i ett appendix till rapporten: han tyckte inte det fanns fog för att slänga miljarder på åtgärder när man inte hade en aning om vilka kostnader utsläppen egentligen medförde.
“In the absence of even order-of-magnitude estimates of economic damage attributable to acid deposition, and with emission control costs certainly in the multibillion dollar range, one must question whether we are attacking a million-dollar problem with a billion-dollar solution”
Fred Singer i Report of the Acid Rain Peer Review Panel 1984
Reagan gick på Singers linje.
Ironiskt nog krävdes en alarmistisk rörelse om en omfattande skogsdöd i Europa för att åtgärder skulle vidtas. Ironiskt eftersom det sannolikt inte var surt regn som låg bakom just det. Läs mer t ex i rapport från IVL.
Utvärderingar visar att kostnaderna för åtgärder hade överskattats något enormt, elpriset steg inte, det blev ingen massarbetslöshet och vinsterna för samhället blev betydligt större än väntat. Se siffror och länkar i ett av mina tidigare inlägg.
Utsläppen har sedan detta sjunkit drastiskt (men tvärtom i Kina-Indien), ändå får sydvästra Sverige ta emot 4 ggr (sist jag kollade) så mycket surt nedfall som marken kan hantera, vilket gör att jordarna sakta lakas ut på buffrande mineraler. Det är med andra ord bara en tidsfråga innan det får allvarliga konsekvenser i vattendrag och liknande. Största utsläppen står numera fartygstrafiken för och därför infördes strängare krav på dessa utsläpp 2015 i norra Europa.
Moderaternas EU-rep Christoffer Fjellner var väldigt missnöjd med beslutet att länderna i norra Europa skulle gå före när de sydligare länderna (där problemen är störst) vägrade. Det ger allvarliga nackdelar för vår industri. Argument vi känner igen. En utvärdering gjordes 2017:
”Två år senare visar Trafikanalys utvärdering att de avsedda positiva effekterna på luftkvalitet har infriats. Samtidigt har befarade negativa konsekvenser för transportmönster och näringsliv på det stora hela uteblivit.”
En kort tid som gått men ändå… Visst kan jag förstå argumentationen men urlakningen kommer fortsätta alldeles oavsett anledning till fortsatta utsläpp och ideologiska orsaker till varför man inte vill stoppa dem. Men det blir man alarmist för att påpeka.
Och Kristersson nämnde ett läkande ozonlager. När vetenskapen började larma om att freoner bröt ner ozonlagret startade tillverkare, handels- och lobbyorganisationer intensiva PR-kampanjer för att så tvivel om dessa nya rön. Det var samma argument som mot klimathotet nu och det kom från samma grupperingar. Envetna alarmister och forskare (köpta förstås) fick kämpa mot en brutal högermotvind med påståenden om att det inte fanns några belägg för saken och att det skulle innebära enorma fördyringar av både det ena och det andra.
”Vi vet inte vad som pågår, vi vet inte om det vi mäter har något att göra med problemet, men vi är säkra på att inget kommer att hända oavsett vilket inom de närmsta åren.”
The Ozone War, Dotto and Schliff
“Maybe acid rain isn’t the villain” asserted that it “could eventually cost Americans about $100 billion … to achieve a major reduction in sulfur dioxide emissions.”
Hudson Institute (tankesmedja)
Till slut blev det dock omöjligt att gå emot vetenskapen och även 19 av världens största freontillverkare propagerade för en reglering och införandet av Montrealprotokollet. Kostnaderna visade sig sen inte alls bli så stora som ”realisterna” hade skrämt allmänheten med, se mitt tidigare inlägg.
Samme Singer som var ”pseudoakademisk expert” när det gällde svavelutsläppen satt nu i amerikanska kongressförhör som ”freon/ozonexpert” och drog offerkoftan på sig över att man inte tog hänsyn till hans publikationer i de vetenskapliga sammanställningar som då gjordes (motsvarande IPCC-rapporterna).
Men det hade man, de kunde till och med ge honom en sidangivelse. Och det var ingen vetenskaplig studie Singer hade gjort utan det handlade om en kommentar till en studie och den var 20 år gammal redan då.
DR SINGER: ”I fallet om ozonnedbrytningen så har mitt arbete ignorerats. Mina artiklar har blivit ignorerade och ni kommer inte hitta en referens till något jag har publicerat här, oavsett när det var publicerat.
DR ALBRITTON: “Ja, jag är förvirrad av Dr Singers uttalande om att hans artiklar har ignorerats. Hans enda artikel som refererats till, kommentaren [artikeln var en kommentar till en artikel och ingen egen publikation av forskningsresultat], finns upptagen på sida 9.21 i den aktuella bedömningen [av forskningsläget]. Där finns även svaret från de författare vars artikel han kommenterade.”
Och Kristersson, du ska veta att de som hårdast driver att klimathotet är alarmistiskt tycker fortfarande att Montrealprotokollet är ett enormt misslyckande. Ingemar Nordin på Klimatupplysningen skrev 2014:
”Men all forskning som kan grumla framgångssagan kommer naturligtvis inte att nämnas av vare sig politiker, stormedia eller de gröna lobbygrupperna. Det är viktigt att framställa Montrealfördraget som en succé för global centralstyrning.”
Han kunde dock inte nämna en enda artikel som mörkades. Den han refererade till hade visat sig vara felaktig pga föroreningar, vilket hade bevisats av flera olika forskargrupper inklusive de som utfört ursprungsstudien. Det enda Nordin bevisade var att Nature faktiskt publicerar artiklar som går emot ”mainstream” forskning om man har täckning för det.
Samme Singer är också ”klimatexpert” och huvudförfattare till NIPCC-rapporterna som dissar klimathotet. Rapporter som t ex Lennart Bengtsson sågat vid fotknölarna och säger att det handlar om medvetet förvillande av fakta.
Ja, och samme Singer var även ”akademisk expert” på passiv rökning som han hävdade att det inte fanns belägg för att det skulle vara hälsoskadligt.
Men visst är det IPCC som är alarmisterna.
Och det där med renare vatten och natur. Vad tror du Kristersson, skulle vi fått klorfri blekning av papper utan ihärdiga forskare, de uppmärksammade Greenpeace-aktionerna och den kraftiga opinionen?
Pappersindustrin tog ju inte emot forskningsresultaten med förståelse och vilja till alltför kraftiga åtgärder direkt (för det innebar miljardkostnader). Det var Greenpeace som 1991 tryckte upp en tidning på klorfritt papper, vilket inte skulle gå enligt industrin. Lyssna på denna historia på P3 Dokumentär.
Samma visa gäller PCB, dioxiner, DDT och en mängd andra klorerade föreningar. Ja, det krävdes ofta alarmister för att det skulle hända något. Och alla ni som hånfullt skrattar åt tidningsklippet ovan, vilka av alla dessa miljöproblem vill ni ha tillbaka?
Är vi så förbannade bortskämda att vi nu kan sitta och påstå att miljön är så mycket bättre idag för att det liksom löste sig av sig självt och alla som vill åstadkomma förändringar bara är några jävla alarmister?
Om det finns överdrifter? Klart det gör. Är företagare onda och dumma? Klart de inte är.
När EU (med Margot Wallström i spetsen) la fram ett nytt förslag om en ny omfattande kemikalielagstiftning satte en enorm lobbyapparat igång där till och med USA:s regering gjorde gemensam sak med de amerikanska kemikaliejättarna och protesterade på alla nivåer.
Den mest övergripande förändringen med REACH innebar att de som ville sälja kemikalier skulle behöva presentera bevis för att de inte var (alltför) farliga istället för att det skulle vara upp till myndigheter att bevisa dess farlighet.
Konservativa/liberterianska tankesmedjor drämde till med att det skulle innebära självmord för EU och dessutom få hela världens utveckling att knäa:
REACH infördes 2007 och vad hände? En utvärdering från 2015 säger att det inte går att se att REACH skulle ha påverkat handeln.
Statistical data do not support the hypothesis of a general trade barrier to the EU chemicals market due to REACH.
EC Chemistry 1.1 (2015): 15-24).
Men visst kostar det (å andra sidan omsatte EU:s kemiindustri €558 miljarder redan 2012) men det ger också väldiga fördelar för samhället. EU gjorde en utvärdering 2018:
Kostnaderna har varit högre än väntat (1,7 miljarder euro), särskilt för den första tidsfristen för registrering. Ytterligare kostnader tillkommer i samband med utvärdering, godkännande och begränsning. De potentiella fördelarna för människors hälsa och miljön uppskattas vara i storleksordningen 100 miljarder euro under 25–30 år.
Naturligtvis är det svårt att beräkna fördelarna i kronor och ören men är det helt självklart att ”frihet” innebär att samhället ska betala de här 100 miljarder euro för att några ska få släppa ut i princip vad som helst och tjäna grymt med pengar på det?
Och funkar det att gå före? Tja, länder som Sydkorea och Kina har uppdaterat sina lagar i riktning mot REACH efter EU.
Den absolut tydligaste nedgången för kemiföretagen orsakades av finansbranschens krasch (”Imports of organic chemicals were heavily impaired by the 2008/2009 worldwide financial and economic crisis”), men att vilja reglera den är väl ”sådant man inte får säga i det här jävla landet” om man inte vill bli stämplad som kommunistalarmist.
I USA har man inte ens lyckats förbjuda asbest på grund av att de måste väga in ekonomiska aspekter för företagen. Och som en bieffekt läggs enorma pengar på att inför rättegångar (efter stämningar från insjuknade anställda etc) ta fram studier som ska bevisa att det inte är farligt. Läs den här skruvade historien t ex.
Självmord för EU? Nej, knappast. Får libertianerna äta upp sin alarmism? Nej, knappast, ekonomisk undergångsretorik verkar aldrig kunna klassas som alarmism.
Ja, jag skulle kunna fortsätta (läs till exempel mitt inlägg om blytillsatser i bensin) men jag tror poängen borde framstå. Nej, jag är inte så naiv att man bara kan glömma de ekonomiska effekterna och att lösningar är enkla, men fysikaliska lagar kommer alltid trumfa de kortsiktiga ekonomiska principerna i slutänden, vare sig vi vill eller inte.
Kunskapen om klimatförändringarna och nödvändigheterna att agera om vi vill undvika de värsta konsekvenserna har varit kända länge. Största anledningen till att åtgärder fördröjdes i alla ovanstående frågor ovan (liksom nu med CO2-utsläppen) är alarmister som hävdar att alla andra är alarmister.
Klimatförändringarna innebär väldiga affärsmöjligheter för de som hänger med i utvecklingen men det kräver så klart investeringar. Det är också en ypperlig möjlighet att slippa ifrån beroendet av några av planetens värsta skurkstater och på köpet skulle vi få bort en lång rad av de allra värsta hälsoriskerna vi har som kostar enorma belopp.
Men på tal om alarmism.
Kristersson, du kanske skulle ta en titt på några av dina partivänners Twitterkonton (det gäller även SD:are som väl är de som är mest frekventa med att tjata om klimatalarmister). Man skulle kunna tolka deras meddelanden som att det är ingen mening att oroa sig för miljöproblem eftersom Sverige kommer upphöra att existera inom de närmsta veckorna. Bara försök lyfta fram World Economic Forums åsikter om läget i Sverige och du kommer få veta hur jävla uselt Sverige är att leva i…
Men sådant är förstås inte alarmism.
Maths Nilsson, författare 