Timbro miljöinstitut: tänk om det är ideologin som brister!? Del 1/2

Den Av Mathsi Uncategorized

Jag har i mina föregående inlägg kommenterat Johanna Trapps text Men det är ju höger! där hon argumenterar för att miljö- och hållbarhetsfrågor kodas som vänster trots att det faktiskt är högerpolitik (Trapp är projektledare på Timbro miljöinstitut). Såg nu att även DN:s ledarsida lyfter fram texten. Trapp undrar varför dessa frågor kodas som vänster, men ger i mina ögon inga svar. Hon, DN, Johan Norberg och PM Nilsson får stundtals det att låta som att det skulle handla om en trotshandling, ett kulturkrig, det vill säga en reaktion på vänsterns argumentation. Jodå, jag fattar vad som avses, men tänk om det inte bara kodats så utan att elefanten i rummet faktiskt bottnar i värderingar, inneboende naivitet för konsekvenserna av aktiva val i den nyliberala världsordningen?

Trapp skriver:

”Under Carl Bildts ledning (1991–1994) intensifierades Sveriges engagemang i internationella miljöfrågor. Regeringen lade också grunden för Sveriges aktiva roll i de globala klimatförhandlingarna som följde under 1990-talet. Sedan dess har vänstern tagit ett allt större grepp kring miljöfrågan på högerns bekostnad.”

Ja, Sverige har länge varit drivande inom miljöfrågor och oftast under ganska stor politisk enighet. Men vad hände i början på nittiotalet?

Att vänstern ”tagit ett allt större grepp kring miljöfrågan” sammanfaller alltså enligt Trapp med tiden då nyliberala idéer blir alltmer mainstream i både höger- och vänsterpolitik här hemma med privatiseringar och avregleringar som följd. Men hon verkar inte fundera vidare på om, eller hur, dessa två saker kan vara relaterade.

PM Nilsson vittnar i Aftonbladspodd (ca 8.15 min) om hur stor påverkan Timbro haft i denna värdegrundsförändring: ”Om man tittar på de som satt i regeringen idag och igår, under Reinfeldt och Bildt så har alla i någon mening varit inblandade i någon Timbroverksamhet.” Han menar också att Timbros påverkan varit mycket stor på grund av utbildningar för ungdomar och deras bokförlag.

I början på nittiotalet drog även kampanjerna för att misskreditera IPCC igång på allvar och en tydlig medial förändring sågs i USA: Under 1980-talet intervjuades nästan enbart forskare när det handlade om klimatfrågor. Det kom att ändras i början på 1990-talet då det framförallt på ”förnekarsidan” var människor från intresseorganisationer (läs konservativa och libertarianska tankesmedjor) som fick uttala sig. Ofta ställdes slipade och mediatränade kommunikationsproffs från tankesmedjor mot forskare i debatter.

Nedan Jerry Taylor, tidigare chef på Cato Institute:

En enorm falsk balans uppstod i klimatfrågan, så även i ”prestigemedia” som New York Times och kompani.

Det här är början på den snöboll som lett oss till det vetenskapsförakt vi nu ser växa. För ju fler som börjar tro på lögnerna, desto fler blir upprörda och kräver att vänstern och ljugmedia ska ersättas med dom som ”säger som det är”.

Under de decennier som följde har konservativa och marknadsliberala tankesmedjor varit lokomotivet i att sprida lögner om klimatvetenskapen och de har avsiktligt spridit bilden av att det är vänsterpropaganda. Innan självutgivning av böcker blev vanligt stod dessa tankesmedjor bakom nästan alla engelskspråkiga böcker som hävdade att IPCC:s slutsatser var en politisk skrämselpropaganda.

Det gäller även åsikterna här hemma. Det är helt uppenbart att det i dessa högerkretsar inte setts som något problem att avvisa vetenskapliga fakta i klimatfrågan.

Och som jag beskrivit många gånger tidigare, det gäller inte bara klimatet utan de flesta stora miljöfrågor.

Till detta ska läggas att miljörörelsen ständigt utpekats som hysteriska aktivister via överdrifter och rena lögner. Självklart finns det berättigad kritik men demagoger som Lomborg och Henrik Jönsson drar sig inte ett ögonblick för att förvanska sanningen. Lomborg får på SvD:s ledarsida till och med kalla forskare bakom ett långt vetenskapligt övervakningsprogram av Stora barriärrevet för högljudda miljöaktivister.

Det här är högst aktiva handlingar. Högern har helt självmant släppt taget om miljöfrågorna och istället valt att lyssna på vem som helst med akademisk titel som säger vad de vill höra.

(Det gäller förstås inte alla, och det är Trapp som skriver höger respektive vänster, men jag vet faktiskt inte vad som avses med den skalan längre. Jag blir ständigt kallad vänsterbliven kommunist bara för att jag hänvisar till IPCC …)

Och det gäller som sagt inte bara klimatet: nedan bilder från skrift som delades ut till studenter

Värderingar

Man måste förstås utgå från att ingen (nåja) medvetet vill förstöra vår livsmiljö. En av pionjärerna bakom den så kallade miljöliberalismen (free‐market environmentalism) var ekonomiprofessorn Richard Stroup som också jobbade i Reagans administration. 1980 var han med att starta upp Property and Environment Research Center, mer känt som PERC. De utmanade idén om att miljöfrågor bäst löstes av den offentliga sektorn och menade att privat ägande och äganderätten var mer effektiva faktorer för att skydda miljön än statliga regleringar och förbud.

Även Trapp lyfter upp äganderätten i detta sammanhang. Det ger ägaren incitament att ta hand om miljön och gör det lättare att utkräva ansvar av dem som missköter sig. Ungefär: rädslan för straff när man bryter mot lagen ska göra att man sköter sig.

Det finns exempel på statliga regleringar och förbud som funkat både uselt och utmärkt, liksom det finns marknadsmässiga lösningar som också varit effektiva – olika åsikter om hur man bäst löser problem är en del av demokratin. Men det förutsätter förstås att man är någorlunda överens om vad som ens är ett problem. Men det finns ett inbyggt problem i resonemanget om äganderätt och domstolar.

Om man generaliserar handlar en del av problematiken ofta om synen på hur mycket man ska förebygga enligt försiktighetsprincipen kontra att reagera när saker inträffat. Jag tror vi alla har olika syn på var denna gräns går och här gäller även NIMBY-effekten: det är lätt att ha åsikter om vad andra ska göra så länge det inte påverkar mig.

Vad det gäller reglering av kemikalier hade vi i EU länge samma princip som i USA med omvänd bevisbörda, det vill säga att det var upp till myndigheter att påvisa att en kemikalie var farlig om den skulle regleras, inte att ett företag måste visa att den är ”tillräckligt ofarlig” (gäller inte bekämpningsmedel och läkemedel som lyder under andra regelverk). I USA gäller detta fortfarande medan det ändrades i EU i och med REACH-lagarna (under enorma protester från högerhåll och en tsunami av lobbyism).

En känd nyliberal debattör, tillika professor i statsvetenskap, som menade att försiktighetsprincipen missbrukades av miljörörelsen var Aaron Wildavsky. Det förhindrade enligt honom utveckling och innovation och han förespråkade istället trial and error framför förbud och regleringar.

Det ligger mycket i hans tankar om att risk inte kan uteslutas helt och man måste testa för att att veta. Men för att detta ska funka måste man ju ha en någorlunda samsyn på när något inte funkar och hur man då ska få stopp på processen. Och här infinner sig dilemmat …

(Wildavsky ansåg att i princip alla kända miljöregleringar varit onödiga, han satt i Fred Singers ökända tankesmedja och ansåg att klimatlarmen var bluff).

I USA väntar enorma skadestånd om ett företag fälls för att ha brutit mot miljölagar. Visst kan det verka avskräckande men på grund av lagstiftningens utformning är sannolikheten ganska stor att man inte undersökt riskerna tillräckligt innan en produkt börjat användas i stor skala. Skadan kan därför ofta redan vara skedd när problemen upptäcks (åtminstone av oberoende forskare och samhället i stort). Exemplen är otaliga: DDT, PCB, PFAS, flamskyddsmedel, dioxin osv.

Det skapar också incitament för att företag döljer och/eller spelar ner oroväckande fynd och likaså för drabbade att överdriva (eller hitta på) skada för att få ut pengar. Och när det kommer till de stora miljöfrågorna är det alltid stora aktörer inblandade med enorma resurser att bestrida mindre belevade spelare.

Systemet har också blivit till ett eldorado för advokater. Det man eventuellt vann på minskad byråkrati innan registrering av kemikalien förloras snabbt i detta träsk…

En kanske oväntad konsekvens av detta är också att det gett en alternativ karriärväg för akademiker med diverse höga titlar. Konsultfirmor som Gradient och Exponent omsätter numera miljarder på att leverera expertutlåtande åt företag i diverse miljö- och hälsorättstvister.

För det man kanske inte tänker på är att det också lett till att några av USA:s mest omfattande miljörättegångar handlat om att domare utan expertiskunskaper ska avgöra huruvida en kemikalie är hälsofarlig eller inte. Och det är här det blir geggigt … för det innebär nästan alltid att parterna i målet kastar vetenskapliga artiklar med motsatta slutsatser mot varandra. Vem ska man då tro på? (Jo, det finns även akademiska studier som inte håller måttet.)

Det finns gott om exempel där industrisponsrade artiklar säger en sak medan oberoende studier säger en annan. I många fall är det helt uppenbart att särintressen velat vifta bort riskerna genom falskspel. Det finns direkt osmakliga exempel, som när en advokat fick en akademikerkonsult att skriva vetenskapliga artiklar om att det var rökning istället för asbest som orsakat en för asbest väldigt specifik lungcancerform, trots att det inte fanns några belägg för saken. Läkare knuten till lobbyorganisation har ljugit ihop snyfthistorier om omkomna barn med avsikt att förhindra reglering av flamskyddsmedel i möbler.

I många fall har det också framkommit att företagens egna studier visat på ordentliga hälso- och miljöfaror men att de ändå valt att hålla truten om saken (PCB, rökning, PFAS mm). Det är ett bottenlöst hål…

Även om det har blivit bättre så är EPA fortfarande bundna att väga in kostnaden för företag om de ska reglera något. De är likaså tvungna att alltid föreslå den för tillverkaren minst tyngande vägen. Man kan tycka vad man vill men det är allt annat än en slump att det var först år 2024 som USA lyckades förbjuda asbest fullt ut (vilket Trumpadministrationen nu vill riva upp) eller att amerikaner har signifikant högre halter av flamskyddsmedel i blodet (av vilka flera helt saknar toxicitetsdata):

Man får ha olika åsikter, att tox-testa kemikalier är dyrt och kostar många försökdjurs liv, men det är banne mig inte gratis att hantera konsekvenserna av de miljöförstöringar vi sett genom åren (och fortfarande ser). Frågan är på ett sätt enkel här: ju mer förebyggande arbete, desto mer kostar det för de som sen ska tjäna pengar på produkten som ska säljas, i tvärtomfallet är det dock samhället som får ta kostnaderna medan försäljarna tjänar mer pengar. Här tycks nyliberala organisationer snudd på alltid ställa sig på företagens sida.

Nu är Storbritannien i kast med att såga ner sin kemikaliereglering, godkänns en produkt i ett annat ”godtagbart land” (ej specificerat vilka) ska den automatiskt kunna säljas i UK.

Det är ett problem att en aktiv och välfinansierad del av den nyliberala rörelsen tappat kompassen och vägrar acceptera vetenskap (inte alla osv..). Det är helt uppenbart för alla och envar som grävt sig någon centimeter ner i klimatdebatten att det inte bara handlar om pengar – många drivs framförallt av ideologi. Man hatar regleringar och statlig kontroll och gör allt för att verkligheten ska passa in i önskebilden istället för tvärtom.

Ska dra ett par ytterligare saker jag anser vara naiva i den nyliberala tankegångarna i nästa inlägg, men som vanligt får jag be om ursäkt för ett redan för långt inlägg 😉

Avslutar dock med en undran:

Om miljö- och klimatfrågor är så viktiga för PM Nilsson, varför har han, liksom andra Timbroiter som Marcus Uvell, jobbat stenhårt för att borgligheten skulle börja samarbeta med Sverigedemokraterna? Det enda riksdagsparti som röstat emot Parisavtalet, beskyllt SMHI för att sprida skrämselpropaganda, anammat Stockholmsinitiativets syn på klimatvetenskapen, placerat Elsa Widding i riksdagen, Åkesson alternativtolkar IPCC:s slutsatser osv osv

Precis som jag uppskattar Trapps och PM Nilssons miljöengagemang gör jag det med Fredrik Kopschs (=Timbros chefsekonom) markering nedan . Men cry me a river av krokodiltårar. Svenskt näringsliv, Dagens industri och Timbro har lobbat stenhårt för att normalisera och släppa in SD i gemenskapen (ex PM Nilsson i Dagens industri 2018).

Varför då? Jo…

…förmodligen på grund av det PM Nilsson avslutar sin ledartext med:

”SD har varit helt avgörande för att stoppa Löfven-regeringens planer på att stänga ner privata välfärdsföretag.” 

Politik är att prioritera och kompromissa, men rimligtvis borde man bara göra det när det inte går emot ens innersta och viktigaste värderingar!? Det har varit uppenbart var SD står i både klimatpolitiken och rasismen under lång tid. Jag har svårt att se en enda liberal grej som har mynnat ut från Tidöavtalet oavsett om det handlar om frihet eller miljö…

Marknadsliberala giganter som Heritage Foundation och Competitive Enterprise Institute står bakom den antivetenskapliga och auktoritära politik som beskrivs i Project 2025 som nu genomförs i USA. De jobbar också väldigt aktivt med att liera sig med ytterhögern i Europa. Hur mycket är normalhögern här hemma beredda att offra för rätten att driva aktiebolag…?

Att högern tappat miljöfrågorna är ingen slump utan resultatet från ett hårt målmedvetet arbete och det är ingen tillfällighet att det är moderata riksdagsledmöter som anser att SVT bedriver hjärntvätt av befolkningen via alarmistiskt färgade väderkartor.

Och jo, jag har ingående beskrivit hur det förekommer överdrifter från båda sidor – det gör det dock inte rationellt att dissa närmast fullständig konsensusläge i en vetenskaplig fråga:

3 reaktioner på ”Timbro miljöinstitut: tänk om det är ideologin som brister!? Del 1/2”

  1. Profilbild för petergrafstrm petergrafstrm

    Det tidiga USA exponerades för liberalismens ondska.

    Liksom även andra av Britternas rivaler. Den ekonomiska aspekten på liberalismen måste vara den sida som har störst betydelse i det sammanhanget. Adam Smith som fortfarande ses som en av dess profeter ingick bland de kända brittiska ekonomer som utbildades i Haileybury College, den institution som Ostindiska kompaniet finansierade. Och de verkade alla i dess tjänst och för dess intressen.

    Den ende av de ekonomer som britterna beskyddade och som inte var ansluten till Ostindiska var Karl Marx men denne var lika mycket i Maskopi med Storbritanniens oligarki i dess rivalitet med Ryssland.

    Marx verkar inte alls ha fattat vad Adam Smiths uppdrag var. Smith var sekreterare till Lord Shelburne (,ammem som senare köpte Brittiska parlamentet för 200 tusen pund i förberedelserna för Franska Revolutionen som byggde på London Revolution society’s instruktioner till de Franska Jakobinerna.

    De sistnämnda prisade sina brittiska mentorer och bekräftade att de lärt sig allt av dem.

    Adam Smiths uppdrag var att lura Storbritanniens rivaler att ta bort alla hinder för Brittisk export medan Britterna själva inte drog sig för att införa en del tariffer.

    Britterna som pådrivare av frihandeln motiverades av att de tidigare under 1700-talet tagit ledningen med att industrialisera. De ville absolut inte att rivalerna skulle ta efter. Men det ville det tidiga USA som var förtrogna med Britternas industrialisering och Benjamin Franklin hade själv varit med och studerat fenomenet i Storbritannien.

    Många amerikaner känner inte till att deras hjälte Thomas Jefferson explicit uttryckte att USA borde följa Britternas anvisningar att inte skaffa en egen industri utan förbli jordbrukar-ekonomi och exportera råvaror till Storbritannien och importera avancerade produkter från Storbritannien.

    Det kan vara av intresse att påpeka att Trotsky (som hade släppts iväg från fångenskap i Kanada av Storbritanniens ledande kretsar) i sin opinionsbildning i Sovjet sa som Jefferson; att Sovjet borde förbli jordbruksnation och importera teknologi från Storbritannien.

    Jeffersons motiv var hans association med söderns slavägare. Han hade själv 600 slavar.

    Det är inte otroligt att dagens Kina har påverkats av att de känner till en del om det tidiga USAs kamp för ‘universella framsteg’, men vara sig Ryssland eller Kina tycks vilja redogöra för om det påverkar dem.

    Den så kallade upplysningen som ju förknippas med liberalismen var inte vad den verkade vara och det framskymtar tex av Rousseau’s och Voltaire’s kända verk. Rousseau bäddade för kolonialismen genom att berömma ursprunglighet hos koloniers undersåtar: att inte tillägna sig moderna verktyg och kunskaper. Han lär inte ha bokstavligen använt uttrycket om den ädle vilden men han uttryckte stöd för det fenomenet i andra ord. Voltaire hånade Leibniz och den sistnämnde ingick bland dem som inspirerade det tidiga USA.

    Rousseau’s ide omsattes i handling av kolonialmakterna i nordamerika med skapandet av falska religioner som de lyckades lura indianerna att ansluta sig till samtidigt som de lurades att tro att de skulle belönas av gud om de inte använde moderna verktyg och vapen. Då skulle gud belöna dem så att de blev osårbara för den vite mannens kulor. Det var vita missionärer som predikade detta.

    Voltaire var i tjänst hos Venedigs underrättelsetjänst och Rousseau hade hemliga finansiärer. Men båda agerade i oligarkins intresse.

    Liberalismen och den oligarki som fanns långt tidigare ogillar bilden av människan som utrustad med en gudomlig gnista av kreativitet och föredrar att se människan som styrd av sinnesintryck för det sistnämnda underlättar för att styra och manipulera befolkningar.

    Liberalismens inställning att minska statlig makt är en fortsättning på den period när Storbritannien var ledande industrination men numer har ju angloamerikanska imperiet en annan form av monopolmakt och vill fortfarande hindra någon att komma ifatt.

    Ursprungligen handlade det om att motverka en stark federal ekonomi och makt i USA eftersom slavägarna fruktade att den federala makten skulle frige slavarna. För slaveriet stod i strid med den konstitution som existerade.

    I vår tid har slavarna ersatts av andra former av förtryckta grupper i stora delar av världen. Liberalernas anhängare idag är förmodligen mycket okunniga om bakgrunden men skulle inte ändra åsikt ändå eftersom de fascineras av den sortens maktutövning och möjligheter att sko sig med bedrägliga metoder.

    De beundrar den smarte.

    Kan man få folk att gynna oligarkin med utsläppsrätter etc och samtidigt strypa massornas ekonomi då är man smart.

    Oavsett klimatfakta.

    Oligarkin visste tidigt om den globala uppvärmningen och insåg hur det skulle kunna kombineras med deras Malthusianska instinkter att depopulera.

    Svara
  2. Profilbild för Elsa-Lena Åström Elsa-Lena Åström

    Tackar för mycket intressanta brev. Men i detta finns en uppgift jag önskar få nyanserat i länken Går det att ”miljöpåverka” Kina? Fallstudie REACH – Maths Nilsson, författare

     I din text angående cirkeln om länders utsläpp skriver du att Kina numera släpper ut mer än USA och EU tillsammans, utan att nämna att Kina har 520 miljoner invånare fler (om jag räknat rätt på alla nollor) än USA:s och EU:s sammanlagda antal invånare och dessutom producerar en mängd varor som konsumeras i USA och EU och vars produktionsutsläpp ingår i Kinas statistik.

    Självklart måste alla länders utsläpp ner, men rätt ska vara rätt.

    Svara

Lämna ett svar till Elsa-Lena Åström Avbryt svar