Jag misstänker att det ibland kan vara tröstlöst att vara politiker, oavsett vad man säger eller gör kommer någon tycka att man är en idiot. Och så finns det ju de som sliter i det tysta. Här får ni en rykande aktuell historia om fulspelet bakom kulisserna i EU och där Sverige spelar en huvudroll. Till de inblandade svenska EU-politikerna, jag vet inte vilka ni är, men stå på er!!!
(det är ett, något styckat, utdrag ur en av mina pågående manus och inte helt redigerat ännu. Kommentera gärna om det funkar att läsa eller inte..?)
Bild från Kathmandu får symbolisera skitgöra 😉
År 2013 gav WHO ut rapporten ”State of the Science of Endocrine Disrupting Chemicals 2012”[1] om hormonstörande kemikalier där Åke Bergman, professor i miljökemi vid Stockholms Universitet varit den som lett arbetet. Slutsatserna från den var att många sjukdomar som uppstår på grund av fel i hormonregleringen ökar stadigt (olika typer av cancer, diabetes typ 2 har mer än fördubblats sedan 1980, spermakvaliteten sjunker och genitala missbildningar hos unga pojkar ökar mm mm). Ökningarna är så pass kraftiga att genetiska skillnader inte kan förklara dem.
Ett problem med den här typen av kemikalier är att de kan vara verksamma vid extremt små doser och att de inte alltid uppvisar en normal dos-respons-kurva, det vill säga en högre dos ger inte alltid en större skadlig verkan, ibland kan det till och med ge den raka motsatta effekten i kroppen.
TCDD (”dioxin”)
Det är i alla fall vad många forskare hävdar även om frågan är kontroversiell då det skulle innebära att dagens sätt att riskbedöma kemikalier inte fungerar, eftersom det då ofta sätts en lägsta exponeringsgräns som anses vara säker (Dan Fagin, Toxicology: The Learning Curve, Nature 24 October 2012). Idag finns många av dessa kemikalier i maten vi äter men då i ytterst små mängder, ibland kanske tusen gånger under de gränsvärden som satts utifrån vad toxstudier säger är säkert. I vissa fall skulle dessa gränser alltså inte längre gå att lita på. Det kan då bli kontroversiellt av en annan anledning, flera av dessa kemikalier produceras i stora kvantiteter och vid en eventuell reglering av dem skulle många kemikalieproducenter få se sina inkomster dala.
EU upprättade 2009 en förordning med avsikt att kunna reglera denna typ av kemikalier och i den ingick att kommissionen skulle ta fram ett förslag på vilka vetenskapliga kriterier som skulle gälla för att ett ämne kunde klassas som hormonstörande. De fick fyra år på sig och förslaget skulle vara klart senast i december 2013.
Men det gick som det brukar göra i den i den här typen av frågor, det drog ut på tiden och inkluderar mängder med märkliga turer. Journalister på Le Monde och Environmental Health News har dokumenterat det ljusskygga spelet bakom kulisserna som mycket kretsar runt ett topphemligt dokument som förvarats i ett bevakat rum långt in bland EU-kommissionens vindlande korridorer. Endast ett fyrtiotal tjänstemän har haft tillgång till rummet men då utan mobiltelefon och att kopiera något var förstås uteslutet. Det ingick även en visitation på vägen ut, vilket innebär att rapporten varit mer övervakad än dokumenten om TTIP-handelsavtalet med USA.
Men tillbaka till kommissionens arbete med att ta fram kriterier för hormonstörande ämnen. Tiden gick och slutdatumet i 2013 närmade sig och en draft av ett arbetsdokument från denna process läckte ut och en mindre storm av lobbyaktiviteter bröt ut, främst organiserat av European Crop Protection Association and European Chemical Industry Council men inkluderade även jättekoncernerna Bayer, BASF och Syngenta. De krävde att en konsekvensanalys över vilka kostnader det skulle innebära gjordes innan några beslut fattades. Men det var tydligt deklarerat att lagen inte var tänkt att ta hänsyn till sådana ekonomiska överväganden.
Samtidigt skrev arton vetenskapsmän en artikel som kritiserade de nya planerna som ”stred mot sunt förnuft” och att de redan existerande toxikologiska bedömningsrutinerna var fullt tillräckliga. Att ändra på dem skulle få stora ekonomiska följder, vilket, enligt dem, var helt i onödan eftersom det inte fanns någon vetenskaplig grund för att stödja en ändring.
Artikeln fick fyrtioen forskare på hormonstörande ämnen att reagera och de författade en motartikel, bland undertecknarna fanns Åke Bergman, professor vid Stockholms Universitet. Senare kom ytterligare en artikel, publicerad i tidskriften Endocrinology, som gav understöd till Bergman och kompani, den här gången var artikeln undertecknad av hundrafyra forskare inom ämnet. För att ytterligare fördjupa kontroversen publicerade den oberoende och icke-vinstdrivande organisationen Environmental Health News bevis för att sjutton av de arton som skrivit under den första artikeln som kritiserade de planerade lagförändringarna hade band till den kemiska industrin genom att de fått forskningsanslag, jobbat som konsult åt dem eller liknande.
Men lobbyaktionerna gav resultat och till slut gick kommissionen med på att en konsekvensanalys trots allt skulle göras, och det är denna konsekvensanalysrapport som vaktades så nogsamt inne i EU-kommissionens domäner. The Impact Assessment Report.
Tiden gick men något förslag från kommissionen kom aldrig eftersom de skulle färdigställa konsekvensanalysen innan de lade något förslag. Till slut stämde Sverige kommissionen för att ha brutit mot förordningen med sin passivitet. En aktion som fick stöd av Franskrike, Danmark, Finland och Nederländerna, men inte nog med det, även Europaparlamentet och Europarådet ställde sig på Sveriges sida i frågan, en minst sagt ovanlig situation. Och domen löd enligt ett pressmeddelande i december 2015, (två år efter det att den ursprunliga tidsplanen löpt ut):
”Tribunalen drar följaktligen slutsatsen att kommissionen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt förordning nr 528/2012 genom att inte anta delegerade akter för att närmare ange vetenskapliga kriterier för att fastställa hormonstörande egenskaper.”
Till sitt försvar hänvisade Kommissionen framförallt till att konsekvensanalysen inte var klar men även det argumentet avfärdades av rätten, det fanns inget i den gällande förordningen som sade att en sådan skulle göras. Men samma dag som domen kom uttalade sig EU-kommissionären Vytenis Andriukaitis att rapporten skulle tas fram ändå, vilket skapade en mindre storm i EU-parlamentet och flera skrev brev till kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker men det fick ingen som helst effekt.
Till slut skrev även parlamentets president, Martin Schulz, till Juncker i mitten på januari och sade att dröjsmålet var oacceptabelt och att fortsätta utfärdandet av konsekvensanalysen stred mot lagen. Men varken det eller hans andra brev som skickades i mars 2016 gjorde någon verkan. Sverige har försökt stöta på ytterligare och i ett brev daterat 13 maj 2016 påmindes kommissionen om att domstolen förbjudit användandet av ekonomiska överväganden för att fastställa de hormonstörande kriterierna.
Sopig hantering av EU? Bilden har egentligen inget med artikeln att göra 🙂
I ett försök att reda ut den polariserade debatten och komma fram till ett sätt att fastställa de vetenskapliga riktilinjerna samlades ett drygt tjugotal forskare i Berlin. Det upprättades ett konsensus-dokument om detta i mitten av april 2016 där behovet av mer forskning och undersökningar av låg-dos-effekter underströks.
Men det dröjde inte länge innan det blev känt att ett annat möte ägt rum mellan Vytenis Andriukaitis, det vill säga EU-kommissionären med ansvar för hälsa och livsmedelssäkerhet, och sju forskare som nu hävdade nu att det inte fanns vetenskapliga belägg för att ändra gällande praxis för toxikologiska bedömningar av hormonstörande ämnen. Det var mindre än en månad sedan konsensus-dokumentet upprättats i Berlin.
En springande punkt i motsättningarna är, förutom konsekvensanalysen, frågan om lagen ska ta hänsyn till fara eller risk. Majoriteten av dem som kämpar för en strängare kemikalielagstiftning menar att det är en kemikalies ”inneboende” egenskaper att orsaka sjukdomar eller annan skada som ska avgöra hur den ska regleras. Kort sagt, det är hur farlig en kemikalie är som ska bestämma om den ska förbjudas. Andra, vilket inkluderar i prinicp alla industriorganisationer, vill däremot att det är risken för att kemikalien ska orsaka sjukdom eller skada är det som ska tas hänsyn till. Det vill säga, en farlig kemikalie ska kunna användas så länge risken för att allmänheten exponeras för farligt höga nivåer är tillräckligt låg. Det var en infekterad fråga redan under framtagandet av REACH-lagstiftingen, se senare kapitel, och det har inte ändrats. Men frågan blir om möjligt än knivigare vad det gäller hormonstörande ämnen för är det risken som ska utvärderas så krävs det mängder med information om bland annat hur olika människor exponeras. Likaså krävs det att man kan sätta en lägsta gräns för vad som är en acceptabel nivå att exponeras för. Mycket av den informationen saknas för ett närmast oändligt antal kemikalier idag.
Rörigt?
Definitivt, det enda som är klart i den här soppan är att sista ordet inte är sagt ännu. Konsekvensanalysen sägs ska bli officiell inom kort, vi får se om den tar hänsyn till samhällets kostnader för hormonstörande ämnen, en beräkning gjord av forskare på Utrechts universitet kom fram till att inom EU rör sig om 46-288 miljarder euro per år.
Från: “Anthropogenic Sulfur Dioxide Emissions:1850-2005” by S. J. Smith, et al. 
Maths Nilsson, författare 